I want you - chapter 92 ♥
Tidigare
- It was not my fault.
- Okey, so who's fault was it? hörde jag Niall fråga.
Ännu en gång svarade inte Harry.
- Harry, you must tell Emma that you cheated on her.
Jag höll nästan på och bryta ihop där bakom dörren. Mina händer skakade och hela jag var helt yr. Vad skulle jag ta mig till nu? Berätta för Emma och hennes hjärta krossas, eller bara låta det vara?
_____________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Dagar gick och jag hade länge funderat på hur jag skulle göra. Jag visste inte om jag skulle säga till Emma vad jag hade hört när Niall och Harry stod och pratade. Jag visste inte om jag skulle berätta att Harry hade varit otrogen. När jag hade hört vad de hade sagt smög jag tillbaka ut i rummet och sa att de hade spillt läsk på golvet till Emma. När de sedan kom ut efter några minuter låtsades de bara att de inte hade hänt något, och jag låtsades som om jag inte hade hört något.
Dagar gick och jag hade länge funderat på hur jag skulle göra. Jag visste inte om jag skulle säga till Emma vad jag hade hört när Niall och Harry stod och pratade. Jag visste inte om jag skulle berätta att Harry hade varit otrogen. När jag hade hört vad de hade sagt smög jag tillbaka ut i rummet och sa att de hade spillt läsk på golvet till Emma. När de sedan kom ut efter några minuter låtsades de bara att de inte hade hänt något, och jag låtsades som om jag inte hade hört något.
Idag var söndag, en sådan där dag man inte visste vad man skulle göra. Niall var borta som vanligt och skulle inte komma hem förens framåt kvällen. Emma och jag hade varit lite sura på varandra sedan "William-träffen". Egentligen visste jag inte varför jag var sur på henne, Harry hade ju varit otrogen så varför skulle inte hon kunna få flirta runt? Jag hade hur som helst inte någon större lust att ringa till henne.
Jag satte på tv:n och började zappa runt lite, men upptäckte ganska snabbt att det inte fanns något roligt att titta på. Jag suckade och reste mig långsamt upp från soffan. Jag begav mig ut i hallen och slängde på mig ett par skor. Sedan gick jag ut från lägenheten och ner mot gatan.
Jag följde vägen längs floden i parken. Egentligen var det nästan ingen flod eftersom vattnet stod stilla, eller vattnet såg stilla ut i alla fall.
Jag satte mig ner på en liten avlägsen bänk. Jag kollade ut mot floden som stod stilla och tänkte för mig själv. Hur kommer det sig att jag just sitter här? Hur kommer det sig att jag just träffade Niall? Och hur kommer det sig att jag flyttade hit med just honom? Jag började fundera, men kunde inte komma på varför.
Jag suckade lite tyst och lade mig sedan ner på bänken.
Jag kände att ett par tårar sakta började rinna ner från ögonen. Jag hade ingen aning om varför men kände att det bara var skönt att gråta, det hade faktiskt aldrig varit så skönt att gråta förut.
Jag fick ännu en gång den där känslan över att någonting fattades, något i mitt liv fattades. Vad det var kunde jag inte komma på. Det var som om någon förbjöd mig att förstå.
Jag reste mig upp från bänken och gick med snabba steg mot en liten livsmedelsaffär. Jag köpte två Ben & Jerrys och fyra stora chokladkakor. Sedan begav jag mig hem till Emmas och Harrys lägenhet.
Emma var min bästavän, och även om hon skulle bryta ihop om jag sa sanningen skulle det ändå vara värt det.
Jag stod länge utanför dörren och tänkte. Skulle jag knacka på? Jag räknade till tre och sedan knackade jag på. Efter några sekunder öppnade en glad Emma dörren. Jag ville verkligen inte förstöra det nu. Jag ville inte förstöra Emmas och Harrys föhållande med att säga att Harry hade varit otrogen.
Jag gav fram Ben & Jerrysen och kramade om Emma som kollade frågade och ovetande på mig.
Harrys perspektiv
Jag och grabbarna hade åkt över till Paris över helgen på några möten och intervjurer. Jag vet inte om Niall hade berättat för de andra vad jag hade gjort, men alla verkade på något sätt sura på mig. Jag förstod det inte, varför kunde vi inte bara släppa det och låtsas som inget hade hänt? De visste ju att jag ångrade mig och aldrig skulle göra något sånt egentligen.
Jag och grabbarna hade åkt över till Paris över helgen på några möten och intervjurer. Jag vet inte om Niall hade berättat för de andra vad jag hade gjort, men alla verkade på något sätt sura på mig. Jag förstod det inte, varför kunde vi inte bara släppa det och låtsas som inget hade hänt? De visste ju att jag ångrade mig och aldrig skulle göra något sånt egentligen.
När helgen var slut skulle vi flyga hem och på flygplatsen trodde jag mig se min älskade Emma stå en liten bit bort. Jag och grabbarna gick närmare och plötsligt såg vi att det var någon helt annan person än Emma.
- What is she doing here?
Zayn blängde på mig och jag ryckte på axlarna. Hur skulle jag veta att Isabelle var här?
Jag suckade när hon kom springandes emot mig med ett stort leende på läpparna.
- What are you doing here Isabelle? frågade jag efter att hon hade gett mig en stor kram.
- I missed you so much and I couldn't wait to see you. So I came here, sa hon.
Jag kollade bak på Liam, Louis, Zayn och Niall och såg att alla höjde ögonbrynen och suckade för sig själva.
När jag vände mig om igen möttes jag snabbt av en kyss. Jag knuffade direkt bort henne och torkade mig för munnen.
- Okey Isabelle, sa jag och harklade. Please understad that Emma is the girl I want. The girl I maybe want to marry me with. Not you. I even didn't want you when we actually were togheter. So please leave me alone and do not talk with me again, because I hate you.
Jag vände mig om och såg att killarna såg väldigt nöjda ut efter mitt korta tal som jag hade utbringat särsklit till Isabelle.
- I deserve a so much better guy than you Harry, sa Isabelle innan hon vände sig om och gick iväg.
Louis gav mig en high five och de andra grabbarna skrattade högt. Sedan tog vi våra väskor och begav oss ut från flygplatsen vi med.
När vi satt i bilen påväg hem kände jag att det skulle bli så otroligt skönt att få gå och lägga sig i sin egna säng, och det skulle absolut inte göra något om Emma låg bredvid. Hjärtat började klaffa hårt när jag tänkte på henne och hela jag blev alldeles varm.
Jag öppnade dörren, ganska så tyst. Det hade blivit mörkt ute så Emma kanske sov. Jag ställde ifrån mig väskorna i hallen och hängde upp jackan på en galge och ställde upp skorna på skohyllan. Jag gick genom mörkret längre in i huset tills jag kom fram till sovrummet. Jag öppnade dörren och gick fram och slängde mig på sängen när jag märkte att Emma inte låg där. Konstigt tänkte jag. Undrar vart hon kan vara?
Jag bäddade ner mig i sängen och visste att jag skulle somna när som helst. Men plötsligt hörde jag ett ljud och jag vaknade till. Jag hörde ett fnitter och såg att dörren öppnades sakta in till sovrummet.
Emmas ögon lyste starkt i mörkret och samma sak med hennes blonda ljusa hår.
Hon log mot mig medans hon snabbt tog av sig alla sina kläder. Hon kröp sedan ner under täcket och började kyssa mig vilt. Hon närmade sig mitt öra och plötsligt stannade hon där.
Hon log mot mig medans hon snabbt tog av sig alla sina kläder. Hon kröp sedan ner under täcket och började kyssa mig vilt. Hon närmade sig mitt öra och plötsligt stannade hon där.
- I missed you, viskade hon sedan och jag kände att ett leende blev till på mina läppar.
Hon fortsatte att kyssa mig och plötsligt knäppte hon upp mina byxor som jag inte orkat ta av mig innan och drog ner dem ända till knäna.
___________________________________________________________________________________________
Hej finaste underbaraste ni! Jag kan inte fatta att vi fortfarade har besökare här! Det var liksom mer än 2 veckor sedan vi uppdaterade och jag är så otroligt ledsen för det. Jag skojar inte när jag säger att vi verkligen inte har haft tid med att skriva. Vi går på en skola som begär att vi typ ska plugga skiten ur oss, och ja, egentligen vill man säga ifrån, men det kan man ju knappast göra. Jag har också varit och är sjuk hela den här veckan så jag har skrivit en liten snutt varje dag, eftersom jag inte har mått så bra.
Men vi uppskattar att ni fortfarande läser och vi ska försöka göra så att det här inte händer igen, för det är fan inte acceptabelt!
LOVE YOU GUYS!
...och angående kapitlet. Väldigt dåligt, och förlåt för att jag inte skriver så detaljerat när det gäller sexdelen, men det är ganska obekvämt att skriva och sen vet jag inte riktigt hur mycket ni vill ha.
I want you - chapter 90 ♥
Tidigare
Jag låg ner i soffan med Isabelle över mig.
- We can't do this, sa jag och knuffade bort henne.
- Why? Because of Emma?
- You really have to go, sa jag och Isabelle satte motvilligt på sig sina kläder och sprang ut från lägenheten.
Jag satte mig upp i soffan och kände att det började brännas bakom ögonlocken. Vad hade jag gjort?
Plötsligt knackade det på dörren. Fan, jag hoppas på liv och död att det inte är Emma.
_________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Eftersom Alexandra var med Emma på stan idag, kunde jag i princip göra vad jag ville på min lediga dag. Fifaturnering härnäst! Jag tog upp mobilen, men när jag precis skulle slå in Harrys nummer ringde någon annan, min mamma.
Eftersom Alexandra var med Emma på stan idag, kunde jag i princip göra vad jag ville på min lediga dag. Fifaturnering härnäst! Jag tog upp mobilen, men när jag precis skulle slå in Harrys nummer ringde någon annan, min mamma.
- Hello mum, sa jag och redan då förstod jag att det inte skulle bli någon fifaturnering idag.
- Hi Niall, how are you?
Mamma skulle självklart prata på och jag bara väntade på att hon skulle säga att de skulle komma över och fika.
- Is Alexandra home?
- No, she is with Emma and shopping, sa jag och suckade lite lätt.
- It's too bad. However, we come over and have a tea, if that is okey?
Äntligen.
- Yeah, it's okey.
Mamma, pappa och brorsan kom förbi en liten stund. De berättade att de skulle åka hem till Irland imorgon igen, så det var ganska länge tills jag skulle få se dem igen.
När de hade gått blev jag jättetaggad för en fifamatch så jag tog upp mobilen och slog in Harrys nummer en gång till. Men signalerna gick fram utan att någon svarade. Jag bestämde mig för att ta gå ner till honom istället, det var ju inte så långt och han borde ju faktiskt vara hemma.
Det kändes som trappstegen aldrig tog slut även fast det kanske bara var ett par stycken. När jag gick upp för de oändliga trappstegen möttes jag plötsligt av Isabelle, Harrys ex. Det verkade som om hon hade bråttom eftersom hon nästan sprang ner för trapporna. Hon hälsade bara lite snabbt men fortsatte sedan att springa. Vad gjorde hon här egentligen?
Det kändes som trappstegen aldrig tog slut även fast det kanske bara var ett par stycken. När jag gick upp för de oändliga trappstegen möttes jag plötsligt av Isabelle, Harrys ex. Det verkade som om hon hade bråttom eftersom hon nästan sprang ner för trapporna. Hon hälsade bara lite snabbt men fortsatte sedan att springa. Vad gjorde hon här egentligen?
Jag knackade på dörren lite snabbt och ropade att det var jag. Jag satte örat mot dörren och hörde att Harry höll på och prassla med något, som om det var något han ville dölja innan jag kom in. Tillslut öppnades dörren och en glad Harry stod med en kudde i ena handen.
- I'm cleaning up here. You know, Emma litter so much, sa Harry och gick in igen och lade kudden till rätta i soffhörnet.
- Really? Are you sure about that? frågade jag.
Harry kollade oskyldigt på mig.
- Seriously? Did you hade sex with her, again?
Nu var jag riktigt arg och besviken på Harry. Hur kunde han egentligen göra så mot Emma?
- I didn't know what I did, I'm sorry, försökte Harry med.
- You don't need to say sorry to me, say it to Emma instead.
Harry började ivrigt gå runt på golvet. Man såg på honom att han ångrade sig så enormt. Men det räckte ändå inte, han hade gjort det värsta man kunde göra i ett förhållande och när han skulle berätta för Emma vad han hade gjort var bara en tidsfråga.
Harry började ivrigt gå runt på golvet. Man såg på honom att han ångrade sig så enormt. Men det räckte ändå inte, han hade gjort det värsta man kunde göra i ett förhållande och när han skulle berätta för Emma vad han hade gjort var bara en tidsfråga.
- I thought we could play fifa, but now am I unfortunately not in that mood anymore, sa jag och gick ut från lägenheten.
Emmas perspektiv
Varför var jag alltid tvungen att skämma ut mig. Alltid!
Varför var jag alltid tvungen att skämma ut mig. Alltid!
- I'm so sorry!
Jag hade inte sett killen som hade kommit gåendes och därför spillt ut två, inte en, muggar med kaffe i.
- Ouch!
Jag såg att alla som satt på cafét vände sina blickar mot mig. Jag såg säkert ut som en tomat i ansiktet.
- Let me help you, sa jag och tog fram en servett.
- No, it's okey.
Jag hade aldrig sett en kille med så vita tänder. Det var sjukt. Även fast jag nyss hade spillt kaffe över hela honom var det som om han ändå aldrig hade lett så mycket mot någon.
- Emma, stå inte bara där, gör något! utbrast Alexandra och tog fram en servett hon med.
Killen med leendet började kolla fundersamt på oss båda och plötsligt började han skratta.
- Så, ni är svenskar?
Alexandra och jag kollade på varandra och sedan chockat på honom
- Ja, är du? frågade jag men märkte sedan att det var ganska uppenbart att han var svensk eftersom han pratade svenska.
Han nickade på huvudet och började skratta.
- Emma, sa jag och räckte fram min hand.
- Willam.
Det uppstod en liten tystnad, men jag kom sedan på att jag var tvungen att göra något.
- Du vill inte att jag ska bjuda på en kaffe, för besväret menar jag, sa jag tillslut. Måste ju ändå köpa två nya till oss.
Vi satte oss ner vid ett bord, jag, Alexandra och William. Vi beställde in några latte och bara satt och pratade ett tag.
När några fans hade kommit fram till oss och frågat om vi var Niall och Harrys flickvänner hade William frågat om det verkligen var sant.
- Coolt, så ni är typ kändisar nu eller? sa han och log det dära underbara leendet mot mig.
- Det är väl ändå och ta i, det är väl snarare bara alla som gillar One Direction som vet vilka vi är, sa jag och log tillbaka.
Efter någon timme eller så avbröt plötsligt Alexandra våran lilla pratstund.
- Emma, vi borde gå hem, jag tror Harry väntar på dig.
Jag fattade inte var som var fel. Var hon avundsjuk för att jag pratade med William och inte med henne?
- Jag borde också gå, flickvännen väntar där hemma på hotellet. Tack för kaffet förresten, sa William och innan han gick gav han mig och Alexandra en liten kram.
När vi gick där på gatan hem, pratade varken jag eller Alexandra med varandra. Men när Alexandra var tvungen att svänga av eftersom hon skulle hem till Niall och jag till Harry, vände hon plötsligt sitt ansikte mot mig
- Han William verkade ju faktiskt vara väldigt trevlig, sa hon.
Jag nickade på huvudet.
- Men Emma, tänk på att du har en pojkvän.
- Tror du jag inte vet att jag är tillsammans med Harry? Herregud, sa jag och suckade.
- Du verkade bara lite...
- Verkade vad? sa jag argt och kollade frågande på henne.
Alexandra ryckte på axlarna och skulle precis vända sig om och gå.
- Han hade faktiskt en flickvän Alex, en flickvän. Så fort när man pratar med en kille ska du få värsta rycket?
- Nej, men jag ville bara att du skulle veta att Harry en bra kille, och du ska vara glad att du har honom.
Alexandra vände sig om och gick iväg. Jag stod kvar en stund och kollade när hon gick. Varför förstod hon inte, jag och William var bara vänner. Jag älskade Harry över allt annat, och han skulle aldrig göra mig besviken.
_________________________________________________________________________________
hej undebara söta ni! jag la in det här kapitlet på morgonen så jag hann inte fixa bilder, förutom på Niall då, men gör det så fort jag kommer hem imorgon! kram
I want you - chapter 88 ♥
Tidigare
Sedan gick jag och Alexandra och ställde oss i kö för att visa upp passen och bege oss in i flyplanet. Det skulle bli så otroligt skönt att slippa pendla så många gånger om året mellan London och Göteborg nu. Det var nästan som om de som jobbade på flygplatsen exakt visste vilka vi var så mycket som vi var där. Men nu var det i alla fall slut på det och en hel resa väntade oss i London.
