I want you - chapter 45 ♥
Tidigare
Jag hade tagit upp kuvertet förut på flygplanet men då inte tänkt på vad det var. Det var först nu när jag läste det som jag tog in det i huvudet. Jag skulle få åka till London igen och gå på en Arsenal match med One Direction killarna, och ja, hotell-mannen såklart.
__________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Jag vaknade av att en dörr smälldes igen. Jag reste mig upp snabbt och gick tröttsamt fram till fönstret. Jag såg att pappa gick in i bilen och körde iväg. Jag gnuggade mig i ögonen och kliade mig i nacken. Jag hade bara somnat igår när jag hade blivit sur på pappa. Okej, jag kanske överdrev en aning, men jag kunde ju inte direkt påstå att det var bra att han hade träffat Catarina. Hur skulle det liksom bli nu med allt? Skulle vi flytta ihop? Jag suckade för mig själv och tog upp mobilen som låg på golvet. När jag såg hur mycket klockan var tappade jag mobilen på golvet igen. Om en timme skulle jag träffa Marcus vid parken. Jag rusade fram till garderoben och tog fram den närmsta bästa tröjan och de närmsta bästa shortsen. Jag trädde över den stora stickade tröjan över huvudet och tog på mig jeans shortsen. Sedan sprang jag fram till mitt sminkbord och målade på ögonbrynen och drog på lite mascara. Jag lät håret vara som det brukade och gick sedan ner till köket. Jag tog en banan som låg i fruktskålen och käkade upp den. Jag tittade på klockan som visade att jag ungefär hade gjort i ordning mig på 20 minuter. Men jag bestämde mig för att bege mig till parken ändå.
När jag var framme vid parken var allt så tyst och fridfullt. Det enda man hörde var löven som fladdrade av vinden. Och inte en enda människa syntes.
Jag satte mig ner på en parkbänk och väntade på att Marcus skulle komma. Jag var faktiskt lite nervös inför vad jag skulle säga, jag hade ju inte direkt tänkt ut något.
När jag hade suttit där ett tag och njutit av tystaden tittade jag på mobilen. Det var verkligen inte likt Marcus att vara sen, han kom alltid på tok för tidigt till allting. Klockan visade kvart över ett så jag tryckte sakta in hans nummer. Efter fem signaler svarade hans telefonsvarare. Vad gjorde han för något?
Jag reste mig upp från parkbänken och kollade mig omkring. Det var fortfarande inte en människa i närheten så jag började att ropa.
- Marcus!
Utan något svar gick jag längs vägen i parken. I den här parken hade jag varit mycket i som liten och det kom alltid tillbaka gamla minnen från mamma innan hon dog. Jag log när jag tänkte på henne men leendet försvann sedan när jag tänkte på Hildas mamma Catarina. Jag ville inte att hon skulle ta mammas plats.
Jag gick ganska långt och plötsligt var jag framme vid tågspåret. Här åkte det tåg dag ut och dag in. När jag precis skulle vända mig om såg jag att det satt någon lite längre bort på tågspåret. Paniken spreds inom mig och jag sprang raka vägen fram till personen. När jag allt kom närmare såg jag att det inte var vem som helst som satt där och spelade gitarr.
- Vad gör du? ropade jag oroligt när jag var helt säker på att det var Marcus. Han vände upp blicken från gitarren och tittade irriterat på mig.
- Jag väntar på tåget, men det verkar vara försenat, sa han och vände ner blicken igen. Han började dra sina fingrar på gitarrens strängar. Han spelade så fantastikt fult.
- Vart har du fått den där ifrån? sa jag och satte mig ner bredvid honom på tågspåret.
- Äh, jag hittade den hemma.
Jag började att skratta. Han slutade att spela och la ifrån sig gitarren.
- Men jag är inte så bra, sa han sedan och log mot mig. Jag log tillbaka.
- Så varför sitter du här?
- Jag har ganska många anledningar. Tjejen som jag är kär i tycker bara att jag kommer och förstör, mitt liv har ingen mening, och ja, jag måste träffa One Direction killarna igen.
Marcus perspektiv
Jag gick med snabba steg med gitarren i ena handen nedför gatan. Jag hade kollat ut vilka tider tåget skulle komma, så jag bestämde mig för att bara ägna de sista minuterna i mitt liv åt att spela på en skruttig gammal gitarr på ett skruttigt gammalt tågräls.
När jag hade satt mig ner och börjat spelat ropade någon plötsligt. Jag vände upp blicken från gitarren och såg att Alexandra kom springandes emot mig. Hon satte sig ner bredvid mig och sedan satt vi och pratade. Tåget kom aldrig och plötsligt reste Alexandra såg upp och sträckte fram sin hand. Jag fattade den och reste mig upp jag med.
- Tjejen som du är kär i ska nu förklara allt, sa Alexandra och släppte min hand. Hon pekade in mot skogen.
- Men först, gå in där och räkna till tjugofem, sedan kommer du ut igen och då berättar jag, sa hon när jag hade gått med på att hon skulle få förklara allt.
Jag tittade först fundersamt på henne men sedan ryckte jag på axlarna och gick in. Efter tjugofem sekunder gick jag ut igen och där stod Alexandra och skrattade. Jag vände mig om och såg att tåget precis hade gått förbi. Fan, hur kunde jag missat det?
- Marcus, du får inte dö, sa hon sedan och tittade allvarligt på mig. Jag bara log mot henne.
Vi gick på tågspåret hand i hand. Hon pratade mest om sin pappa, att han hade träffat en tjej och att det var Hildas mamma. Plötsligt plingade det till i hennes mobil. Hon tog upp mobilen ur fickan och läste sms:et tyst för sig själv medans jag försökte hålla mig från för att titta.
- Det var Niall, sa hon sedan med en ynklig liten röst. Hon fick ett stort leende på läpparna.
Jag svarade inte utan log bara lite försiktigt istället.
- Jo asså, du vet väl att jag tycker om Niall va? Mycket! sa hon och ställde sig mitt framför mig.
Jag nickade lite lätt på huvudet och försökte få fram ett leende.
- Jag är verkligen jätte ledsen för allt jag har sagt och gjort, och jag borde verkligen talat om för dig som det var från början. Jag menar, jag och Emma var tvungna att få med dig på något sätt och då kysste jag dig. Jag vill bara att du ska veta att jag inte är såhär egentligen. Men jag var så intresserad av Niall och jag kunde inte träffa honom på något annat sätt än att åka dit, till London alltså.
Jag visste inte om jag skulle vara arg, glad, sur eller lycklig. Men istället kramade jag om henne för att hon var ärlig. Och den här gången visste jag att hon var ärlig.
- Vänner? sa hon sedan.
- Absolut, sa jag och log mot henne. Hon ställde dig brevid mig igen och sedan gick vi hand i hand och pratade. När vi sedan gick där kom jag genast på den ultimata idén. Idén som som skulle förändra både mitt och Alexandras liv...
__________________________________________________________________________________________
Jag hann i alla fall att skriva ett kapitel. Vet inte ifall det blev så bra, men aja! Imorgon och på måndag blir det troligtvist ingen kapitel. Det är andra saker som kommer i vägen tyvärr nu med valborg och allt. Men på tisdag är vi förmodligen tillbaka med nya krafter! Puss och kram.
I want you - chapter 44 ♥
Tidigare
När vi äntligen var hemma hos mig så tackade jag så mycket för skjutsen sedan nästan sprang jag ur bilen, tog min väska och gick in i mitt hus. Men när jag precis hade tagit av mig mina skor och hängt av mig min jacka så knackade det plötsligt på dörren. Det var inte sant, gissa vem det var som stod utanför dörren och knackade. Alexandra. Vad fan ville hon nu?
____________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
När Marcus hade hoppat ur bilen körde vi iväg. Jag tittade mig i backspegeln och såg plötsligt att Marcus mobil låg kvar på sätet.
- Stanna! ropade jag och pappa tvärbromsade.
Jag vände mig om och tog upp mobilen, sedan klev jag ur bilen och sprang snabbt fram till Marcus hus. Jag knackade på och genast öppnade Marcus. Han tittade frågande på mig. Jag gav fram mobilen lite försiktigt. Jag visste inte vad jag skulle säga. Utan något tack eller i huvudtaget ett svar greppade han tag i dörrhandtaget. Men när han skulle stänga dörren så något inne i mig åt mig att göra något. Jag behövde snacka med honom och det visste jag mycket väl.
- Vänta, sa jag och tog tag i dörren innan den stängdes. Han suckade och slängde upp dörren igen.
- Vad är det?
- Kan vi inte träffas imorgon och så kan jag förklara allt? sa jag och tittade allvarligt på Marcus som inte alls verkade bry sig.
- Jag kan inte imorgon.
Jag visste att han ljög.
- Jag vet att vi kan träffas imorgon. Kom till parken klockan 13 så kan vi snacka, sa jag.
Marcus nickade tveksamt på huvudet och sedan stängde han igen dörren, hårt.
Jag stod kvar ett tag och tittade på dörren som hade stängts igen.
- Ska vi åka hem eller ska du stå där hela dagen? ropade pappa från bilen. Jag hade helt glömt bort att han satt där. Jag vände mig om och log mot honom. Jag sprang fram till bilen och hoppade in, sedan körde vi hemåt.
Jag gick med tunga steg från bilen in till huset. Vi hade nästan suttit i tre timmar i bilen och bara sovit.
- Jag fixar något att äta till dig så kan du bara ta det lugnt, sa pappa när vi hade kommit in. Jag nickade tröttsamt med huvudet och satte mig ner på en stol. Jag knöt av mig mina converse och tog av mig min skinnjacka. Pappa som hade tagit in min väska från bilen hade ställt den nedanför trappan så att jag lätt skulle kunna ta upp den. Jag tog tag i väskan och gick sakta upp med den uppför trappan. Jag orkade egentligen inte packa upp den nu men om jag packade upp lite så skulle jag inte behöva packa upp lika mycket nästa gång. Jag tog upp tidningarna som jag inte ens hade läst och la tillbaka dem i skåpet. Sedan la jag in lite kläder jag inte hade använt i min stora garderob. Plötsligt ropade pappa nerifrån köket och sa att det var mat. Så jag begav mig neråt och satte mig ner vid bordet. Han hade dukat fram jättefint och lagt fram överdrivet mycket saker på bordet. Han hade gjort min favorit mat och till och med lagt upp det på tallriken.
- Du gillar väl fortfarande räksallad min lilla ängel? sa pappa och log mot mig.
- Det är klart pappa!
Vi satt och åt ett tag och pratade om vad vi hade gjort i London och hur flygresan hade varit, men plötsligt när jag skulle fråga vad pappa hade gjort hela helgen var det som om hela världen stannade upp.
- Jo, jag vet inte om du kommer att uppskatta det här eller tvärtom, men jag har i alla fall träffat någon, sa han och man såg på honom att han verkligen var kär.
- Jaha, vem då? frågade jag nyfiket.
- Catarina, Hildas mamma.
Sa han nyss att han och Hildas mamma var tillsammans? Av alla kvinnor i hela världen, Hildas mamma Catarina? Skulle jag och Hilda som jag hatade bli systrar?
Jag reste mig upp från stolen och sprang raka vägen upp till mitt rum. Jag la mig flåsande ner på sängen och efter en stund slöts mina ögon.
Marcus perspektiv
Mamma, pappa eller brorsan var inte hemma som vanligt så när Alexandra hade gått gick jag in till mitt rum. Jag la mig ner på sängen och tänkte på allt och inget. Jag kom genast och tänka på Alexandra. Vad skulle vi prata om imorgon? Jag trodde hon hade sagt sitt, att hon bara ville glömma mig.
Jag reste mig upp ur sängen och luktade mig under armhålan. Jag kände att jag luktade skit så jag gick raka vägen in till badrummet och hoppade in i duschen.
När jag var färdig gick jag ut från badrummet och in till mitt rum igen där jag skulle sätta på mig mina kläder. Plötsligt kom jag på att den tröjan jag ville ha låg i min bag som jag hade haft i London så jag lyfte upp bagen på sängen. När jag letade efter tröjan åkte plötsligt kuvertet ut som jag hade fått fån hotell-mannen innan. Det hade ramlat ner på golvet så jag tog snabbt upp det. Jag hade tagit upp kuvertet förut på flygplanet men då inte tänkt på vad det var. Det var först nu när jag läste det som jag tog in det i huvudet. Jag skulle få åka till London igen och gå på en Arsenal match med One Direction killarna, och ja, hotell-mannen såklart.
__________________________________________________________________________________________
Hej, inte världens längsta kapitel, men men...! Vill bara meddela att det kommer troligtvist ett till kapitel ikväll, eftersom jag ska vara hundvakt åt min kära hund. Så jag kommer garanterat inte ha något att göra eftersom hunden är en ganska tråkig hund som bara ligger och sover. Kramar på er i alla fall!
I want you - chapter 43 ♥
Tidigare
Jag tittade ut mot London och log. Tänk att vi hade hängt med One Direction.
Marcus som satt bredvid mig öppnade plötsligt kuvertet han hade fått från hotellmannen. Jag tjuvkikade lite försiktigt. Det såg ut som det låg en slags lapp eller någon biljett i kuvertet. När han läst färdigt det vände han snabbt på det och la i det i kuvertet igen. Det enda jag hann se var sex stycken bokstäver. -L -O -N -D -O -N.
___________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Vi satt på planet hem till Sverige. Hela vägen satt jag och tänkte på Harry. En tår rann nedför min kind när jag tänkte på vad han hade sagt innan. Han hade frågat om jag ville bli hans flickvän som man gjorde på dagis, hur gulligt var inte det? Annars kändes resan ganska jobbig. Marcus och Alexandra sov mest men jag kunde verkligen inte göra det. Jag önskade att jag bara kunde spola tillbaka tiden och säga hejdå till Harry. Marcus bara drog med mig och jag han helt enkelt inte att göra det.
När de började att prata i högtalaren om att man skulle sätta på sig säkerhetsbältet vaknade plötsligt Alexandra till. Hon tittade oroligt på mig. Hon visste nog inte vart hon var. På hennes högra sida satt Marcus. Jag slängde en tom pet flaska på honom och han vaknade till.
- Vad gör du? sa han tröttsamt och irriterat.
- Du måste sätta på dig bältet, sa jag och tog upp ett tuggummi ur byxfickan. Jag stoppade in det i munnen och började att tugga. Det ska ju tydligen dämpa smärtan i öronen när man landar.
Han gnuggade sig i ögonen och knäppte på bältet. Och efter en stund kom det en flygvärdinna gående mot oss. Hon kikade in där vi satt och tittade om alla hade gjort som de begärde.
Efter ett tag landade vi i Malmös flygplats och allt hade gått suveränt, förutom att ett barn längre fram hade tjutit och skrikit hela tiden.
Utan att säga ett ord till varandra hämtade vi ut våra väskor och gick och satte oss vid väntehallen. Vi väntade på att Alexandras pappa skulle komma och hämta oss. Och efter några minuter kom han inrusande. Han var alltid glad, men idag var han extra glad.
- Hej på er, sa han och kramade om oss alla lite lätt. Vi svarade och sedan gick vi ut från flygplatsen.
I början så ställde Alexandras pappa några frågor om hur det hade varit och så vidare, men han förstod nog att alla var trötta när han bara fick korta svar tillbaka och då blev det inga mer frågor. Det var en sån otrolig skön känsla när man bara satt där i bilen påväg hem från Sturup, jag tror aldrig att jag har längtat hem så här mycket någon gång, samtidigt som jag sjukt mycket vill tillbaka till Harry och dem andra grabbarna.
Alexandras pappa stannade bilen utanför mitt hus, sedan klev han snabbt av och packade ut mina grejer från bageget.
- Tack för resan, vi hörs, sa jag innan jag gick ut ur bilen och det enda jag fick tillbaka var två trötta ''hejdå''.
När jag kom ut ur bilen möttes jag av ett rusande barn som kastade sig i mina armar och det var såklart Maja. Efter att mamma och pappa också kommit ut och kramat om mig så bar pappa in mina väskor i hallen medans mamma stod ett tag och pratade med Alexandras pappa. Efter ungefär tio minuter hoppade Alexandras pappa in i bilen igen och körde iväg.
När jag kom in i huset kände jag en doft av tacos och det var så sant, inne i köket stod en tacopaj färdig att ätas. Efter att berättat om resan samtidigt som vi åt tacopaj gick jag till mitt rum och la mig på sängen. Jag tog upp min mobil och slängde iväg ett sms till Harry och skrev att jag var hemma nu och att jag saknade honom. Det tog inte lång tid innan jag sedan fick tillbaka ett sms där det stod ''I miss you! xx''
Marcus perspektiv
Det var skönt att sätta sig i bilen och känna att vi var påväg hem efter den tysta flygresan. Alexandras pappa stannade bilen utanför Emmas hus och dem båda hoppade ut ur bilen. Jag sa bara hejdå och sedan la jag ner huvudet mot bilrutan igen av trötthet. Jobbigt nog var Alexandras pappa och Emmas pappa tvungna att stå i evigheter och prata med varandra, jag ville ju bara hem. Men plötsligt bröts den sköna tystnaden när Alexandra vände sig om och sa:
- Marcus, förlåt för det jag har sagt och gjort mot dig, jag känner mig så jävla dum i huvudet och..., hon avbröt sig när hennes pappa öppnade bildörren.
Hon kollade på mig ett tag men vände sig sedan om när hon märkte att jag inte var så intresserad av att höra vad hon hade att säga, utan jag satt bara där och stirrade ut från fönstret. När vi körde iväg uppstod det en pinsam tystnad så Alexandra vred upp volumen på radion. Det måste ha varit min otursdag för rätt som det var så hördes en svag duns under bilen och Alexandras pappa stannade och gick snabbt ut för att se vad det var. Jag skulle väl aldrig komma hem tänkte jag och suckade tyst för mig själv. När jag tittade upp såg jag att Alexandra var vänd mot mitt håll igen och hon tittade försiktigt på mig. Jag kunde inte låta bli att kolla på henne, hon var så otroligt vacker! Men jag tvingade mig själv att slita blicken från henne för hon var inte värd att kolla på.
- Det var en fågel, den dog, sa Alexandras pappa när han satte sig i bilen igen.
När vi äntligen var hemma hos mig så tackade jag så mycket för skjutsen sedan nästan sprang jag ur bilen, tog min väska och gick in i mitt hus. Men när jag precis hade tagit av mig mina skor och hängt av mig min jacka så knackade det plötsligt på dörren. Det var inte sant, gissa vem det var som stod utanför dörren och knackade. Alexandra. Vad fan ville hon nu?
_______________________________________________________________________________________
Där har ni kapitel nummer 43, blev inte långt eller bra men jaja. Kram
I want you - chapter 42 ♥
Tidigare
Alla som satt runt i cafét vände sig om och stirrade på oss. De kände säkert igen Harry men de undrade säkert vem fan jag var.
Jag hoppade upp på Harrys höft och kramade om honom hårt. Nu var det bara jag och Harry och ingen eller inget annat skulle få komma i vägen.
__________________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
Efter några minuters pratande med killarna och Gemma var vi tvungna att bege oss bortåt. Men varken Emma eller Alexandra var i närheten. Jag tittade mig omkring och såg även att Niall och Harry var borta. De var alltså med dem. Men de hade ändå inte tid att umgås med dem hela dagen, för vi skulle ju åka hem. Jag var inte heller på humör, så nu ville jag verkligen bara hem. Plötsligt hör jag en röst i någon högtalare som säger att planet till Göteborg är inställt. Jag blev varm i kroppen av ilska. Skulle vi få vara här yttligare en dag? Ilskan försvann sedan när jag ändå kom på att vi inte skulle ta Göteborgsplanet. Vi skulle till Sturup i Malmö istället eftersom alla platser var fullbokade i det andra flyget. Men bara för att planet till Göteborg var inställt så var ju inte vårat det, och det skulle fortfarande gå när som helst.
Jag sa snabbt hejdå till Liam, Louis, Zayn och Gemma, sedan försökte jag tränga mig förbi alla människor. Jag hade nästan aldrig sett så mycket folk förut.
När jag skulle ta upp mobilen för att ringa till Emma sprang det plöstligt in någon i mig. Jag ramlade inte men jag fick ändå en lätt knuff. Jag såg först inte vem det var men när jag sedan hörde rösten visste jag precis vem det var.
- Oj, förlåt Marcus, sa Alexandra.
- Vart har du varit? Planet lyfter snart och vi har inte ens checkat in, sa jag förtvivlat. Hon stod lugnt och tittade mig.
- Planet är ju inställt Marcus, sa hon sedan besviket och vände sig om. Jag tog tag i hennes arm.
- Det till Göteborg ja, men hade du redan glömt att vi skulle åka till Malmö istället?
Hon vände sig om och började hoppa av glädje. Jag trodde snarare att hon skulle bli ledsen.
Jag var egentligen skit sur och arg på Alexandra. Men nu gällde det att vi inte tappade bort varandra, och då kunde vi ju inte vara osams.
- Vi måste hitta Emma! sa jag sedan högt och hon nickade bara på huvudet.
Vi gick bland folkmassan. Jag hade försökt att ringa till Emma två gånger men hon hade inte svarat.
- Marcus! Ropade plötsligt Alexandra och tog tag i min arm. Jag stannade hastigt till och tittade åt det hållet Alexandra pekade mot. Där stod Harry och skrattade. Alexandra höll fortfarnade tag i min arm och jag bara kände hur varm jag blev. Jag ryckte mig ifrån när jag sedan kom på att jag redan hade intalat mig själv att jag skulle sluta att vara kär i henne. Hon var egentligen ett ego, och hon skulle absolut inte tro att det gick att få mig så lätt tillbaka.
Alexandras perspektiv
Jag ville bara skrika. Folk sprang förbi mig och skrikande barn dreglade lite överallt. Jag började också att springa och utan att ens veta vad jag gjort sprang jag raka vägen in i Marcus. Han tittade konstigt på mig men jag försökte ändå att le.
