oonedirectioon

 

Alexandra vände sig om och gick iväg. Jag stod kvar en stund och kollade när hon gick. Varför förstod hon inte, jag och William var bara vänner. Jag älskade Harry över allt annat, och han skulle aldrig göra mig besviken.
__________________________________________________________________________________________

Niall hade inte betett sig som han brukade göra kvällen innan. Han ville varken hitta på något eller ligga och mysa, han ville bara gå och lägga sig.

Jag tittade på honom en stund, men plötsligt ringde det till i min mobil så min blick sökte sig genast till den istället.

 

Jag kom genast och tänka på Niall. Han blev väldigt sur på mig när han hade fått reda på vad jag hade gjort och han hade antagligen inte kommit över det än.

Jag gömde mig bakom dörren och försökte verkligen anstränga mig så mycket som jag kunde för att höra vad de sa.

- Seriously, have you not tell her yet?

Niall fick inget svar från Harry. Vad menade han egentligen?

Jag skulle precis gå bort från dörren och avslöja att jag hade lyssnat och nu ville veta vad som försiggick. Men plötsligt hörde jag Harrys röst och jag var tvungen att gömma mig igen.

- It was not my fault.

- Okey, so who's fault was it? hörde jag Niall fråga.

Ännu en gång svarade inte Harry.

- Harry, you must tell Emma that you cheated on her.

Jag höll nästan på och bryta ihop där bakom dörren. Mina händer skakade och hela jag var helt yr. Vad skulle jag ta mig till nu? Berätta för Emma och hennes hjärta krossas, eller bara låta det vara?

 

 

 

Alexandra vände sig om och gick iväg. Jag stod kvar en stund och kollade när hon gick. Varför förstod hon inte, jag och William var bara vänner. Jag älskade Harry över allt annat, och han skulle aldrig göra mig besviken.

 

Tidigare
- Yes I know, my name is Isabelle.

Jag tog upp gaffel och kniv och började sakta skära i pizzan. Isabelle iakttog varje rörelse jag gjorde och hon kunde verkligen inte slita blicken ifrån pizzan.

- Do you want a piece of pizza? frågade jag och började skära ut en bit.

- No, it's fine!

Efter ungefär tjugo minuter, då jag hade tvingats äta pizza med en stirrande blick mot mig, betalade jag notan och gick ut från pizzerian.

Isabelle sprang snabbt efter och satte sin arm i armkrok med min.

 

 

Harrys perspektiv
År och månader gick och nu hade äntligen Emma flyttat in hos mig. 

- So, what are we going to do tonight?

Emma la sina armar runt min hals och kysste mig passionerat.

- How about...

Även fast Emma hade flyttat hit, kunde vi ändå inte träffas dygnet runt. Det hade gått nästan 4 år sen det stora genombrottet efter X-factor, men vi var fortfarande lika kända nu som då. Därför ville jag spendera så mycket tid som möjligt med Emma, bara umgås och ha det trevligt.

- What?, sa Emma och log mot mig.

- How about to meet my mother and her fiance Robin?

Trots att vi hade varit tillsammans i över två år, hade Emma ännu inte träffat mina föräldrar. Jag vet inte om Emma skämdes över att träffa dem, för varje gång vi skulle ut och äta med mamma och Robin, hade hon alltid någon bortförklaring, t.ex. att hon mådde dåligt eller att hon lovat Alexandra att göra något annat.

- Harry, I'm busy tonight, sa hon och tog bort sina armar från min hals.

- But then, why did you asked what we are going to do tonight?

Hennes kinder blev allt rödare och rödare.

- Emma, why do you not want to meet my parents? I mean, I have met yours, several times.

- I want to meet them, sa Emma bestämt och tittade lite irriterande på mig samtidigt som hennes kinder blev allt mer röda.

Jag höjde ögonbrynen och tittade frågande på henne.

- Okey, I'm worried, erkände hon tillslut.

- Worried about what?

- About what they are going to think about me, and what they are thinking. I mean, maybe they think I'm just a stupid blond girl who's together with you because you are famous and rich. And I'm will just embarrass me too, like I always do.

 

Om ungefär två dagar skulle killarna komma hem och jag och Emma kunde verkligen inte vänta tills att få se deras miner när de kom in innanför dörren.

Alexandras perspektiv - ungefär 2 år senare
Och sen gick de där åren, de två snabba åren som man egentligen trodde skulle ta evigheter. Förra gången var det Marcus som stod här på trapputgången utanför kyrkan. Men den här gången var det nämligen jag och Emma som skulle ta studenten.

-... För vi har tagit studenteeeeeen, fyfan va' vi är bra.

Vi sjöng och därefter börjades musik spelas i högtalarna och apploder och jubel hördes från alla håll och kanter. Det var knappt att man kunde se Niall som stod och vinkade en liten bit bort. Tänk att vi hade varit tillsammans i nästan två år nu, två år! De var de bästa åren i hela mitt liv.

Bredvid Niall stod Louis och Eleanor, Liam och Danielle och Zayn och Perrie. Harry kunde jag inte se.

- Emma, vart är Harry?

Jag kollade på Emma som stod och diggade och smådansade lite till musiken.

- Who cares?! ropade hon och skrattade.

Emma brukade såklart bli lite lättare berusad än vad jag brukade, och ja, vi hade ju faktiskt smygdruckit ganska mycket under dagen.