_________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
År och månader gick och nu hade äntligen Emma flyttat in hos mig.
År och månader gick och nu hade äntligen Emma flyttat in hos mig.
- So, what are we going to do tonight?
Emma la sina armar runt min hals och kysste mig passionerat.
- How about...
Även fast Emma hade flyttat hit, kunde vi ändå inte träffas dygnet runt. Det hade gått nästan 4 år sen det stora genombrottet efter X-factor, men vi var fortfarande lika kända nu som då. Därför ville jag spendera så mycket tid som möjligt med Emma, bara umgås och ha det trevligt.
- What?, sa Emma och log mot mig.
- How about to meet my mother and her fiance Robin?
Trots att vi hade varit tillsammans i över två år, hade Emma ännu inte träffat mina föräldrar. Jag vet inte om Emma skämdes över att träffa dem, för varje gång vi skulle ut och äta med mamma och Robin, hade hon alltid någon bortförklaring, t.ex. att hon mådde dåligt eller att hon lovat Alexandra att göra något annat.
- Harry, I'm busy tonight, sa hon och tog bort sina armar från min hals.
- But then, why did you asked what we are going to do tonight?
Hennes kinder blev allt rödare och rödare.
- Emma, why do you not want to meet my parents? I mean, I have met yours, several times.
- I want to meet them, sa Emma bestämt och tittade lite irriterande på mig samtidigt som hennes kinder blev allt mer röda.
Jag höjde ögonbrynen och tittade frågande på henne.
- Okey, I'm worried, erkände hon tillslut.
- Worried about what?
- About what they are going to think about me, and what they are thinking. I mean, maybe they think I'm just a stupid blond girl who's together with you because you are famous and rich. And I'm will just embarrass me too, like I always do.
Emma tittade sorgset ner i golvet. Jag drog henne tätt intill mig och omfamnade henne. Jag vilade min haka mot hennes huvud och sa tyst:
- Emma, first of all. If you were that stupid blond girl, who only lives with me because of my money, you would not be standing here right now, trust me. Second, I have talked about you with my mother since we met from the first time, and she is always so exited to meet you, I promise. And thirdly, It's fun when you embarrass yourself, it's one reason that I love you.
Alexandras perspektiv
Niall låg på rygg i soffan med händerna bakom huvudet. TV:en var på, men han tittade inte på den. Han blundade. Jag smög långsamt in i tv rummet för att skrämma honom men när jag precis skulle skrämma honom öppnade han sina ögon. Han blev ändå rädd av att jag stod där så han reste sig genast upp och började skratta.
Niall låg på rygg i soffan med händerna bakom huvudet. TV:en var på, men han tittade inte på den. Han blundade. Jag smög långsamt in i tv rummet för att skrämma honom men när jag precis skulle skrämma honom öppnade han sina ögon. Han blev ändå rädd av att jag stod där så han reste sig genast upp och började skratta.
- You scared me baby, sa han sedan.
Jag ställde mig bakom Niall och började massera hans axlar.
- I know you slept and I know you are tired, but you have to help me with something.
- Ouch!
- Sorry, sa jag när jag märkte att jag hade klämt lite för hårt.
- What do I have to help you with? frågade han sedan.
- We are going to... bake! utbrast jag.
- Seriously?
- Yes, so come here with me now, because i have no idea how I do.
Jag drog med Niall ut i köket. Jag hade redan tagit fram alla redskap som man behövde ha när man skulle göra cupcakes.
Niall satte på sig ett vitt förkläde med hjärtan på som han hade fått ifrån mig i julklapp förra julen. Vi bestämde att jag skulle ge allt till honom vad han behövde medans han skulle hälla i allt, bland och vispa.
- Eggs, sa han och jag tog upp tre ägg ur äggkartongen.
Niall knäckte ett ägg mot sin panna, så jag var tvungen att hämta papper och torka bort all äggröra i ansiktet.
- Sugar!
- Butter!
- Cocoa!
- Flour, sa han sedan och jag tog fram floursockret.
Niall kollade då allvarligt på mig och satte ner floursockret på bänken igen.
- What? sa jag och tittade frågande på honom.
- I didn't said icing sugar.
Jag kollade på paketet och såg att det stod med stora tydliga bokstäver "ICING SUGAR"
Han pekade på ett annat paket som stod lite längre bort på diskbänken.
Jag tog upp paketet och såg att det var mjöl.
Inte kunde väl jag veta att flour betyder mjöl på engelska. Det är väl ganska uppenbart att det är florsocker. Och hur många gånger säger en person som aldrig bakar annars ordet mjöl på engelska?
Jag tog upp lite mjöl ur påsen och började kasta på Niall. Han blev helt kritvit i ansiktet och jag kunde inte hålla mig för skratt.
Det slutade med ett mjölkrig, och tro mig, köket var verkligen ingen annan färg än vit när kriget var slut.
Emmas perspektiv
The food was very delicious Anne, sa jag och log vänligt mot Harrys mamma.
The food was very delicious Anne, sa jag och log vänligt mot Harrys mamma.
Middagen hade gått bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag trodde först att det skulle gå åt helvete och att Harrys mamma skulle hata mig. Föralltid.
- Thank you dear! But we have also a dessert who wants to be eaten, sa Anne och gick ut i köket.
Harry kollade på mig, tog min hand och log.
- Thank you for doing this, sa han sedan.
- So Emma, what do you think about London? It's a lovely city, or have I wrong? frågade plötsligt Harrys styvfar Robin.
- No, you have totally right, it's a lovely city.
Efter efterrätten gick jag och hjälpte Harrys mamma med disken. Anne började prata om Harrys barndom och alla roliga minnen av honom.
- I think you are the right for him, sa sedan Anne och gav mig en tallrik som jag skulle ställa in i skåpet.
Jag blev alldeles varm i kroppen av glädje. Det var underbart att Anne tyckte att jag var den rätta, fantastiskt.
Harry ropade plötsligt utifrån hallen.
- Emma, would you like to take a walk with me outside?
Jag kollade på Anne som samtidigt nickade och log mot mig.
- Yes, I'm coming, ropade jag tillbaka och log mot Anne.
När jag kom ut i hallen hade Harry redan tagit på sig sin jacka och sina skor.
- Wow, you were...
- Fast, I know.
Jag började skratta medans jag tog bort jeansjackan från galjen.
- Oh, I almost forgot my phone in the kitchen. But you can go out as long as I get it, sa jag och började bege mig ut i köket.
Harry hade gjort som jag hade sagt, för när jag kom tillbaka ut i hallen var Harry redan borta.
Jag tog på mig mina skor, öppnade dörren och gick ut.
Det regnade ute, som det i och för sig brukade göra och allt jag kunde se var regn. Harry var borta. Vart var han någonstans?
Jag gick en liten bit och plötsligt såg jag att han stod och pratade med någon. Det var inte så att jag aldrig hade sett honom prata med någon, men det var som om han kände tjejen han pratade med.
Jag ökade takten en aning och när jag var framme vid Harry tittade jag fundersamt på honom samtidigt som han pratade med tjejen.
- Hello? sa jag och log lite lätt mot den långa blonda tjejen.
- Hi! So it's you who are Harry's girlfriend?
I det ögonblicket kände jag att det var något som jag inte tyckte om med henne, som om jag redan visste att jag aldrig skulle kunna bli vän med henne.
- Yeah, sa jag bara och räckte fram min hand. Emma, sa jag sedan.
- Yes I know, my name is Isabelle.
__________________________________________________________________________________
Hej kära ni! Hur mår ni? Blev ett ganska långt kapitel idag, men det är ni värda!
Haha, rätta mig om jag har fel med det där med Harrys familj, vet verkligen inte om Harrys mamma är gift med någon som heter Robin, men jag gissar att det är så. Puss!
I want you - chapter 87 ♥
Tidigare
- Jag kan inte fatta att våra föräldrar tilllät det här. Snacka om att jag blev chockad när min pappa kom in på sjukhuset och sa att jag skulle flytta till London, sa jag och skrattade högt.
Emma skrattade också.
Om ungefär två dagar skulle killarna komma hem och jag och Emma kunde verkligen inte vänta tills att få se deras miner när de kom in innanför dörren.___________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv - ungefär 2 år senare
Och sen gick de där åren, de två snabba åren som man egentligen trodde skulle ta evigheter. Förra gången var det Marcus som stod här på trapputgången utanför kyrkan. Men den här gången var det nämligen jag och Emma som skulle ta studenten.
Och sen gick de där åren, de två snabba åren som man egentligen trodde skulle ta evigheter. Förra gången var det Marcus som stod här på trapputgången utanför kyrkan. Men den här gången var det nämligen jag och Emma som skulle ta studenten.
-... För vi har tagit studenteeeeeen, fyfan va' vi är bra.
Vi sjöng och därefter börjades musik spelas i högtalarna och apploder och jubel hördes från alla håll och kanter. Det var knappt att man kunde se Niall som stod och vinkade en liten bit bort. Tänk att vi hade varit tillsammans i nästan två år nu, två år! De var de bästa åren i hela mitt liv.
Bredvid Niall stod Louis och Eleanor, Liam och Danielle och Zayn och Perrie. Harry kunde jag inte se.
- Emma, vart är Harry?
Jag kollade på Emma som stod och diggade och smådansade lite till musiken.
- Who cares?! ropade hon och skrattade.
Emma brukade såklart bli lite lättare berusad än vad jag brukade, och ja, vi hade ju faktiskt smygdruckit ganska mycket under dagen.
Jag skrattade också och förstod att hon bara var glad och lycklig. Men jag själv var fortfarande orolig, Harry var inte där. Han kunde ju inte liksom missa Emmas student.
Vi började gå mot våra nära och kära och plötsligt fick jag tusen kramar lite här och vart. Niall mötte mig däremot med en stor blöt kyss.
- Congrats, sa han sedan och kramade om mig hårt.
- Thanks baby, svarade jag och log mot honom.
Emma stod bredvid mig och plötsligt kände jag en kall vätska över mig. Sedan märkte jag att Emma hade fått vätskan över sig hon med. Vi började skrika och genast vände vi oss om och såg att Harry stod med en champangeflaska i händernna och skrattade. Emma och jag tittade först lite irriterande på honom, men sedan kunde vi inte heller låta bli att skratta.
Sedan begav mig jag och Alexandra till lastbilsflaket där vi skulle ta en sväng runt i Partille. Vi dansade, sjöng och drack på flaket och bara njöt av att vi äntligen hade tagit studenten.
Efter flakresan skulle jag och Emma bege oss med släkt och vänner hem till Emmas hus där vi skulle äta och fika. Så vi fick ta limousinen hem med alla de andra.
När vi väl var framme vid Emmas hus gick Emma och Harry hand i hand in i huset. Niall höll om mig och kysste mig på hjässan lite emellanåt. Plötsligt såg jag att Marcus stod en liten bit bort under ett träd. Han stod och studerade trädet samtidigt som det kom fram några barn och ville klättra upp på hans axlar. Jag och Emma hade knappt hållit kontakt med honom sedan vi åkte fram och tillbaka till London. Det enda jag visste var att han hade följt sin dröm och öppnat ett eget företag.
Vi begav oss in i matrummet där Emmas föräldrar hade dukat upp ett stort bord med mat ända upp till taket. Jag tittade på Niall som tydligen inte kunde slita sin blick från maten. För honom var det bara för bra för att vara sant.
Emmas perspektiv
De senaste åren hade varit väldigt speciella år. Det var mycket som hade varit bra och mycket som hade varit mindre bra. Både jag och Alexandra hade gått igenom mycket och nu när vi äntligen hade tagit studenten kunde vi starta våra liv, från början. Med andra ord var det faktiskt dags för mig och Alexandra att flytta till London, och den här gången på riktigt. Det hade funkat bra med att bara åka på loven, men man saknade killarna alldeles för mycket när man gick i skolan.
I London skulle Alexandra däremot plugga vidare. Hon ville bli läkare. Först förstod jag egentligen inte varför hon ville bli det. Jag menar, hon skulle precis flytta ihop med en av kanske världens kändaste killar. Men sedan förstod jag att hon inte var den tjejen som inte ville göra något alls, hon ville bli läkare och göra världen kanske lite bättre. Själv var jag inte lika kräsen som Alexandra. Jag kunde ta vilket jobb som helst.
- Emma, kommer du då?
Det var mamma som ropade nerifrån hallen. Jag hade precis packat ihop det sista och snart skulle jag och Alexandra lämna Sverige för sista gången.
- Ja, jag kommer snart, svarade jag och drog igen dragkedjan på en av resväskorna.
Jag kollade mig omkring en sista gång i rummet. Tänk att jag inte skulle få se det här rummet på kanske flera år, det var nästan sorgligt.
Plötsligt såg jag en liten vit sak som satt och tittade på mig. Kaninen. Kaninen jag hade fått av Maja på min 17-års dag. Hur kunde jag glömma den?
Jag gick genast fram till den med ett stort leende på läpparna. Jag tog upp den och tittade på den länge.
- Emma, vi måste åka nu. Alex är säkert redan framme vid flygplatsen, ropade mamma.
Jag packade ner kaninen i en av väskorna och gick sedan ut från rummet. Jag stängde dörren till rummet och tog ett djupt andetag. Sedan mötte pappa mig i trappen och hjälpte mig ner med väskorna.
- Jag kommer sakna er så oroligt mycket, sa mamma och kramade om både mig och Alexandra när vi stod på flyplatsen och precis skulle bege oss in i planet
- Vi kommer sakna dig med, sa Alexandra och jag nickade och höll med.
- Lova att ni tar hand om er. Om det händer något är det bara att ni ringer, sa Alexandras pappa.
- Vi lovar, sa jag och Alexandra nästan i kör och skrattade lite smått.
Sedan gick jag och Alexandra och ställde oss i kö för att visa upp passen och bege oss in i flyplanet. Det skulle bli så otroligt skönt att slippa pendla så många gånger om året mellan London och Göteborg nu. Det var nästan som om de som jobbade på flygplatsen exakt visste vilka vi var så mycket som vi var där. Men nu var det i alla fall slut på det och en hel resa väntade oss i London.
__________________________________________________________________________________
Hej underbara ni! Det här var kanske det längsta ni har fått vänta på ett nytt kapitel och jag är verkligen jätteledsen för det. Men vi har verkligen jättemycket annat på "måste-göra-listan" och tyvärr går en del saker före. Sorry. Men jag uppskattar verkligen er som läser vidare, ni är bäst! Och jag lovar er, det är till slutet det blir bäst :) mega kram!
I want you - chapter 86 ♥
Tidigare
Jag tog upp snabbt upp skeden igen och började äta.
- Hon skulle ju kunna flytta dit på loven och komma hem till Sverige när hon går i skolan, sa sedan pappa och såg väldigt stolt ut efter vad han hade sagt.
Jag boktavligen talat sken upp som en sol hela jag när han sa de där orden, det var nästan för bra för att vara sant. Jag kunde inte fatta att vi inte hade kommit på det tidigare.
___________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
Jag gick ensam hem i mörket. Solen hade precis gått ner pch gatolamporna hade tänds. Då och då möttes jag av några människor, när jag gick där på trottoaren. De pratade och skrattade med varandra och när de gick förbi mig hälsade de glatt. Men det gjorde inte jag, jag kollade bara med blicken åt något annat håll. Jag var alldeles för trött för att vara social och hälsa tillbaka.
Jag hade nämligen suttit på parkbänken i ungefär två timmar och bara tänkt, tänkt på livet. Jag visste inte om jag skulle vara glad eller om jag skulle vara ledsen. Jag var glad över att jag hade gjort slut med Gemma. Hon förtjände en sådan sjukt mycket bättre än jag. Jag hade bara utnyttjat henne, dessutom utan några resultat. Men samtidigt var jag väldigt ledsen, mitt liv hade precis fallit isär.
Jag begav mig in i snickarboden som hade tillhört min morfar en gång i tiden, tände lampan och letade fram en liten plankbit i en hylla lite längre bort i rummet. Jag tog upp plankan och lade ner den på snickarbordet. Jag tog fram en blyertspenna och började rita på plankbiten, sedan tog jag upp kontursågen och började såga på det ritade området. Jag tog upp plankan och granskade den noggrant. Den var fortfarande ojämn, så jag tog fram ett sandpapper och började dra det fram och tillbaka på plankbiten. När jag var nöjd rotade jag fram en brännpenna. Jag satte mig ner till rätta och koncentrerade mig på pennan och träbiten. Jag brände in ett streck med hjälp av pennan, sedan drog jag ett till och ett till. Jag hade gjort ett "A". Jag fortsatte att bränna in streck med pennan, "L", "E", "X", "A", "N", "D", "R", "A". När jag precis hade gjort det sista strecket i "A:et" ville jag sluta skriva, jag tyckte det passade bäst med bara "ALEXANDRA". Men det tyckte tydligen inte min hand. Den fortsatte att rita streck, ett hjärta. Jag drog yttligare ett drag med pennan. Jag var påväg mot ett "M" men pennan slutade rita vid det sista strecket. Resultatet blev ett "N".