Marcus betedde sig drygt och annorlunda mot mig. Han hade ju i och för sig all rätt i världen att vara arg på mig men man behövde väl inte vara så dryg nu, inte i det här tillfället i alla fall.
Flyget skulle snart lyfta och Emma var inte inom synhåll. Marcus och jag gick stressat igenom alla folkmassor. Om vi inte hittade henne snabbt så skulle vi missa flyget och vi skulle få vänta yttligare någon dag i det här eländet. Men omedvetet riktade jag blicken mot Harry. Han stod inne vid Starbucks och flinade. Jag ropade på Marcus och sedan sprang vi in på cafet.
- Where is Emma? flåsade jag fram. Harry log bara stort mot mig utan att säga ett ord. Plötsligt kom Emma fram från ingenstans med två stora latte i händerna.
- Hejsan på er, sa hon bara och tittade lugnt på oss. Antagligen hade väl hon gjort samma misstag som mig och helt och hållet glömt bort att vi inte skulle ta det flyget.
- Vet du hur mycket klockan är Emma? sa sedan Marcus och tittade bekymrat på Emma. Harry tittade skumt på honom eftersom han pratade Svenska.
- Inte mycket antar jag, sa hon.
Marcus tog snabbt tag i kaffekopparna i Emmas händer och gav fram dem till Harry.
- Here, sa han och tog sedan tag i Emmas arm och drog henne ut från cafet.
- Vad gör du Marcus? ropade hon och tittade oroligt på honom.
- Flyget går nu och inte sen, vi skulle inte ta det som blev inställt, utbrast jag. Emma vände sig om och tittade bak på Harry som stod med latten i båda händerna.
Vi sprang snabbt fram till säkerhetskontrollen och lämnade samt in våra väskor. Sedan försökte vi hitta gaten där vi sedan skulle bege oss in i flygplanet. När vi sedan hittat vart vi skulle satte vi oss på planet och efter en stund körde det iväg.
Jag tittade ut mot London och log. Tänk att vi hade hängt med One Direction.
Marcus som satt bredvid mig öppnade plötsligt kuvertet han hade fått från hotellmannen. Jag tjuvkikade lite försiktigt. Det såg ut som det låg en slags lapp eller någon biljett i kuvertet. När han läst färdigt det vände han snabbt på det och la i det i kuvertet igen. Det enda jag hann se var sex stycken bokstäver. -L -O -N -D -O -N.
__________________________________________________________________________________________
Det här kapitlet gjorde inget annat än sög! Förlåt mig så mycket, men jag är helt död i huvudet! Kramar
I want you - chapter 41 ♥
Tidigare
Det skulle ändå bli skönt att komma hem. Även fast jag inte var så jätte sams med Emma och Marcus skulle det ändå bli skönt att komma hem till pappa, jag saknade honom faktiskt.
Jag väntade på att tiden skulle gå fortare så att vi bara kunde komma här ifrån. Men rätt som det var hör jag en röst i högtalaren.
- We regret the waiting time. But the plane who is going to Gothenburg is unfortunately canceled...
___________________________________________________________________________________________
Gemmas perspektiv
Efter att Marcus hade gått låg jag fortfarande kvar i Zayns soffa. Jag hade inte spytt, men det kändes som om jag lika gärna skulle kunna göra det när som helst, så det var egentligen lika bra att ligga kvar. Efter en stund kom Zayn in.
- Can I watch now? sa han och höll sin ena hand för ögonen.
- Yeah, it's empty in the pail.
Han tog försiktigt bort sin hand från ögonen och tittade oroligt på mig.
- How do you feel? sa han sedan och lutade sig ner och tittade ifall hinken verkligen var tom.
- I don't know actually. I just have no idea what happened yesterday. I feel me a little bit confused.
Zayn satte sig på soffan. Täcket som nästan låg på golvet tog han upp och la det till rätta.
- I can tell you if you want, sa han sedan och log.
- Okey, but only if it's not so bad?
- No. You and Marcus was very drunk and yeah, you ate up each other. You kissed a lot in other words, sa han och små skrattade lite.
- Yes, now I can remember. But Zayn, can you keep it quiet?
- You mean that I not should tell Harry?
- Yeah, something like that! I think he would be angry, because Marcus and I don't even know each other, sa jag och tittade lite ledsamt ner på mina händer. Jag kände att mina kinder började bli varma.
- Do you like him? sa Zayn och ryckte lite lätt på ögonbrynen.
Ja, jag tyckte om honom. Men han tyckte säkert bara jag var en äcklig bitch som bara blev full hit och dit hela tiden. Så jag ville ju inte säga det till Zayn.
- No, no of course not, sa jag lite osäkert. Zayn ryckte på axlarna och reste sig upp från soffan. Han gick sin väg men plötsligt stannade han upp och vände sig om.
- I'm don't going to tell Harry or anyone else, I promise.
- Thanks Zayn, I trust you, sa jag och log överdrivet mycket mot honom.
- Yeah! But if you want to join so are we going to the airport very soon, utbrast sedan Zayn och gick ut från rummet.
Harrys perspektiv
Jag sökte intensivt med blicken efter Emma, men det enda jag såg var massa stressade människor som gick förbi med stora väskor fram och tillbaka i avgångshallen. Långt borta såg jag plötsligt en tjej med ett par färgglada shorts. Det var mycket väl Alexandra. Och där Alexandra fanns, fanns såklart Emma. Jag, killarna och en trött Gemma rusade snabbt bort till dem. Jag sprang såklart till Emma utan att ens tänka på att hälsa på de andra. Jag och Emma hade haft en underbar kväll och en underbar natt tillsammans och nu ville jag verkligen inte att hon skulle lämna mig. Det var liksom helt fel tillfälle.
- Hey beautiful, sa jag när vi kramade om varandra. Hon såg lite orolig ut. Kanske var det för att hon skulle åka hem.
- Harry, sa hon bara och log lite försiktigt mot mig.
Planet skulle lyfta om någon timme så det här var verkligen min sista chans att prata med henne.
- Emma, come with me. Jag tog tag i hennes väska och sedan i hennes arm.
- Where are we going? fick Emma plötsligt ur sig när vi trängde oss igenom allt folk.
- You will see, sa jag bara lite hemlighetsfullt.
Vi gick fram till ett stort café.
- A café? I have not time for this Harry, my plane is going, sa hon förtvivlande. Jag skrattade lite tyst. Hon var så söt när hon var sur.
- Yes, you have. I need five minutes.
Hon suckade först med sedan gav hon sig.
- Okey fine.
Vi satte oss ner vid ett litet avlägset bord.
- Do you want to have something? frågade jag sedan och log mot henne.
- No Harry, you said five minutes. The waitresses don't even have time to get here.
- Yeah, maybe you have a point with that, sa jag sedan och nickade med huvudet.
- So, what do you want to talk about? sa hon och tittade ängsligt på mig.
Emmas perspektiv
Det kändes som om jag var jätte taskig mot Harry. Det var som om jag var jätte stressad och bara ville därifrån så fort som möjligt. Men det ville jag ju inte.
Vi satte oss ner vid ett bord. Jag var ganska orolig över hur jag skulle agera om det skulle komma tusentals fans eller flera fotografer mot oss.
- So what do you want to talk about? frågade jag sedan honom.
- Us! utbrast han och tittade med en allvarlig blick på mig.
Jag ville egentligen också prata om oss nu. Men det enda problemet var att det inte fanns någon tid. Jag skulle kunna sitta här hela dagen och prata om oss. Harry tog ett djupt andetag.
- I think I never have felt like this before. Of every single girls around the world, I know you are the right. You are good on every way and I don't know how it's going to be without you. I'm going to miss you like a hell.
Jag visste inte vad jag skulle göra i det ögonblicket. Han var för guds skull Harry Styles och han sa att jag var den rätta? Hur sjukt var inte det?
Jag tänkte efter en lång stund innan. Men när jag plötsligt skulle svara så avbröt han mig.
- I know, we live far apart, but I don't care. Would you be my girlfriend?
Okej, nu ville jag verkligen inte härifrån. Jag fick tårar i ögonen och jag ville inget annat än att kasta mig rakt in i hans famn. Men det kunde jag inte. Jag tittade på klockan och jag behövde verkligen gå. Jag reste mig upp från stolen och sprang ut från cafét. Jag bara drog och jag hann inte ens svara på Harrys fråga. Om bara planet skulle vara försenat eller något, då skulle allt verkligen vara perfekt.
- We regret the waiting time. But the plane who is going to Gothenburg is unfortunately canceled...
Jag stannade plötsligt upp. Det var inte något annat än en kvinna i högtalaren som sa det. När jag kom hem till Sverige skulle jag skriva i en bok att den 17:de juni var min tur dag.
Jag vände riktning och sprang snabbt tillbaka till Harry. Han satt och tittade ner i bordet, men när han plötsligt såg mig komma springades reste han sig upp. Jag kastade mig i hans famn och kysste honom som aldrig förr. Efter ett tag stannade vi upp.
- Yes, yes! ropade jag och mina tårar forsade nedför kinderna.
- I want to be your girlfriend! fortsatte jag och sedan kysste jag honom igen.
Alla som satt runt i cafét vände sig om och stirrade på oss. De kände säkert igen Harry men de undrade säkert vem fan jag var.
Jag hoppade upp på Harrys höft och kramade om honom hårt. Nu var det bara jag och Harry och ingen eller inget annat skulle få komma i vägen.
__________________________________________________________________________________________
Tjenixen! Lite kul är det ändå att typ Harry har "träffat" någon i verkligheten som heter Emma, haha! Annars kapitlet. Hmm.. dåligt. Men ni får ta att det är lite dåliga kapitel ett tag framöver. Puss!
I want you - chapter 40 ♥
Tidigare
Jag tittade fundersamt på henne men när jag sedan såg vem som stod där och tittade vid dörröppningen stannade hela världen upp. Det var därför Emma var så konstig, hon visste att Marcus hade stått där hela tiden.
Jag reste mig snabbt från soffan och sprang fram till Marcus. Jag visste inte hur mycket han egentligen hade hört så jag tänkte att det kanske var bäst att fråga.
- Hur mycket hörde du? sa jag och tittade oskyldigt ner i marken.
- Alldeles för mycket för att veta att du är en feg idiot...
____________________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Jag kunde inte fatta att jag lät Alexandra säga det där. Jag förstod henne så himla mycket men Marcus hade dödat mig om jag hade sagt att han stod där.
Alexandra reste sig snabbt upp från soffan och sprang raka vägen fram till Marcus. Jag visste att han hade stått där hela tiden och att han hade hört varenda litet ord.
- Hur mycket hörde du? hörde jag Alexandra säga lite nervöst. Jag tittade på Marcus som nästan hade tårar i ögonen. De stod långt ifrån där jag satt men jag kunde ändå se att han var ledsen och besviken.
- Alldeles för mycket för att veta att du är en feg idiot, sa Marcus och tittade argt ner på Alexandra. Marcus var egentligen världens snällaste människa och om jag kände honom rätt så skulle han bara säga så om han verkligen hade blivit sviken.
- Förlåt Marcus, förlåt, fick Alexandra ur sig. Jag tyckte så synd om henne men samtidigt var jag ledsen för Marcus skull också.
- Ska vi åka? sa Marcus efter ett tag och det såg inte ut som han varken ville eller skulle förlåta Alexandra.
Jag reste mig upp från soffan och tog upp min stora väska.
- Ja, det gör vi, sa jag tittade mot Marcus. Han hade fortfarande tårar i ögonen och det såg verkligen ut som han skulle börja gråta när som helst.
Alexandra gick in och tog sina saker och Marcus lika så. Jag stod vid dörröppningen och tittade på dem när de sprang fram och tillbaka i rummet.
Efter en stund när vi var packade och klara så vi tog trappan ner till receptionen, eftersom inte hissen fungerade. Hotellmannen stod där som vanligt och tittade med sin läskiga blick mot oss. Han var riktigt scary han den där killen. Marcus som tydligen hade blivit bra vän med honom nu hälsade ett svagt adjö och mannen gav fram något till honom, men jag kunde inte se vad det var. Vi gick sedan ut från hotellet och ropade på en taxi.
När vi väl satt i taxin sa vi inte ett ord till varandra. Det var som om någon hade limmat igen våra läppar.
Marcus perspektiv
Hela mitt liv rasade samman. Hur kunde man gå sådär långt? Hon låtsades bara gilla mig. Vilken jävla idiot. Varför gillade jag henne? Jag ville inte göra det. Hur kan man ens gilla en sån idiot som henne?
Jag försökte att undvika och ignorera Alexandra men samtidigt kunde jag inte göra det. Hon var den rätta och jag var hundra procent säker på det. Hur taskig och dryg hon än var så skulle jag aldrig sluta gilla henne.
När vi var färdiga drog vi ner till receptionen. Jag mådde fortfarande inte bra efter igår men jag försökte ändå verka normal. Jag ville inte säga att jag egentligen var jättebakis. I lobbyn stod hotellmannen som jag hade blivit fifa mate med nu. När jag skulle säga hejdå gav han fram ett kuvert. När jag skulle ta upp det skakade han på huvudet. Jag förstod att han menade att jag skulle öppna det senare.
Vi gick ut och ropade på närmsta taxi. Och när vi sedan satt i taxin sa vi inte ett knyst. Jag ville inte prata med någon av dem och de ville väl antagligen inte prata med mig. Just nu ville jag bara bort här ifrån och hem till min morfars snickarbod.
Vi gick av taxin och gick med långsamma steg in till avgångshallen. Den här gången fick Emma och Alexandra ta sina egna väskor och saker. Eller skulle de vara för lata för att ta dem nu också?
När vi kom in möttes vi av fem killar och en tjej. Vad gjorde Gemma här? Nyss låg hon ju hemma och spydde vid Zayns soffa. Harry tittade på mig med en allvarlig blick. Hade Zayn berättat vad som egentligen hade hänt?
Nialls perspektiv
Hon var så fin. Jag kunde verkligen inte förstå hur man kunde vara sådär fin, det var overkligt. När hon kom där släpande med sin stora väska sprang jag fram och hjälpte henne.
- Hi, sa jag och tog tag i väskan. Hon tittade lite ledsamt och oroligt på mig. Hade det hänt något?
- Hey Niall, sa hon bara och vände blicken ner mot golvet. Okej, det hade verkligen hänt något, men vad?
När vi gick där stannade jag plötsligt upp och lutade mig fram mot hennes öra. Jag ville få henne på bättre humör.
- Thanks for yesterday, viskade jag. I read the paper.
Hon ställde sig genast mitt framför mig och tittade sig omkring.
- Okey Niall. This is the fact: My feelings for you is unutterable, I'm so in love with you. But I can't handle it. I'm not ready for a relationship with you right now.
Jag visste inte om jag skulle vara glad eller om jag skulle vara ledsen. Det var ju bra att hon var kär i mig, men samtidigt var det ju mindre bra att hon inte ville gå vidare.
- It's okey Alex, I'm understand you. But you know, I will be here for you every time.
Hon tittade sig omkring igen, sedan gav hon mig en mjuk liten kyss på kinden. Det var som om hon döljde något, som om hon inte ville visa sig med mig. Men jag struntade fullständigt i det. Även om det stod massa fans och fotografer runt om sket jag i det. Jag lutade mig över henne och kysste hennes mjuka perfektformade läppar. Men rätt som det var vände hon sig bara om och gick iväg. Jag stod där kvar helt ensam och tittade med blicken efter henne. Plötsligt kom hon tillbaka. Jag trodde hon ångrade sig, men när hon sedan tog tag i väskan jag höll ändrades mina tankar.
Alexandras perspektiv
Vad fan hade jag gjort för något? Jag var ju helt fucking dum i huvudet. Varför skulle jag säga det där, jag menade det ju inte ens. Eller jo, det gjorde jag ju faktiskt, men på något sätt ändå inte.
När vi var framme vid flyplatsen försökte jag släpa min tunga väska på marken. Vi hade varit här i två dagar men jag hade ändå haft i överdrivet mycket packning.
Jag möttes av en glad Niall. Han tog genast tag i väskan och jag släppte den. Vi pratade lite, fast egentligen orkade jag inte det nu. Visst, det var typ sista gången jag skulle träffa Niall och jag hade klätt upp mig fint nu inför honom men efter vad jag hade sagt och gjort var det bara Marcus som fanns i mitt huvud. Hur mycket Niall än tyckte om mig nu och hur mycket jag än tyckte om honom var det inte rätt tillfälle att prata ut. Jag sa vad jag tyckte och kände för honom och att jag inte vill ha något förhållande just nu. Och herregud, han var ju trots allt Niall Horan.
Jag var rädd över att Marcus och Emma skulle se vad jag gjorde. De hade blivit galna om de såg mig så jag valde bara att pussa Niall lite lätt på kinden. Men utan förvarning kysste han mig på munnen istället. Jag gick där ifrån och försökte istället hitta Emma. Men hon var verkligen ingenstans.
Det skulle ändå bli skönt att komma hem. Även fast jag inte var så jätte sams med Emma och Marcus skulle det ändå bli skönt att komma hem till pappa, jag saknade honom faktiskt.
Jag väntade på att tiden skulle gå fortare så att vi bara kunde komma här ifrån. Men rätt som det var hör jag en röst i högtalaren.
- We regret the waiting time. But the plane who is going to Gothenburg is unfortunately canceled...
__________________________________________________________________________________________
Hej kära ni! Förlåt för det sena skrivet kapitlet. Jag vet, det skulle kommit ut igår. Men vi hade annat för oss så det gick tyvärr inte, sry! Men jag skrev iaf ett långt kapitel nu, så jag hoppas ni blir nöjda!
I want you - chapter 39 ♥
Tidigare
Jag var så jäkla bakis och jag mådde bara skit. Det kändes på ett sätt pinsamt att jag låg här i Zayn soffa och nästan spydde. Och vad hände igår egentligen? Det enda jag kom ihåg var att jag och Marcus var på varandra hela tiden. Undra om han började att tycka om mig i alla fall?
- We see each other at the airport later guys, I have to go, ropade Marcus efter någon kvart och plötsligt stängdes dörren igen.
____________________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Efter att ha duschat, sminkat mig och ätit upp frukosten begav jag mig hem till hotellet. Jag ville egentligen inte lämna Harry men jag var tvungen. Jag skulle i alla fall få träffa honom på flygplatsen lite senare. Harry erbjöd att han kunde skjutsa hem mig, men jag ville gå. Så jag gick med snabba steg hem längs Londons vackra gator. Det enda som var i mitt huvud när jag gick var Harry. Han hade förändrat mitt liv och nu skulle jag inte få träffa honom på evigheter.
Efter ungefär 45 minuter började jag närma mig hotellet. Men precis när jag skulle gå in fick jag en liten lätt knuff och jag ramlade åt sidan.
- Aj, vad gör du? sa jag och tittade upp mot Alexandra som skrattade mellan flåset.
- Sorry, men jag sprang hela vägen och jag trodde jag inte skulle hinna, sa hon och sträckte fram en hand. Jag tog tag i handen och hon hjälpte mig upp.
- Undra vad Marcus gjorde igår? sa Alexandra när vi hade gått in i hotell lobbyn. Den nervösa mannen som Marcus hade pratat om stod och pratade i telefonen. Hans ögon var så svarta så att det såg ut som man hade gjort ett hål, rätt igenom.
- Jag vet inte, men jag är nästan övertygad om att han åkte tillbaka till hotellet och spelade fifa eller något sånt, sa jag och tryckte på hissknappen.
- It dd... doesn't... w..ork, sa hotell-mannen. Han hade lagt ifrån sig telefonen och nu stod han bara där med armarna i kors.
- Vi tar trapporna, sa Alexandra och tog tag i min arm.
Marcus perspektiv
Allt hade varit ganska bra här i London tills idag. Jag vaknade av att Zayn knackade på dörren. Jag försökte resa mig upp ur sängen, men det var som om någon tyckte mig tillbaka. Jag hade ont i magen och huvudvärken var enorm.
- Good morning, sa Zayn när han kom in i rummet. Jag svarade inte utan försökte istället resa mig upp från den satans sängen. Efter många försök tog jag mig ändå upp. Zayn stod och skrattade lite lätt vid dörröppningen.
- You are such an awful guy Marcus, do you know what you've done the whole night? sa han efter ett tag och jag gick förbi honom och skakade försiktigt med huvudet.
- You and Gemma? Really? fortsatte han och gick med snabba steg bakom mig medans jag försökte hitta någon toalett i Zayns överdrivet stora lägenhet. Jag låtsades att jag inte lyssnade men jag kunde inte rå för att jag gjorde det. Jag hade inte kommit ihåg något sen igår men nu började jag få tillbaka minnet. Gemma och jag hade druckit jätte mycket och hållit på med varandra hela tiden. Innan jag gick in i toaletten stannade jag framför dörren och vände mig om. Där stod Zayn fortfarande och tittade med stora ögon på mig.
- I kill you if you say that Gemma is here, sa jag.
- Okey, I'll find a knife or something, sa Zayn och gick med raska steg ut i köket. Jag bankade huvudet i väggen och sedan gick jag in på toan.
När jag hade uträttat mina behov gick jag ut igen. Då möttes jag av Zayns stirrande ögon igen.
- I'm sorry, I found no knife.
- It's okey, but one day, I'm going to kill you, sa jag och tittade med en falsk allvarlig blick mot honom.
- Yes, I am prepered. But one guy will probably kill you, sa Zayn och gick iväg igen mot köket. Jag följde efter honom.
- Who?
- Harry.
Jag stannade till. Fan helvetes jävla skit.
Plötsligt vaknade Gemma och Zayn for snabbt ut från köket. Jag varken ville eller orkade att hjälpa till när Gemma mådde så dåligt. Efter ett tag fick jag ett sms från Emma. "Klockan 13 på hotellrummet. GLÖM INTE!"
Jag sa snabbt adjö till Zayn och tackade honom för att jag fick sova där, sedan sprang jag ut från hans lägenhet och ropade på närmade taxi.