Jag skrattade också och förstod att hon bara var glad och lycklig. Men jag själv var fortfarande orolig, Harry var inte där. Han kunde ju inte liksom missa Emmas student.

Vi började gå mot våra nära och kära och plötsligt fick jag tusen kramar lite här och vart. Niall mötte mig däremot med en stor blöt kyss.

- Congrats, sa han sedan och kramade om mig hårt.

- Thanks baby, svarade jag och log mot honom.

Emma stod bredvid mig och plötsligt kände jag en kall vätska över mig. Sedan märkte jag att Emma hade fått vätskan över sig hon med. Vi började skrika och genast vände vi oss om och såg att Harry stod med en champangeflaska i händernna och skrattade. Emma och jag tittade först lite irriterande på honom, men sedan kunde vi inte heller låta bli att skratta.

Sedan begav mig jag och Alexandra till lastbilsflaket där vi skulle ta en sväng runt i Partille. Vi dansade, sjöng och drack på flaket och bara njöt av att vi äntligen hade tagit studenten.

Efter flakresan skulle jag och Emma bege oss med släkt och vänner hem till Emmas hus där vi skulle äta och fika. Så vi fick ta limousinen hem med alla de andra.

När vi väl var framme vid Emmas hus gick Emma och Harry hand i hand in i huset. Niall höll om mig och kysste mig på hjässan lite emellanåt. Plötsligt såg jag att Marcus stod en liten bit bort under ett träd. Han stod och studerade trädet samtidigt som det kom fram några barn och ville klättra upp på hans axlar. Jag och Emma hade knappt hållit kontakt med honom sedan vi åkte fram och tillbaka till London. Det enda jag visste var att han hade följt sin dröm och öppnat ett eget företag.

Vi begav oss in i matrummet där Emmas föräldrar hade dukat upp ett stort bord med mat ända upp till taket. Jag tittade på Niall som tydligen inte kunde slita sin blick från maten. För honom var det bara för bra för att vara sant.

 

De senaste åren hade varit väldigt speciella år. Det var mycket som hade varit bra och mycket som hade varit mindre bra. Både jag och Alexandra hade gått igenom mycket och nu när vi äntligen hade tagit studenten kunde vi starta våra liv, från början. Med andra ord var det faktiskt dags för mig och Alexandra att flytta till London, och den här gången på riktigt. Det hade funkat bra med att bara åka på loven, men man saknade killarna alldeles för mycket när man gick i skolan. 

I London skulle Alexandra däremot plugga vidare. Hon ville bli läkare. Först förstod jag egentligen inte varför hon ville bli det. Jag menar, hon skulle precis flytta ihop med en av kanske världens kändaste killar. Men sedan förstod jag att hon inte var den tjejen som inte ville göra något alls, hon ville bli läkare och göra världen kanske lite bättre. Själv var jag inte lika kräsen som Alexandra. Jag kunde ta vilket jobb som helst.

- Emma, kommer du då?

Det var mamma som ropade nerifrån hallen. Jag hade precis packat ihop det sista och snart skulle jag och Alexandra lämna Sverige för sista gången.

- Ja, jag kommer snart, svarade jag och drog igen dragkedjan på en av resväskorna.

Jag kollade mig omkring en sista gång i rummet. Tänk att jag inte skulle få se det här rummet på kanske flera år, det var nästan sorgligt.

Plötsligt såg jag en liten vit sak som satt och tittade på mig. Kaninen. Kaninen jag hade fått av Maja på min 17-års dag. Hur kunde jag glömma den?

Jag gick genast fram till den med ett stort leende på läpparna. Jag tog upp den och tittade på den länge.

- Emma, vi måste åka nu. Alex är säkert redan framme vid flygplatsen, ropade mamma.

Jag packade ner kaninen i en av väskorna och gick sedan ut från rummet. Jag stängde dörren till rummet och tog ett djupt andetag. Sedan mötte pappa mig i trappen och hjälpte mig ner med väskorna.

- Jag kommer sakna er så oroligt mycket, sa mamma och kramade om både mig och Alexandra när vi stod på flyplatsen och precis skulle bege oss in i planet

- Vi kommer sakna dig med, sa Alexandra och jag nickade och höll med.

- Lova att ni tar hand om er. Om det händer något är det bara att ni ringer, sa Alexandras pappa.

- Vi lovar, sa jag och Alexandra nästan i kör och skrattade lite smått.

Sedan gick jag och Alexandra och ställde oss i kö för att visa upp passen och bege oss in i flyplanet. Det skulle bli så otroligt skönt att slippa pendla så många gånger om året mellan London och Göteborg nu. Det var nästan som om de som jobbade på flygplatsen exakt visste vilka vi var så mycket som vi var där. Men nu var det i alla fall slut på det och en hel resa väntade oss i London.

 

 

__________________________________________________________________________________

Hej underbara ni! Det här var kanske det längsta ni har fått vänta på ett nytt kapitel och jag är verkligen jätteledsen för det. Men vi har verkligen jättemycket annat på "måste-göra-listan" och tyvärr går en del saker före. Sorry. Men jag uppskattar verkligen er som läser vidare, ni är bäst! Och jag lovar er, det är till slutet det blir bäst :) mega kram!