Det var verkligen inte jag som skrev, eller kanske var det ändå jag. Jag visste ju på något sätt att Alexandra aldrig skulle välja mig framför Niall. Inget eller ingen kunde komma i mellan dem två, de var nog egentligen menade för att vara tillsammans.
Jag forsatte pressa pennan ner i plankan och snart var hela namnet uppskrivet.
Jag lade ifrån mig pennan och läste orden tyst för mig själv.
- Alexandra hjärta Niall.
Alexandras perspektiv
Jag och Emma satt i taxin påväg hem till killarnas lägenhet. Killarna var egentligen inte hemma eftersom de fick återvända till sin turné. Men vi hade fått en nyckel av dem så det skulle inte bli några problem med att komma in i huset.
Jag och Emma satt i taxin påväg hem till killarnas lägenhet. Killarna var egentligen inte hemma eftersom de fick återvända till sin turné. Men vi hade fått en nyckel av dem så det skulle inte bli några problem med att komma in i huset.
När vi var framme gav Emma fram lite pengar till taxichauffören, sedan klev vi av och chauffören öppnade bagageluckan och lyfte ut våra väskor. Vi tackade taxichauffören och han hoppade in i bilen igen och körde iväg.
- Så, då var vi framme, sa Emma och log brett.
Vi släpade våra tunga väskor och gick in genom porten.
När vi väl hade tagit av oss jackorna, tagit av oss skorna och kommit in ordentligt i huset bestämde vi oss för att bara lägga oss ner i soffan.
- Det är sjukt att vi ska bo här, sa Emma och tittade sig omkring.
- Ja, eller det blir väl bara du...
- Vadå, vart ska du? frågade Emma och kollade oroligt på mig.
- Jag flyttar väl förmodligen till Niall, sa jag och visade upp ett stort leende mot Emma.
Jag trodde i alla fall att det var så, eller det var väl så killarna hade tänkt när de frågade oss från första början, att jag skulle flytta till Niall och Emma till Harry.
- Med det är klart, sa Emma och suckade lite lätt.
- Jag kan inte fatta att våra föräldrar tilllät det här. Snacka om att jag blev chockad när min pappa kom in på sjukhuset och sa att jag skulle flytta till London, sa jag och skrattade högt.
Emma skrattade också.
Om ungefär två dagar skulle killarna komma hem och jag och Emma kunde verkligen inte vänta tills att få se deras miner när de kom in innanför dörren.
_____________________________________________________________________________
Tjenixen! Först och främst vill jag bara be om ursäkt för att vi sa att det lilla kapitlet skulle komma ut dagen efter det andra, men det råkade bli ett missförstånd! haha, och sen var det ju det här med killarnas lägenhet. Vi har ingen aning om hur deras lägehet ser ut (om de ens bor i en lägenhet). Och nu har ju typ Louis flyttat in med Eleanor och allt, så allt bli bara fel. Men jag hoppas det inte förvirrar er alldeles för mycket, för isåfall får ni mer än gärna säga till! Är det någon som vet förresten, hur killarna bor?
Ni är underbara våra älskade läsare, ni är bäst!!!
BTW, nästa kapitel kommer utspela sig i framtiden... väldigt långt in i framtiden!
I want you - chapter 85 ♥
Tidigare
- It's a shame, sa Harry och suckade lite lätt. And it's so sad that we have to go home today.
- Today? frågade jag fundersamt.
- The clock is actually 4 at night, sa Niall och visade klockan på sin arm.
Det slutade med att vi somnade alla fyra. Jag och Niall i sängen, och Harry och Emma på en soffa lite längre bort i rummet.___________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Och sedan stod jag och Alexandra där på flygplatsen i London med två stora väskor i vardera hand. Det var liksom inte meningen att det skulle gå såhär snabbt, med att flytta hemifrån. Alexandra och jag var ju trots allt bara 17 år gamla och vi gick ju faktiskt fortfarande i skolan. Men vi hade kommit på en lysande idé varför det skulle fungera.
Och sedan stod jag och Alexandra där på flygplatsen i London med två stora väskor i vardera hand. Det var liksom inte meningen att det skulle gå såhär snabbt, med att flytta hemifrån. Alexandra och jag var ju trots allt bara 17 år gamla och vi gick ju faktiskt fortfarande i skolan. Men vi hade kommit på en lysande idé varför det skulle fungera.
- Hur ska vi göra nu då? Vi vill väl överraska dem, sa Alexandra exalterat och hoppade upp och ner på golvet.
Människorna som gick förbi undrade säkert vad hon höll på med.
Vi tog våra väskor och gick mot utgången, när vi väl var ute vinkade vi in en taxi och åkte till killarnas lägenhet.
3 dagar tidigare
Morgonen därpå vaknade vi hastigt av att Harrys mobil plötsligt ringde. Harry hade då svarat och när han pratat färdigt med personen i telefonen, berättade han att det var Paul som hade ringt och sagt att de var tvungna att flyga tillbaka till London och fortsätta turnén. Sagt och gjort, efter att jag följt med killarna till flygplatsen och tagit farväl av varandra, tog killarna det första bästa planet hem till London igen och fortsatte sin turné. Det var självklart inte lätt att säga adjö till dem med tanke på att det skulle dröja väldigt länge tills vi kunde få träffa dem igen.
Sedan tog jag taxin tillbaka till sjukhuset och tog hissen upp till Alexandras rum.
- Hej, hur gick det? frågade Alexandra när jag kom in och hade stängt dörren efter mig.
- Det är väl inte alltid lätt att säga hejdå, men det gick väl bra, svarade jag och tog en stol och satte mig ner bredvid sängen.
Vi satt och pratade ett tag och plötsligt kom en läkare in genom dörren.
- God morgon Alexandra, hur står det till? frågade han och log vänligt mot henne.
- Det är bra, jag mår faktiskt helt utmärkt.
Han slog ihop händerna och gjorde en ful min som fick både mig och Alexandra att skratta.
- Härligt! Det är faktiskt så att du ska få åka hem imorgon! utbrast läkaren. Din hjärnskakning var inte så allvarlig som vi trodde.
- Åh vad bra.
Läkaren lämnade smidigt rummet och jag och Alexandra återgick till att prata ett tag till.
- Det skulle jag velat sett, sa Alexandra och gäspade stort.
- Hon var typ galen, sa jag och skrattade. Men jag ska gå nu så att du kan vila lite, så kommer jag och Marcus och hämtar upp dig imorgon.
Alexandra nickade på huvudet och jag reste mig upp, lämnade rummet, lämnade sjukhuset och nu var jag påväg hem. Klockan var nästan 2 på eftermiddagen och solen sken lika starkt som den brukade göra.
När jag kom in i huset möttes jag av en orolig blick i hallen.
- Hur är det med Alexandra? frågade mamma och gick fram och gav mig en tröstande kram.
- Det är bra, hon får åka hem imorgon, sa jag och log lite lätt.
När jag precis skulle gå upp för trappan till mitt rum hörde jag en till röst bakom mig.
- Vart är pojkarna?
Det var pappa som kom ut från köket med en stor paj i händerna.
- De var tvungna att åka hem, sa jag.
- Jag som har gjort paj till så många, men aja, desto mer till oss, sa han och gick tillbaka in till köket.
- Behöver du hjälp med något? frågade mamma och både hon och jag gick efter honom.
- Du kan ta fram bestick och tallrikar, sa pappa.
- Du kan ta fram bestick och tallrikar, sa pappa.
Mamma började duka fram och jag gick och satte mig vid matbordet.
När mamma och pappa satt sig till rätta de med slog tanken mig att de var så ovanligt glada. De hade liksom gjort en paj och det verkade som om de hade förträngt Majas död på något sätt.
Jag och Alexandra skulle ju nästan göra allt för att få flytta till London, men vi förstod ändå att det aldrig skulle fungera. Det var bara dumt att fråga föräldrarna.
- Vad skulle ni säga om jag bara helt plötsligt sa att jag ville flytta till London? sa jag och skar upp en bit av hallonpajen och lade ner den på tallriken.
Både mamma och pappa kollade först lite frågande på mig, men sedan började pappa skratta lite försiktigt och mamma likaså.
- Jo, det skulle ju vara riktigt roligt. Det är ju en riktigt fin stad, sa mamma och tog en tugga av pajen.
Pappa instämde:
- Och du skulle ju bo väldigt nära Harry.
- Så ni menar att jag skulle få flytta dit? frågade jag förvånat och släppte skeden jag höll i.
- Nja, du går ju fortfarande i skolan, sa mamma.
Jag tog upp snabbt upp skeden igen och började äta.
- Hon skulle ju kunna flytta dit på loven och komma hem till Sverige när hon går i skolan, sa sedan pappa och såg väldigt stolt ut efter vad han hade sagt.
Jag boktavligen talat sken upp som en sol hela jag när han sa de där orden, det var nästan för bra för att vara sant. Jag kunde inte fatta att vi inte hade kommit på det tidigare.
__________________________________________________________________________________
Förlåt för ett väldigt dåligt avslut, men kapitlet skulle bli för långt om jag fortsatte att skriva. Därför får ni ett litet kapitel imorrn istället! Kram
I want you - chapter 84 ♥
Tidigare
Jag öppnade ögonen. Allt var så ovanligt tyst. Apparaterna lät inte och inga människor var här. Det var så himla tyst och fridfullt. Men plötsligt hörde jag en röst, en röst jag inte hade hört på fjorton år. Jag vände på mig och såg att den personen som jag hade önskat att få se en gång till, bara en gång till satt där på en stol bredvid mig. Min mamma. Var inte min mamma död? Eller var jag också död?
___________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
Visst, det skulle ske lite förändringar i mitt liv om Emma flyttade till London. Men vad gjorde det? Jag var beredd att göra allt för att det skulle fungera, verkligen allt.
Emma kysste mig passionerat.
- I'll take that as a yes? frågade jag och skrattade.
- Yes, I want to move to you!
Ett leende sprack upp mitt ansikte och i hennes ansikte lika så. Men plötsligt rusade Gemma in i rummet och sänkte våra leenden med sina tårar som forsade ner från hennes kinder.
- What's wrong Gemma? frågade jag oroligt.
Hon stängde dörren efter sig och satte sig ner i Emmas vita fåtölj.
- Did he do that I think he did? sa Emma till sig själv och såg helt chockad ut.
- What? sa jag och tittade frågade på både Emma och Gemma.
Jag var helt förvirrad.
- Marcus broke up with me, sa hon och kollade sorgset ner i golvet. He is in love with someone else.
- Finally! Seriously, it took years! utbrast Emma.
Gemmas tårar slutade rinna och istället kollade hon frågande på Emma med en allvarlig och förvånande blick.
- Did you know that he would break up with me? frågade hon sedan med en liten argare ton i rösten.
- Technically, yes, but you know, it's not a big deal, he had done it anyway.
Jag förstod egentligen ingenting förutom att det skulle bli catfight i vilken sekund som helst.
- Bitch, sa Gemma tyst och kollade argt på Emma.
- Excuse me?
- You are a bitch, and I can't belive you did not say anything to me, sa Gemma ännu högre.
- Okey girls, calm down, sa jag och greppade tag i Emmas arm när hon precis skulle resa sig upp från sängen.
Men istället rusade Gemma upp från fåtöljen och kastade sig på Emma. De drog varandra i håret och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Plötsligt ringde det till i mobilen i fickan.
- Shut up! ropade jag innan jag tryckte på "svara"
Både Gemmas och Emmas huvuden vreds åt mitt håll, och catfighten var tydligen över.
- Harry.
- I think you and Emma should come, Alexandra has passed out, sa en förtvivlad röst i telefonen.
Alexandras perspektiv
- Mamma, vad gör du här? Jag trodde du var död! utbrast jag samtidigt som jag nästan hoppade upp från sängen bara för att få krama om henne.
- Mamma, vad gör du här? Jag trodde du var död! utbrast jag samtidigt som jag nästan hoppade upp från sängen bara för att få krama om henne.
Jag kunde verkligen inte fatta att hon var här. Hon var lika vacker som hon alltid hade varit förut, nästan vackrare. Hon hade inte åldrats alls.
- Mamma?
Hon svarade inte, hon satt bara där vid sidan av min säng och kollade mig rakt i ögonen.
Jag hörde steg som kom allt närmare dörren intill rummet. Jag vände blicken om och såg att dörren öppnades, långsamt och försiktigt.
- Mamma, vet du vad jag alltid har undrat? frågade jag medans jag granskade dörren när den sakta öppnades.
Jag vände sedan blicken åt hennes håll igen. Men den här gången satt hon inte där, hon var borta.
- Mamma?
Jag kollade mig oroligt omkring, men hon fanns verkligen ingenstans.
Jag hörde stegen som jag hade hört tidigare utanför dörren. Jag hörde dem, men ingen människa var inom synhåll. Stegen kom så nära att de nu stod bredvid sängen. De slutade att gå och jag kände att någon inspekterade mig, noga. Det var inte förens då jag vaknade, vaknade från drömmen. Jag hade bara drömt, men ändå kändes drömmen så verklig att det lika gärna kunde varit på riktigt.
Stegen jag hade hört var egentligen Emmas steg. Hon tittade mig i ögonen och helt plötsligt började hon skratta.
- Vad skrattar du åt? frågade jag.
- Dig, du är så rolig när du sover. Du låtsades väl bara när du kallade Harry för mamma?
Hon skrattade ännu mer.
- Harry, är han här?
Jag vände mig om, och mycket riktigt satt Harry där, precis på samma plats som min mamma hade suttit och tittat på mig.
Jag vände mig om, och mycket riktigt satt Harry där, precis på samma plats som min mamma hade suttit och tittat på mig.
- Jag var och hämtade kaffe åt mig och Harry, here Harry, sa sedan Emma och räckte fram en plastkopp med kaffe till Harry.
- Thank you beautiful.
Efter en stund kom också Niall in i rummet. Vi satt och pratade och skrattade hela natten. Niall berättade också att han hade pratat med min pappa och sagt att han inte behövde komma eftersom det inte var något direkt allvarligt som hade hänt.
- Are you guys sure you not can move to London with us? frågade Niall och tittade på mig och Emma med sina små söta valpögon som man verkligen inte ville slita blicken ifrån.
- We're sorry, we just can't, we hope you understand. Our lifes are here and your lifes are there, sa Emma som svar och lät väldigt nedstämd.
- It's a shame, sa Harry och suckade lite lätt. And it's so sad that we have to go home today.
- Today? frågade jag fundersamt.
- The clock is actually 4 at night, sa Niall och visade klockan på sin arm.
Det slutade med att vi somnade alla fyra. Jag och Niall i sängen, och Harry och Emma på en soffa lite längre bort i rummet.
________________________________________________________________________________
Förlåt för det super ultra mega dåliga kapitlet, men jag hade liksom ingen direkt fantasi ikväll. Men jag lovar er, nästa kapitel kommer bli så mycket mer super mega ultra bättre!!! puuuuussss
I want you - chapter 83 ♥
Tididgare
- So, what's the point? frågade jag tillslut.
- The point is that I'm still in love with that girl. And I'm sorry, but the girl isn't you.
Jag kunde verkligen inte tro mina öron. Jag ville inte bryta ut i tårar. Men vad gör man inte om killen som man älskar över allt annat säger att han är kär i någon annan.
Jag släppte blicken ifrån hans ögon och med tårar nerforsandes från mina varma kinder sprang jag därifrån. Nu var det inte Marcus som ville springa iväg från mig och hela världen, det var jag som ville springa iväg från hela världen och Marcus.___________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Solen började gå ner och man såg på killarna att de började bli trötta. Louis, Liam, Zayn, Harry och jag satt i mitt rum och kollade på American pie. Gemma och Marcus hade fortfarande inte kommit hem än efter att de varit borta i nästan över tre timmar. Vad gjorde de egentligen?
- Perhaps we shall go home to the hotel room now, it's late, sa plöstligt Liam när filmen var slut och alla instämde förutom Harry.
De skulle sova på hotellet lite längre bort i Partille inatt, och sedan skulle de åka hem dagen efter.
- I will stay here with Emma, if that's okey? sa Harry.
- Of course, sa Louis och blinkade med ena ögat mot oss.
Sedan gick de ut ur rummet och jag och Harry satt ensamma kvar i sängen. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och han vilade sina läppar mot mitt huvud.
- I'm sorry that I left you so quickly the last time, you had such a hard time, and I just left. I'm really sorry, I am never going to do that again, I promise, mumlade han sedan fram lite tyst.
- It's okey and thanks for coming, I think it means a lot to Alex, and me too of course. But I can't belive you left your tour, it's so important to you.