När jag kom in på hotell lobbyn stod hotellmannen där och glodde som aldrig förr. Han pekade på trappen och jag gick långsamt upp från den. Jag började att känna mig yr när jag gick men efter ett tag gick det bra och snart var jag helt uppe. Jag visste att jag var drygt 20 minuter försenad men det gjorde väl säkert inte så mycket. Allt var bra tills jag kom in i hotellrummet.
Alexandras perspektiv
Jag visste att Emma redan var sur på mig så jag ville inte göra hela situationen värre. För hon hade garanterat blivit mer sur på mig om jag kom försent så jag små sprang till hotellet eftersom klockan var nära 13. När jag närmade mig såg jag att Emma precis nästan skulle gå in, så jag ökade farten en aning och det visade sig att jag hade sprungit lite för fort, eftersom jag sprang rakt in i henne.
Vi tog trappan upp och låste upp rummet. När vi kom in sprang jag raka vägen in i duschen. Jag kände mig så otroligt äcklig och ofräsch så att duscha var det bästa man kunde göra i det här läget.
När jag var klar gick jag genast ut till min stora resväska och tog fram två par byxor. De ena var ett par höga shorts och de andra var ett par slappa jeans. Först tänkte jag att det inte spelade någon roll vad jag hade på mig, men sedan kom jag ändå på att det kanske skulle vara bra att göra ett bra sista intryck på Niall. Så jag bestämde mig för att ta de snygga shortsen med en liten vit söt tubtopp till. Jag fönade håret med en hårfön som tydligen fanns på hotellrummet och sedan satte jag upp det i en slö tofs.
Jag och Emma hade inte sagt mycket till varandra sen vi träffades. Antagligen var hon väl fortfarande sur över det jag hade gjort. Emma satt i soffan och höll på med sin mobil. Jag gick fram och satte mig bredvid henne.
- Kan jag se ut såhär? frågade jag och hon vände långsamt upp blicken från mobilen.
- Kan du väl, svarade hon bara kort. Hon vände ner blicken mot mobilen igen och jag suckade.
- Förlåt, det var inte meningen att jag bara gick sådär.
- Okej, svarade hon bara kort igen. Jag visste att hon var sur, men jag kunde verkligen inte berätta.
- Det hände lite saker, sa jag bara men kom sedan på att det kanske var bättre att säga sanningen eftersom det ändå inte skulle göra Emma något.
- Marcus kysste mig! Hon tappade mobilen på golvet och ställde sig snabbt upp.
- Va? Skojar du med mig?
- Nej, det gör jag inte, sa jag och efter ett tag satte hon sig ner i soffan igen.
- Jag frågade Niall om vi kunde åka och kolla på hans lägenhet bara för att komma bort från Marcus, fortsatte jag och Emma satt stel som en pinne i soffan. Jag tror hon kände sig skyldig på något sätt, eftersom det var hon som hade sagt att Marcus aldrig skulle få några känslor för mig efter kyssen.
- Vi åkte hem till Niall och myste hela kvällen. Det var som en magisk dröm, jag lovar, sa jag och log för själv. Emma satt fortfarande helt stilla i soffan och bara tittade rakt fram. Jag visste inte om jag skulle fortsätta men i vilket fall gjorde jag det.
- Jag tror faktiskt jag är kär Emma, sa jag och tittade generade ner i marken. Emma satt även nu tyst. Jag förstod inte vad som var så konstigt. Jag menar, hon borde vara glad för min skull.
- Han är typ världens underbaraste kille och jag vet inte hur det ska gå att klara mig utan honom. Han är en sån bra kille och just nu vill jag bara glömma Marcus. Varför ska han komma och förstöra? Jag vill ha Niall och ingen annan.
Utan förvarning vred Emma på sitt huvud och sa:
- Jag är ledsen.
Jag tittade fundersamt på henne men när jag sedan såg vem som stod där och tittade vid dörröppningen stannade hela världen upp. Det var därför Emma var så konstig, hon visste att Marcus hade stått där hela tiden.
Jag reste mig snabbt från soffan och sprang fram till Marcus. Jag visste inte hur mycket han egentligen hade hört så jag tänkte att det kanske var bäst att fråga.
- Hur mycket hörde du? sa jag och tittade oskyldigt ner i marken.
- Alldeles för mycket för att veta att du är en feg idiot...
___________________________________________________________________________________________________
Sent kapitel I know. Men jag råkade somna förut och vaknade sedan efter ett tag så det fick bli lite eller mycker sent idag. Jag gjorde ett lite längre för det, haha. Men aja, kapitel kanske inte världens bästa, men aja. Trevlig helg på er i alla fall! Kram
I want you - chapter 38 ♥
Tidigare
Servitrisen gick snabbt iväg och nu var det bara vi tre kvar och jag hade inte en aning om vad jag skulle ta mig till nu. Harry skulle döda mig om han fick reda på vad som hade hänt med hans syster och det var ju på ett sätt mitt fel.
___________________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Jag vaknade av en liten blöt puss i pannan. Jag öppnade sakta ögonen och såg att Harry låg bredvid mig.
- Hi beautiful, sa han och tittade djupt in i mina ögon. Jag kunde inte fatta att det här var sant. Jag hade inte drömt utan allt hade faktiskt hänt på riktigt.
- Hey Harry, sa jag och försökte att le, vilket inte gick så bra eftersom jag ännu var ganska trött.
Oväntat lutar Harry sig ner mot golvet och tar upp en stor bricka.
- Breakfast? sa han och tittade med ett stort leende på mig. Han var så otroligt gullig. Frukost på sängen.
- Of course.
Plötsligt försvann leendet på Harry.
- I'm just came up with a thing, sa han och tog en tugga av sin smörgås.
- What? sa jag och tittade frågande på honom.
- You will go home today.
Just det, jag hade helt glömt bort det. Vi skulle ju faktiskt åka hem idag. Jag ställde ner teet på brickan igen och gick snabbt upp ur sängen.
- What are you doing?, frågade Harry och följde mig med blicken medans jag sprang runt på golvet som en förvirrat litet barn.
- I have to call Alex, sa jag som svar och försökte leta efter min mobil.
- But it's okey, you can do it later. But please, eat up your breakfast.
Jag kom genast på att det kanske var bäst det. Att äta upp sin frukost och bara umgås. Jag skulle säkert inte träffa Harry på flera veckor eller kanske till och med månader, så det gällde ju att passa på.
Alexandras perspektiv
Jag reste mig snabbt upp ur soffan när jag hörde att min mobil började att ringa. Jag hade precis vaknat så trött var jag allt. Jag tog snabbt ut mobilen i jackfickan och svarade.
- Hello there, sa jag först, men kom sedan på att det kanske var någon svensk som ringde. Så jag harklade mig och sa hej istället.
- Hej Alex, det är jag Emma, sa Emma och lät bekymrad. Innan jag skulle säga något började hon nästan att skrika.
- Vart tog du vägen någon stans igår egentligen? Du lämnade kvar mig helt ensam utan att säga till.
- Men asså... började jag men avbröts sedan av Emmas arga stämma.
- Men asså vadå?
- Kan vi inte träffas så kan jag förklara allt?! sa jag lite nervöst. Okej, det kanske inte var världens schysstaste att bara dra därifrån sådär, men vad hade jag för val?
- Okej då. Men du hade väl inte glömt att vi ska åka hem idag va?
Paniken började spridas inom mig och jag kände redan av svetten som rann nedför min panna. Hur skulle det egentligen gå med Marcus, jag ville ju inte vara med honom nu? Och med Niall? Och nu är Emma tydligen sur på mig också. Allt hade bara gått käpprätt åt helvete.
- Nejdå, sa jag lite osäkert och la ifrån mig mobilen. Plötsligt plingade det till i mobilen igen, men den här gången hade jag bara fått ett sms. "Klockan 13 på hotellrummet. GLÖM INTE!" stod det. Jag skickade en blick mot klockan och började hetsigt springa runt i Nialls lägenhet efter mina byxor. Klockan visade strax över 12, så jag hade mindre än en timme på mig att fixa mig.
När jag hade tagit på mig mina kläder gick jag fram till en stor spegel och granskade mig själv. Jag såg helt förjävlig ut så jag bestämde mig för att inte väcka Niall och istället skriva en liten lapp. När jag hade skrivit färdigt satte jag fast lappen på toalettdörren. Sedan tog jag på mig mina ytterkläder och gick ut.
Gemmas perspektiv
Jag vaknade av en sådan fruktansvärd huvudvärk. När jag reste mig upp ville jag bara lägga mig ner igen. Jag stod där på golvet och tittade mig omkring. Jag kunde knappt stå på mina fötter utan jag balanserade lite fram och tillbaka. Plötsligt insåg jag att jag inte var hemma. Jag blev orolig och det gjorde att jag föll pladaskt ner på golvet. Från köket rusade en rädd Zayn ut. Han tog upp mig med armarna och la mig ner i soffan.
- How are you? frågade han och tittade bekymrat på mig. Jag som bara låg där nästan avtuppad nickade bara på huvudet.
- Marcus, come here! ropade sedan Zayn. Marcus gick med tunga steg fram till mig. Han suckade lite tyst och tittade knappt på mig.
- I have... I have to vomit, stammade jag fram och slöt min ögon.
- Marcus, pick up a pail, now! sa Zayn bekymrat och tittade argt på Marcus. Han gick med långsamma steg in något rum och efter en lång stund kom han tillbaka med en stor blå hink. Han gav den till Zayn som ställde den nedanför soffan, bredvid mig.
- I don't want to see, I'm sorry, sa sedan Zayn och tog tag i Marcus arm och gick med snabba steg ut till köket igen.
Jag var så jäkla bakis och jag mådde bara skit. Det kändes på ett sätt pinsamt att jag låg här i Zayn soffa och nästan spydde. Och vad hände igår egentligen? Det enda jag kom ihåg var att jag och Marcus var på varandra hela tiden. Undra om han började att tycka om mig i alla fall?
- We se each other at the airport later guys, I have to go, ropade Marcus efter någon kvart och plötsligt stängdes dörren igen.
___________________________________________________________________________________________________
Vet inte ifall det blev så bra, men det är allt vi har att bjuda på ikväll i alla fall. Sorry för det sena kapitlet btw. KRAM
I want you - chapter 37 ♥
Tidigare
Jag reste mig hastigt upp från golvet och gick ut från toaletten. Jag hörde Gemmas skratt bakom mig. Jag stängde dörren snabbt och överraskande står Zayn där med handen i byxfickan.
- What do you doing? frågade han och tittade konstigt på mig. Han tittade ännu mer konstigt på mig när Gemma kom ut från toaletten med ruffsigt hår och uppknäppta knappar på blusen.
____________________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Jag fattade nästan ingenting! Efter filmen skulle Alexandra gå på toa och när vi andra stod och pratade utanför biosalongen så kom plötsligt Alexandra, efter bara någon minut, mot oss med snabba steg. Inte långt efter kom även Marcus gående och han såg ut som sju svåra år, han verkade orolig, förvirrad och ledsen på samma gång. Jag såg att Alexandra kastade en blick på honom när han kom mot oss, men hon vände sig snabbt om igen. Hon frågade sedan om vi kunde åka och kolla på min lägenhet, det hade jag såklart inget emot. I taxin påväg till min lägenhet så sa vi inte ett ord till varandra, jag bara satt och kollade på henne och jag visste att det var någonting som inte var okej. Men jag ville inte ta upp det i taxin.
- Wow! utbrast Alexandra när jag öppnade dörren till lägenheten.
Vi slog oss ner i soffan och tystnaden som uppstod blev ganska pinsam. Hela taxiresan hade jag suktats av hennes skönhet och nu kunde jag inte stå imot det längre. Jag kysste henne och plötsligt låg jag ovanpå henne.
- I'm sorry Niall, avbröt hon och puttade mig lite försiktigt bakåt.
Jag fattade inte vad som var fel, jag trodde att hon ville?
- What's stopping you Alex? What am I doing wrong? frågade jag oroligt.
- It's not you Niall, sa hon och satte sig upp.
- Okey, but if you don't like that I'm kissing you, tell me.
Jag fick inget svar på min fråga, istället blev det tyst i några sekunder, jag såg på henne att hon satt och tänkte. Det var då tanken slog mig, kan det vara så att Alexandra gillar Marcus? Kanske var det därför Marcus följde med, för att Alexandra gillade honom. Kanske var det också därför hon och Marcus kom nästan samtidigt från toaletten. Det var nog därför hon inte kunde kyssa mig, då kom hennes tankar tillbaka till Marcus. Plötsligt avbröts jag i mina tankar av att Alexandra kastade sig över mig och innan jag visste ordet av det så låg hon över mig och kysste mig såsom jag för bara några sekunder sedan hade kysst henne. Vad skulle nu det här betyda?
Zayns perspektiv
Jag var lite smått orolig för jag hade inte en aning om vart Gemma och Marcus hade tagit vägen. Jag gick runt i lokalen och sökte intensivt med blicken efter dem, men dem fanns inte någonstans. Jag sökte upp några toaletter för jag kände att jag började bli lite kissnödig. Plötsligt smäldes en av toalettdörrarna upp och ut kom Marcus. Han stängde dörren hastigt när han såg mig och jag frågade vad han gjorde. Men innan han hann svara på frågan så öppnades dörren ytterligare en gång och den här gången var det Gemma som kom ut, från samma toalett. Vad hade dem två gjort där egentligen? Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra i det läget, så jag ryckte på axlarna och gick in på toaletten.
När jag var klar gick jag ut till vårt bord och där satt de två, ganska nära varandra. Inte heller nu visste jag vad jag skulle ta mig till så jag gick fram till baren och beställde tre öl. När jag kom tillbaka till bordet så satt Gemma och bara kollade med en kärleksfull blick på Marcus.
- Have you fun? frågade jag och ställde ner ölen på bordet.
- Absolutly! skrek Gemma och tog tag i ett av ölglasen.
Vi pratade och drack och efter ett tag så bad dem båda två om mer och jag gick iväg mot baren igen. När jag kom tillbaka den här gången så kunde jag inte tro mina ögon, där satt de två och kysste varandra. Jag ville ju inte avbryta så jag ställde ner ölen på bordet och sedan gick jag ut på dansgolvet istället. Jag vågade inte gå tillbaka till bordet på ett tag så jag stog där på dansgolvet och dansade med tjejer som troligtvis inte kände igen mig, eftersom det var så mörkt där inne och det kändes så himla skönt.
Det hade säkert gått två timmar när jag beslutade mig för att gå till bordet igen. En känsla av panik och ångest spreds i mig när jag såg alla tomma glas, ölflaskor och Marcus och Gemma som låg på varandra och det såg bokstavligt talat ut som om dem åt upp varandra. Plötsligt kom en servitris fram och började stapla alla flaskor på en bricka.
- Would you have something more? frågade hon glatt och kollade på mig.
- Two beer please, sa Gemma när hon slitit sig loss från Marcus.
- No, nothing more for you, we are going home now! sa jag snabbt och tittade argt på både Gemma, Marcus och servitrisen.
Servitrisen gick snabbt iväg och nu var det bara vi tre kvar och jag hade inte en aning om vad jag skulle ta mig till nu. Harry skulle döda mig om han fick reda på vad som hade hänt med hans syster och det var ju på ett sätt mitt fel.
___________________________________________________________________________________________________
Hoppas ni blir nöjda, hann tyvärr inte skriva längre än så här.
I want you - chapter 36 ♥
Tidigare
Vi låg och pratade och skrattade i evigheter och efter ett tag gick jag ut och gjorde lite te och mackor. När jag kom tillbaka låg Emma på sidan och sov. Hon var så oerhört vacker. Jag ställde ner teet och mackorna på ett litet bord. Sedan la jag mig ner bredvid henne och la handen för hennes midja.
___________________________________________________________________________________________
Gemmas perspektiv
Alla hade gått förutom jag, Zayn och Marcus som stod kvar och tittade ner i marken. Det uppstod en pinsam tystad mellan oss så jag kände att jag behövde säga något.
- Zayn, which party you talked about before? sa jag och båda killarna lyste upp i ett stort leende.
- Oh, I don't know, but we can check out something.
- Okey let's go, sa jag och log mot dem båda. Det verkade i alla fall som Marcus blev glad.
Zayn tog täten och jag och Marcus gick tätt bakom. När vi gick ut kom genast en massa fans springade mot oss. Vi sprang det fortaste vi kunde åt något random håll. Vi hade egentligen ingen aning om vart vi var, men vi fortsatte i alla fall att springa.
- Stop, they are gone! ropade Zayn och satte sig ner på huk. Marcus kunde inte hålla sig för skratt.
- If this happens often, you're going to be a real runner, sa Marcus och flåsade mellan orden. Zayn och jag tittade på varandra och började att skratta.
- Oh, look there, utbrast jag plötsligt och pekade på en nattklubb lite längre bort.
- We take that, sa Zayn och reste sig upp igen. Marcus nickade försiktigt med huvudet.
Vi gick med snabba steg bortåt. Jag kände absolut inte till stället, men det kunde väl ändå vara värt att gå dit.
Utan krångel och protester blev vi insläppta direkt av vakten trots kön. Redan en bra start tänkte jag.
Man såg på Zayn att han var riktigt sugen på att dansa loss på dansgolvet. Jag var egentligen en riktig partypingla men just ikväll ville jag bara ta det lugnt. Jag skulle försöka ägna tiden åt att umgås med snygga Marcus istället.
Jag hade rätt. Zayn begav sig snabbt ut på dansgolvet och snart kunde man inte ens se honom längre.
- Do you want to have something to drink? frågade Marcus när vi satte oss ner vid ett litet bord.
- Okey, sure, sa jag och efter en sekund var han redan borta.
Marcus perspektiv
Jag tyckte egentligen inte om att dricka men om jag bara skulle dricka lite så skulle jag ändå inte verka så mesig. Det går alltid lättare att prata och man känner sig mycket mer social på något vis.
- Two drinks! ropade jag när jag kom fram till baren.
- Okey, two drinks. Which drinks? frågade mannen med det långa skägget och stirrade på mig med en lite allvarlig blick. Han såg nästan lite ut som Hagrid i Harry Potter.
- I don't know, it doesn't matter. But something who dosen't contain as much alcohol, ropade jag lite osäkert.
Efter ett tag ställde han fram två drinkar framför mig och jag betalade.
- Thanks, sa jag och mannen nickade bara lite lätt med huvudet.
Jag trängde mig förbi allt folk och gick fram till Gemma som satt vid bordet och tittade ut mot dansgolvet.
- Here we go, sa jag och ställde ner drinken framför henne.
- Thank you Marcus.
- You're welcome, sa jag och satte mig ner mitt emot henne. Jag smakade försiktigt på drinken jag köpt och plötsligt kände jag en stöt på tungan. Den var så oerhört stark och det gjorde så att jag bara ville ha mer. Jag drack upp den snabbt och såg sedan att Gemma hade gjort samma sak.
- That was so good, sa hon och log mot mig. Jag log lite lätt tillbaka.
Vi satt och pratade en stund helt utan konstigheter men plötsligt började jag känna mig livlös. Jag reste mig upp och gick min väg. Jag ville bara lägga mig ner på golvet. Jävla Hagrid, han hade gjort något med drinken. Jag gick med tunga steg fram till baren men rätt som det var kom Zayn springades mot mig.
- Why do you not dance Marcus? sa han och skrattade.
- I don't know, but I not feel like to dance right now, sorry. Jag mådde verkligen inte bra nu så jag gick istället tillbaka till vårt bord. Plötsligt såg jag att Gemma hade deckat i soffan. Jag petade ganska hårt på henne men hon var helt borta.
- Gemma, wake up, sa jag och skakade ivrigt på henne. Jag hade inte en minsta förståelse vad jag gjorde men jag tog henne i mina bara händer och bar ut henne vid toaletterna. Jag hade ont i huvudet och ville bara fortfarande lägga mig ner. Men jag kämpade mig ändå för att hålla mig vaken. Jag kunde inte somna här med Gemma bredvid mig. Hon kunde ju bli våldtagen eller vad som helst.
Oväntat for hon upp som en raket upp i luften. Hon ställer sig på sina fötter och börjar att gap skratta. Jag orkade inte hålla mina ögon öppna längre och rätt som det var somnade jag pladask på golvet.
Jag vaknade av att jag hörde ett fnitter. Jag öppnade sakta upp ögonen och såg att Gemmas ansikte var jätte nära mitt. Jag låg tydligen i hennes knä. Utan att lyfta huvudet såg jag att vi låg inne på toan.
- You're safe now, sa Gemma och log mot mig. Hon lutade sig snabbt ner och gav mig en liten puss på kinden. Jag log mot henne men visste redan då att hon inte var nykter. Jag var egentligen inte heller nykter så just nu spelade det ingen roll vad som hände. Hon närmande sina läppar mot mina och snart möttes dem. Jag reste mig upp snabbt upp och utan att titta på henne slängde jag mig på henne och kysste henne som om det vore Alexandra. När min tunga nästan var i hennes hals kom jag på det. Vad höll jag på med egentligen?
Jag reste mig hastigt upp från golvet och gick ut från toaletten. Jag hörde Gemmas skratt bakom mig. Jag stängde dörren snabbt och överraskande står Zayn där med handen i byxfickan.
- What do you doing? frågade han och tittade konstigt på mig. Han tittade ännu mer konstigt på mig när Gemma kom ut från toaletten med ruffsigt hår och uppknäppta knappar på blusen.
___________________________________________________________________________________________________
Förlåt om det blev ett sent skrivet kapitel idag. Men skolan började ju och vi kommer inte alltid hem så tidigt. Kapitlet var väl inte det bästa, men vi får hoppas på bättre imorrn! Stora kramar
Vi låg och pratade och skrattade i evigheter och efter ett tag gick jag ut och gjorde lite te och mackor. När jag kom tillbaka låg Emma på sidan och sov. Hon var så oerhört vacker. Jag ställde ner teet och mackorna på ett litet bord. Sedan la jag mig ner bredvid henne och la handen för hennes midja.