- But you and Alex are more important to us, we love you, and no one or nothing comes before you, sa han och kysste mig hjässan.
- We love you too, sa jag som svar och log för mig själv.
Vi pratade en lång stund, om killarnas galna fans, de konstiga intervjuerna och vad killarna skulle göra härnäst. Jag kände att jag bara ville höra Harry prata, höra hans röst röra sig fram och tillbaka i rummet och själv bara sitta tyst, jag älskade det.
- And now Niall and I wondering something, hörde jag Harry säga, och jag slöt mina ögon och nickade försiktigt med huvudet.
Men när han tillslut ställde frågan var det som om hela världen stannade upp. Jag öppnade ögonen snabbt och kramade ivrigt om Harry. Jag kysste honom hetsigt flera gånger på hans läppar tills det tillslut rusade in någon in i mitt rum. Tårarna forsade ner från personens kinder och den roliga stunden, var helt plötsligt över.
Nialls perspektiv
Jag var såklart väldigt nervös för att ställa den stora frågan. Vad skulle hon svara, ja eller nej?
Jag var såklart väldigt nervös för att ställa den stora frågan. Vad skulle hon svara, ja eller nej?
Jag ställde frågan inne i mitt huvud ett antal gånger innan jag faktiskt sa den på riktigt.
- Would you and Emma move to London with us?
Jag blev först lite osäker på Alexandras reaktion, men när hon sedan satte sig upp ur sängen och kramade om mig hårt, förstod jag att det var ett självklart ja.
- it would be awesome, we would never have to travel to each other, and we could always be together, sa hon och pressade hennes läppar hårt mot mina.
- Yes, sa jag. What can stop you?
Hon kollade sig omkring i rummet och plötsligt stannade hennes blick på en gammal tavla som hängde mitt på väggen. Tavlan visade en liten flicka som kramade om sin pappa. Hon kollade på tavlan länge.
- What's wrong? frågade jag till sist.
- My dad. He is never going to let me go.
- Talk to him, perhaps he understand, sa jag lugnt.
- And my school, what should I do with it?
- I don't know, you can start in London.
- No I can't Niall. I have plans after school. It's never going to happen, I can't move now, I really can't, sa Alexandra hysteriskt.
- Okey, I'm sorry, I should never asked.
- Yes, you should. I can come up with something, we can work it out, sa hon och reste sig genast upp från sängen.
Hon gick fram och tillbaka i rummet och jag började se att hennes ansikte blev blekare och blekare.
Hon gick fram och tillbaka i rummet och jag började se att hennes ansikte blev blekare och blekare.
- Alex, come here, sa jag.
- You may be able to move here or something.
Hon var nu helt krit vit i ansiktet och jag visste att det här inte skulle sluta bra.
- Alexandra, come here and sit down! sa jag allvarligt.
- No, you can't move here, you are fucking One Direction, sa hon och började gå snabbare runt på golvet.
- Alexandra! ropade jag och i den sekunden tappade hon balansen och föll ner på golvet.
Jag sprang genast fram till henne och bärde upp henne i mina bara armar. Jag lade snabbt ner henne på sängen och tryckte på den röda nödknappen.
Alexandras perspektiv
Antagligen var det hjärnskakningen som gjorde att jag bara ramlade ihop, men jag var inte hundra procent säker på det. Allt var som en stor mardröm, jag ville inte ligga här på sjukhuset yttligare i några dagar. Jag orkade inte att massor sjuksköterskor och läkare sprang hit och dit överallt och pip-ljuden från alla sorts apparater som stod på sidan av min säng. Det var för jobbigt. Jag ville bara till Niall, min Niall.
Jag öppnade ögonen. Allt var så ovanligt tyst. Apparaterna lät inte och inga människor var här. Det var så himla tyst och fridfullt. Men plötsligt hörde jag en röst, en röst jag inte hade hört på fjorton år. Jag vände på mig och såg att den personen som jag hade önskat att få se en gång till, bara en gång till satt där på en stol bredvid mig. Min mamma. Var inte min mamma död? Eller var jag också död?
Antagligen var det hjärnskakningen som gjorde att jag bara ramlade ihop, men jag var inte hundra procent säker på det. Allt var som en stor mardröm, jag ville inte ligga här på sjukhuset yttligare i några dagar. Jag orkade inte att massor sjuksköterskor och läkare sprang hit och dit överallt och pip-ljuden från alla sorts apparater som stod på sidan av min säng. Det var för jobbigt. Jag ville bara till Niall, min Niall.
Jag öppnade ögonen. Allt var så ovanligt tyst. Apparaterna lät inte och inga människor var här. Det var så himla tyst och fridfullt. Men plötsligt hörde jag en röst, en röst jag inte hade hört på fjorton år. Jag vände på mig och såg att den personen som jag hade önskat att få se en gång till, bara en gång till satt där på en stol bredvid mig. Min mamma. Var inte min mamma död? Eller var jag också död?
________________________________________________________________________________
Värdelöst kapitel I know... but I think it will be better the next time :) puuuusssar och kraaaamar
I want you - chapter 82 ♥
Tidigare
Det kändes bra att Alexandra hade en sån bra kille som Niall. Han verkligen stöttade henne och struntade i sin karriär för henne. Det kallar jag en riktig pojkvän.
Efter en stunds pratande, kramande och pussandes, med Harry såklart, ropade någon plötsligt nerifrån. Jag vart först lite osäker på rösten, men sedan hörde jag, vem som hade ropat och vem som var påväg uppför trappan och in i mitt rum...
___________________________________________________________________________________
Klockan var fyra på eftermiddagen och jag och Emma begav oss hem från sjukhuset där vi hade besökt Alexandra. Jag hade nyss börjat sommarjobba och om jag gjorde bra ifrån mig nu skulle jag garanterat få jobb efter sommaren. Vid parken gick jag åt höger och Emma åt vänster, med andra ord, hon skulle hem och jag skulle till jobbet. Jag hade fått i uppgift att lägga något golv hos en gubbe i Partille, så direkt när jag kommit hem satte jag mig bilen och körde iväg till Partille.
När jag var färdig körde jag hem igen. Men påvägen kom jag genast och tänka på Alexandra. Det kanske vore bra om vi åkte och hälsade på henne igen. Hon behövde nog verkligen mig och Emma just nu.
Jag svänge upp på Emmas uppfart och parkerade bilen där. Sedan gick jag med långsamma steg in i huset efter att Emmas mamma hade öppnat dörren. Jag gick uppför trappan och när jag just skulle gå in genom hennes dörr hörde jag inte bara Emmas röst.
Jag svänge upp på Emmas uppfart och parkerade bilen där. Sedan gick jag med långsamma steg in i huset efter att Emmas mamma hade öppnat dörren. Jag gick uppför trappan och när jag just skulle gå in genom hennes dörr hörde jag inte bara Emmas röst.
- Hey dude! ropade Liam när jag precis hade stängt dörren till rummet.
Jag såg att alla ansikten var vända mot mig med stora leenden, Zayns, Liams, Louis, Emmas, Harrys och till och med Gemmas.
Jag blev förstås väldigt chockad när jag såg att de satt i Emmas rum. Jag menar, det händer ju liksom inte varje dag. Men det var absolut inte bra, för Gemma var här och jag var tvungen att prata med henne. Men jag bestämde mig för att vänta ett litet tag.
Vi satt och pratade i några timmar tills solen började gå ner, då gav Emma mig en blick att jag skulle ta med Gemma ut och berätta det för henne. Och tro mig, jag såg verkligen inte fram emot det.
Alexandras perspektiv
När jag märkte att det faktiskt inte var Marcus som satt på sängkanten av min säng, utan att det faktiskt var min älskade Niall som hade flygit ända från London hit, reste jag mig hastigt upp från sängen och kastade mig i hans famn. Jag kunde verkligen inte fatta att han var här.
- What are you doing here? sa jag och kysste honom mjukt på hans perfektformade läppar och drog långsamt igenom mina fingrar i hans ljusblonda hår.
- Emma called me, and I became worried. And of course I missed you, sa han och log mot mig.
Jag la mina armar runt hans breda axlar och tryckte mina läppar mot hans ännu en gång.
- I have missed you too, sa jag och lade mig ner på sängen igen.
Jag hade egentligen väldigt ont i huvudet, men ville inte säga något till Niall. Jag ville inte att han skulle lämna mig här. Faktum var att jag aldrig ville att han skulle lämna mig. Jag skulle inte kunna leva så, utan honom.
- How are you? Are you tired? frågade han och tittade lite oroligt på mig.
- No, ljög jag fram och gav honom ett falskt "jag-mår-bra" leende.
Han lade sig ner bredvid mig på sängen. Vi låg med händerna inflätade i varandra och kollade upp mot taket. Det var helt knäpptyst och det enda jag kunde höra var Nialls djupa andetag. Vi hade egentligen säkert tusen frågor att ställa till varandra, men tydligen förstod både jag och Niall att tystnaden var mycket bättre. I alla fall nu. Men utan förvarning frågade Niall plötsligt mig en fråga, en fråga som jag inte alls var beredd på. Svaret på frågan skulle också inte bara förändra våra liv, utan jag skulle aldrig behöva vara ensam igen.
Gemmas perspektiv
Marcus greppade nervöst tag i min hand. Jag såg på honom att han var skakig och bara ville därifrån, bort från mig och hela världen.
Marcus greppade nervöst tag i min hand. Jag såg på honom att han var skakig och bara ville därifrån, bort från mig och hela världen.
- What's wrong Marcus?
Han svarade genom att skaka på huvudet och jag blev allt mer och mer orolig.
- Please, tell me, sa jag och stannade upp på vägen.
Jag kollade mig först omkring och sedan allvarligt in i Marcus isblåa ögon. För ett litet tag kollade han in i mina men sedan vände han blicken om och släppte min hand.
- Can you sit down? sa han och pekade på en brun gammal bänk bredvid sig.
Jag satte mig snabbt ner och han likaså.
- I know I should have told you this much earlier, but I never found the right time.
Hjärtat började dunka mycket hårdare i mig. Jag kände på mig att det här inte skulle sluta bra. Att allt skulle gå åt helvete. Vad skulle han ha berättat?
- Fuck, fick han ur sig och jag såg att några svettdroppar rann ner från hans röda panna.
- What should you told me earlier? frågade jag och smekte hans arm lite lätt för att lugna ner honom.
Han rätade på ryggen och torkade bort svettdropparna med den andra armen.
- I will be honest now, sa han och kollade djupt in i mina ögon.
Jag nickade försiktigt på huvudet.
- When I met you for the first time, I was hooked for your smile and your charm. You were and are so funny and I didn't know what would happen between us.
Mitt hjärta började dunka ännu hårdare och nu kände jag även att svetten började rinna ner från min panna också. Det var sannerligen väldigt varmt ute en sån här sommarkväll i början på juli, men jag visste att svetten inte kom från värmen, nej, den kom från oroligheten och nervositeten.
- Before I tell the point with the whole thing, I think you deserve to know something.
Han blev tyst i några sekunder men sedan fortsatte han att berätta.
- When I was fifteen, I was in love with a girl. I looked at her every day, but she never saw me like I did. I was to scared to tell my friends about her because she wasn't in the same age as me, she was in the seventh grade. I loved her smile, I loved her voice, I loved everything about her, but whatever I did, she never saw me.
Jag förstod inte riktigt vad han pratade om. Vad var meningen med det hela egentligen?
- So, what's the point? frågade jag tillslut.
- The point is that I'm still in love with that girl. And I'm sorry, but the girl isn't you.
Jag kunde verkligen inte tro mina öron. Jag ville inte bryta ut i tårar. Men vad gör man inte om killen som man älskar över allt annat säger att han är kär i någon annan.
Jag släppte blicken ifrån hans ögon och med tårar nerforsandes från mina varma kinder sprang jag därifrån. Nu var det inte Marcus som ville springa iväg från mig och hela världen, det var jag som ville springa iväg från hela världen och Marcus.
_________________________________________________________________________________
Hej underbara ni, hoppas ni har det bäst :D
I want you - chapter 81 ♥
Tidigare
Jag vaknade sedan igen av ett underligt ljud. Jag ville inte vakna, men jag kände att jag ändå var tvungen att öppna ögonen. Den här gången såg jag ännu suddigare och nu kunde jag bara se ett blont huvud sitta bredvid sängen. Det var en kille med blont kort hår och jag visste genast vem det var.
- Hej Marcus! Är det okej om jag blundar? sa jag och stängde ögonen igen.
Jag orkade verkligen inte hålla dem uppe.
- Marcus? I look like Marcus?
___________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Vi hade haft fullt upp hela veckan med spelningar, signeringar och intervjuer och det skulle hålla på yttligare i några dagar tills vi kunde få åka hem igen. Jag och grabbarna satt och väntade på en intervju som skulle hållas i någon timme när det plötsligt började vibrera i min mobil. Utan att jag ens kollade på mobilen tryckte jag snabbt på "svara".
Vi hade haft fullt upp hela veckan med spelningar, signeringar och intervjuer och det skulle hålla på yttligare i några dagar tills vi kunde få åka hem igen. Jag och grabbarna satt och väntade på en intervju som skulle hållas i någon timme när det plötsligt började vibrera i min mobil. Utan att jag ens kollade på mobilen tryckte jag snabbt på "svara".
- Hello, Niall here.
- Where are you guys? sa en förtvivlad röst i telefonen.
Jag drog bort telefonen från örat och kollade vem det var som ringde eftersom jag inte hade någon aning om vem det var innan.
- Oh, hi Emma! sa jag sedan och fortsatte:
- We are going on an interview about a few minutes.
Jag förstod egentligen inte varför Emma just skulle ringa till mig och inte till Harry, och varför inte det var Alexandra som ringde till mig. Hade det hänt något?
- We are going on an interview about a few minutes.
Jag förstod egentligen inte varför Emma just skulle ringa till mig och inte till Harry, och varför inte det var Alexandra som ringde till mig. Hade det hänt något?
- Alexandra just got hit by a car, sa Emma ännu mer förtvivlande.
Det slutade med att jag lade på luren, berättade allt för grabbarna och sedan satte oss på nästa plan hem till Sverige. Gemma hängde också med eftersom hon så gärna ville träffa Marcus igen.
Vi hade inte sagt något att vi skulle komma till varken Emma, Alexandra eller Marcus. Det skulle bli en liten överraskning att vi kom. Sedan stod vi där på flygplatsen, med några väskor och hade ingen aning om vart vi skulle.
- So what are we doing now? frågade Liam och kollade lite irriterat på mig eftersom det faktiskt var jag som hade övertalat alla att följa med.
- Maybe I remember the way to Emma's house. I was here the last week and yeah, you guys know that I have such a good sense of direction, sa Harry och log brett åt oss alla.
Louis började skratta och puttade lite lätt på Harrys axel.
- No, we don't know that. We might end up in Norway or something if you will show the way, sa han sedan och skakade på huvudet.
- Funny, Lou, funny. But a skiing vacation in Norway couldn't sit wrong, right?
- No Harry, it hasn't, but now we have to go to Alexandra, sa jag och alla nickade förstående mot mig.
Sedan begav vi oss ut från flygplatsen och tog närmaste taxi. Harry satte fram bredvid chauffören eftersom han visste lite mer än oss andra, medans jag, Louis och Zayn satte oss ner bakom honom och Gemma och Liam satte sig allra längst bak.
När vi lyckats komma fram till Emmas hus med taxin klev vi lite diskret ut ur bilen. Vi hade ju förstås ingen aning om vart sjukhuset låg och chauffören som körde taxin verkade lite konstig.
Alla stod lite halvt nervösa vid trapputgången och när Liam hade tryckt in plingklockan dröjde det en lång stund innan någon öppnade. Självklart var det inte Emma som öppnade, det var hennes pappa. Han stod och stirrade på oss i några sekunder utan att säga ett ord. Det slutade med att Louis sa:
När vi lyckats komma fram till Emmas hus med taxin klev vi lite diskret ut ur bilen. Vi hade ju förstås ingen aning om vart sjukhuset låg och chauffören som körde taxin verkade lite konstig.
Alla stod lite halvt nervösa vid trapputgången och när Liam hade tryckt in plingklockan dröjde det en lång stund innan någon öppnade. Självklart var det inte Emma som öppnade, det var hennes pappa. Han stod och stirrade på oss i några sekunder utan att säga ett ord. Det slutade med att Louis sa:
- Hello.
Emmas pappa nickade lite osäkert på huvudet.
- Emma, jag tror du har besök! ropade han sedan och nästan sprang in i huset igen.
Emmas perspektiv
Efter olyckan och efter begravningen som fick avbrytas åkte jag och Marcus hem till mig. Vi åt lite mat och bara pratade om allt mellan himmel och jord. Marcus pratade mest om Gemma och att han egentligen inte var kär i henne. Han lovade också mig att nästa gång de skulle träffas skulle han säga att hon inte var den rätta.
När vi satt där och pratade kom jag också på att det kanske var bäst att ringa till Niall och berätta vad som hade hänt, så jag tog snabbt upp mobilen och ringde.
När vi satt där och pratade kom jag också på att det kanske var bäst att ringa till Niall och berätta vad som hade hänt, så jag tog snabbt upp mobilen och ringde.
Sedan åkte jag och Marcus en sväng förbi sjukhuset för att kolla hur Alexandra mådde. Vi satt och pratade en stund, men efter ett tag såg man på henne att hon började bli ganska trött. Marcus och jag bestämde oss då för att lämna sjukhuset och gå hem åt varsit håll igen.
Jag slängde mig ner på sängen när jag kom in i mitt rum. Jag tog upp en tidning och granskade sidorna noga, en efter en. Jag märkte sedan hur otroligt trött jag blev och med tidningen hållandes i mina händer, somnade jag.
Jag vaknade inte förens jag kände en kall hand på min mage. Jag hoppade upp från sängen och fick se ett ansikte som jag trodde jag inte skulle få se på flera veckor.
- Harry! What are you doing here?
Jag kollade mig sedan omkring och såg att det inte bara var Harry som var inne i mitt rum. Zayn, Louis, Liam och Gemma hade också hittat sig en plats i rummet.
- Oh, hey guys. How long have you been in here?
- A couple of minutes, sa Zayn.
Alla måste alltså ha sett mig när jag sov. Pinsamt värre.
Jag blev såklart väldigt chockad när killarna och Gemma stod i mitt rum bara några timmar efter jag hade ringt dem. Jag kunde egentligen inte fatta att de hade åkt ifrån sin turné bara för att Alexandra hade varit med om en olycka.
Jag kom genast och tänka på att det faktiskt var någon som saknades bland gänget, nämligen Niall.
- Where is Niall? frågade jag sedan och tittade fundersamt på de alla.
- He went directly to Alexandra. He was very worried, sa Liam och kollade lite ledsamt mot mig.
Det kändes bra att Alexandra hade en sån bra kille som Niall. Han verkligen stöttade henne och struntade i sin karriär för henne. Det kallar jag en riktig pojkvän.
Efter en stunds pratande, kramande och pussandes, med Harry såklart, ropade någon plötsligt nerifrån. Jag vart först lite osäker på rösten, men sedan hörde jag, vem som hade ropat och vem som var påväg uppför trappan och in i mitt rum...
__________________________________________________________________________________________ Hallojsan! Sorry för det mycket usla kapitlet jag skrev.. men det är väldigt svårt att skriva just nu, eftersom man är helt död i huvudet. Men tack så himla mycket för att ni fortsätter läsa, ni är helt enkelt bäst!
I want you - chapter 80 ♥
Tidigare
Nu var jag nästan framme vid kyrkan och jag såg en människa stå helt ensam på kyrkogården och det var säkert Emma, det såg ut som Emma. Jag började springa och personen tittade på mig, Emma tittade konstigt på mig, när jag sprang där på mina högklackade skor
___________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
- Marcus, kan du skicka hit chokladkakorna är du snäll?
Vi satt och fikade efter begravningen. Man hörde röster från alla håll och kanter, men jag själv pratade inte ett dugg. Jag satt bara där i min egna lilla värld och tänkte på massor annat.
Jag gav fram tallriken med dem bruna stora chokladkakorna till tant Greta, utan att ens kolla henne i ögonen. Det var inte särskilt trevligt, men varför skulle man vara trevlig på en begravning? Jag tänkte på Emma och vilket helvete hon måste ha gått igenom. Det är ju liksom inte varje dag man förlorar en syster. Det kändes som om det bara var jag som tänkte så eftersom det verkade som om alla hade kommit hit bara för att äta kakor och dricka kaffe.
När vi satt där och fikade hörde vi plötsligt en smäll, som om något hade blivit påkört. Alla vid borden reste sig hastigt upp från stolarna och försökte kolla ut genom fönstrena efter vad som kunde ha hänt. Men när dem insåg att de inte kunde se föremålet som hade blivit påkört sprang alla genast ut från huset och ut mot gatan. Jag själv satt bara kvar på stolen mitt i rummet och tog en tugga på chokladkakan. Det var begravning och vad som än hade blivit påkört skulle väl ändå i alla fall inte vara viktigare än Majas begravning.
Jag satt och väntade i ungefär en kvart utan att någon varit inom synhåll. Hade alla åkt hem? Plötsligt hörde jag sirener. Sirenernas ljud blev allt starkare och starkare och det lät som om det var en ambulans påväg hitåt. Jag suckade lite tyst och reste mig sedan motvilligt upp från stolen. Jag gick ut från huset och fram till folkmassan. Jag försökte sträcka på mig för att se vem som hade blivit påkörd, men det enda jag såg var massor med folk och en stor ambulans.
- Vad har hänt? frågade jag en gammal gubbe som stod lite bakom allt folk.
- Det är någon flicka som har blivit påkörd, mumlade han fram.
Jag sträckte på mig igen men kunde fortfarande inte se något.
- Vem är flickan?
Gubben tittade sorgset på mig.
- Emmas bästavän, sa han sedan och gick iväg.
Det var som om hela världen stannade upp. Alexandra, min Alexandra. Var hennes liv över? Jag trängde mig igenom all folkmassa och knuffade lite folk åt sidan för att få komma fram.
Emma satt på huk med händerna för ansiktet. Vad hade hon gjort egentligen för att straffas såhär? Jag satte mig ner bredvid henne tog mina armar om henne. Sedan följde vi med blicken efter ambulansen som åkte iväg mot sjukhuset.
Alexandras perspektiv
Jag hade knappt kommit ihåg någonting av olyckan. Det enda jag mindes var att jag var försenad och hade väldigt bråttom till begravningen.
Jag hade knappt kommit ihåg någonting av olyckan. Det enda jag mindes var att jag var försenad och hade väldigt bråttom till begravningen.
Jag öppnade långsamt ögonen och såg att två blonda personer satt bredvid min säng. Det var väldigt suddigt i ögonen och för ett ögonblick trodde jag att det hade blivit något fel på min syn.
- Hon är vaken! Utbrast den ena blonda och klappade till den andra lite försiktigt på axeln.
De oskarpa huvuden blev genast klarare och jag kunde äntligen se vem det var.
- Hej, sa jag lite tyst och harklade.
- Hur mår du? frågade Marcus och log brett mot mig.
Jag försökte sätta mig upp lite försiktigt ur sängen. Jag kollade mig omkring och såg att jag inte var hemma. Jag var på ett sjukhus.
- Varför är jag här?
Emma och Marcus berättade allt. Att en bil hade råkat köra på mig när jag sprang för full fart med 10 cm höga klackskor mot Emma, att någon hade ringt en ambulans och att jag hade fått en liten hjärnskakning.
- Vi trodde det var kört Alexandra, sa Emma allvarligt när vi hade suttit och pratat en stund.
- Förlåt om jag förstörde er begravning, sa jag och lade min hand över Emmas.
Hon log mot mig och började skratta lite smått.
- Du förstörde den inte gumman.
Jag kände att jag började bli lite trött i huvudet och det måste ha märkts eftersom Emma tog upp sin väska och Marcus reste sig upp från stolen.
- Du behöver nog vila. Vi kommer tillbaka om en litet tag, sa Emma och sedan begav sig Marcus och hon ut från rummet.
Jag låg och kollade ut ur fönstret en lång stund tills mina ögonlock stängdes helt.
Jag vaknade sedan igen av ett underligt ljud. Jag ville inte vakna, men jag kände att jag ändå var tvungen att öppna ögonen. Den här gången såg jag ännu suddigare och nu kunde jag bara se ett blont huvud sitta bredvid sängen. Det var en kille med blont kort hår och jag visste genast vem det var.
- Hej Marcus! Är det okej om jag blundar? sa jag och stängde ögonen igen.
Jag orkade verkligen inte hålla dem uppe.
- Marcus? I look like Marcus?
__________________________________________________________________________________
Hej underbara ni! Hoppas ni har ett härligt sommarlov!! Det kan komma ett kapitel imorrn, men jag är inte säker så förvänta er inget! Puss!
I want you - chapter 79 ♥
Tidigare
Hon kollade frågande på mig och jag njöt av det. Det var hon som hade gjort att Niall blev arg på mig från början och att bara få se hennes avundsjuka min när jag berättade att vi var tillsammans var så otroligt roligt.
Det blev tyst ett tag och Hilda skulle precis gå ut från mitt rum, när hon plötsligt stannade och vände sig om.
- Alexandra. Nu när din pappa är helt galen i min mamma har jag chansen att ta över ditt liv. Jag kan bli precis som du utan att du kan göra något åt det. Jag kan i princip förstöra ditt liv. Och tro det eller ej, det kommer jag göra.
___________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Dagarna gick och gick och det var nästan en hel vecka sedan Maja gick bort. Allt hade varit ett helvete och just idag skulle det bli ännu jobbigare. Mamma och pappa hade nämligen bestämt att vi skulle begrava Maja så tidigt som möjligt för att bara kunna lägga hennes bortgång bakom oss. Det var inte för att glömma henne, för det skulle jag och mina föräldrar aldrig göra, utan det var bara för att kunna gå vidare.
Folk strömade in i kyrkan, det var en ganska liten kyrka och det var precis så att bänkraderna räckte till. När alla hade kommit på plats började plötsligt kyrk-klockorna att slå och en djup tysnad uppstod.
Under hela sermonin forsande tårarna ur mig, jag tror faktiskt att ingen i hela kyrkan kunde hålla in gråten. När det sedan var dags för att sänka kistan i graven så visste jag inte vart jag skulle ta vägen, det var så himla hemskt så till och med prästen brast i gråt.
Efter att själva begravningen var slut började alla gå mot ett hus som låg brevid kyrkan, där man blev bjuden på begravningsfika. Men jag ville inte lämna min lillasyster själv på kyrkogården, jag ville vara med henne ett litet tag till. Jag stod ensam kvar vid graven och grät, men plötsligt kom någon springandes på vägen, någon som var klädd i svarta kläder. Jag såg en bil som backade ut från kyrkans parkering, jag såg också att personen skulle bli påkörd om inte bilen stannade eller om personen inte slutade springa. Knappt en sekund senare var det försent, personen som var klädd i svart fick ur sig ett skrik och flög mot marken på samma gång. Jag började springa mot människan som låg i gruset på marken och jag blev mer och mer orolig ju närmare jag kom. När jag sedan var helt framme hos personen och verkligen såg vem det var så bröt jag ihop. Jag ville inte vara med om det en gång till, jag orkade inte förlora ännu en älskad människa. Jag kunde lika gärna gå och gräva min egen grav för va fan fanns det kvar att leva för.
Alexandras perspektiv
- Alex, borde inte du gå upp nu?
Jag gnuggade mig i ögonen för att se vem som väcker mig på en sommarlovsmorgon, då jag egentligen kunde få sova hur länge jag ville. Det var pappa som stod i dörröppningen och tittade på mig.
- Börjar begravningen klockan elva eller klockan tolv idag? Eller ska du ens på den?, frågande han sedan.
Det hade jag helt glömt bort, Majas begravning är ju idag och jag hade lovat Emma att komma.
- Jag ska på den och den börjar klockan elva, svarade jag trött.
- Då får du nog skynda dig lite på, sa pappa och gick ut från mitt rum.
Jag kastade en blick på klockan, som visade 10:38 och då flög jag upp ur sängen och in i duschen. Men när jag kom in duschen så fanns det inget shampo, så jag sprang ur duschen och började rota i alla lådor i hela badrummet. När jag efter en stund hittade ett gamalt shampo för havsvatten så skyndade jag mig in i duschen igen. Jag upptäckte så småning om att också rakhyveln var borta, men jag fick strunta i och raka benen fastän jag skulle ha klänning på mig. Efter att ha duschat så sprang jag in i mitt rum igen för att klä på mig, men då var min svarta klänning borta, som jag hade hängt på garderobsdörren kvällen innan. Jag rotade igen garderoben och kläderna flög åt alla håll, men jag kunde inte hitta den. Jag öppnade även byrålådorna och kastade ut allt innehåll och i sista lådan hittade jag den, alldeles skrynklig. Det var konstigt att den låg där, hade jag gått i sömnen kanske, men jag hann inte tänka mer på det, jag var redan fem minuter försenad till begravningen.
När jag fått på mig min klänning och några smycken så skyndade jag mig ner till köket för att få någonting i magen. Jag slängde snabbt i mig en smörgås sedan gick jag till badrummet för att borsta tänderna och såklart var också min tandborste spårlöst försvunnen.
- Pappa, vart är min tandborste!, skrek jag för nu orkade jag inte mer.
- I badrummet som vanligt, skulle jag tro, ropade pappa tillbaka.
Efter en stunds letande utan något resultat slutade det med att jag tog ett tuggummi istället, för att få en bra andedräkt.
- Kan någon skjussa mig till kyrkan nu?, frågade jag och tittade frågande på pappa och Catarina som satt i soffan och tittade på tv.
- Tyvärr, båda bilarna är på service, så du får ta dig dit själv gumman, sa Catarina och gav mig ett falskt leende.
Jag tittade på klockan innan jag gick ut och den hade nu hunnit bli 11:21, var det ens någon idé att gå på begravningen då, att cykla dit tar ju 10 minuter och då är det bara en halvtimme kvar. Men jag hade ju lovat Emma och jag måste stötta henne nu när hon har det svårt. Så jag skyndade mig ut och hoppade upp på min cykel, men när jag skulle trampa iväg så kom jag ingenstans, cykeln stod helt stilla. Det kunde inte vara sant, jag hade bunktering på båda däcken. Nu visste jag verkligen inte vad jag skulle ta mig till, men jag skulle inte svika Emma. Jag kastade cykeln i marken och sedan började jag att gå istället. Jag gick så fort jag kunde, men det var inte det lättaste när man hade 10cm klackar under fötterna.
Plötsligt plingade det till i min mobil och jag tog genast upp den, tänk om det var Emma som skrev att hon hatade mig eller något sådant. Men det var inte hon, det var Hilda och när jag läste smset så gick allt upp för mig. Det var Hilda som stängt av min väckarklocka så att jag försov mig, det var hon som hade gömt shampot, rakhyveln, klänningen och tandborsten och det var hon som hade gjort punktering på min cykel. ''Har du haft en rolig morgon?'' stod det i smset.
Nu var jag nästan framme vid kyrkan och jag såg en människa stå helt ensam på kyrkogården och det var säkert Emma, det såg ut som Emma. Jag började springa och personen tittade på mig, Emma tittade konstigt på mig, när jag sprang där på mina högklackade skor.
___________________________________________________________________________________________
Förlåt för att vi har uppdaterat så dåligt, men det är sommarlov, vi reser och bara tar det lugnt. Vi har inte slutat iallafall, men det kommer nog inte uppdateras lika mycket som för Ha det bäst alla underbara som väntar och läser!!
I want you - chapter 78 ♥
Tidigare
- Yes, but now it's your turn to support Emma, now that I'm not here. I mean, her sister fought so hard, and now, she is gone! However, have a nice day! sa Harry och gick snabbt iväg till gaten han skulle till.
- Vad fan menade han med det? frågade jag Alexandra som stod som ett stort frågetecken och följde med blicken efter Harrys fotsteg.
- Vet inte, men det är nog bäst att vi åker hem. Jag tror det kan ha hänt något, sa hon sedan och drog med min arm ut från flygplatsen. __________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
Jag vaknade nästa dag av att någon snyftade och grät. Jag vände mig om och såg att Emma var nerdränkt i tårar.
- Emma how are you? frågade jag och la mina armar om henne.
Inatt hade Emmas syster dött och idag skulle jag åka hem. Det kändes jobbigt att jag skulle hem, för just nu behövde Emma mig mer än någonsin. Men jag skulle på turné med grabbarna och ibland måste det gå före även om det är ett väldigt dåligt tillfälle.
- I'm good, sa hon sedan och försökte pressa fram ett leende.
Jag ville inte säga att jag faktiskt behövde gå upp, åka till hotellet och sedan ta flyget till London. Emma skulle bli ännu mer ledsen och gråta ännu mer.
- I just... have to..., sa jag och reste mig diskret upp från sängen.
Hon vände blicken snabbt och kollade oroligt på mig.
- Where are you going? frågade hon och sedan vände ansiktet ner mot kudden.
Jag tvekade lite innan jag sa:
- Home?
Hon vände upp ansiktet från kudden igen och log mot mig.
- Okey, do what you need to do, sa hon sedan vänligt.
Hon tog det alltså bättre än vad jag förväntat mig. Men innerst inne var hon nog ganska nedstämd.
Sedan gjorde jag det som jag var tvungen att göra. Åka till hotellet, packa och sedan bege mig till flygplatsen.