___________________________________________________________________________________________
Gemmas perspektiv
Alla hade gått förutom jag, Zayn och Marcus som stod kvar och tittade ner i marken. Det uppstod en pinsam tystad mellan oss så jag kände att jag behövde säga något.
- Zayn, which party you talked about before? sa jag och båda killarna lyste upp i ett stort leende.
- Oh, I don't know, but we can check out something.
- Okey let's go, sa jag och log mot dem båda. Det verkade i alla fall som Marcus blev glad.
Zayn tog täten och jag och Marcus gick tätt bakom. När vi gick ut kom genast en massa fans springade mot oss. Vi sprang det fortaste vi kunde åt något random håll. Vi hade egentligen ingen aning om vart vi var, men vi fortsatte i alla fall att springa.
- Stop, they are gone! ropade Zayn och satte sig ner på huk. Marcus kunde inte hålla sig för skratt.
- If this happens often, you're going to be a real runner, sa Marcus och flåsade mellan orden. Zayn och jag tittade på varandra och började att skratta.
- Oh, look there, utbrast jag plötsligt och pekade på en nattklubb lite längre bort.
- We take that, sa Zayn och reste sig upp igen. Marcus nickade försiktigt med huvudet.
Vi gick med snabba steg bortåt. Jag kände absolut inte till stället, men det kunde väl ändå vara värt att gå dit.
Utan krångel och protester blev vi insläppta direkt av vakten trots kön. Redan en bra start tänkte jag.
Man såg på Zayn att han var riktigt sugen på att dansa loss på dansgolvet. Jag var egentligen en riktig partypingla men just ikväll ville jag bara ta det lugnt. Jag skulle försöka ägna tiden åt att umgås med snygga Marcus istället.
Jag hade rätt. Zayn begav sig snabbt ut på dansgolvet och snart kunde man inte ens se honom längre.
- Do you want to have something to drink? frågade Marcus när vi satte oss ner vid ett litet bord.
- Okey, sure, sa jag och efter en sekund var han redan borta.
Marcus perspektiv
Jag tyckte egentligen inte om att dricka men om jag bara skulle dricka lite så skulle jag ändå inte verka så mesig. Det går alltid lättare att prata och man känner sig mycket mer social på något vis.
- Two drinks! ropade jag när jag kom fram till baren.
- Okey, two drinks. Which drinks? frågade mannen med det långa skägget och stirrade på mig med en lite allvarlig blick. Han såg nästan lite ut som Hagrid i Harry Potter.
- I don't know, it doesn't matter. But something who dosen't contain as much alcohol, ropade jag lite osäkert.
Efter ett tag ställde han fram två drinkar framför mig och jag betalade.
- Thanks, sa jag och mannen nickade bara lite lätt med huvudet.
Jag trängde mig förbi allt folk och gick fram till Gemma som satt vid bordet och tittade ut mot dansgolvet.
- Here we go, sa jag och ställde ner drinken framför henne.
- Thank you Marcus.
- You're welcome, sa jag och satte mig ner mitt emot henne. Jag smakade försiktigt på drinken jag köpt och plötsligt kände jag en stöt på tungan. Den var så oerhört stark och det gjorde så att jag bara ville ha mer. Jag drack upp den snabbt och såg sedan att Gemma hade gjort samma sak.
- That was so good, sa hon och log mot mig. Jag log lite lätt tillbaka.
Vi satt och pratade en stund helt utan konstigheter men plötsligt började jag känna mig livlös. Jag reste mig upp och gick min väg. Jag ville bara lägga mig ner på golvet. Jävla Hagrid, han hade gjort något med drinken. Jag gick med tunga steg fram till baren men rätt som det var kom Zayn springades mot mig.
- Why do you not dance Marcus? sa han och skrattade.
- I don't know, but I not feel like to dance right now, sorry. Jag mådde verkligen inte bra nu så jag gick istället tillbaka till vårt bord. Plötsligt såg jag att Gemma hade deckat i soffan. Jag petade ganska hårt på henne men hon var helt borta.
- Gemma, wake up, sa jag och skakade ivrigt på henne. Jag hade inte en minsta förståelse vad jag gjorde men jag tog henne i mina bara händer och bar ut henne vid toaletterna. Jag hade ont i huvudet och ville bara fortfarande lägga mig ner. Men jag kämpade mig ändå för att hålla mig vaken. Jag kunde inte somna här med Gemma bredvid mig. Hon kunde ju bli våldtagen eller vad som helst.
Oväntat for hon upp som en raket upp i luften. Hon ställer sig på sina fötter och börjar att gap skratta. Jag orkade inte hålla mina ögon öppna längre och rätt som det var somnade jag pladask på golvet.
Jag vaknade av att jag hörde ett fnitter. Jag öppnade sakta upp ögonen och såg att Gemmas ansikte var jätte nära mitt. Jag låg tydligen i hennes knä. Utan att lyfta huvudet såg jag att vi låg inne på toan.
- You're safe now, sa Gemma och log mot mig. Hon lutade sig snabbt ner och gav mig en liten puss på kinden. Jag log mot henne men visste redan då att hon inte var nykter. Jag var egentligen inte heller nykter så just nu spelade det ingen roll vad som hände. Hon närmande sina läppar mot mina och snart möttes dem. Jag reste mig upp snabbt upp och utan att titta på henne slängde jag mig på henne och kysste henne som om det vore Alexandra. När min tunga nästan var i hennes hals kom jag på det. Vad höll jag på med egentligen?
Jag reste mig hastigt upp från golvet och gick ut från toaletten. Jag hörde Gemmas skratt bakom mig. Jag stängde dörren snabbt och överraskande står Zayn där med handen i byxfickan.
- What do you doing? frågade han och tittade konstigt på mig. Han tittade ännu mer konstigt på mig när Gemma kom ut från toaletten med ruffsigt hår och uppknäppta knappar på blusen.
___________________________________________________________________________________________________
Förlåt om det blev ett sent skrivet kapitel idag. Men skolan började ju och vi kommer inte alltid hem så tidigt. Kapitlet var väl inte det bästa, men vi får hoppas på bättre imorrn! Stora kramar
I want you - chapter 35 ♥
Tidigare
Det hade hänt exakt samma sak som förra gången Niall kysste mig. Vad höll jag på med egentligen?
- Okey, but if you don't like that I'm kissing you, tell me.
Jag bestämde mig för att bara skita Marcus. Han var inte här, han kunde knappast se mig. Och varför skulle han lägga sig i mitt liv? Jag blir väl kär i den jag vill. Och det var det jag just började bli, kär.
Jag kastade mig i hans famn och snart låg jag där över honom och kysste han.
__________________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
Jag såg att hon gick bort från alla andra så äntligen kunde jag ta min chans. Jag gick med snabba steg efter henne och la min hand på hennes rygg. Hon vände sig snabbt om och tittade oroligt på mig. Hon var vackrare än någonsin och jag kunde bara inte låta bli att kyssa henne.
- Vad gör du? sa hon bara och backade något steg.
Mitt hjärta stannade till. Jag trodde hon ville att jag skulle kyssa henne. Hon hade ju gjort det i förrgår så varför skulle inte jag kunna få göra det nu? Hon sa att hon inte ville göra det här. Men vem fan bryr sig? Om man verkligen tycker om någon ska man väl stå upp för det och inte tycka det är pinsamt.
Sedan gick hon sig väg och jag följde henne bara med blicken. Ännu en gång hade jag blivit lurad och sviken. Hur kunde jag ens lita på Alexandra och Emma? De var två riktiga svikare som bara utnyttjar folk hit och dit. Samtidigt kunde jag inte släppa Alexandra. Jag har gillat henne sen den första dagen jag träffade henne, i 9:de klass. Hon gick då i 7:an och sen dess har jag aldrig kunnat slita blicken från henne. Och Emma, vi var ju trots allt kusiner, så henne skulle jag väl aldrig bli av med.
Jag gick fram till Liam och Danielle som stod och kramades. Jag såg att Alexandra gick fram till Niall och sedan var dem helt plötsligt borta.
Emmas perspektiv
Alexandra skulle alltid försvinna. Hon lämnade mig helt ensam med alla.
- Harry, do you know where Alex is? frågade jag efter ett tag. Harry kanske visste vart hon hade tagit vägen.
- Yeah, she is with Niall. I think they're in his apartment.
Skojar hon med mig, vad skulle jag göra nu?
- Eleanor and I will go home to her, utbrast plötsligt Louis. Vi andra nickade och dem gick ut.
- Yeah and Danielle and I will also go home. Sorry guys.
- No, it's okey. I mean, you never meet each other, so of course, sa Harry och log mot dem båda.
Nu stod jag, Harry, Marcus, Zayn och Gemma kvar där som fem stora frågetecken. Vi visste inte vad vi skulle göra.
- I know, we can go to a party or something?
Det var självklart Zayn som kom med den idén. Jag lyfte blicken mot Harry som tittade på mig. Han tog min hand och log mot mig.
- I take Emma home, sa han sedan och vi gick ut. Det var skönt att Harry sa så för jag ville ju egentligen bara vara hemma med honom.
- I feel sorry for your sister, sa jag när vi gick där på gatan. Deras lägenhet var nära därifrån så vi kunde lika gärna gå hem.
- No, she like to hang out with friends. Especially with Zayn. He's a real party freak.
Harry och jag höll varandra hand i hand när vi gick hem. Han var så underbar på något sätt. Vi hade inte känt varandra länge men jag gillade han redan väldigt mycket.
- Shall we go to the sea and see when the sun goes down? frågade plötsligt Harry och pekade ut mot havet.
- Okey sure.
Vi vände riktning och begav oss ner mot havet. Vi gick längs stranden men stannade sedan upp och satte oss ner på en liten gräsplätt.
- It's a beautiful place Harry, sa jag och tittade ut mot havet. Det var verkligen så vackert som det brukar vara i filmer.
- Yeah I know, and I'm really happy I'm here with you. And if there's someone who is beautiful, it's you.
Jag rodnade lite, hur gulligt sagt var det inte?
Våra händer var fortarande ihopflätade. Han vände sig mot mig och snart möttes våra läppar i en perfekt kyss. Hela min värld vändes upp och ner och jag ville aldrig lämna den här platsen.
Harrys perspektiv
Jag ville sitta här i år och dagar. Med Emmas huvud lutande på min axel var bland den bästa känslan som någonsin ägt rum. Jag ville att det bara skulle vara hon och jag, hela livet ut. Hon var den vackraste, underbaraste, finaste, sötaste, omtänksammaste tjejen jag någonsin träffat och det var nästan som menat att vi skulle vara tillsammans.
Efter drygt två timmar reste vi oss motvilligt upp från stranden och begav oss hemåt.
- You don't dare to sleep at the hotel tonight, sa jag när vi kommit fram till lägenheten. Jag ville verkligen inte släppa henne.
- Where else I should sleep? On the street? Hon log med det där sagolika leendet som jag bara inte kunde motstå att sluta titta på.
- No, you are going to sleep with me.
- Really? Okey, better than the street I guess, sa hon och blinkade med ena ögat.
Jag öppnade dörren och vi gick in i lägenheten. Allt var mörkt så jag tände lampan.
- I haven't seen your room yet! utbrast plötsligt Emma och greppade tag i min arm.
- I can show you if you want.
Vi gick en bit in i lägenheten och sedan öppnade jag dörren. Emma rusade in och slängde sig ner på sängen.
- This bed is SO big.
Jag satte mig ner bredvid henne där hon låg.
- Do you know that Alexandra and Niall slept here last night? sa jag och log ner mot Emma.
- No, euuw. Think if they had sex?
- Haha, yeah think if..., sa jag lyfte ögonbrynen.
Vi låg och pratade och skrattade i evigheter och efter ett tag gick jag ut och gjorde lite te och mackor. När jag kom tillbaka låg Emma på sidan och sov. Hon var så oerhört vacker. Jag ställde ner teet och mackorna på ett litet bord. Sedan la jag mig ner bredvid henne och la handen för hennes midja.
________________________________________________________________________________________
I want you - chapter 34 ♥
Tidigare
Harry stod och höll om mig lite lätt. Allt kändes så bra med honom men jag visste ändå inte hur det skulle bli. Gillade han mig mer som en vän eller hur var det egentligen?
Vi begav oss in i biografen. Först förstod jag inte var alla var men sedan förstod jag att de hade hyrt en egen biograf. Allt var så himla awesome. Jag kunde inte fatta att detta var sant. Jag och Alexandra sprang fram och kramade varandra. Det var som en dröm.
__________________________________________________________________________________________________
Gemmas perspektiv
Jag kunde inte sluta stirra på honom. När han kom gående mot oss fick jag fjärilar i magen. Men jag förstod det inte. Jag hade knappt pratat med honom men jag var ändå som kär.
Vi gick in och satte oss i biosalen. Killarna hade hyrt den, så vi var helt ensamma. Jag satte mig ner bredvid Marcus. Jag tänkte att jag kanske kunde få lite kontakt med honom.
- So, which film is it? frågade jag honom. Jag kom genast på att det var en dum och onödig fråga eftersom det var jag som hade bestämt vilken film vi skulle se.
- I think it's Battleship, sa han och tittade lite blygt på mig. Han var så söt.
- Yeah okey, never heard it before, ljög jag fram.
Efter en stund startade filmen och vi satt helt knäpptysta. Jag ville egentligen prata med Marcus, men jag ville samtidigt inte göra bort mig.
- Alexander Skarsgård is a Swedish actor, right? sa jag ändå och vände blicken mot Marcus. Han var ganska inne i filmen så han nickade bara på huvudet. Han var nog inte intresserad av mig just nu. Men jag skulle göra allt för att han skulle bli det.
Alexandras perspektiv
Vi satt där och tittade på filmen. Jag lutade mig mot Nialls axel och bara njöt. Jag kunde egentligen sitta här i flera år till. Filmen var dålig, men jag log hela filmen ut i allafall.
- So what du you think about the movie? frågade Niall när den var slut. Jag satt fortfarande kvar och lutade mitt huvud mot hans axel.
- Oh, it was good, sa jag bara. Jag tog motvilligt bort huvudet från hans axel och reste mig upp från stolen.
Vi gick ut och från biografen och jag höll Niall i armen.
- I have to pee, sa jag och tittade upp på Niall. Han tittade försiktigt ner på mig och log.
- Ups, to much information, sa jag och släppte hans arm. Jag gick sakta iväg och försökte leta upp en toalett. Jag var egentligen inte så värst kissnödig men jag kände att jag såg ut som ett troll i håret. När jag hittat en toalett och var redo för att gå in kände jag plötsligt en hand på min rygg. Jag vände mig om snabbt.
- Hej Marcus, sa jag och tittade förvånat på honom.
- Hej, sa han bara och smekte mitt hår. Han lutade sig ner mot mig och snart var hans läppar mot mina läppar.
- Vad gör du? frågade jag bekymrat och tog ett steg bakåt.
- Jag trodde du ville...
- Inte här fattar du väl, sa jag och tittade mig omkring. Jag ville inte att någon skulle se vad vi nyss gjort.
- Varför är jag här Alexandra?
Jag visste varken vad jag skulle göra eller säga i det ögonblicket. Han hade all rätt i världen att vara arg på mig. Jag hade ju faktiskt kysst honom på stundenten men då trodde jag inte att han skulle ta det såhär.
- Jag måste gå, fick jag ur mig. Jag gick med snabba steg ut till Niall som stod och pratade med Gemma.
- Hey guys, sa jag och log med ett lite lätt leende. Jag vände mig om och såg att Marcus kom åt vårat håll.
- Hi Alex, sa Niall och tittade oroligt på mig.
- I have a good idea, you can show me your apartment.
Niall och Gemma tittade fundersamt på mig. Men sedan ryckte Niall på axlarna och tog min hand.
- Okey sure, sa han och jag vände mig om för att se vart Marcus var. Han stod vid Liam och Danielle men han stirrade bara på mig, som om det bara var jag där.
Niall sa till de andra killarna att han skulle visa sin lägenhet för mig. Sedan gick vi ut från Leicester square och ropade på närmaste taxi.
Niall tittade på mig hela tiden men själv tittade jag mest åt något annat håll. Jag ville bara bort från Marcus och verkligheten. Det var inte meningen att såra honom men vad skulle jag ha gjort?
Vi klev av vid vägkanten och sedan höll Niall om mig. Det kändes ändå tryggt med Niall på något sätt.
- So, here we go, sa han när han öppnade dörren till lägenheten.
- Wow, var det enda som kom ur mig. Det var den snyggste och coolaste lägenheten jag någonsin sett.
Jag tog av mig min jacka och mina skor.
- So, do you will have something to eat or drink? frågade Niall och log mot mig.
- No, it's okey, sa jag och satte mig ner i hans soffa. Han satte sig ner bredvid mig. Det uppstod en pinsam tystnad mellan oss men plötsligt låg jag ner på soffan med Niall över mig. Han kysste mig passionerat och allt kändes så bra.
- I'm sorry Niall, utbrast jag och knuffade han försiktigt bakåt.
- What's stopping you Alex? What am I doing wrong?
- It's not you Niall, sa jag och satte mig upp. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Det hade hänt exakt samma sak som förra gången Niall kysste mig. Vad höll jag på med egentligen?
- Okey, but if you don't like that I'm kissing you, tell me.
Jag bestämde mig för att bara skita Marcus. Han var inte här, han kunde knappast se mig. Och varför skulle han lägga sig i mitt liv? Jag blir väl kär i den jag vill. Och det var det jag just började bli, kär.
Jag kastade mig i hans famn och snart låg jag där över honom och kysste han.
__________________________________________________________________________________________________
De har inte sex ännu om någon tror det. Men aja. Hoppas ni blev nöjda! KRAM
I want you - chapter 33 ♥
Tidigare
Vi satt och pratade ett tag och plötsligt rusade fyra killar in från ingenstans. Zayn, Louis, Liam och... Vem var den andra killen? Han hade blont ruffsigt hår och blåa ögon. Jag hade aldrig reagerat så starkt på en kille förut. När han sträckte fram handen mot mig för att att hälsa spreds värme i min kropp. Kärlek vid första ögonkastet, stämmer det?
- We can go to a cinema! Utbrast Niall och alla nickade och höll med honom.
___________________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Klockan började närma sig 4 och jag, Emma och Marcus bestämde oss för att åka hem till hotellet och fixa i ordning oss och så vidare. Så Louis ringde till Paul så att han kunde skjutsa hem oss. Vi sa adjö till dem andra och sedan åkte vi iväg.
Vi pratade inte mycket i bilen men när vi kom fram började Emma babbla på som aldrig förr.
- Alex, du måste berätta vad som hände igår, sa hon.
- Om du berättar vad som hände dig igår.
- Nja, men det vet du ju typ. Så berätta! sa hon och öppnade dörren till hotellet.
- Jag berättar sen Emma.
Vi tog hissen upp till hotellrummet. Marcus fick ta våra väskor som vanligt.
- Så, mina damer, sa han med en tillgjord röst när han ställde ner väskorna på golvet.
Jag och Alexandra tittade oss omkring i rummet och skrattade.
- Kunde ni inte hitta något bättre hotell Marcus? sa Emma och tittade frågande på Marcus, men han bara skakade på huvudet.
Vi tog upp våra saker ur väskorna och slängde ut allt på golvet. Marcus skulle gå ner till McDonald's och köpa lite mat så länge.
- Så berätta, sa Emma när hon såg att Marcus hade gått ut från dörren.
- Men asså, det typ hände inget, ljög jag fram.
- Jo, säg nu!
- Okej, men vi kysstes och inget mer. Allt blev bara fel, sa jag och tog upp en liten leopard top.
- Den där ska du definitivt ha, sa Emma och pekade på toppen.
- Men du och Harry då? När jag och Niall kom hem låg du ju typ på honom.
- Haha, jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag grät hans famn, typ jätte pinsamt, sa hon och hennes lena kinder färgades plötsligt till röda.
- Nej då, jag tycker det var gulligt, sa jag och blinkade med ena ögat.
Jag visste vad jag skulle ha på mig i kväll på bion men Emma hade ingen aning, så jag hjälpte henne en lång stund. Efter ett tag kom Marcus in med händerna fulla med mat.
- Oh fyfan vad gott, sa Emma och rusade upp från golvet. Hon slängde sig på maten och öppnade kartongen med Big Macen i.
- Den var ju min, sa Marcus och tittade ner ledsamt på Emma som vräckte i sig hamburgaren.
Marcus perspektiv
- Alex, du måste berätta vad som hände igår, sa Emma och tittade ivrigt på Alexandra. Jag gick bakom dem och tog deras väskor. Det verkade som om Alexandra döljde något. Jag visste ju att hon hade varit med Niall igår kväll men vad dem hade gjort det hade jag ingen aning om.
Vi gick upp till rummet och jag lämnade av tjejernas väskor. Och medans dem fixade i ordning sig inför kvällen gick jag ner och köpte mat på McDonald's.
Jag tänkte hela tiden på Alexandra. Jag kunde verkligen inte tänka på något annat. Varje tjej som gick förbi tänkte jag att just hon var Alexandra.
När jag kom upp med maten igen hade Alexandra sattit på sig sina kläder hon skulle ha. Hon var så underbart fin. Jag tror ärligt talat att hon var den snyggaste och finaste tjejen på hela jordklotet.
Vi satte i oss maten och Emma och Alexandra skulle såklart sminka sig i typ tre timmar. Jag bestämde att jag skulle gå ner till lobbyn och köra lite fifa så länge. Jag stannade till när jag såg vem som satt och spelade. Jag försökte att inte skratta men jag kunde verkligen inte stå emot.
- Oj... hh..eej, sa den nervösa mannen från igår när han såg att jag stod där och skrattade.
- Tja, ska vi köra en match? sa jag och satte mig ner i fåtöljen jag med.
Emmas perspektiv
Vi skulle möta upp grabbarna vid Empire - Leicester square. Vi skulle träffa dem vid en liten mer avlägsen plats eftersom alla fans annars skulle hoppa på dem.
Jag hade äntligen hittat den perfekta oufiten för kvällen och Alexandra lika så. Mina Jeffrey Campbell skor fick absolut inte glömmas.
- Hey hotties, sa Liam när han såg Alexandra och mig, han och de andra sprang fram och kramade oss. Alexandra och jag tittade på varandra och skrattade. Kallade han oss för snyggingar?
- Where is Marcus? frågade Zayn och tittade oroligt på Alexandra och mig.
- Oh, he's coming. He stuck in the car I think, svarade jag och tittade bekymrat på Alexandra. Jag visste egentligen inte var han var.
Plötsligt kom två andra tjejer fram och självklart kände jag igen dem.
- Hi, my name is Eleanor, sa den korta lilla tjejen med lockigt lite halvlångt hår. Jag visste ju såklart att det var Louis flickvän Eleanor, men att hon skulle komma hit, det trodde jag inte.
- Yeah, and my name is Danielle, sa den andra tjejen. Liam gav henne en puss på kinden.
Jag och Alexandra hälsade på dem båda, och dem var faktiskt väldigt trevliga och söta. Plötsligt kom en tredje tjej fram. Nu tänkte jag att det får räcka med andra tjejer. Jag trodde egentligen att vi skulle vara själva med killarna. Men det var ju såklart bara Harrys syster Gemma och hon kände jag ju faktiskt ganska bra nu.
Sedan kom Marcus och alla var samlade.
Harry stod och höll om mig lite lätt. Allt kändes så bra med honom men jag visste ändå inte hur det skulle bli. Gillade han mig mer som en vän eller hur var det egentligen?
Vi begav oss in i biografen. Först förstod jag inte var alla var men sedan förstod jag att de hade hyrt en egen biograf. Allt var så himla awesome. Jag kunde inte fatta att detta var sant. Jag och Alexandra sprang fram och kramade varandra. Det var som en dröm.
____________________________________________________________________________________________________
Jag vet, detta söööög. Men jag stressade mig igenom, förlåt jag har mycket att göra. Men jag vet inte om ni tycker att vi skulle uppdatera varje dag så att det inte blir jättebra kapitel eller om vi ska uppdatera lite mindre oftare men att det blir bättre kapitel då? Kommentera vad ni tycker. STORA KRRAAAMAR :D
I want you - chapter 32 ♥
Tidigare
Liam och jag rusade in i salongen och köpte Liams vax.
När vi gick ut igen såg jag att massor barn sprang och skrek.
- Hide me Marcus, sa plötsligt Liam och försökte gömma sig bakom mig. Men barnen hade inte sett Liam. Istället sprang de efter en lång tjej med långt svart hår.
Jag struntade i det och försökte istället täcka Liam så mycket som det gick. Vi hoppade sedan in i bilen och körde iväg...
____________________________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
Niall, Emma, Alexandra och jag satt och pratade om allt möjligt när det plötsligt ringde på dörren. Jag var nästan 100 % säker på att det var de andra killarna men lite konstigt vare allt att dem ringde på dörren. Jag reste mig i alla fall snabbt upp från stolen och begav mig ut i hallen för att öppna. Överraskande nog var det inte killarna som hade ringt på dörren.
- Hello Harry! I have missed you a lot.
Det var min syster Gemma som hade ringt på dörren. Hon kramade om mig hårt.
- Hi Gemma. You, mum and dad might come back next week from USA? sa jag bekymrande och tittade oroligt på Gemma. Visst, jag hade saknat min familj, men att dem skulle komma hem nu var inte lite olägligt.
- Yeah I know, but we missed you so much, sa hon och log lite lätt mot mig. Jag log tillbaka.
- We have visits.
- Really? Can I say hi to them? frågade hon och försökte titta bakom min rygg.
- Okey, but first, stay here.
Jag gick in medans Gemma hetsigt stod kvar vid dörröppningen. Paniken spreds inom mig och jag visste inte hur de andra skulle ta det här. Jag gick in i köket och tänkte presentera Gemma men då såg jag att hon redan stod där bakom mig och log.
- Let me introduce my dear sister Gemma, sa jag och tittade bekymrande på de andra. Deras händer for upp i luften.
- Hi, I'm Emma, sa Emma och Gemma sträckte fram sin hand. Hon tittade sedan frågande på mig men jag log bara tillbaka.
- So where are mum and dad? frågade jag efter en lång tystnad.
- They are home, sa Gemma snabbt och stoppade in en jordgubbe i munnen.
- Mh... yummy!
Emmas perspektiv
Jag var inte alls beredd på att Harrys syster skulle komma hit och jag tror faktiskt ärligt talat inte Harry heller var så beredd på det.
Nu hade Gemma tagit plats vid bordet så nu satt vi och pratade med henne. Det kändes lite konstigt att hon satt där eller egentligen kändes allt så konstigt. Jag kan inte fatta att jag satt här med Harry och hans syster och åt jordgubbar. Det är väl typ varje tjejs dröm?
Plötsligt rusade fyra killar in i köket. Alla var anfådda och Zayn höll Marcus i armen.
- Niall and Harry, we have an interview! ropade Louis och tittade oroligt på dem. Då började Harry och Niall att skratta.
- Haha guys, it's next week, sa Niall och höll handen för munnen. Han kunde inte sluta skratta.
- Wholly crap, sa Zayn lite grinigt. De andra killarna slog huvudena i väggen och vi andra bara skrattade.
Efter en stund satt alla och pratade med varandra. Zayn, Louis, Liam och Marcus hälsade på Gemma och dem berättade vad som hade gjort hela natten.
- So, what are we going to do tonight guys? utbrast plötsligt Harry och vi andra började nicka på huvudena. Vi skulle ju trots allt bara vara här ikväll och imorgon skulle vi åka hem igen.
- Party! ropade Louis och Zayn hoppade upp på hans rygg.
- No, sa Harry och log mot mig. Vi hade ju bestämt att vi skulle träffas utan alkohol den här gången.
Gemmas perspektiv
Jag kände att det kanske inte var en sån bra idé att gå på gatan sådär. Hundratals barn sprang efter mig och ville ha autografer och sånt. Men jag orkade inte just nu, jag hade liksom åkt flera timmars flyg och nu ville jag bara hälsa på min bror.
Harry verkade inte jätteglad när jag stod där utanför dörren. Det kändes som han mer väntade på någon annan. Jag struntade i det och gick istället in och hälsade på dem som tydligen var här. Två tjejer? Hmm... Trodde mer att det skulle vara Paul eller någon.
Vi satt och pratade ett tag och plötsligt rusade fyra killar in från ingenstans. Zayn, Louis, Liam och... Vem var den andra killen? Han hade blont ruffsigt hår och blåa ögon. Jag hade aldrig reagerat så starkt på en kille förut. När han sträckte fram handen mot mig för att att hälsa spreds värme i min kropp. Kärlek vid första ögonkastet, stämmer det?
- We can go to a cinema! Utbrast Niall och alla nickade och höll med honom.
___________________________________________________________________________________________________
Okej, det blev ett kort kapitel idag, men vi har fullt upp så vi får väl se om det blir bättre imorgon. Och ja, ni kanske tycker att det är jobbigt att Emmas namn är väldigt lika Gemmas, men vi tänkte inte på det innan, så sorry för det. See ya!
I want you - chapter 31 ♥
Tidigare
- Okey really, I don't know what's happened yesterday. But after the last day of school I felt dizzy. And yesterday when we would go I get a strange dream, but it was no dream. It was on real, and I'm sure about that. My sister has epilepsy and I thought she got a seizure. But when I went down everyone was there in my family, inclusive my sister, and she was well.
En tår rann ner från hennes kind. Jag la min hand över hennes.
- I don't know why I was weird. I couldn't talk, and I couldn't hear.
- It's okey Emma, sa jag och nu rann tusentals tårar ner från hennes kinder.
____________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Jag vaknade av att dörren smälldes igen. Jag reste mig snabbt upp och tittade mig omkring. Alexandra var borta. Jag gick upp och tog på mig kläderna jag hade dagen innan. Jag gick fram till dörren och kikade ut lite försiktigt. Vart var hon någonstans? Jag gick ut och tittade in i alla rum. Men hon var verkligen ingenstans. Tänk om jag hade råkat göra bort mig igår kväll och nu vill hon aldrig se mig mer igen. Jag suckade lite tyst för mig själv och gick sedan in med tunga steg till köket. Utan att ens tänka på att det satt andra personer där gick jag fram till kylskåpet och tog fram en juice. När jag stängde kylen igen hoppade jag till. Harry, Emma och inte mindre än Alexandra satt där vid bordet och skrattade.
- Hey Niall, sa Alexandra och log mot mig. Hade dem typ suttit där hela tiden?
- Oh, hey guys, what's up? sa jag och satte mig ner på en stol brevid Harry. Alexandra satt nästan i Emmas knä och båda skrattade.
- Emma is fine, sa Harry och nickade mot mig.
Tydligen mådde Emma bra nu. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt henne, men jag valde att inte fråga.
- So, where is the other guys? frågade Alexandra och tittade på Harry och mig med en allvarlig blick.
- Yeah, they call me yesterday. They had a fifa tournament the whole night so they sleep at the hotel, sa jag och och tog en klunk juice.
- Really? Is Marcus with them? frågade Alexandra och tittade oroligt på mig.
- Yeah, I think so.
Alexandra verkade vara så orolig för Marcus. Han är ju trots allt två år äldre än henne. Han klarar sig väl själv.
Alexandras perspektiv
När jag lyfte blicken upp mot taket märkte jag att jag inte var hemma. Jag hoppade fort upp från sängen. Niall som hade legat bredvid mig hela natten låg där helt orörlig och sov. Jag log lite lätt, han var så söt. Jag smög försiktigt ut från rummet men självklart skulle dörren stängas igen hårt. Jag tänkte inte mer på det så jag ropade efter Emma. Konstigt nog hörde jag en röst från köket. Jag gick in och mitt hjärta stannade nästan upp när jag såg att Emma satt där. Jag sprang fram och kramade om henne.
- Hej gumman, hur är det? Kan du prata idag? Kan du höra mig? började jag.
- Lugn Alex! Ja, jag mår bra idag, sa hon med en varm röst men samtidigt lite ledsam.
- Excuse me girls, I'm an english man, I most say that I'm unfortunately not can understand the Swedish language.
Emma och jag skrattade så mycket att vi nästan kissade på oss.
- Sweet t-shirt, sa sedan Harry och log mot mig. Jag blev röd i ansiktet. Jag kom genast på att jag hade lånat någon av hans tröjor igår när jag skulle sova.
- I'm sorry Harry, svarade jag och tittade generande ner på Emma som nästan låg på golvet och skrattade.
- Go ahead Alex, sa Harry efter en stund och pekade på maten som stod mitt på bordet. Han hade dukat och gjort det så fint.
Plötsligt kom Niall ut i köket och han var verkligen inte pigg. Jag vet inte ens om han såg att vi satt där för när jag hälsade på honom blev han jättechockad. Han satte sig ner bredvid Harry och vi började prata om allt och inget.
Utan förvarning ringde det på klockan och Harry for upp från stolen som en liten 5-åring på julafton. Förmodligen var det väl de andra killarna så vi andra satt kvar och åt upp frukosten.
Men efter en stund kom Harry in till köket igen. Vi andra lyfte blicken mot Harry som stod och tittade på oss bekymrande. Jag tappade nästan hakan när jag såg vem som stod bakom honom. Det var absolut inte de andra killarna.
- Emma and Alexadra, let me introduce my dear sister Gemma.
Marcus perspektiv
Jag vaknade av en massa skrik. När jag öppnade ögonen såg jag att jag låg på golvet. Jag gnuggade mig i ögonen och reste mig sedan upp från golvet. Jag såg att de andra killarna låg däckade i soffan. Vi hade spelat fifa hela natten nere i lobbyn och inte tänkt på att vi skulle ha åkt hem till de andra. Jag väckte de andra genom att skaka lite lätt på dem.
- Guys, wake up, sa jag.
Jag kände att jag hade fått ganska bra bekantskap med de andra killarna nu, alltså Liam, Zayn och Louis. De var faktiskt riktigt sjysta.
- How much is the clock? frågade Liam och tittade tröttsamt på mig.
- I don't know exactly, but i would think the clock is around twelve.
Alla killarna rusade upp ur soffan och fixade till sina hår. De sprang fram och tillbaka i rummet och nästan skrek. Jag däremot stod bara kvar mitt i rummet och glodde.
- We have to go, now! ropade Zayn och tog tag i min arm. Han drog mig ut ur hotellrummet och Liam låste dörren.
- Why so hurry guys? frågade jag och tittade förvånat på killarna när vi tog hissen ner.
- We have an interview, sa Liam och stampade nervöst med foten i golvet.
- Louis, call Harry and Niall, sa han sedan och tog handen över pannan. Det var faktiskt lite roligt att se killarna så nervösa och upprörda eftersom man i vanliga fall alltid brukar se dem på glatt humör.
Vi sprang ut från hotellet och in i bilen när vi hade lämnat nycklar och allt. Sedan åkte vi raka vägen hem till Louis och Harrys lägenhet.
Plötsligt i bilen kom Liam på att han behövde köpa vax till sitt hår innan intervjuen så vi svänge in vid en liten hårsalong. Zayn och Louis satt kvar i bilen medans jag hängde med Liam.
Liam och jag rusade in i salongen och köpte Liams vax.
När vi gick ut igen såg jag att massor barn sprang och skrek.
- Hide me Marcus, sa plötsligt Liam och försökte gömma sig bakom mig. Men barnen hade inte sett Liam. Istället sprang de efter en lång tjej med långt svart hår.
Jag struntade i det och försökte istället täcka Liam så mycket som det gick. Vi hoppade sedan in i bilen och körde iväg...
___________________________________________________________________________________________________
Blev ett ganska långt segt kapitle idag, men jag lover mer spänning och drama nu i det kommande kapitlerna. Gemma är en väldigt betydande roll i novellen t.ex. KRAM PÅ ER, NU SKA JAG BAKA BULLAR!
I want you - chapter 30 ♥
Tidigare
- Good night my beautiful, sa han. Jag svarade inte utan tyckte att tystanden var ett bätte svar.
Efter en stund kände jag hans andetag i min nacke. Jag blev alldeles varm i hela kroppen. Han hade antagligen somnat. Jag bara låg där och njöt tills min tanke om vad som hänt kom tillbaka, Marcus.
____________________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
- I have an idea. We can go and fix a hotelroom and Harry, you can stay here with Emma, utbrast Zayn och tittade på Harry.
Vi hade suttit i soffan ett bra tag nu så det var ganska skönt att Zayn kom på att vi kunde fixa ett hotellrum medans Alexandra och Niall var på den där promenaden. Jag var egentligen inte ledsen över att Alexandra gick med honom, men jag var så oerhört arg. Hon kysste ju mig igår, ska hon kyssa Niall nu också?
Jag satt och tänkte på Alexandra hela tiden när vi åkte bilen genom London.
- We most find the best hotel in the whole London, hade Louis sagt och alla de andra killarna höll med honom. Jag däremot brydde mig inte så mycket. Ett bra hotell skulle ju bara bli dyrt för oss.
Efter en timmes letande i staden fick jag nog. Jag ville bara hem och sova så nu spelade det egentligen ingen roll vilket hotell vi skulle bo på.
- This hotel is good, sa jag och pekade på gammalt skruttet hotell genom fönstret. Killarna tittade ut och nickade försiktigt med huvudena.
- Are you sure? frågade Zayn och tittade fundersamt på mig.
- Yeah, of course I'm sure, sa jag och Zayn ryckte på axlarna.
Vi svängde in vid parkeringen och klev av. Plötsligt kom massor med galna tjejer inrusandes från ingenstans. Liam, Zayn och Louis tittade alla på mig och sedan på varandra.
- Run!
Jag var snabb och grabbarna lika så, men när man har ett tjugotal skrikande tjejer bakom sig är det inte det allra lättaste att springa. Vi hann ändå fram till hotellet så Liam stängde dörren och låste efter sig.
- What are you guys doing? var det någon som frågade inne i lobbyn. När han kom ingåendes stannade han plötsligt upp.
- Sss... ss... oo... so... yyou... a... rre... One... Dirrr... ection? stammade han fram när han såg att det inte var vilka killar som helst som stod där med händerna i byxfickorna.
- Yes, sa Louis och tittade på honom med en allvarlig blick.
- No, I'm not an One Direction member, sa jag och tittade på grabbarna, de började att skratta.
De vinkade och gjorde slängkyssar till fansen som stod utanför och bankade på glasdörren. Jag stod en liten bit ifrån och tittade alla på dem. Det kändes jobbigt att jag stod där helt random med tre stycken i One Direction.
Efter ett tag gick vi in i hotellobbyn och satte oss ner i några fåtöljer. På väggen hängde den en stor tv.
- Yyou... wannnt... tto... rrent... a hotelroom? frågade mannen nervöst.
- We'd love to, sa Liam och log.
Mannen gick iväg till receptiondisken för att fixa i ordning med papper, nycklar och sånt. Vi satt tysta kvar tills Louis plötsligt utbrast:
- Look guys, we can play fifa.
Louis sprang fram till tv:n och tog fram massa kontroller. Han satte på tv:n och gav mig en kontroll.
- So Marcus, may the best man win.
Harrys perspektiv
Jag följde Emma med blicken när hon gick till badrummet. Hon var så fin. Jag satte mig ner i soffan igen. Jag satt bara och tittade rakt fram. Jag log för mig själv. Nu hade Emma äntligen blivit sig själv igen och jag kunde prata med henne.
Efter drygt några minuter reste jag mig upp från soffan. Jag fick genast en bra idé. Jag gick ut i köket och plockade fram lite saker ur kylskåpet.
När jag var färdig gick jag ut för att se vart Emma hade tagit vägen, hon borde ju ha varit klar för länge sen. Jag gick fram till toalettdörren och efter några sekunder stod Emma framför mig helt naken. Jag skrattade och hon tittade generande på mig.
- Here, sa jag och gav fram henne tröjan som hon hade tappat på golvet.
- Thanks, sa hon efter ett tag och tog över tröjan.
- Should I pick up some clothes for you or a towel?
Hon stod fortfarande och tittade på mig.
- No, or yes. I mean, I can do it self, svarade hon och gick iväg till hallen. Vattnet droppade ner på golvet efter henne.
Jag ställde mig vid dörröppningen till köket och övade på några repliker.
- Hey my beautiful.
- Hey, do you wanna come?
- Hello my dear.
Plötsligt kände jag en hand på ryggen. Jag vände mig om.
- Harry? sa Emma och tittade förvånat på mig. Mina kinder blev varma.
Tillslut visade jag med händerna att hon skulle titta in i köket. Hon tog några steg fram och tog tag i min arm.
- Aw Harry, why so cute? English breakfast, sa hon och log mot mig.
Vi gick fram till bordet och jag drog ut hennes stol.
- Thank you, sa Emma och satte sig ner på stolen. Hon log mot mig med det där leendet som jag aldrig sett på någon annan tjej förut.
Jag satte mig ner jag med.
- Bacon, scrambled eggs, strawberries. What is this? Are you a chef or something? frågade hon men en snäll tillgjord röst.
- Haha, no. But I love to cook, svarade jag och tog upp en jordgubbe i ena handen.
Efter en stunds pratande om bland annat mat så kände jag mig redo att fråga.
- So Emma, do you wanna talk about what as happened yesterday?
Hon svalde och tog upp servetten som jag hade lagt brevid tallriken. Hon torkade sig för munnen och sträckte på sig.
- Okey really, I don't know what's happened yesterday. But after the last day of school I felt dizzy. And yesterday when we would go I get a strange dream, but it was no dream. It was on real, and I'm sure about that. My sister has epilepsy and I thought she got a seizure. But when I went down everyone was there in my family, inclusive my sister, and she was well.
En tår rann ner från hennes kind. Jag la min hand över hennes.
- I don't know why I was weird. I couldn't talk, and I couldn't hear.
- It's okey Emma, sa jag och nu rann tusentals tårar ner från hennes kinder.
_________________________________________________________________________________________
Riktigt, riktigt uselt kapitel idag. Ledsen för det, men hoppas jag jan skriva ett bättre imorgon! kram
I want you - chapter 29 ♥
Tidigare
Jag såg hur hennes ögon vattnades och tårar började rinna nerför hennes kinder.
- I hope you don't cry because I said something wrong, sa jag och gav henne ett leende.
Hon skakade på huvudet och i nästa sekund hade jag henne i min famn. Jag hörde hur hon tyst snyftade i mina armar.
- It's gonna be okey, I promise, viskade jag sedan tyst i hennes öra.
Jag hörde hur hennes snyftningar började avta och andetagen blev djupare. Jag förstod att hon hade somnat och det tog inte lång tid innan mina ögon också slocknade.
_____________________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Allt kändes så konstigt och annorlunda när jag vaknade. Vart var jag någonstans? Jag reste mig upp ur soffan och såg att Harry hade legat bredvid mig. Jag skrek till. Harry som hade sovit hoppade genast upp ur soffan. Han stod och tittade på mig med sina underbara vackra ögon. Jag tittade på honom jag med.
- Oh, I'm sorry, where is the bathroom? sa jag efter att vi hade stått och tittat på varandra en lång stund. Plötsligt märkte jag vad jag hade sagt, jag pratade. Jag fick ett stort leende på läpparna.
- Hi Emma, real Emma, sa Harry och kramade om mig lite lätt.
Jag fick panik. Jag hade varit så otroligt konstig igår och nu var jag plötsligt normal igen. Jag förstod ingenting.
- So, the bathroom is behind the corner, you know, utbrast Harry efter en lång pinsam tystnad.