Väl på flygplatsen träffade jag Alexandra och Marcus. De verkade ha noll koll på vad som faktiskt hade hänt med Emmas syster. Hade inte Niall berättat för de andra?
Sedan kom jag fram till London och en hel resa väntade framför oss. Och jag och grabbarna hade redan kommit på en helt underbar idé för att överraska tjejerna!
Alexandras perspektiv
Marcus och jag tog den närmaste taxin vi kunde hitta och bad taxichauffören köra det snabbaste han kunde till Angered. Och när vi äntligen var framme utanför Emmas hus betalade vi snabbt chauffören och rusade in i huset.
Vi fann henne sittande i sin säng med hörlurar i öronen. På nattduksbordet stod en tavla som föreställde Maja och bredvid tavlan stod två brinnande ljus. Jag fattade direkt vad som hade hänt och nu förstod jag precis vad Harry hade pratat om. Jag sprang fram till Emma och kramade om henne hårt. Emma drog ut hörlurarna från öronen och började gråta.
- Du vet att jag finns och kommer alltid att finnas för dig Emma, sa jag efter ett tag.
Hon försökte få fram ett litet leende på läpparna bland alla tårar och det räckte som svar för mig.
Efter ett tag kom också Marcus och joinade kramstunden. Emma lutade sitt huvud mot hans bröst och tårarna rullade en efter en sakta ner från hennes kinder.
- Det ordnar sig, jag lovar, tröstade Marcus med och strök henne över huvudet.
Vi satt där i hennes säng och pratade om allt och inget, och plötsligt kände jag att det började vibrera i byxfickan. Jag tog upp mobilen och såg att det var pappa som ringde.
Jag hade helt glömt bort att ringa till pappa nu när jag hade varit i London och jag kände genast på mig att jag skulle få skäll.
- Hej pappa, förlåt att jag inte har ringt, men..., började jag men pappa avbröt mig snabbt.
- Hej gumman! Kom hem nu är du snäll, så att jag hinner hälsa på dig innan jag åker till jobbet.
Jag tittade oroligt på Emma som satt med ansiktet i händerna.
- Jag kommer så snabbt jag kan, sa jag sedan till pappa och lade på luren.
Det slutade med att jag och Marcus satt yttligare i några timmar och bara pratade med Emma. Och efter en stund kände jag att jag verkligen var tvungen att gå hem.
När jag hade klivit in genom dörren till mitt hus såg jag genast två falska leenden framför mig. Fan, jag trodde de två hade stuckit föralltid.
- Hej Alexandra, hur var resan? frågade Catarina som om hon vore min riktiga mamma. Vi har saknat dig så mycket, fortsatte hon gick fram och kramade mig.
Jag kollade mig omkring och såg att det stod flyttkartonger lite varsom. Skulle de flytta hit?
- Alex, nu kommer vi bli systrar, riktiga systrar! ropade Hilda glatt och sprang fram och kramade mig med.
- Har pappa åkt än? frågade jag och puttade bort Hilda lite försiktigt.
- Ja, han kommer hem inatt, alltså kan vi tjejer få lite tjejtid tillsammans. Det låter väl bra? sa Catarina med en överdriven snäll röst.
Jag nickade lite osäkert på huvudet, tog mina väskor och nästan sprang upp på mitt rum.
Eftersom Niall hade visat att jag skulle ringa till honom när jag kom hem tog jag genast upp mobilen och slog in hans nummer. Han berättade att de snart skulle åka ifrån London och vidare upp till Birmingham. Han lät så himla hemlighetsfull på något sätt, som om han skulle göra något.
Sedan lade vi på och jag sprang fram och slängde mig på sängen. Jag hade nästan saknat min säng lite, min egna säng. Jag hade faktiskt saknat hela mitt rum. Där kunde jag vara helt själv utan att något eller någon störde. Det trodde jag i alla fall tills Hilda kom rusandes in i rummet.
- Berätta allt! Om London, om killarna, om allt! utbrast hon och hoppade upp på sängen.
Jag suckade och satte mig upp till rätta.
- Jo, jag och Niall är tillsammans, om du ville veta det.
Hon kollade frågande på mig och jag njöt av det. Det var hon som hade gjort att Niall blev arg på mig från början och att bara få se hennes avundsjuka min när jag berättade att vi var tillsammans var så otroligt roligt.
Det blev tyst ett tag och Hilda skulle precis gå ut från mitt rum, när hon plötsligt stannade och vände sig om.
- Alexandra. Nu när din pappa är helt galen i min mamma har jag chansen att ta över ditt liv. Jag kan bli precis som du utan att du kan göra något åt det. Jag kan i princip förstöra ditt liv. Och tro det eller ej, det kommer jag göra.
__________________________________________________________________________________
Hej underbara n! Kanske inte världens bästa kapitel, men som sagt dem kommer bli såååå mycket bättre framåt slutet! <3
I want you - chapter 77 ♥
Tidigare
- För..., började han.
- För han är kär i dig, dumstrut, avbröt tanten som om hon hade deltagit i konversationen och redan visste allt. Hon hade tagit av sig hörlurarna och nu satt hon nästan på oss, så nyfiken var hon.
- Jag är rädd för att det är sant, instämde sedan Marcus förtvivlat och log lite osäkert mot mig.
Jag sjönk ner i stolen och visste inte vad jag skulle ta mig till.________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Jag satt ensam i en blå fåtölj i ett tomt rum på sjukhuset. Jag ville bara vara för mig själv en stund. Jag orkade inte prata med någon. Mina tårar kunde inte sluta rinna ner från mina kinder och det kändes som om jag inte ville leva mer. Det var egentligen inte meningen att jag skulle bli så arg på Harry. Det var ju faktiskt inte hans fel att jag inte hann säga adjö till Maja. Men mitt liv hade nyss fallit isär och jag var tvungen att ta ut min ilska på någon, och då fick det tyvärr bli Harry.
- Here you are! I've been looking for you everywhere.
Det var Harry som kom springades emot mig. Hur mycket jag än sa om honom, att han bara ville ha mig för att ha sex, som egentligen inte var sant, sket han i. Han visste säkert att ingenting kunde vara så jobbigt som att förlora en syster.
- I'm sorry I was angry before, mumlade jag fram.
Han satte sig ner på huk framför mig och tog tag i min hand.
- It's okey baby. But now we'll go home, sa han sedan och log lite försiktigt mot mig.
- I'm not sure if I want to go back to the hotel again.
- Okey, then we go home to you, to your home, sa han och drog upp mig från fåtöljen.
Vi gick hand i hand ut från sjukhuset. Det var en sån pojkvän som Harry man ville ha, en som alltid var vid ens sida och som alltid stöttade en när det hade hänt något.
När vi kom hem till mitt hus, granskade och kollade Harry sig nyfiket omkring för att se vilket hus jag egentligen bodde i.
- You have a very nice house, sa han sedan och gick fram till mig och kysste mig mjukt på pannan.
- Yeah, it's my and Maja's grandfather who has built the house, oh I mean, my grandfather, sa jag och kände att det började brännas bakom ögonlocken.
Harry omfamnade mig genast och kysste mig igen.
- You know I love you most in this world, sa han och log.
Vi gick sakta in till köket. Jag satte mig ner vid matbordet, och Harry plockade fram massor med grönsaker från kylskåpet och la på köksbänken. Han tog upp en kniv och började hacka något på en skärbräda.
- What are you doing? frågade jag och fick till ett litet leende på läpparna.
Han vände sig om och kollade allvarligt på mig.
- I'll make the most delicious dish for you and your parents. So just sit there and relax.
- But it's night and I think mum and dad will come home soon, just so you know.
- Then, it's best I start, sa han och vände sig om, tog kniven och började hacka igen.
Jag började skratta lite tyst och för någon minut tänkte jag på något annat än Maja och hennes död. Jag tänkte på Harry. Han var verkligen världens bästa pojkvän och jag skulle verkligen sakna honom så otroligt mycket nu när han skulle åka tillbaka till London igen.
Marcus perspektiv
När jag vaknade nästa dag, kändes det som om jag hade sovit i flera år. Jag hade drömt en dröm som lika gärna kunde varit på riktigt. Så när jag öppnade ögonen visste jag inte om jag var kvar i drömmen eller inte. Jag hade drömt om Gemma och konsekvenserna om jag inte berättade för henne. Det var hemskt, tro mig!
Jag kunde ha berättat hela morgonen, det kunde jag faktiskt. Men jag kom hela tiden på ursäkter till varför jag inte just kunde berätta i det tillfället. Jag vågade helt enkelt inte säga att jag inte var kär i Gemma.
När vi var framme vid flygplatsen sa vi adjö till de andra och sedan gick vi på planet. Och när jag och Alexandra satt i flygplansstolarna och var päg i luften mot Sverige igen flög det plötsligt ut något från min mun som var helt omöjligt att stoppa.
- Jag har gjort något hemskt Alex, eller jag gör något hemskt och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det, sa jag och började berätta vad som hade hänt.
- Men så här kan du inte göra Marcus, hur kan du fortfarande vara kär i mig? Du fattar väl att jag älskar Niall över allt annat? utbrast Alexandra frustrerat efter en lång tystnad.
- Jag kan inte rå för det, sa jag lite tyst och ryckte försiktigt på axlarna.
- Men vad sa Gemma när du berättade det? Hon måste ha blivit jätteledsen.
- Apropå det, jag har liksom inte berättat det än.
Hon ställde sig snabbt upp från stolen med armarna i kors. Hon suckade och kollade sedan argt på mig.
- Direkt när vi kommer hem ringer du henne, okej? sa hon strängt och satte sig ner igen.
- Men..., började jag men Alexandra avbröt mig hastigt.
- Inga men, du har gjort något hemskt och du måste reda ut det, sa hon med en ilsken ton i rösten.
- Kan jag inte säga det nästa gång vi ses?
Hon blev tyst och plötsligt tog hon ett djupt andetag.
- Okej, egentligen ska jag inte lägga mig i, men berätta bara. Lova det?
Jag funderande i några sekunder.
- Jag lovar, sa jag sedan och log lite osäkert mot henne.
När vi äntligen var framme vid flygplatsen och hade hämtat våra väskor hörde plötsligt jag och Alexandra att någon ropade på oss. Vi kollade på varandra och sedan sökte med blicken efter vem som hade ropat. Lite längre bort såg vi att någon kille med lockigt hår stod och vinkade. Vi sprang genast fram till honom.
- Hello Harry! It is time to go home now? sa Alexandra och kramade om honom.
- Yes, we have to go around the country on a tour. But we will see you soon, I promise!
- You guys are going to have so fun, sa Alexandra och log brett mot honom.
Han nickade med huvudet och log tillbaka.
- Yes, but now it's your turn to support Emma, now that I'm not here. I mean, her sister fought so hard, and now, she is gone! However, have a nice day! sa Harry och gick snabbt iväg till gaten han skulle till.
- Vad fan menade han med det? frågade jag Alexandra som stod som ett stort frågetecken och följde med blicken efter Harrys fotsteg.
- Vet inte, men det är nog bäst att vi åker hem. Jag tror det kan ha hänt något, sa hon sedan och drog med min arm ut från flygplatsen.
_________________________________________________________________________________
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!
I want you - chapter 76 ♥
Tidigare
Efter att jag hade pratat med Harry ett tag så gick jag sedan ut till Alexandra igen och satte mig ner bredvid henne. När hon som vanligt frågade vem det var som ringde så sa jag än en gång att det var polisen som ville ställa några fler frågor, men sedan pratade vi inte mer om det. Kanske började hon bli misstänksam, men jag kunde inte berätta någonting för då skulle hon få panik och vilja åka hem. Det är bättre att hon får reda på det när hon har kommit hem.
___________________________________________________________________________________
Efter att jag hade pratat med Harry ett tag så gick jag sedan ut till Alexandra igen och satte mig ner bredvid henne. När hon som vanligt frågade vem det var som ringde så sa jag än en gång att det var polisen som ville ställa några fler frågor, men sedan pratade vi inte mer om det. Kanske började hon bli misstänksam, men jag kunde inte berätta någonting för då skulle hon få panik och vilja åka hem. Det är bättre att hon får reda på det när hon har kommit hem.
___________________________________________________________________________________
Gemmas perspektiv
Och tillslut kom dagen, dagen då jag skulle behöva ta farväl av Marcus. Jag vaknade tidigt bredvid hans sida men ville inte väcka honom, eftersom jag då kunde ägna mig åt att ligga och titta på honom hela morgonen. Hela dagen innan hade varit helt underbar och Marcus och jag hade aldrig varit så kära som nu. Det skulle inte alls bli roligt att lämna honom och sedan inte få träffa honom på evigheter. Han skulle nämligen jobba resten av hela sommaren och han hade helt enkelt inte tid att åka hit mer.
Plötsligt öppnade han ögonen.
- Hi, sa jag och log mot honom. Finally are you awake!
Han satte sig försiktigt upp ur sängen och gnuggade sig i ögonen.
- How much is the clock? Have I missed the plane? frågade han sedan oroligt och hoppade upp ur sängen.
Jag kunde inte hålla mig för skratt.
- Marcus, you are so funny. Your plane takes of about five hours, sa jag och gick fram till honom.
Jag smekte honom på kinden och drog fingret till hans läppar. Där släppte jag mitt finget och tryckte istället mina läppar mot hans.
Jag smekte honom på kinden och drog fingret till hans läppar. Där släppte jag mitt finget och tryckte istället mina läppar mot hans.
- I'm going to miss you a lot Marcus, sa jag sedan och tog hans hand.
- I will miss you too, sa han bara och släppte handen.
Han gick iväg till hans väska och tog ut kläderna han skulle ha på sig. Det kändes som om han var arg för något. Kanske var han bara ledsen för att han var tvungen att åka hem.
- Is something wrong?
- No, everthing is okey. I'm just tired and I don't want to go hem yet, sa han och drog upp gylfen på sina byxor.
Jag hade som tur var rätt. Det var bra att han inte ville åka hem än från mig, för jag hade redan kommit på en idé hur jag och Marucs kunde träffas snart igen.
Alexandras perspektiv
- Can you check one more time if I have forgot something, sa jag till Niall som stod och fixade till håret framför spegeln.
- How many clothes do you really have? sa Niall och lämnade spegeln och gick iväg till sovrummet.
Jag stod och räknade väskorna i Nialls hall för att vara helt säker på att jag inte hade glömt något. För snart skulle jag och Niall bege oss ut i taxin som skulle ta oss till flygplatsen. Jag skulle lämna London och Niall för den här gången och åka hem till Göteborg istället.
- I found a pair of panties under the bed. Can it possibly be yours? sa Niall och höll en rosa stringtrosa i ena handen.
- Hmm... No, it most be your ex-girlfriends or something, sa jag lite sarkastiskt och satte mig ner och tog på mig mina skor.
- Jerk! I know they are yours.
Han kollade först på mig och sedan trosorna.
- But if it's okey for you, I can keep them, sa han sedan och visade upp en rad vita tänder.
Sedan var vi påväg i taxin mot flygplatsen och efter några minuter var vi framme. Niall hjälpte mig med alla väskor, medans vi gick in. Vi satt och väntade på Marcus och de andra vid vänterummet och när de äntligen kom sa jag och Marcus adjö till dem.
- See you soon baby, we call to each other every day! ropade Niall precis innan vi skulle bege oss in i flygplanet.
Massor med fans hade kommit och omringat honom, så vi kunde knappt säga hejdå till varandra.
- Yes, we have to! I love you! ropade jag tillbaka, men plötsligt var Niall försvunnen i all folkmassa och man såg honom inte mer.
Marcus kollade ledsamt på mig och jag suckade.
- Varför ska han vara så känd? sa jag sedan lite irriterat och öppnade flygporten.
Men plötsligt hörde jag att någon ropade mitt namn, så jag släppte handtaget och vände mig om.
- I love you!
Niall stod på en stol med alla fans runt om sig. Han vinkade och visade med händerna att jag skulle ringa. Jag vinkade tillbaka och gjorde massa slängkyssar till honom.
Sedan satt jag och Marcus på planet påväg hem till Göteborg igen. Vi var båda trötta och ville mest sova, men tyvärr satt vi bredvid en gammal tant i 60års åldern som inte kunde hålla käften.
- Så hur gamla är ni då barn? frågade hon och vräkte i sig massa chips.
- Jag är 30 och han är 35, sa jag och log mot Marcus.
Vi började skratta och tanten förstod ingenting. Hon ryckte på axlarna och satte i ett par hörlurar i öronen. Jag och Marcus trodde äntligen att vi kunde sova, men plötsligt började tanten spela så hög musik och tanken var som bortblåst.
- Undrar hur länge Harry skulle vara i Sverige? Jag menar, de ska ju på turné snart och han måste ju åka hem, sa jag och kollade frågande på Marcus.
Jag och Marcus hade faktiskt inte haft ett riktigt samtal på länge, då vi bara pratat om allt och inget.