Jag vände mig snabbt om för att gå dit. Visst, jag kom ihåg vad som hade hänt igår. Men att det skulle bli såhär pinsamt, det trodde jag inte. Jag gick bakom hörnet och såg en dörr som det stod "BATHROOM" på. Jag gick in och satte mig ner på toan. Jag skrattade till. På toaletten var det första gången jag träffade Harry. När jag var klar gick jag fram till handfatet för att tvätta av mina händer. Jag tittade sedan mig i spegeln och hoppade till. Hur såg jag ut egentligen? Mina ögon var röda och mina kinder lika så. Mitt blonda hår såg ut som kokta spagettis. Jag vände mig om och såg att det stod en dusch och väntade på mig. Jag såg i syne att duschen pratade med mig.
- Komsi, komsi, sa han.
Jag tittade på dörren. En liten dusch skulle väl inte skada? Jag tog av mig alla mina kläder, gick fram till duschdraperiet och drog det åt sidan. Det var nog den största duschen som fanns på hela jorden. Jag satte på vattnet och klev in. Det var en sån otrolig skön känsla. Aldrig varit bättre.
Efter en lång och varm dusch kom jag genast på att jag inte var hemma. Jag skulle ju bara ta en liten dusch men istället varade det i nästan halv timme. Jag sprang ut från duschen.
- Fan, helvetes jävla skit! skrek jag lite tyst för mig själv. Jag hade ingen handduk och inga nya rena underkläder, hur smart får man vara? Min väska med kläder låg ute i hallen. Jag gick fram till dörren och kikade ut. Ingen inom synhåll. Jag stängde dörren igen och tog upp mina gamla kläder. Jag täckte kläderna över det lite mer intima kroppsdelarna. Sedan gick jag ut. När jag sedan stod med dörren framför näsan vände jag mig om. Plötsligt mötte jag Harry som stod och tittade på mig med en allvarlig blick. Jag blev så rädd att jag tappade tröjan som jag höll över mina bröst. Nu stod jag där helt spritt språngade naken med Harry som stod framför mig. Han skrattade och tog upp tröjan jag hade tappat. Utan att ens försöka gömma mig lite stod jag bara där helt chockad.
- Here, sa han och gav mig den.
Det hade aldrig varit så pinsamt som nu, Harry Styles hade sett mig naken...
Alexandras perspektiv
Vi gick längs strömkanalen Niall och jag. Jag hade fortfarande tårar i ögonen men låtsades om som allt var bra. Vi pratade inte alls med varandra. Jag tror Niall förstod att det inte var läge att göra det just nu. Vi hade bestämt att vi skulle prata om vad som hänt imorgon istället.
Innan vi gick in i lägenheten stannade Niall upp. Han smekte mitt långa bruna hår och tittade rakt in i mina ögon.
- You can say everything to me and I will never tell anyone.
Jag log bara mot honom och han log tillbaka. Han släppte mitt hår och öppnade dörrhandtaget. Vi gick in och Niall tog av sig sin jacka.
- I have to go Niall, sa jag och var beredd att öppna handtaget. Han tog då tag i min hand.
- No, you can sleep here if you want. I mean, it's late and the guys said it was a long way to the hotel.
Jag tvekade lite men tänkte sedan att det kanske inte var en sån dålig idé ändå. Jag ville ju inte gå genom London själv såhär sent på natten. Jag tog av mig min jacka jag med sedan smög vi in i lägenheten.
- Oh, look, sa Niall och pekade mot soffan. Där låg Emma i Harrys famn och sov. De var så otroligt söta.
Niall log mot mig och tog tag i min arm. Utan att jag såg något eftersom det var så mörkt klev vi in i något rum. Niall tände lampan.
- So, is this your room? frågade jag och satte mig ner på sängen.
- No, it's Harry's. But Harry is not here right now. He sleeping in the bed, sa Niall och satte sig bredvid mig. Vi satt tysta men efter en stund reste jag mig omedvetet upp.
- i'm tired, sa jag och gnuggade mig i ögonen. Han skrattade och reste sig upp han med. Han tog av sig sin tröja och sina byxor. Jag försökte undvika att titta, men jag kunde inte stå emot. Han kröp ner i sängen. Jag stod fortfarande och gömde ansiktet bakom händerna.
- It's okey Alex, sa han och log. Han vände sig om så att han inte skulle se mig.
Mina väskor med kläder stod egentligen ute i hallen men jag ville absolut inte gå ut dit nu.
Det skulle kännas pinsamt att ta av sig kläderna jag med, men vad hade jag för val? Jag tog försiktigt av mig min stickade tröja och där efter mina jeans. Tillslut stod jag där med bara trosor och bh. Jag tittade ner på mig själv och kände att mina kinder började bli varma. Jag hade tagit den allra fulaste bh:n i min garderob. Jag sprang snabbt fram till en byrå som troligtvis bestod av kläder. Jag öppnade sakta upp lådan och tog fram en vit stor t-shirt. Jag satte på mig den och kröp ner brevid Niall. Han vände sig sedan mot mitt håll.
- Good night my beautiful, sa han. Jag svarade inte utan tyckte att tystanden var ett bätte svar.
Efter en stund kände jag hans andetag i min nacke. Jag blev alldeles varm i hela kroppen. Han hade antagligen somnat. Jag bara låg där och njöt tills min tanke om vad som hänt kom tillbaka, Marcus.
___________________________________________________________________________________________________
Då så, börjar äntligen att närma oss 30 kapitel. Hur tycker ni att novellen är en så länge? Fattas det något, eller är dn bra som den här. Kommentera vad ni tycker!
I want you - chapter 28 ♥
Tidigare
- Marcus ser du inte eller? Ser du inte hur sjuk lägenheten är? sa hon och kramade om mig. Jag blev alldeles varm. Killarna skrattade.
- If you will be here, you most talk english, sa Louis och log mot Alexandra.
Emma stod fortfarande kvar vid dörröppningen och vägrade att kliva in. Jag fick dra in henne. Nu hade det röda på hennes kinder försvunnit i alla fall.
_______________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
När vi öppnade dörren till lägenheten så utbrast Alexandra:
- Oh my god!
Hon kramade om den där Marcus och sa något på svenska. Emma var dock inte lika glad, jag fattar inte vad som hade hänt med henne. Inte för att jag känner henne så bra men hon betedde sig ändå märkligt och jag tror att Harry var väldig ledsen och orolig för det. Marcus bokstavligt talat drog in henne i lägenheten och hon satte sig ner i soffan. Jag visade runt Alexandra och Marcus, fast han följde bara efter som om han var hennes livvakt eller något. Medans jag och Alexandra gick runt och skrattade så lagade de andra killarna lite middag. Jag skickade en blick mot Harry lite då och då och jag såg att han kollade oroligt på Emma. Jag tyckte så synd om honom.
Efter att vi ätit klart så satte sig alla i soffan för att ta det lite lugnt ett tag. Men jag kände att jag inte hade lust att sitta där med alla, vi hade ju varit allihopa hela dagen. Jag tänkte att Alexandra och jag skulle kunna ta en promenad för att få vara lite ensamma. Men jag visste inte hur jag skulle säga det, för om jag frågade Alexandra högt inför alla andra så skulle antingen Marcus fråga om han fick följa med eller så skulle han hata mig för att jag vill vara ensam med henne hela tiden, fast det känns ju i och för sig redan som han gör det. Men det var som om hon läste mina tankar, för precis när jag gett upp hoppet om lite ensam tid så sa hon plötsligt:
- Do you wanna take a walk Niall?
- Absolutely, svarade jag snabbt och reste mig upp.
Vi gick ut i hallen och tog på oss skor, sedan gick vi ner på gatan. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och allt kändes helt underbart. Efter att ha gått ett tag så stannade jag plötsligt upp.
- What are you doing? frågade Alexandra och log.
Utan att veta vad jag höll på med så mötte jag hennes mjuka läppar i en kyss. Jag kunde inte styra det, det var inte med mening, det bara blev.
Alexandras perspektiv
Nialls läppar nuddade mina och allt kändes helt rätt, som om det bara var vi två och som om det alltid skulle vara det. Men plötsligt kom jag på det, jag backade två steg och såg förvirrat på Niall, vad fan gjorde jag? Tankarna for om kring i huvudet, hur kunde jag kyssa Marcus så att han tror att jag gillar honom och sedan 24 timmar senare kyssa Niall? Det kändes som om jag stod och glodde på Niall i över en timme.
- Sorry, I didn't... sa Niall efter ett tag och såg sorgset ner i marken.
Det var ju inte hans fel, men vad skulle jag säga " hej jag gillar att leka med andras känslor, och kyssa killar hej vilt". Nej, varför backade jag, om jag bara hade låtsas som ingenting hade allt varit bra nu. Men nu måste jag säga något till honom, men vad?
- No, Im sorry for... Mer fick jag inte fram utan jag började gråta. Den här dagen blev nu helt förstörd. SAMLA DIG ALEXANDRA! Skrek jag i mitt huvud, men tårarna slutade inte rinna. Niall gick långsamt fram till mig och torkade försiktigt bort en tår. Jag tror att han var rädd att jag skulle skrika på honom och be honom dra åt helvetet.
- Can you tell me what I did? sa Niall och kollade mig in i ögonen.
Jag kände att om jag skulle börja prata om allt nu, så skulle jag börja gråta mer, så jag skakade på huvudet och gick rätt in i Nialls famn.
Jag tror han vart förvånad, men efter ett tag stod vi där och höll om varandra.
- You can tell me tomorrow, if you want.
Jag nickade långsamt på huvudet.
Harrys perspektiv
Efter att Niall och Alexandra gått ut för att ta en promenad så uppstod en tystnad hos oss andra i soffan, men den bröts när Marcus plötsligt sa:
- Sorry for asking, but where could we stay?
- Oh, have you don't reserved a hotelroom? frågade Liam.
- No, I found out that we was going to London yesterday. So we haven't, svarade Marcus oroligt.
- I have an idea. We can go and fix a hotelroom and Harry, you can stay here with Emma, utbrast Zayn.
Och innan jag visste ordet av det så var grabbarna ute ur lägenheten och jag var ensam kvar med Emma. Nu hade jag min chans att snacka med henne och reda ut lite om vad som har hänt.
- Emma, would you have something to drink or eat? frågade jag först lite försiktigt.
Hon svarade på frågan genom att skaka på huvudet.
- What's wrong Emma, you haven't say something on the whole day and I have to know what's wrong? frågade jag och la min hand över hennes.
Hon tog tag den och jag tog det som ett svar, att det kanske inte var jag som hade gjort någonting. Men jag ville ändå att hon skulle veta att jag fanns där för henne.
- You can tell what do you want for me, I'm here for you and I don't like to see you sad, sa jag och tittade henne djupt in i ögonen.
Jag såg hur hennes ögon vattnades och tårar började rinna nerför hennes kinder.
- I hope you don't cry because I said something wrong, sa jag och gav henne ett leende.
Hon skakade på huvudet och i nästa sekund hade jag henne i min famn. Jag hörde hur hon tyst snyftade i mina armar.
- It's gonna be okey, I promise, viskade jag sedan tyst i hennes öra.
Jag hörde hur hennes snyftningar började avta och andetagen blev djupare. Jag förstod att hon hade somnat och det tog inte lång tid innan mina ögon också slocknade.
_______________________________________________________________________________________________
I want you - chapter 27 ♥
Tidigare
När det inte var långt kvar till planet skulle gå gav vi fram våra biljetter och satte oss på planet. Nu skulle vi åka i någon timme, sedan skulle vi vara framme i London och träffa killarna. Det var egentligen för bra för att vara sant. Jag log för mig själv. Jag tittade sedan på Emma som satt bredvid mig men hon hade fortfarande inte någon kontakt med jorden. Jag slutade att le.
_____________________________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
Jag och grabbarna skulle nu bege oss till flygplatsen för att hämta upp tjejerna. Jag var så otroligt nervös, tänk om jag skulle göra bort mig.
- Hey dude, relax, sa Louis till mig när han såg att jag satt och skakade.
Paul körde oss till flygplatsen. Vi pratade inte så mycket i bilen utan vi satt mest tysta.
När vi klev av kom det genast massa fans springandes mot oss. De ville ha autografer och ta kort. Efter några minuter av skrikande tjejer sprang vi in till avgångshallen. Vi satte oss ner och väntade. Jag var fortfarande jätte nervös.
- There they are..., sa Liam och pekade på två tjejer som kom med fem jättestora väskor.
Vi reste oss upp från väntestolarna.
- Oh Liam, it's not them! sa Louis och skrattade.
Vi satte oss besviket ner igen. Jag hade absolut inget tålamod, så istället började jag bli irriterad och arg.
- Where is the plane? skrek jag högt.
- Take it easy Harry, sa Zayn och klappade till mig på axeln.
Plötsligt kom det två tjejer som var sjukt lika Emma och Alexandra. Bakom dem gick det någon stalkers. Det var en kille som tog massa väskor. När de hade kommit lite närmare började jag känna igen killen men kunde inte komma på vart ifrån. Jag reste mig upp och grabbarna lika så. Jag kunde se att det var Emma, men hon hade gjort något med sitt ansikte. Jag nästan sprang fram och kramade tjejerna.
- Hey girls, sa jag och killarna som hade kommit lite efter när jag sprang kramade också om dem.
Jag tittade på Emma och log, men hon log inte tillbaka utan hon bara stirrade på mig. Jag hörde att det var någon som viskade i mitt öra.
- I don't know what's wrong, but she is not herself. Det var Alexandra som viskade. Jag tittade på henne och hon gjorde en orolig blick till mig.
När vi hade pratat ett tag, främst med Alexandra utbrast hon plötsligt:
- Sorry, you guys met him on your concert, this is Marcus.
Han tog fram sin hand för att hälsa, vi grabbar gjorde lika dant. Han såg inte så glad ut men han försökte ändå le på något sätt. Jag visste inte att han skulle följa med hit. Jag menar, var det bra eller inte?
Vi bestämde oss för att hjälpa till med deras packning, så jag tog Emmas väskor och de andra tog Alexandras. Jag försökte få kontakt med Emma ibland men hon tittade bara på mig och sedan vände blicken bortåt.
Vi satte oss i bilen och körde iväg hem till vår lägenhet.
Emmas perspektiv
Jag visste egentligen vad som hände men jag kunde inte prata. Inget ljud kom ur mig. Jag kände mig så yr och när vi skulle på planet ville jag bara tillbaka hem. Jag ville inte att Harry eller någon av de andra killarna skulle se mig så här. Alexandra och Marcus försökte prata med mig men jag hörde inte ett ord. Jag var som döv.
När vi hade kommit fram till London sprang Harry fram och kramade mig men jag mötte inte kramen. Han tittade bara på mig och log men jag tittade bara tillbaka med en ledsam min. Alexandra, Marcus och killarna försökte hela tiden få kontakt med mig men jag vände bara blicket åt något annat håll. Jag ville egentligen bara lägga mig ner på golvet och skrika. Hade jag fått något slags syndrom?
Jag försökte läsa Harrys läppar när vi åkte bilen hem. Men jag kunde inte läsa dem. Läpparna bara rörde sig i en konstig rörelse utan att man såg någonting. Han tog min hand men omedvetet släppte jag den.
Marcus perspektiv
Emma var så konstig hela resan. Hon hade inte sagt ett enda ord till Alexandra och mig. Vi visste inte vad det var med henne.
När vi i alla fall var framme möttes vi av killarna. De tittade bara på mig först och undrade säkert vem fan jag var. Tillslut tog jag fram min hand och hälsade. Vi hade egentligen setts förut men kanske inte på ett så bra tillfälle.
Liam och jag fick ganska bra kontakt. Vi båda gillade att spela basket så vi pratade ganska mycket om det.
- So here we are, sa Harry och drog upp bildörren. Jag gick av sist och såg att Alexandra och Niall gick framför mig. Han höll båda sina händer på hennes midja och hon bara skrattade. Jag gillade inte han Niall. Han klängde bara på Alexandra hela tiden. Det var ju något på gång mellan Alexandra och mig nu, och jag ville inte att han skulle förstöra det.
Vi skulle tydligen bo i Harry och Louis gemensamma lägenhet. Och när vi kom in hörde jag att Alexandra började skrika.
- Oh my god! skrek hon. Okej, lägenheten var helt galet cool, men det ville jag ju inte erkänna.
- Marcus ser du inte eller? Ser du inte hur sjuk lägenheten är? sa hon och kramade om mig. Jag blev alldeles varm. Killarna skrattade.
- If you want to be here, you most talk english, sa Louis och log mot Alexandra.
Emma stod fortfarande kvar vid dörröppningen och vägrade att kliva in. Jag fick dra in henne. Nu hade det röda på hennes kinder försvunnit i alla fall.
___________________________________________________________________________________________________
Okej, det blev ett snabbt skrivet kapitel idag. Och jag vet, den var inte bra. Men det var något i alla fall !
Nu på påsklovet vet vi inte om vi kommer skriva exakt varje dag. Men ska försöka att skriva så ofta som det går, promise !
I want you - chapter 26 ♥
Tidigare
- Tja!
- Hallå, vet du hur mycket jag har försökt att få tag på dig!? sa Emma argt.
- Oj förlåt, men vad är det då?
- Alexandras pappa skjutsar oss till flygplatsen, så han hämtar dig fem i halv tre.
- Jaha, okej. Vi ses snart då! sa jag och stoppade ner mobilen i fickan.
Fan, jag hade ju velat hämta upp Alexandra själv för då hade vi kunnat få lite tid ensamma. Jag skulle verkligen behöva snacka med henne.
_____________________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Jag vaknade vid 11. Igår när jag kom hem från Alexandra hade jag ingen lust med att packa. Jag la ner kläder, smycken, smink och massor med tidningar i en stor resväska. Även om vi bara skulle vara där över helgen hade jag ändå med mig överdrivet mycket saker. När jag var färdig med packningen gick jag ner till köket. Där satt hela min familj och åt frukost.
- Hej, sa jag och alla vände blicken mot mig.
- Hej gumman, sätt dig, sa mamma och log mot mig. När ska ni åka?
Jag satte mig ner på stolen bredvid Maja. Jag klappade henne på huvudet.
- Vid halv 3 skulle jag tro, sa jag och satte ner två mackor i brödrosten.
Vi åt och skrattade. Jag tror jag ändå hade världens bästa familj. Jag älskade dem så otroligt mycket.
Jag kom genast på att jag var tvungen att ringa till Marcus. Vi hade inte snackat med honom sen igår och vem vet, han kanske inte ens kom hem.
Jag ringde runt fem gånger men varje gång var det hans telefonsvarare som svarade. Jag slängde också iväg några sms. Jag började bli orolig. Tänk om han verkligen inte kom hem igår?
Jag var egentligen färdig med allt. Men det kändes ändå som jag saknade något. Men jag kunde inte komma på vad. Jag gick upp till mitt rum och kollade igenom min resväska en gång till. Plötsligt ringde det i mobilen. Det var Marcus och han verkade inte vara direkt pigg om man säger så. Jag sa bland annat att Alexandras pappa skulle skjutsa oss till flygplatsen.
Alexandra och hennes pappa skulle komma om ungefär tio minuter så jag började ta farväl av min mamma och pappa. Jag kom genast på att det var mina Jeffrey Campbell skor som jag hade glömt. Jag hade fått dem för några veckor sedan men inte använt dem än. Jag gick upp till mitt rum för att leta efter dem. Jag slängde ut alla mina skor på golvet. Plötsligt hörde jag ett duns bakom mig. Jag vände mig om och hela världen stannade. Maja låg där på mattan mitt i mitt rum. Hon hade antagligen fått ett nytt epilepsi anfall. Jag skrek till och mamma och pappa kom genast springade upp för trappen. Jag la mig ner på golvet, höll för öronen och blundade. Jag ville inte se henne. Hon låg och skakade och dregel bara forsade ut från hennes mun. Det var en hemsk syn.
Efter några minuter öppnade jag ögonen och såg att hon inte låg kvar där. Jag tog försiktigt bort mina händer från öronen. Allt var knäppt tyst. Mina Jeffrey Campbell skor stod mitt på golvet som om de hade varit där hela tiden. Jag tog upp dem i mina händer och gick sakta nedför trappan. Jag stannade upp när jag såg att Alexandra stod i hallen. Hon vinkade och log mot mig. Hennes pappa stod bredvid henne. Jag gick yttligare några steg nedför trappen. Mamma och pappa stod där och skrattade. Jag förstod verkligen ingenting. När jag hade kommit ner helt från trappan såg jag även att Maja sprang runt i huset. Hon hade en barbiedocka i ena handen.
Alexandras perspektiv
Pappa och jag satte oss i bilen. Jag satt med min resväska i knät. Jag åkte med ett léende på läpparna hela vägen till Emmas hus. Vi skulle hämta henne först och sedan skulle vi hämta Marcus.
Vi knackade på dörren. En glad liten Maja öppnade. Hon sprang fram och kramade mig.
- Hej Maja, sa jag och hon sprang iväg.
Emmas föräldrar kom inrusande till hallen. Vi stod och pratade en stund och plötsligt kom Emma nedför trappan. Det såg ut som hon precis hade vaknat. Hon var helt röd i ansiktet och hennes ögon var jättestora. Jag log och vinkade till henne men hon bara stirrade på mig.
Vi la ner Emmas resväska i bakluckan, sedan satte vi oss i bilen och körde iväg.
Jag hade fortfarande inte hört ett enda ord från Emma. Jag kände att jag behövde fråga hur det var med henne.
- Emma, hur är det egentligen?
Jag vände mig om och såg att hon satt och tittade ut ur fönstret. Efter ett tag vände hon blicken mot mig. Hon var fortfarande lite röd om kinderna och hennes ögonpupiller hade blivit jättestora. Hon vände sin blick mot fönstret igen.
Marcus stod redan vid vägkanten när vi skulle hämta upp honom. Han vinkade åt mig. Han öppnade sedan bildörren och satte sig.
- Tjenare Marcus, det var länge sedan! sa min pappa och sträckte fram handen för att hälsa. Marcus gjorde lika dant. Sedan körde vi iväg till flygplatsen.
Marcus försökte att prata med Emma lite ibland. Men hon svarade aldrig. Jag tittade då bak på Marcus och ryckte på axlarna.
När vi var framme vid flygplatsen hoppade vi ur bilen, tog vår packning och sa adjö till pappa.