- Aa, men han åker väl hem idag. Emmas syster kanske har blivit frisk nu också, sa Marcus som svar.
Jag nickade på huvudet och det blev tyst. Men plötsligt sa Marcus något som jag reagerade ganska starkt på.
- Jag har gjort något hemskt Alex, eller jag gör något hemskt och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.
- Okej, berätta, sa jag oroligt.
Han tog ett djupt andetag.
- Jag är inte kär i Gemma.
- Men... ni var ju jättekära igår... eller va? Varför är du tillsammans med henne då?
Han tog yttligare ett djupt andetag.
- För..., började han.
- För han är kär i dig, dumstrut, avbröt tanten som om hon hade deltagit i konversationen och redan visste allt. Hon hade tagit av sig hörlurarna och nu satt hon nästan på oss, så nyfiken var hon.
- Jag är rädd för att det är sant, instämde sedan Marcus förtvivlat och log lite osäkert mot mig.
Jag sjönk ner i stolen och visste inte vad jag skulle ta mig till.
___________________________________________________________________________________
Hej! förlåt för det super dåliga kapitelt! Usch, asså verkligen förlåt! Lovar att det blir bättre nästa gång! Kraaaam och ha en skit bra midsommar!
I want you - chapter 75 ♥
Tidigare
Han kysste mig på hjässan och drog mig närmare sig.
Jag visste att det inte var polisen som ringde, det var jag helt säker på att det inte var. Det var något som hade hänt, något som han inte ville berätta för mig. Frågan var vad?
________________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
Det var ett hemskt besked som vi fick, att Emmas syster var död. Jag förstår att Emma är helt förstörd, jag kan inte ens tänka tanken på hur det skulle vara om Gemma plötsligt skulle dö. Det kändes som om Emma och hennes föräldrar satt och grät i flera timmar, men egentligen var det nog bara i en halvtimme. Sedan sa Emmas pappa någonting till henne som jag inte förstod, men Emma torkade sig under ögonen, reste sig upp, tog mig i handen och så gick vi ut.
- Where are we going? frågade jag försiktigt och tittade på henne.
- I don't know, away, sa hon och ännu en tår rann nerför hennes kind.
Vi gick tysta en stund och hela tiden kramade jag hårt om hennes hand. Efter ett tag kom vi fram till ett café där Emma slog sig ner vid ett bord medan jag gick och hämtade två tekoppar.
När jag kom tillbaka satt hon och torkade sig under ögonen med en servett.
- Everything will be okey, sa jag och smekte försiktigt hennes kind samtidigt som jag satte mig ner.
- How can you say that everything will be okey. My sister is dead and she can never some back, nothing can be okey again! sa hon med en arg ton i rösten och slog bort min hand.
- I understand how you feel and I'm sorry, but... försökte jag men mer hann jag inte säga förens Emma avbröt mig med sin arga röst.
- You can't understand how I feel and you just do it worse when you say that it can be okey. It was your fault that I never could say ''goodbye'' or ''I love you'' to my sister, because you just want me to have sex with you, but I'm not that kind of girl. So please Harry, leave me alone.
- No, it's not like that, Emma I love you.
Hon lutade sig bakåt på stolen med armarna i kors. En lång tystnad uppstod mellan oss och jag visste inte vad jag skulle göra.
- Leave me alone, upprepade hon tyst och tårarna forsade ner från hennes blå ögon.
Emma reste sig upp från stolen och gick sin väg. Jag följde henne med blicken ända tills hon försvann in bakom en dörr. Jag tog upp mobilen och slog numret till Niall.
Marcus perspektiv
När jag och Gemma kom tillbaka till de andra, satt alla och stirrade på oss på balkongen. Förmodligen var det för att vi hade våra händer inflätade i varandra och det såg säkert ut som vi var jättekära.
- Hey guys, ropade Louis efter ett tag och log mot oss båda. Have a seat.
- Hello, sa jag och Gemma tillbaka.
Vi satte oss ner och Danielle hällde upp två glas vin till oss.
Timmarna gick och Alexandra satt och kollade på mig hela tiden kändes det som. Jag försökte att inte tänka på henne och bara umgås med alla andra så mycket som möjligt istället. Jag hade ju trots allt varit ett jävla svin, inte bara mot Gemma, utan mot alla.
Vi bestämde oss sedan för att gå hem till Gemmas lägenhet. När vi gick där på trottoaren hem, flög plötsligt en fråga ut ur min mun.
- What would break your heart more than anything?
Hon skrattade lite men kollade sedan frågande på mig när hon förstod att jag var seriös.
- Oh, I don't know, maybe if I found out that you cheated, or perhaps was in love with anyone apart of me, sa hon och tog tag i min hand.
- But I know you never will do that, sa hon sedan och log mot mig.
Nialls perspektiv
- Hello Niall, are you there? sa en snyftande röst i telefonen.
- Harry it is you? What's wrong? svarade jag och ju mer snyftningarna ökade desto oroligare blev jag.
- Her sister is... she is d...
- Calm down Harry and take it easy, sa jag för att försöka lugna honom.
Jag hörde att han tog några djupa andetag för att försöka på nytt.
- Emma's sister is dead, Emma hates me and I'll go home now, sa han och började gråta igen.
- What, is she dead?
- Yes. But Niall seriously, I will not be here anymore, I will go home.
När jag hörde Harry sådär förtvivlad så började det vattnas lite i mina ögon också, men jag gjorde allt jag kunde för att hålla gråten inne.
Efter att jag hade pratat med Harry ett tag så gick jag sedan ut till Alexandra igen och satte mig ner bredvid henne. När hon som vanligt frågade vem det var som ringde så sa jag än en gång att det var polisen som ville ställa några fler frågor, men sedan pratade vi inte mer om det. Kanske började hon bli misstänksam, men jag kunde inte berätta någonting för då skulle hon få panik och vilja åka hem. Det är bättre att hon får reda på det när hon har kommit hem.
________________________________________________________________________________________
Hej, ett till kapitel ute nu!!!! WOHUU!
.
I want you - chapter 74 ♥
Tidigare
Jag ville inte intala mig själv att hon var död. Jag började skaka på henne och säga hennes namn, men hon vaknade inte. Tårarna forsade ner från mina kinder och jag verkligen kände hur ont det gjorde i hjärtat. Jag skrek och skrek och tillslut kom Harry och drog in mig i hans famn.
- Everything is going to be okey, I promise, sa han och vilade sina läppar mot mitt huvud.
_________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Kvällen började närma sig och vi skulle snart gå iväg för att träffa de andra. Men plötsligt ringde det i min mobil och jag svarade snabbt när jag såg att det var Harry som ringde.
- Hey man, svarade jag glatt.
- Hello, sa Harry tyst i luren.
Jag började bli lite orolig. Han lät så dyster och det kändes som om något var fel.
- Are you okey? frågade jag.
- Yes, or no, actually I'm not.
- Okey dude, what's wrong?
Nu blev jag ännu oroligare och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
- You know... Emma and I came here because of Emmas sister. And know, we're in the hospital and I don't know what I can do, Emma is so sad, sa han.
- Okey, but do something for her, so she will be in a better mood and start thinking about something else.
Jag hörde att en dörr smälldes igen lite längre bort.
- I have to go, sorry. Call me later! sa jag och precis innan jag skulle lägga på luren stoppade Harry mig med:
- Wait! Don't say anything to Alex or someone else, thanks.
- I promise, sa jag och lade på luren.
Direkt när jag lagt på kom Alexandra in och frågade vem det var jag hade pratat med.
- The cops, svarade jag snabbt.
Eftersom Harry sagt åt mig att inte berätta något för någon så var jag tvungen att ljuga för Alexandra. Det kändes inte heller så jätte bra, men om jag skulle berätta för någon så skulle nog en panik uppstå samtidigt som alla skulle vilja åka hem och så vidare.
Efter att ha ljugit ihop vad poliserna ringde för, så gick Alexandra och jag hand i hand mot de andra och mot en underbar och trevlig kväll. Eller egentligen kanske den inte skulle bli så underbar eftersom jag inte kunde tänka på något annat än vad Harry hade sagt och hur jävligt dem faktiskt hade det i Sverige just nu.
Alexandras perspektiv
Jag och Niall gick efter ett tag, långsamt i mörkret, hem till hans lägenhet igen. Imorgon skulle jag åka hem och det kändes som om jag inte skulle få träffa Niall på evigheter efter det.
- Had you a good time tonight, Alex?
Niall öppnade dörren in till sin lägenhet.
- Yes! I can't belive that Liam and Danielle will move in together, sa jag medan jag satte mig ner på stolen och knöt upp mina skor.
Niall drog upp mig från stolen och kramade mig hårt. Plötsligt började jag gäspa och Niall backade ett steg ifrån mig.
- Are you tired? Shall we already go to bed? sa han och stirrade oroligt på mig.
- No, I just yawned, it doesn't mean I'm tired.
Han tog en kliv närmare mig igen och kysste mig lite lätt på pannan.
- Okey, then we can see a movie, sa han sedan och drog med mig till soffan.
Han satte sig ner vid tv:n och rotade bland alla sina filmer. Jag bäddade ner mig i soffan sålänge. Niall tog fram två filmer och lade fram dem på golvet.
- Grease or Titanic? frågade han sedan.
- Hmm... Grease! sa jag eftersom jag visste att det var Nialls favorit film.
- Yes! ropade han och var hur lycklig som helst.
Han satte i skivan i DVD-spelaren och tryckte på "play". Sedan reste han sig upp från golvet och gick sakta fram och bäddade sig ner i soffan han med.
När ungefär 30 minuter av filmen hade gått ringde plötsligt Nialls mobil. Han tog upp den fort.
- Hello, började han men reste sig sedan hastigt upp från soffan.
- I'm sorry Alex, I really need to take this, sa han sedan till mig och gick iväg med snabba steg mot något rum.
Jag nickade på huvudet och lutade mig fram för att trycka på "paus".
Efter några minuter kom han tillbaka med röda kinder och med sin mobil i ena handen. Han satte sig ner i soffan igen och la sina armar över mig.
- Who was it? frågade jag oroligt.
- Oh, it was just the cops.
- Again? sa jag och kollade fundersamt på honom.
- Yes, they asked about all these women as the hotelman killed, sa han och tryckte på "play" igen på fjärrkontrollen.
Han kysste mig på hjässan och drog mig närmare sig.
Jag visste att det inte var polisen som ringde, det var jag helt säker på att det inte var. Det var något som hade hänt, något som han inte ville berätta för mig. Frågan var vad?
_________________________________________________________________________________________
Hellojsan!!
- Hey man, svarade jag glatt.
- Hello, sa Harry tyst i luren.
Jag började bli lite orolig. Han lät så dyster och det kändes som om något var fel.
- Are you okey? frågade jag.
- Yes, or no, actually I'm not.
- Okey dude, what's wrong?
Nu blev jag ännu oroligare och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
- You know... Emma and I came here because of Emmas sister. And know, we're in the hospital and I don't know what I can do, Emma is so sad, sa han.
- Okey, but do something for her, so she will be in a better mood and start thinking about something else.
Jag hörde att en dörr smälldes igen lite längre bort.
- I have to go, sorry. Call me later! sa jag och precis innan jag skulle lägga på luren stoppade Harry mig med:
- Wait! Don't say anything to Alex or someone else, thanks.
- I promise, sa jag och lade på luren.
Direkt när jag lagt på kom Alexandra in och frågade vem det var jag hade pratat med.
- The cops, svarade jag snabbt.
Eftersom Harry sagt åt mig att inte berätta något för någon så var jag tvungen att ljuga för Alexandra. Det kändes inte heller så jätte bra, men om jag skulle berätta för någon så skulle nog en panik uppstå samtidigt som alla skulle vilja åka hem och så vidare.
Efter att ha ljugit ihop vad poliserna ringde för, så gick Alexandra och jag hand i hand mot de andra och mot en underbar och trevlig kväll. Eller egentligen kanske den inte skulle bli så underbar eftersom jag inte kunde tänka på något annat än vad Harry hade sagt och hur jävligt dem faktiskt hade det i Sverige just nu.
Alexandras perspektiv
Jag och Niall gick efter ett tag, långsamt i mörkret, hem till hans lägenhet igen. Imorgon skulle jag åka hem och det kändes som om jag inte skulle få träffa Niall på evigheter efter det.
- Had you a good time tonight, Alex?
Niall öppnade dörren in till sin lägenhet.
- Yes! I can't belive that Liam and Danielle will move in together, sa jag medan jag satte mig ner på stolen och knöt upp mina skor.
Niall drog upp mig från stolen och kramade mig hårt. Plötsligt började jag gäspa och Niall backade ett steg ifrån mig.
- Are you tired? Shall we already go to bed? sa han och stirrade oroligt på mig.
- No, I just yawned, it doesn't mean I'm tired.
Han tog en kliv närmare mig igen och kysste mig lite lätt på pannan.
- Okey, then we can see a movie, sa han sedan och drog med mig till soffan.
Han satte sig ner vid tv:n och rotade bland alla sina filmer. Jag bäddade ner mig i soffan sålänge. Niall tog fram två filmer och lade fram dem på golvet.
- Grease or Titanic? frågade han sedan.
- Hmm... Grease! sa jag eftersom jag visste att det var Nialls favorit film.
- Yes! ropade han och var hur lycklig som helst.
Han satte i skivan i DVD-spelaren och tryckte på "play". Sedan reste han sig upp från golvet och gick sakta fram och bäddade sig ner i soffan han med.
När ungefär 30 minuter av filmen hade gått ringde plötsligt Nialls mobil. Han tog upp den fort.
- Hello, började han men reste sig sedan hastigt upp från soffan.
- I'm sorry Alex, I really need to take this, sa han sedan till mig och gick iväg med snabba steg mot något rum.
Jag nickade på huvudet och lutade mig fram för att trycka på "paus".
Efter några minuter kom han tillbaka med röda kinder och med sin mobil i ena handen. Han satte sig ner i soffan igen och la sina armar över mig.
- Who was it? frågade jag oroligt.
- Oh, it was just the cops.
- Again? sa jag och kollade fundersamt på honom.
- Yes, they asked about all these women as the hotelman killed, sa han och tryckte på "play" igen på fjärrkontrollen.
Han kysste mig på hjässan och drog mig närmare sig.
Jag visste att det inte var polisen som ringde, det var jag helt säker på att det inte var. Det var något som hade hänt, något som han inte ville berätta för mig. Frågan var vad?
_________________________________________________________________________________________
Hellojsan!!
I want you - chapter 73 ♥
Tidigare
- Do you want to move to London?
Emma kollade förvånande på mig med två stora stirrande blå ögon.
- Harry..., var det enda hon fick fram eftersom hennes mobil började ringa mitt i allt.
Jag suckade tyst för mig själv och rätade till kudden jag låg på. Men vad Emma hade sagt till mig när hon pratat färdigt i telefonen gjorde att jag raketsnabbt reste mig upp från sängen och sprang ut från hotellrummet.
_________________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
Jag vaknade nästa morgon av att solen starkt lyste in genom fönstret. Jag reste mig tröttsamt upp från sängen, gick fram till fönstret och drog ner persiennerna. Gemma måste ha hört när jag gick upp eftersom när jag vände mig om igen hade hon plötsligt rest sig upp från sängen hon med.
- Morning, sa jag när våra blickar möttes.
- Hey, sa hon som svar och gick snabbt emot mig.
Hon gav mig en stor kram och en liten lätt kyss på kinden.
- Can we do something fun today? frågade hon sedan och tog min hand.
- Have we not always fun?
- Of course, sa hon och log. But today I think we should do something more fun, because you're going home tomorrow.
Gemma hade faktiskt rätt. Imorgon skulle jag åka hem från Gemma och London. Och det här var min sista chans, min sista chans att få Alexandra och tänka på annat, alltså på mig. Om vi gjorde något riktigt roligt idag och kom tillbaka som om vi vore jättekära skulle nog hela planen fungera.
- I think we are going on a trip in London, just you and me, sa jag sedan och log brett mot Gemma.
Efter någon timme, då vi hade duschat, klätt på oss kläder och ätit frukost, var vi påväg ut till en taxi. Gemma hade gått med på idén om en utflykt i london, där bara hon och jag skulle umgås för sista gången på väldigt länge.
- I am really glad we met, Marcus.
Vi satt på en bänk i parken med en varsin glass i handen. Klockan började närma sig 4 på eftermiddagen och jag och Gemma hade bestämt oss för att gå hem till de andra om en liten stund.
- Yes, me too, sa jag och lade mig ner på bänken i Gemmas knä och började fundera.