- Är det säkert att ni klarar er själva nu då? sa han och kramade om mig. Sedan satte han sig i bilen och körde hem igen. Vi gick in med våra väskor. Vi såg att vårat plan inte skulle gå förns om en timme så Marcus föreslog att vi skulle sätta oss på något café så länge. Först lämnade vi in våra väskor förstås. Jag tog Emmas arm och försökte dra med henne. När Marcus såg att jag tyckte det var för jobbigt hjälpte han till. Emma var som handikappad och hon såg nästan drogad ut.
Vi hade fikat ett tag och stämningen var ganska tyst och pinsam. Det var Emma som brukade prata mest men nu satt hon bara där vid bordet och tittade ner i hennes dricka vi hade köpt.
När det inte var långt kvar till planet skulle gå gav vi fram våra biljetter och satte oss på planet. Nu skulle vi åka i någon timme, sedan skulle vi vara framme i London och träffa killarna. Det var egentligen för bra för att vara sant. Jag log för mig själv. Jag tittade sedan på Emma som satt bredvid mig men hon hade fortfarande inte någon kontakt med jorden. Jag slutade att le.
___________________________________________________________________________________________________
Jag hade tänkt mig ett bättre kapitel. Men nu blev det så här. Glad påsk på er!
___________________________________________________________________________________________________
Jag hade tänkt mig ett bättre kapitel. Men nu blev det så här. Glad påsk på er!
I want you - chapter 25 ♥
Tidigare
Jag skrev ett sms och berättade för Alexandra att jag ville följa med, men bara för hennes skull. Hon skulle säkert tycka om mig ännu mer då.
Det tog ett ganska långt tag innan jag fick något sms tillbaka. Men det kom tillslut. ''Hej, så himla snällt av dig. Men känn inte att du gör det för min skull, gör det för din egen skull, det kommer bli AWESOME!''.
______________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Jag bestämde mig ändå för att vara glad, för hur kul skulle London-resan bli om jag var orolig hela tiden? Vi tog en till omgång med kladdkaka och samtidigt sjöng vi på One Direction låtar. Jag kom efter ett tag på att jag kanske skulle skicka tillbaka ett sms till Marcus, så jag skrev: ''Hej, så himla snällt av dig. Men känn inte att du gör det för min skull, gör det för din egen skull, det kommer bli AWESOME!''.
Solen började gå ner och vi hade helt glömt bort vad klockan var. När jag gick in för att hämta två filltar så skickade jag en blick mot köksklockan. Kvart över åtta stod visarna på. Jag fick lite lätt panik när jag kom på att vi måste packa och sådant för imorgon åker vi ju.
- Emma, du måste hem! Klockan är kvart över åtta och vi måste ju packa och allt. sa jag när jag gått ut till balkongen igen.
- Oh herre gud, är klockan så mycket! sa hon och reste sig upp.
Jag nickade och tog bar ut brickan med kladdkakan på, samtidigt som Emma gick ut i hallen och tog på sig sina converse.
- Hejdå, jag ringer kanske sen! hörde jag bara och sedan smälldes dörren igen.
Jag gick upp på mitt rum för att börja packa, jag tog fram min D&G-resväska och slängde i massa kläder. Efter ett tag började det ringa i min mobil.
- Hej, sa jag försiktigt.
- Hej, det är Marcus. Hur är det? hörde jag en röst säga.
- Det är bra, jag håller på att packa.
- Okej vad bra, men hur dags går planet imorgon? sa Marcus.
- 16.50 tror jag att det gick, ring till Emma för hon vet nog.
- Okej, men det tar ju ungefär 50 minuter att åka till Göteborgs flygplats och så ska vi vara där någon timme tidigare, så jag kan hämta upp dig klockan halv tre.
- Okej, det blir bra. Vi ses, hejdå! sa jag bara och snabbt la på luren.
När jag packat färdigt så var klockan nästan tio och tanken slog mig, vart är pappa? Jag ringde till hans mobil med det var ingen som svara. Men efter att jag ringt för femte gången så hör jag plötsligt en bil stanna utanför huset. Jag tittar ut ur fönstret och ser att det inte är våran bil. En man hoppar ut och bilen kör iväg, det är för mörkt för att se vem mannen är. Jag blir rädd och i samma ögonblick som mannen rycker i dörrhandtaget så låser jag dörren. Mannen böjar knacka på dörren och hela min kropp skakar. Plötsligt hör jag hur han försöker få upp låset med någonting och innan jag hinner reagera så vrids låset om och dörren öppnas. Jag skriker till när mannen kommer in genom dörren, men jag ser snabbt att det bara var pappa. Han börjar skratta åt mig och jag kan inte heller hålla mig, så vi båda viker oss av skratt.
- Vart har du varit? frågade jag sedan när vi samlat oss.
- Jag var hemma hos Hilda och åt middag med Hilda och hennes mamma, sa han och log.
- Va! Fattar du inte att jag har varit orolig? Och vad fan har du med Hilda och hennes mamma att göra? sa jag.
Jag tänkte på vad jag hade sagt och jag lät som en mamma till min egen pappa, men jag var väldigt upprörd.
- När Hildas mamma fick reda på vad Hilda hade gjort mot dig så blev hon väldigt ledsen och ångerfull, hon kom fram och pratade med mig och det slutade med att hon bjöd dig och mig på middag hemma hos henne. Men du var helt försvunnen så jag fick gå själv, berättade pappa och jag kunde inte tro min öron.
Marcus perspektiv
Jag bestämde mig för att ringa till Alexandra för jag visste ju ingenting om morgondagen, när planet skulle gå? Hur dags jag skulle hämta dem? och sådant. Efter att ha pratat med henne ett tag så kom vi överens om att jag skulle hämta henne klockan halv tre. Eftersom planet gick så sent så kunde jag vara kvar och en ganska lång stund till, nu hade det nämligen blivit ganska kul på studentfesten.
Nästa dag
Jag vaknade i min säng med huvudvärk. Jag kommer inte ihåg vad som hade hänt igår, inte hur och när jag hade kommit hem. Jag kollade på mobilen och klockan visade 13.42, jag skulle vara hos Alexandra om mindre än en timme. Jag såg också att jag hade fem missade samtal från Emma och tre meddelanden, men jag hann inte läsa dem nu. Jag kastade mig upp ur sängen och hoppade in i duschen. Efter att jag hade klätt på mig så tog jag fram en resväska och slängde i lite kläder, en tandborste och lite andra grejer. Jag var helt klar en kvart innan jag skulle åka och då passade jag på att ringa till Emma för att höra vad hon ville.
- Tja!
- Hallå, vet du hur mycket jag har försökt att få tag på dig!? sa Emma argt.
- Oj förlåt, men vad är det då?
- Alexandras pappa skjutsar oss till flygplatsen, så han hämtar dig fem i halv tre.
- Jaha, okej. Vi ses snart då! sa jag och stoppade ner mobilen i fickan.
Fan, jag hade ju velat hämta upp Alexandra själv för då hade vi kunnat få lite tid ensamma. Jag skulle verkligen behöva snacka med henne.
___________________________________________________________________________________________________
Det blev ett ganska tråkigt kapitel men det kommer ett till idag och det kommer nog bli mycket bättre. Kanske kommer One Direction vara med i det också ;)
I want you - chapter 24 ♥
Tidigare
- Det är synd att du inte vill följa med till London för..., sa jag. Jag hade inte en minsta aning om vad jag skulle säga utan jag bara gjorde det jag skulle göra. Mina ögon fylldes med tårar för allt kändes så fel. Jag var så otroligt taskig. Jag kysste honom lite lätt på munnen och utan att titta på honom gick jag där ifrån. Jag ångrade mig så mycket. Plötsligt tog han tag i min arm och frågade varför jag kysste honom. Jag svarade inte utan gav honom ett falskt léende istället. Hur kan man göra så mot en vän?
________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Efter att Marcus kommit tillbaka från sin flakresa så kom han springande mot Alexandra och mig. Vi stod och små pratade lite och jag gav Alexandra en blick, så att hon skulle få det gjort någon gång. Hon och Marcus gick iväg en bit och jag stod ensam kvar. Fastän det kändes som typ en timme så tog det inte mer än fem minuter innan Alexandra kom gående mot mig. Hennes mascara hade runnit ner på kinderna och jag blev orolig, vad hade hänt?
- Nu går vi, sa hon och fortsatte att gå utan att titta på mig.
- Hur gick det? Vad har hänt? frågade jag och försökte få henne att stanna, men hon bara gick.
Alexandra gick iväg en bit för att inte visa att hon grät, medans jag sa till mina föräldrar att vi skulle ta bussen hem till Angered. Jag gick sedan fram till Alexandra och tog henne under armen och sedan gick vi armkrok till busshållsplatsen utan att säga ett enda ord till varandra.
Bussresan började också ganska tyst, men jag orkade inte att hålla mig längre, jag ville veta vad som hade hänt.
- Berätta, vad hände? sa jag efter ett tag.
- Jag glömde helt bort vad jag skulle säga, så jag sa bara att det var synd att han inte ville följa med till London, sa Alexandra mellan snyftningarna.
- Va, hände det inget mer? Kysste du honom inte? Vill du inte åka till London eller!? frågade jag med en ganska arg ton i rösten.
- Du vet att jag vill till London mer än något annat, men den här idén var så jävla dum, men jag gjorde det!
Tårarna började rinna på hennes kinder igen och jag kände mig så himla dum.
- Gillar du Marcus? frågade jag försiktigt och tittade på henne.
- Ja, som en vän. Och jag tjuter för att man inte gör så här mot vänner, sa Alexandra.
Jag visste inte vad jag skulle säga, jag fick fram ett förlåt och vi kramade om varandra.
- Det är inte ditt fel Emma, sa sedan Alexandra och log lite.
Vi satt tysta resten av vägen hem.
Alexandras perspektiv
Jag förstår att Emma undrade vad som hade hänt, men jag orkade inte prata om det. Emma gick till sina föräldrar och frågade om vi kunde ta bussen hem. Jag började gå bortåt för jag ville inte att någon skulle se att jag grät. Bussresan var seg och Emma frågade efter en stund vad som hade hänt. Egentligen ville jag samla mig lite innan men hon behövde ändå få veta. Så jag berättade. Till en början så verkade hon lite arg, men ilskan gick över när jag berättade att jag hade kysst honom. Jag hoppas att hon förstår att det var jobbigt för mig, men det gjorde hon säkert eftersom hon sa förlåt. Jag orkade inte prata så mycket mer, så vi satt tysta hela vägen hem.
När vi var hemma i Angered igen så gick vi båda hem till mig. Vi kom på att vi hade slutat skolan idag och vi ville fira det på något sätt så vi bakade en stor kladdkaka. När den var klar gick vi ut på balkongen och åt. Vi satt och pratade om allt möjligt och det kändes som om det som hade hänt idag redan var bortglömt. Men plötsligt hörde jag att det var någonting som plingade till inifrån. Jag gick genast in och letade reda på min mobil eftersom det lät som om det var den som hade ringt. Den låg på köksbänken och mycket riktigt det var den som hade plingat. Jag läste på skärmen och jag hade fått ett meddelande. Jag kände genast hur jag blev varm i kroppen av nervositet. Jag sprang ut till Emma som satt kvar på balkongen.
- Jag har fått ett sms från Marcus! skrek jag.
- Men vad väntar du på, läs! sa Emma förväntansfullt.
Jag läste sms:et tyst för mig själv en gång innan Emma skulle få reda på vad det stod. Sedan läste jag högt:
- ''Tja! Jag förstår att du blev ledsen idag, för jag har varit så himla självisk. Men du behöver inte vara ledsen längre för jag har bestämt mig för att följa med till London, för din skull. Packa väskan så ringer jag dig sen ;)''.
- Oh yeah, fattar du Alexandra? Vi ska till London och träffa One Direction!!! skrek Emma och kramade om mig.
Jag visste inte om jag skulle vara glad, orolig eller både och. Marcus gör det för mig, hur ska jag ta det? Gillar han mig eller är vi bara vänner?
Marcus perspektiv
När jag kom tillbaka till familjen efter att ha pratat med Alexandra så hade de två tydligen åkt hem. Alexandra måste varit jätte ledsen. Efter ett tag kom några av mina kompisar och vi åkte till festen. Redan efter en timme på studentfesten så började det bli ganska tråkigt och efter två timmar så var jag helt uttråkad. Den tredje timmen satt jag bara och tänkte på Alexandra och då beslutade jag mig. Jag skrev ett sms och berättade för Alexandra att jag ville följa med, men bara för hennes skull. Hon skulle säkert tycka om mig ännu mer då.
Det tog ett ganska långt tag innan jag fick något sms tillbaka. Men det kom tillslut. ''Hej, så himla snällt av dig. Men känn inte att du gör det för min skull, gör det för din egen skull, det kommer bli AWESOME!''.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt, det vart ett sjukt dåligt och kort kapitel men jag hoppas och tror det blir bättre och längre imorgon! kram
I want you - chapter 23 ♥
Tidigare
Jag sprang snabbt ut i hallen och satte på mig mina skor. Sedan gick jag ut och hoppade upp på cykeln och trampade iväg. Det tog inte lång tid innan jag var framme hos Alexandra. När jag plingade på dörren så var det Alexandras pappa som öppnade dörren.
- Hejsan Emma, Alexandra är på sitt rum skulle jag tro, sa han och gick iväg.
Jag gick upp till Alexandras rum och öppnade dörren.
- Jag har en bra idé! utbrast jag samtidigt som jag gick in.
________________________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
När vi kom ut ur kyrkan möttes vi av applåder och jubel där vi alla stod på kyrktrappan. Jag såg att Joel tog av sig sin studenthatt och kastade upp den i luften och vi andra gjorde samma sak. Några människor fotograferade oss, någons föräldrar stod och ropade, en tjej sprang upp på kyrk-trappan och kramade om sin kille, medans jag sökte intensivt med blicken efter min skylt. Med bilden på mig som liten, där det också stod mitt namn. Tillslut såg jag skylten och mamma kom gående imot mig, jag fick en stor varm kram. Bakom mamma så kom resten av familjen, mormor, morfar, farmor, moster och några kusiner. Jag tog emot blommor som hängdes runt min hals och farmor stoppade ner en 500-lapp i min bröstficka.
- Grattis Marcus! hörde jag plötsligt någon säga.
Jag vände mig om och där stod Alexandra och Emma.
- Jag måste prata med dig, sa Alexandra och log.
Hon var så fin, med hennes vita klänning, skruvlockade hår och röda läppar.
- Kom Marcus, vi ska åka flak nu! skrek plötsligt Joel och drog med mig bort mot vägen.
Efter att ha åkt runt i hela Göteborg med mycket skratt och skrik började vi närma oss Partille igen. Nu skulle vi äta middag och fira med släkten och senare vankades det fest. Jag var inte direkt någon fest prisse men det skulle ju trots allt vara en studentfest.
När vi var framme sprang jag raka vägen till familjen. De kramades och tog massor med kort. Jag såg att Emma och Alexandra stod en liten bit bort så jag sprang fram till dem.
- Tja brudar!
- Hej Marcus, sa Emma. Gick flakresan bra?
- Haha, ja helt okej.
Emma tittade på Alexandra med stora ögon.
- Jo, Marcus skulle jag kunna få prata med dig? harklade Alexandra fram.
- Okej visst, sa jag och log.
Hon tog min hand och vi gick bort en bit från Emma. Jag blev alldeles varm i kroppen.
- Det är synd att du inte ville följa med till London för..., sa Alexandra och tittade ner i marken.
- För?
Hon tittade på mig och jag såg hur hennes ögon fylldes med tårar. Jag skulle precis fråga vad som var fel, men innan jag hann få fram ett ord så kände jag hennes läppar mot mina. Det gick fort men för mig var det en perfekt kyss. Hon vände sig snabbt om och började gå men jag greppade tag i hennes arm.
- Vad var det där för? frågade jag och tog hennes hand i min.
Hon vände sig om snabbt och jag såg att det rann tårar på hennes kinder. Hon gav mig ett leende, men vände sig sedan om och gick igen.
Jag stod kvar ett tag och följde henne med blicken, jag var den lyckligaste killen i världen!
Alexandras perspektiv
Min dörr öppnades hastigt och in kom Emma .
- Jag har en bra idé! utbrast hon och satte sig på min säng.
- Okej, berätta, sa jag förväntansfullt.
- Vi struntar i att ringa honom nu, istället så kommer vi på hans student imorgon, sa hon och tog ett andetag.
- Men vad ska vi göra på hans student? frågade jag.
- Du ska kysssa honom. Jag vet att det låter konstigt, men jag lovar det kommer gå, han är ju dö kär i dig!
- Nae, så kan man inte göra Emma, vi utnyttjar ju bara honom då.
Det skulle jag ju inte kunna göra, för när vi åker till London då skulle han tro att jag typ var kär i honom. Så kan man bara inte göra.
- Men kom igen. Vill du åka till London eller inte? sa hon sedan med en arg ton.
- Det är klart jag vill men..
- Alexandra, han kommer inte tro att du gillar honom. En kyss liksom, vad betyder en enda liten kyss?
Nästa dag
Idag var det äntligen skolavslutning. Första året på gymnasiet var avklarat. Nu var det en långt och härligt sommarlov innan andra året.
Jag hade fixat och klätt upp mig rätt så mycket innan avslutningen. Jag hade beställt en vit klännig från internet som jag skulle använda. Jag lockade mitt långa bruna hår och sminkade mig lite sött.
Sen skjutsade pappa mig till skolan, vi skulle ha avslutning där i år, inte i kyrkan.
Vi sjöng lite sommar låtar och några höll tal. Vi fikade med klassen och vi fick våra betyg. Vi hade det trevligt tills Hilda kom till mitt bord och skulle börja prata.
- Förlåt om jag stör, sa hon och slog handen i bordet. Jag himlade med ögonen och hon harklade sig.
- Jag ville bara säga förlåt för att jag skyllde på Alexandra när det egentligen inte var hon som misshandlade mig. Det var jag som betalade alla andra för att göra det och sedan skylla på Alexandra.
Vad gör hon? Varför står hon och erkänner framför alla föräldrar att hon ljög? Jag fattar ingenting. Jag kollade på Emma och hon bara skakade lite smått på huvudet för att visa att hon fatta lika lite som jag. Jag tittade sedan på min pappa och han blinkade med ena ögat och jag vände mig om mot Hilda igen.
Efter att skolavslutningen var slut så gick jag fram till Hilda.
- Varför erkännde du? frågade jag och tittade undrande på henne.
- Jag visste att ni visste och då skulle alla få reda på det ändå. Och så du vet så berättade jag även för idrottsläraren att jag ljög så du behöver inte oroa dig.
- Okej, tack. sa jag och vände mig om för att gå.
- Ha ett bra sommarlov, ropade hon efter mig.
Jag träffade Emma vid parkeringen. Vi kramade om varandra och sedan satte vi oss i Emmas bil.
Jag satt och skakade hela vägen till Partille. Den kändes som om vi åkte i evigheter även fast vi bara åkt i 20 min. När vi äntligen kom fram gick vi av vid kyrkan. Vi förberedde oss på att studenterna skulle springa ut.
Jag och Emma stod en bit bort. När Marcus hade kastat upp sin mössa i luften och hälsat på sin familj och så vidare så gick Emma och jag fram till honom. Vi grattade honom och jag skakade av nervositet.
- Jag måste prata med dig, sa jag efter ett tag och försökte få fram ett léende. Vårt "samtal" avbröts när hans kompis ropade på honom. Han drogs med till flaket och efter en stund var dem borta.
När han kom tillbaka sprang han fram till Emma och mig. Jag frågade honom om vi kunde prata. Jag var så jäkla nervös. Jag tog Marcus hand och vi gick bort en bit och ställde oss bakom ett träd. Jag och Emma hade bestämt vad jag exakt skulle säga men jag hade helt glömt bort det.
- Det är synd att du inte vill följa med till London för..., sa jag. Jag hade inte en minsta aning om vad jag skulle säga utan jag bara gjorde det jag skulle göra. Mina ögon fylldes med tårar för allt kändes så fel. Jag var så otroligt taskig. Jag kysste honom lite lätt på munnen och utan att titta på honom gick jag där ifrån. Jag ångrade mig så mycket. Plötsligt tog han tag i min arm och frågade varför jag kysste honom. Jag svarade inte utan gav honom ett falskt léende istället. Hur kan man göra så mot en vän?
__________________________________________________________________________________________________
Ganska långt kapitel, hoppas det blev bra!!
I want you - chapter 22 ♥
Tidigare
- Hilda, hon fick alla att låtsas om som om det var jag. Och alla gånger jag skolkat har jag faktiskt ingen förklaring till. Men snälla tro mig pappa! sa jag oroligt.
- Vet du, det är bättre om du ägnar helgen åt att tänka på vad du gjort istället. Dessutom har du utegångsförbud, hade du glömt det?
- JAG HATAR DIG! skrek jag och kastade ner grytan på golvet. Hur mycket pappa än hade kämpat med grytan så sket jag fullständigt i det. Han var den värsta pappan som fanns och jag hatade honom.
______________________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
Efter att skolan var slut för dagen så gick jag raka vägen till morfars snickarbod. Jag stod och slipade på gungstolen när min mobil plötsligt börja vibrera i byxfickan. Jag tog snabbt upp mobilen och kollade vem det var. Det var Alexandra. Egentligen orkade jag inte prata just nu, inte ens med Alexandra, men jag tvingade mig själv att svara.
- Hej, det är Marcus.
- Tja Marcus, hur är det? frågade Alexandra glatt.
- Det är bra, men vad är det? Jag har inte tid att prata så länge, svarade jag kort.
- Okej, men jag bara undra om du vill följa med mig och Emma till London efter skolavslutningen.
Jag visste inte vad jag skulle svara så jag sa ingenting.
- Snälla Marcus, det kommer inte bli som sist, jag lovar. Snälla vi behöver dig, sa hon sedan.
- Asså jag vet inte... det är nog ingen bra idé, svarade jag tillslut.
- Men du kan ju tänka på det i alla fall, snälla, vi behöver dig Marcus.
- Vi får se, men jag måste dra nu, hejdå! sa jag och la ner mobilen i fickan igen och fortsatte att slipa på gungstolen.
Förra gången gick allt åt helvete och nu frågar dem mig igen. Det kändes som om de bara utnyttjade mig.
Alexandras perspektiv
Efter att ha fått det där lilla "utbrottet" på pappa sprang jag upp till badrummet och satte på vattenkranen. Mina tårar forsade ut från ögonen. Varför, varför skulle han vara så elak? Jag stängde av vattenkranen efter ett tag och gick sedan ut från badrummet och in i mitt rum. Jag lade mig ner på sängen och tittade upp mot taket. Jag började att tänka på min mamma. Om hon hade varit här nu hade jag fått åka.
Jag hörde att någon knackade på dörren så jag reste mig upp snabbt. Pappa kom in och satte sig på sängkanten.
- Vill du så gärna åka till London? frågade han och klappade mig på axeln.
- Mer än gärna pappa, du fattar inte vilken upplevelse det skulle vara!
Han reste sig upp från sängen. Han gick fram till mitt skrivbord och tittade på en tavla. Tavlan bestod av en ram och ett gammalt foto på mamma och pappa när de gifte sig. Han tog upp tavlan och log.
- Du är så lik henne, sa han och ställde tillbaka tavlan. Han gick fram till mig igen.
- Du får åka på ett villkor.
- Ja, vad som helst, sa jag förväntansfullt.
- Om Marcus följer med och om ni lovar att det inte blir som förra gången, för i så fall så är det sista gången jag kommer släppa iväg dig på något sådant, sa han strängt.
Jag visste inte vad jag skulle säga, hade min pappa nyss sagt att jag fick åka. Jag kastade mig i hans famn och tackade honom.
- Du är världens bästa pappa! sa jag innan han gick ut ur mitt rum.
Det svåra nu är bara att övertala Marcus, han vill säkert inte följa med en gång till efter det som hände senast. Men på något sätt skulle det gå för Marcus är inte den där envisa typen. Jag tog fram min mobil och slog numret till Marcus, han lät väldigt stressad och jag kände direkt att det här inte var något bra tillfälle att ringa. Och jag hade rätt, till en början så tvekade han bara men efter ett tag så sa han att han inte tyckte det var någon idé. Så jag la på luren till Marcus och ringde i stället upp Emma.
Emmas perspektiv
Jag var världens lyckligaste tjej. Jag skulle få åka till London med Alexandra utan några problem. Mamma och pappa tvekade inte ens när jag frågade.
Jag ringde snabbt till Alexandra och berättade allt. Hon blev super glad och vi skrattade så mycket att vi knappt kunde prata. Efter ett tag av skratt och prat så la vi på. Jag såg att Maja satt vid tv:n och tittade bland filmerna, jag gick fram till henne och hon vände sig om.
- Vill du se på film med mig Emma? frågade hon och log.
- Absolut, vad ska vi se för någon? sa jag och satte mig ner på golvet brevid henne.
- Barbie!
Vi satt och tittade på filmen och bara hade det mysigt. När filmen började lida mot sitt slut så började min mobil att ringa. Maja var så inne i filmen så hon märkte inte att jag gick där ifrån och in på mitt rum.
- Hej Emma, jag har bra och dåliga nyheter, sa Alexandra snabbt.
- Hej, okej vad?
- Jag fick åka men bara om Marcus följer med.
- Okej, men det var väl inte så mycket dåligt i det, eller? frågade jag.
- Jo, han vill inte följa med! sa Alexandra besviket.
- Jodå, jag kan ringa, han är inte så svår att övertala.
- Försök du, men kan du inte komma till mig så kan vi ringa tillsammans?
- Jo absolut, jag är hos dig om 10 minuter, sa jag och la sedan på.
Jag sprang snabbt ut i hallen och satte på mig mina skor. Sedan gick jag ut och hoppade upp på cykeln och trampade iväg. Det tog inte lång tid innan jag var framme hos Alexandra. När jag plingade på dörren så var det Alexandras pappa som öppnade dörren.
- Hejsan Emma, Alexandra är på sitt rum skulle jag tro, sa han och gick iväg.
Jag gick upp till Alexandras rum och öppnade dörren.
- Jag har en bra idé! utbrast jag samtidigt som jag gick in.
_____________________________________________________________________________________________
Inte världens bästa kapitel antar jag men det är allt vi har och bjuda på idag. Kramar!
I want you - chapter 21 ♥
Tidigare
Min tröja var helt blöt när jag hade läst färdigt brevet. Jag behövde verkligen det här, lycka. Och det fick jag från honom. Han var helt underbar. Det kändes så himla bra när han skrev att vi borde träffas utan alkohol någon gång och bara bli vänner. Jag trodde faktiskt egentligen att han inte ens kom ihåg mig, men nu skrev han att jag var en speciell tjej med ett speciellt léende.
Jag tog upp mobilen och slog numret till honom.
____________________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
Vi var i studion när jag hörde att min mobil började ringa. Jag sprang fram och svarade.
- Harry.
- Hey Harry, it's me Emma. Jag gick ut ur rummet och log för mig själv.
- Hey Emma, how are you?
- I'm fine, and you? Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, vad vi skulle prata om. Skulle jag fråga om hon hade fått brevet?
- Yeah, It's good here, svarade jag efter en stund.
- Harry, I don't know what I can say. You're just so wonderful. Hon hade antagligen läst brevet men jag hade absolut inte trott att hon skulle ringa och säga att jag var underbar.
- You're wonderful too! I enjoyed to write that letter.
- Really?! Which letter? frågade hon fundersamt. Jag skämdes så in i bomben. Hade hon inte läst brevet än? Jag blev röd i ansiktet.
- Oh, it was nothing.
- I'm just kidding with you Harry! Of course I got the letter, sa hon och skrattade.
- Haha, it wasn't funny!
- Haha anyway, all I can say to you as an answer is that I will meet you again and be your friend. Cause you are good a guy, and you are so cute. I mean, which guy whose to send a letter to a girl?
Hela min kropp fylldes med glädje. Jag visste inte vad jag gjorde men jag kunde verkligen inte motstå.
- How do you say if we want you come to London? Det blev tyst en ganska lång stund men plötsligt hörde jag att hon började skrika i telefonen.
- Are you serious? You are One Direction! We can't come to you.
- Yes, of course you can. You and Alexandra.
Vi pratade en litet tag, men sedan ropade killarna på mig så jag behövde lägga på.
Alexandras perspektiv
Vi hade cyklat över 3 mil så jag var helt slut när jag kom hem. Jag kände mig så otroligt äcklig och svettig så jag bestämde mig för att jag skulle ta en kall dusch.
När jag var färdig tog jag på mig mina underkläder och ett par mjukisbyxor. Det var fortfarande jätte varmt ute så jag satte bara på mig en liten söt tubtopp.
Jag gick ut på balkongen och satte mig ner på en stol. Jag stängde mina ögon och bara njöt. Jag slumrade till en stund men vaknade sedan av att ytterdörren stängdes igen. Jag visste att det var pappa som hade kommit hem men jag varken ville eller orkade bry mig om honom just nu. Det var egentligen hans fel att det hade blivit såhär. Om han hade trott på mig så hade vi kunnat prata med varandra just nu.
- Värst vad tidigt du var hemma idag då, hörde jag att han sa när han hade sett att jag legat och solat på balkongen. Jag låtsades sova. Han gick ut från balkongen igen och gick ner till köket istället.
När jag hade legat där och blundat ett tag kände jag att det börja vibrera på magen. Jag hade lagt mobilen där innan. Jag tog upp mobilen och sträckte på mig.
- Hej, svarade jag.
- Hej Alex, du kan verkligen inte förstå det här! Du kommer vekligen inte att förstå det här, sa Emma. Hon pratade så fort att hon inte kunde andas.
Hon berättade allt. Att vi skulle åka till London på fredag dagen efter skolavslutingen och att vi skulle vara där över helgen. Allt lät så himla bra och det var bara en sak som skulle kunna komma i vägen nu, pappa.
När vi pratat och skrattat färdigt lade jag på luren och gick med långsamma steg nedför trappan. Jag gick mot köket men stannade sedan till vid tröskeln. Pappa stod och lagade någon gryta. Jag knackade på väggen. Han vände sin blick mot mig.
- Kan jag få prata med dig om en sak? sa jag och tittade ledsamt på honom. Han vände ner blicken mot grytan.
- Jag är väl din pappa, du kan säga allt till mig, sa han och tog bort grytan från plattan.
- Men nu äter vi, sa han och tittade på mig med ett stort léende. Jag log lite lätt tillbaka.
Det kändes som pappa och jag hade blivit sams igen. Vi satt och åt och han berättade massor av gamla minnen när han var yngre. Tillslut kände jag mig beredd att fråga.
- Jo pappa, jag fick ju fråga dig en sak? Ellerhur? sa jag och han nickade på huvudet.
- Det är ju skolavsluting imorgon och på fredag undrar Emma och jag om vi får åka till London och träffa One Direction- killarna?
Han började skratta. Han slog i bordet så mycket han skrattade. Han blev genast allvarlig och tittade på mig med en ond blick.
- Säg en enda anledning till varför du skulle få åka till London?
Jag var tvungen att tänka efter en stund innan jag svarade.
- Jag har skött mina studier helt exemplariskt den senaste tiden, jag har A i typ allt!
- Sant. Men flickan du slog, och alla gånger du har skolkat då? Förklara det! Han tittade fortfarande på mig med en allvarlig blick.
- Hilda, hon fick alla att låtsas om som om det var jag. Och alla gånger jag skolkat har jag faktiskt ingen förklaring till. Men snälla tro mig pappa! sa jag oroligt.
- Vet du, det är bättre om du ägnar helgen åt att tänka på vad du gjort istället. Dessutom har du utegångsförbud, hade du glömt det?
- JAG HATAR DIG! skrek jag och kastade ner grytan på golvet. Hur mycket pappa än hade kämpat med grytan så sket jag fullständigt i det. Han var den värsta pappan som fanns och jag hatade honom.
__________________________________________________________________________________________
Vet inte ifall det vart så bra, men det är allt jag har och erbjuda idag. Mycket plugg just nu! Kramar
I want you - chapter 20 ♥
Tidigare
- Men varför erbjöd hon er pengar?
- För att vi skulle låtsas om som hon hade blivit misshandlad. När idrottsläraren hade kommit tillbaka berättade alla att det var Alexandra som hade slagit henne och allt.
Jag var egentligen inte så chockad över att Hilda hade gjort en sådan sak. Men att hela klassen hade gått med på det för bara lite pengar, det var det som tog i hjärtat. Jag gick därifrån utan att säga ett ord till henne. Jag gick ner till stranden igen och kollade ut mot havet.
____________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Jag hade inte en minsta aning om vart Emma hade tagit vägen. Efter äggkastningen hade hon bara försvunnit spårlöst.
Jag gick ner till stranden och tvättade av mina fötter. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om snabbt och såg att Emma stod där med en ledsam blick. Hon släppte min axel.
- Hon misshandlade sig själv, sa hon efter ett tag.
- Vem då? Hilda? frågade jag och tittade på henne med en orolig blick.
- Hon erbjöd alla pengar så att de skulle säga att det var du.
Jag sa inget. Jag orkade helt enkelt inte. Jag ville bara hem.
- Kom! sa jag och gick bort från vattnet. Emma följde efter med snabba steg bakom mig. Vi gick upp på en kulle och jag kollade mig omkring. När jag hade hittat det jag sökte sprang jag ner från kullen. Vi kom fram till en kiosk.
- Här Emma, ta den här tjugan och köp någon glass eller något. Men ta tid på dig, sa jag och letade upp en tjugolapp i fickan. Hon tittade fundersamt på mig men gjorde sedan som jag sa och gick iväg. Efter en stund kom hon tillbaka med en stor daim glass i ena handen. Hon tappade den sedan på marken när hon såg att jag hade två stora cyklar framför mig.
- Vi drar hem, sa jag och log till Emma. Hon log tillbaka och tog tag i den ena cykeln.
Vi visste väl att det skulle ta lång tid att cykla men vi ville inte bry oss med tanke på vad alla hade gjort och så vidare.
Emmas perspektiv
När jag kom tillbaka från kiosken var jag så snopen att jag tappade glassen ner på marken. Jag kunde inte förstå att Alexandra verkligen hade tagit två cyklar, hon hade liksom snott dem.
Vi satte oss på cyklarna och körde iväg. Det var över 20 grader så varmt var det nog allt.
Medan vi cyklade sjöng vi alla möjliga låtar. Allt kändes så himla bra i det ögonblicket. Vi räknade också ut på vägen att det skulle ta ungefär en och en halv timme att komma hem så vi bestämde oss för att vi skulle stanna i Göteborg och äta någonstans.
Hela resan var så onödigt lång och man bara kände hur svetten rann nedför pannan. Vi började äntligen komma in i staden och det var verkligen jätte pinsamt att cykla där helt svettig.
Efter att han tjaffsat och bråkat om vart vi skulle äta blev det tillslut McDonald's. Vi gick in och ställde oss i kö. De bakom oss i kön viskade till varandra. Det var ju inte så att det viskade tyst till varandra utan tvärt om.
- Är inte de där de två tjejerna som känner One Direction?
Jag visste inte om det var en komplimang eller något annat men i vilket fall tittade jag bara på Alexandra som tydligen hade hört det med.
När det var vår tur att beställa så tog Alexandra en Big Mac & Co och jag tog en McFeast & Co. Vi satt och vräkte oss i maten. Vi var som djur eller som barn i Afrika som aldrig sett en hamburgare förut.
Efter ungefär 15 minuter var maten uppäten och ut kommer en rap ur min min.
- Öuhh! Alla stirrade på mig men jag och Alexandra bara skrattade.
Vi gick ut ur McDonald'sen och körde iväg på cyklarna igen.
Efter drygt 45 minuter var vi hemma i Angered. Alexandra cyklade hem till henne och jag cyklade hem till mig.
- Hej allihopa! ropade jag när jag kommit in innanför dörren.
- Hallå, vi sitter i köket, hörde jag mammas röst säga. Jag sprang in till köket och kramde om Maja och mamma. Det var så otroligt skönt att se dem hemma igen.
- Emma, vill du gå ut och hämta posten i brevlådan. Jag har nämligen inte gjort det idag, utbrast pappa efter en stunds pratande. Jag gick ut till hallen och tog på mig mina skor. Jag gick ut ur dörren och fram till brevlådan. När jag kom in innanför dörren igen hållde jag i massor med tidningar och reklamer. Jag slängde allt på köksbordet när jag kom in till köket.
- Reklam, reklam, tidning, tråkig tiding, räkning, reklam, brev från Harry Styles, tidning... Harry Styles! Oh my God! Jag har fått ett brev från Harry Styles! Jag hoppade runt på golvet som en galen känguru, ungefär som jag gjorde när jag hade fått reda på att jag skulle på en One Direction konsert.
Jag tog upp brevet som jag hade kastat på bordet innan. Jag pussade på det och gick sedan ut från köket. Jag ville läsa det själv i lugn och ro.
Min tröja var helt blöt när jag hade läst färdigt brevet. Jag behövde verkligen det här, lycka. Och det fick jag från honom. Han var helt underbar. Det kändes så himla bra när han skrev att vi borde träffas utan alkohol någon gång och bara bli vänner. Jag trodde faktiskt egentligen att han inte ens kom ihåg mig, men nu skrev han att jag var en speciell tjej med ett speciellt léende.
Jag tog upp mobilen och slog numret till honom.
__________________________________________________________________________________________________
Förlåt för segt kapitel. Tyvärr mycket plugg nu i skolan. Satsar på bättre kapitel i helgen och till lovet!
I want you - chapter 19 ♥
Tidigare
Vi lade på och jag lade ifrån mig mobilen. Jag tog upp datorn och loggade in på facebook. Jag hållde på att svimma när jag såg vad alla hade skrivit i min logg:
"Jävla misshandlare"
"Jag ska döda dig, bitch"
" Du ska få för det du gjorde Alex!"
Jag stängde ner datan och ställde ner den på golvet.
____________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Jag vart rädd när jag vaknade. Jag hade råkat somna igår kväll och inte vaknat förns nu. Som tur var hade min väckarklocka ringt i allafall. Idag var det den näst sista dagen i skolan. Sen lov! Vi skulle till stranden och bada, sola och leka lekar och sånt. Det skulle ha blivit roligt om alla hade tyckt om mig. Men just nu var jag hatad av alla så roligt skulle det nog inte bli.
Efter att jag legat och dragit mig ett tag gick jag upp ur sängen och fram till garderoben. Jag satte på mig min bikini och över ett par jeans shorts med nitar på och en vit söt magtröja. Jag borstade igenom håret och satte sedan upp det i en tofs. Jag målade ögonbrynen men sminkade mig inget mer. Jag gick ner till köket där pappa satt. Han tittade bara på mig någon sekund men tittade sedan ner i tidningen igen. Vi pratade inte med varandra något alls utan jag tog bara ett glas mjölk och gick ut från köket. Jag tog på mig mina converse i hallen och gick sedan ut från huset utan att säga ett ord.
Det var mitten på juni och det var nästan 25 grader ute. Helt magiskt. Jag gick med långsamma steg längs gatorna till skolan. Vi skulle träffas där innan och sedan ta en buss till stranden i Hovås. När jag var framme på bakgården vid skolan stirrade alla på mig. Jag var egentligen inte ovan men det var ändå obehagligt på något sätt.
På en avlägsen bänk bakom bussen satt Emma och spelade spel på sin mobil. Jag gick fram och kramade henne. Vi pratade om lite vad som hade hänt och tillslut ropade vår lärare att vi skulle sätta oss i bussen.
Hela bussresan var ganska lugn. Jag och Emma satt helt tysta och lyssnade på One Direction. Ibland kom jag och tänka på Niall när jag hörde honom sjunga. Jag saknade honom faktiskt.
Efter ungefär 30 minuter var vi framme. Alla i klassen rusade ut ur bussen, Emma och jag gick av sist.
Vi lade oss ner på en klippa. Vi låg lite längre bort ifrån alla andra. Men man kunde ändå höra att de andra i klassen pratade om oss. Jag brydde mig inte så mycket och jag tror inte Emma heller gjorde det.
Emmas perspektiv
Jag var väldigt stolt när jag var färdig med allt. Valt kläder - check. Fixat hår och smink - check. Packat - check. Allt var färdigt och jag var redo för att åka till skolan.
Men innan jag skulle till skolan så körde pappa och jag förbi sjukhuset. Vi hälsade på Maja och mamma men var sedan tvungna att åka vidare eftersom både pappa och jag skulle till jobbet och skolan.
- Hejdå pappa, sa jag och vinkade adjö. Jag var tidig så jag gick och satte mig på en bänk och började spela spel på mobilen.
Efter drygt en kvart var Alexandra och hela klassen där och bussen stod redo för att köras.
Vi åkte en ganska lång resa genom göteborg. Men till sist kom vi ändå fram till stranden.
Jag och Alexandra låg och solade en bit bort. Vi låg och blundade och njöt tills solen plötsligt täcktes av en stor skugga.
- Ursäkta, men vi vill ligga här nu.
Jag hörde att det var Hilda och hennes vänner som sa det. Men jag och Alexandra låg kvar.
- Ursäkta, men ni täcker solen, sa Alexandra och jag började skratta.
- Men jävla misshandlare! sa Hilda och hennes vänner i kör. De gick sedan iväg. Jag började gap skratta efter ett tag. Jag tittade på Alexandra men såg sedan att inte hon gjorde det. Jag slutade att skratta och allt blev tyst.
Jag och Alexandra hade slumrat till. Men vi vaknade sedan av lärarens röst.
- Nu är det lekar!
Jag orkade verkligen inte vara med på det. Inte Alexandra heller, men man var tvungen.
Det var äggkastning. Man skulle kasta ägg till varnadra utan att dem skulle ramla ner på marken och gå sönder. Jag var redo för att ta emot ägget som Hilda kastade. Hon kastade det jätte hårt på mitt bröst, så att det kläcktes.
- Upps, förlåt, sa hon och tittade med en falsk ledsam blick.
Efter att hon hade kastat ägget sprang jag raka ner till vattnet och försökte tvätta bort äggulan som hade fastnat på tröjan. Jag gick en ganska lång bit eftersom det var lite pinsamt och sitta där och tvätta tröjan. Jag kollade in i skogen och såg att en av Hildas kompisar satt och kissade. Jag smög fram till henne.
- Kan du förklara en sak för mig? sa jag och hon hoppade till av rädsla.
- Ehm... Vadå? försökte hon.
Jag kände att jag hade ganska mycket makt över henne. Och jag kunde få henne att säga vad som helst i det här ögonblicket. Jag tog upp min mobil och tog ett foto av henne. Hon hade bara trosor på sig.
- Okej okej. Bara om du tar bort fotot sen? sa hon oroligt och jag nickade med huvudet.
- Hon erbjöd oss pengar!
- Vilka pengar?
- Jag vet inte, men hennes pappa är rik, sa hon och kollade ner i marken. Jag visste väl att hennes pappa hade mycket pengar. En gång i tiden hade han lurat pappas företag så att han hade förlorat jobbet.
- Men varför erbjöd hon er pengar?
- För att vi skulle låtsas om som hon hade blivit misshandlad. När idrottsläraren hade kommit tillbaka berättade alla att det var Alexandra som hade slagit henne och allt.
Jag var egentligen inte så chockad över att Hilda hade gjort en sådan sak. Men att hela klassen hade gått med på det för bara lite pengar, det var det som tog i hjärtat. Jag gick därifrån utan att säga ett ord till henne. Jag gick ner till stranden igen och kollade ut mot havet.
__________________________________________________________________________________________
Vi hann tyvärr inte skriva något bättre än såhär, men hoppas ni blev nöjda i alla fall!