Jag var förstås jätteglad över att vi hade träffats. Att vi hade blivit jättebra vänner, till och med mer än vänner. Men det var inte förens nu när jag låg där i Gemmas knä med blicken upp mot himlen, jag förstod att jag hade gått för långt. Jag hade utnyttjat Gemma för att få Alexandra tillbaka. Hur kunde man egentligen göra så? Gemma förtjänade bättre. Hon var ju trots allt en tjej som hade huvudet på skaft och som alltid ville hitta det positiva med allt. Hon var också väldigt snäll, omtyckt och man fick absolut inte glömma att hon såg väldigt bra ut.
Det kanske var bäst att bara berätta sanningen för henne. Var det verkligen så bra att hon var kär i mig men jag egentligen aldrig hade varit kär i henne?
- Gemma, I have to tell you something, sa jag och reste mig upp från hennes knä och satte mig till rätta.
- You can tell me everything baby, you know I am listen.
Men det var i det ögonblicket jag bestämde mig för att ändå inte berätta det. Jag skulle krossa hennes hjärta och allt skulle bara bli värre än vad det hade varit förut.
- Now, I think I don't like you anymore, I think I love you, sa jag och kysste henne mjukt på hennes röda läppar.
Emmas perspektiv
- Do you want to move to London? frågade Harry plötsligt.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag älskade Harry, det gjorde jag verkligen. Men kanske gick vi ändå lite för snabbt fram. Jag var ju bara trots allt bara 17 år.
- Harry, började jag men hann inte säga mer eftersom min mobil lite längre bort började vibrera och ringa. Jag reste mig snabbt upp från sängen och gick fram och tog upp mobilen. Jag tryckte på "svara" och la telefonen mot mitt ena öra.
- Hallå, svarade jag.
- Hej gumman, sa min pappa lugnt i telefonen.
Jag började bli lite orolig. Varför skulle pappa ringa mitt i natten om det inte var något viktigt som hade hänt?
- Har det hänt något? frågade jag pappa och tittade bak på Harry med en orolig blick.
- Det är bäst att du kommer till sjukhuset nu på en gång, ta med dig Harry, sa han och även fast han inte såg mig nickade jag ändå på huvudet.
Jag lade ner mobilen snabbt igen.
- Get dressed! ropade jag till Harry medan jag slängde på mig en stor stickad tröja.
- Why? sa han och tittade frågande på mig.
- We have to go to the hospital, it's an emergency, sa jag och kastade en t-shirt och ett par byxor till Harry.
Vi sprang sedan ut från hotellrummet och hotellet, hoppade in i närmaste taxi och körde iväg till sjukhuset.
Maja låg där ihopkrupen i sin säng. Mamma satt bredvid henne med tårar rinnande ner från hennes kinder. Pappa kom rusandes emot mig när han såg att vi hade kommit. Han kramade om mig hårt och jag tittade förvånande på honom. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett min pappa gråta förut. Jag visste att han bara skulle gråta om han och mamma skulle skiljas, om en otäck händelse skulle inträffa eller om jag eller Maja var döendes.
- Läkaren sa ju att det var stabilt, sa jag tyst och gick försiktigt fram till Maja.
- Han hade fel, sa mamma och torkade bort en tår på sin kind.
Jag drog till mig en stol och satte den bredvid sjukhussängen.
- Hon är väl inte...
Det krävdes ett djupt andetag innan jag kunde säga ordet.
- ... död?
Det blev helt tyst i rummet och det var i det ögonblicket jag förstod att hon faktiskt var död. Jag och Harry hade legat och skrattat på ett lyxigt hotell medans min lillasyster Maja hade dött.
Jag ville inte intala mig själv att hon var död. Jag började skaka på henne och säga hennes namn, men hon vaknade inte. Tårarna forsade ner från mina kinder och jag verkligen kände hur ont det gjorde i hjärtat. Jag skrek och skrek och tillslut kom Harry och drog in mig i hans famn.
- Everything is going to be okey, I promise, sa han och vilade sina läppar mot mitt huvud.
______________________________________________________________________________________
Heeeellluuu på er! Hoppas ni har det bra? Vet inte ifall det blev så bra som jag hade tänkt, men ajja! Puuuuusss.
I want you - chapter 72 ♥
Tidigare
Efter att ha duchat och klätt upp oss lite så gick vi ner till hotellets restaurang, där vi tänkte spendera delar av kvällen. Vi åt, skrattade och pratade och för en liten stund glömde jag min syster och alla tårar. Vi hade verkligen en jätte mysig kväll och den skulle bli bättre, sa Harry.
''This night gonna be the best night in my life'' hade han sagt och jag undrade vad han menade med det. Men jag hade mina aningar.
__________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Efter en stund tog vi hissen upp till hotellrummet från restaurangen. Jag hade tänkt på vad Harry hade sagt hela kvällen och jag var så nyfiken att jag frågade ungefär varannan minut vad det var han egentligen menade. Men då log Harry bara och skakade bestämt på huvudet.
När jag precis klivit in genom dörren gick jag raka spåret in mot duschen. Jag kände mig ganska "äcklig" efter alla tårar som fallit ner under dagen och håret som var lite smått fettigt. Jag duschade en lång stund och lät vattnet rinna ner längs kroppen. Jag shamponerade håret och rakade mig, sedan gick jag motvilligt ut ur dushen och virade in mig i handduken. När jag precis gått ut ur badrummet, gått fram till väskan och tagit ut kläder och sattit på mig en bh, kände jag en varm hand på min rygg. Jag vände blicken utan att röra en enda kroppsdel. Jag såg att Harry stod där bakom mig, helt naken. Han knäppte försiktigt upp min bh och kysste mig sedan mjukt i nacken. Jag vände mig sakta om och snart möttes våra läppar i en allt mer och mer passionerad kyss. Jag kände lukten av Harrys parfym. Den doftade så otroligt gott och den luktade verkligen Harry, så som han borde lukta.
Han tog tag i min hand och drog med mig till en stor säng några meter bort. Han knuffade mig försiktigt bakåt och jag föll mjukt på ryggen. Han lade sig halvt över mig och hans läppar trycktes hårt mot mina.
- Are you sure you want? frågade Harry plötsligt och log mot mig.
- Yeah of course, kiss me! utbrast jag.
Harry var inte den första jag skulle ha sex med. Nej, jag hade haft det förut, men aldrig med en person som jag verkligen önskade att jag hade haft det med. Jag önskade egentligen att Harry var den första. Jag älskade honom så otroligt mycket.
Han kysste mig på halsen och smekte min solbrända mage.
Alexandras perspektiv
Jag och Niall hade bestämt oss för att hitta på något kul med de andra, så när kvällen började närma sig ringde vi upp Louis, Zayn och Liam och frågade om de kunde ta med sina flickvänner och hitta på något. När vi hade planerat och bestämt att vi skulle ut och äta någonstans och därefter åka hem och titta på någon film började genast jag rota ut massa kläder ur min väska. Jag drog till med en kort spetsklänning med ett brunt skärp till. Jag kände att jag ville vara extra fin, så jag öste på med smink i aniktet. När jag var fixad och klar gick jag ut till Niall som satt och pratade i telefonen.
- Who was it? frågade jag när han hade lagt på luren.
- The cops, sa Niall och tittade märkvärdigt på mig.
- What did they said? sa jag och tittade fundersamt på honom.
- Oh, they just asked a little bit about the hotel-man.
Jag ryckte på axlarna och gick iväg ut till hallen för att sätta på mig skorna. Sedan gick jag och Niall ut ur lägenheten hand i hand och tog trappen ner till utgången. Vi skulle möta de andra direkt vid restaurangen så vi gick direkt till restaurangen Liam och Danielle hade hittat.
När vi väl hade beställt mat, ätit, skrattat, pratat och bara haft det roligt, ställde sig plötsligt Niall upp.
- I want to propose a toast to Alex because she took the murderer! sa han och alla höjde sina glas.
- Cheers! ropade alla och tog glasen och smällde dem mot de andra.
Efter några timmar bestämde vi oss för att bege oss hem igen. Men den här gången till Liams lägenhet. Vi satt och pratade på hans balkong och bara njöt av den friska luften. Niall höll om mig när jag frös och hans värme spreds över hela min kropp.
Efter en stund kom också Gemma och Marcus. De hade varit på någon utflykt i London under hela dagen. De höll varandra i handen och jag kunde verkligen se att Marcus var kär, men inte lika kär som Gemma var kär i honom...
Harrys perspektiv
Jag och Emma valde att bara ligga och mysa med varandra efter processen. Jag ville att någon gång skulle bli den första, och varför skulle inte vi kunna ha sex nu på ett lyxigt hotellrum i Göteborg?
- Where have you been in my whole life? frågade plötsligt Emma och log brett mot mig.
- I don't know. I can't belive that we never had meet each other before, sa jag som svar och smekte henne upp och ner på ryggen.
- I love you Harry, sa hon och lutade sig fram och kysste mig.
Emma var verkligen den rätta för mig. Jag kunde verkligen inte hitta någon bättre än henne. Hon var mitt allt och allt hemskt jag hade gjort mot henne, hade jag spolat bort i huvudet. Ingen eller inget kunde förstöra våran kärlek till varandra nu. Vi var så oskiljaktiga att jag inte kunde stoppa det som flög ut ur min mun.
- Do you want to move to London?
Emma kollade förvånande på mig med två stora stirrande blå ögon.
- Harry..., var det enda hon fick fram eftersom hennes mobil började ringa mitt i allt.
Jag suckade tyst för mig själv och rätade till kudden jag låg på. Men vad Emma hade sagt till mig när hon pratat färdigt i telefonen gjorde att jag raketsnabbt reste mig upp från sängen och sprang ut från hotellrummet.
________________________________________________________________________________
Hej fina ni! Här kom det efterlängtade kapitlet. Den blev en liten snutt sex, men hade ingen aning om om ni ville ha detaljerat eller inte. Så nu kan ni ju vara med och påverka nästa "sex kapitel". Mer, mindre eller var det precis lagom? Kommentera bara! puuuuuuussss!
I want you - chapter 71 ♥
Tidigare
Jag bäddade mig så småning om ner i soffan med en filt eller två. Undra hur mitt liv skulle se ut om ungefär sådär tio år? Lägenheten min mamma nyss ringt och berättat att dem köpt gjorde mig så himla lycklig. Jag blev så glad att jag till och med sa att jag älskade henne, vilket bara hände när man var sådär riktigt glad.
______________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Alexandra var ganska sur på mig, jag trodde att hon skulle ha glömt det där när vi vaknade på morgonen men så var tyvärr inte fallet. Hon bara gick upp ur sängen, klädde på sig och lämnade lägenheten och jag hade inget annat val än att följa efter henne. För vad som helst skulle ju kunna hända henne där ute på Londons gator och speciellt när hon letade efter ett gäng mördare, som dock bara finns i hennes drömmar. Jag gick hela tiden en bit bakom henne så hon inte såg mig, men jag var tvungen att se henne. Till en början förstod jag inte vart hon var påväg men sedan kom jag på att hon skulle till hotellet som dem hade bott på senast dem var här i London, för hon hade snackat om att hon såg hotellmannen bära runt på den där kvinnan.
När jag äntligen såg hotellet så gick Emma med bestämda steg in och jag gick långsamt efter. Plötsligt hörde jag henne skrika hysteriskt och jag sprang in på hotellet och såg hotellmannen hålla ett hårt strypgrepp om Emmas hals. Jag puttade snabbt bort honom och räddade Alexandra.
- How are you? frågade jag och smekte henne lätt på kinden.
- Who had right?
Jag kysste mjukt hennes läppar, sedan tittade jag på henne och sa:
- You, and tonight we're going to celebrate, because you are a hero.
- Okey, but can we go home now? frågade hon och vi gick sedan hand i hand ut från hotellet.
På vägen hem ringde vi också polisen och berättade vad som hade hänt, för annars kanske skulle hotellmannen fortsätta mörda kvinnor bara för att han inte tyckte om dem.
Gemmas perspektiv
Kanske gick jag lite till överdrift när jag blev så tjurig på Marcus men jag var trött och besviken på honom.
Jag la mig i min stora säng som brukar vara så varm och mysig, men som nu var kall och för stor. Jag försökte tänka andra tankar men hela tiden kom en bild upp i mitt huvud som föreställde Marcus. Plötsligt kände jag att någonting vibrerade i sängen och jag letade snabbt upp min mobil. ''Goodnight'' stod det i ett sms skickat från Marcus. Jag tittade länge på smset och utan att tänka mig för skrev jag ''Come to me, I miss you'' och sedan tryckte jag på skicka. Det tog inte så lång tis innan någon knackade på dörren och den öppnades långsamt. Marcus gick långsamt in i rummet, han la sig ner på sängen brevid mig och frågade:
- Why are you so angry at me?
Jag tittade in i hans blågrå ögon samtidigt som jag tog tag i hans hand.
- I heard that you said ''Jag älskar dig'' to someone in the phone, sa jag sedan.
Han började skratta lite smått och jag tittade frågande på honom.
- It was to my mum, she bought an apartment to me and then I said ''Jag älskar dig'' to her, berättade han och vi båda började skratta. Jag skämdes dock lite på grund av att jag blivit så arg för ingenting, men det kunde ju ha varit värre.
Vi låg och pratade ett tag och nu kände jag att jag vart på bra humör igen.
- I don't love you, I think I just like you yet, sa Marcus och log mot mig.
- Yes it's right, I just like you too. But I think that this is the beginning to something.
Istället för ett svar fick jag en kyss och kyssar blev det ganska många men efter en stund tystnad så somnade vi båda.
Emmas perspektiv
Harry och jag stannade tillsammans med mina föräldrar nästan hela dagen på sjukhuset, men ändå hade jag inte fått kontakt med min syster på hela dagen. Det som var så typiskt är att just när Harry och jag var i fiket för att ta något att äta, då, just då vaknade Maja och mamma och pappa kunde byta ett par ord med henne. Men när vi kom tillbaka till rummet där Maja låg så hade hon somnat igen.
Vi satt allesammans och pratade när plötsligt en läkare kom in med en allvarlig min. Harry greppade min hand då vi båda var beredda på att få ett dåligt besked.
- Eftersom Maja vaknade förut och eftersom proverna har visat ganska bra resultat så kan vi säga att läget nu är ganska stabilt, sa läkaren och log lite lätt.
Jag andades ut av lättnad och jag log inombords.
- Ni kan åka hem om ni vill, sa mamma och tittade på mig och Harry.
___________________________________________________________________________________________
Hoppas ni gillar det! Kramar!!!
Jag bäddade mig så småning om ner i soffan med en filt eller två. Undra hur mitt liv skulle se ut om ungefär sådär tio år? Lägenheten min mamma nyss ringt och berättat att dem köpt gjorde mig så himla lycklig. Jag blev så glad att jag till och med sa att jag älskade henne, vilket bara hände när man var sådär riktigt glad.
______________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Alexandra var ganska sur på mig, jag trodde att hon skulle ha glömt det där när vi vaknade på morgonen men så var tyvärr inte fallet. Hon bara gick upp ur sängen, klädde på sig och lämnade lägenheten och jag hade inget annat val än att följa efter henne. För vad som helst skulle ju kunna hända henne där ute på Londons gator och speciellt när hon letade efter ett gäng mördare, som dock bara finns i hennes drömmar. Jag gick hela tiden en bit bakom henne så hon inte såg mig, men jag var tvungen att se henne. Till en början förstod jag inte vart hon var påväg men sedan kom jag på att hon skulle till hotellet som dem hade bott på senast dem var här i London, för hon hade snackat om att hon såg hotellmannen bära runt på den där kvinnan.
När jag äntligen såg hotellet så gick Emma med bestämda steg in och jag gick långsamt efter. Plötsligt hörde jag henne skrika hysteriskt och jag sprang in på hotellet och såg hotellmannen hålla ett hårt strypgrepp om Emmas hals. Jag puttade snabbt bort honom och räddade Alexandra.
- How are you? frågade jag och smekte henne lätt på kinden.
- Who had right?
Jag kysste mjukt hennes läppar, sedan tittade jag på henne och sa:
- You, and tonight we're going to celebrate, because you are a hero.
- Okey, but can we go home now? frågade hon och vi gick sedan hand i hand ut från hotellet.
På vägen hem ringde vi också polisen och berättade vad som hade hänt, för annars kanske skulle hotellmannen fortsätta mörda kvinnor bara för att han inte tyckte om dem.
Gemmas perspektiv
Kanske gick jag lite till överdrift när jag blev så tjurig på Marcus men jag var trött och besviken på honom.
Jag la mig i min stora säng som brukar vara så varm och mysig, men som nu var kall och för stor. Jag försökte tänka andra tankar men hela tiden kom en bild upp i mitt huvud som föreställde Marcus. Plötsligt kände jag att någonting vibrerade i sängen och jag letade snabbt upp min mobil. ''Goodnight'' stod det i ett sms skickat från Marcus. Jag tittade länge på smset och utan att tänka mig för skrev jag ''Come to me, I miss you'' och sedan tryckte jag på skicka. Det tog inte så lång tis innan någon knackade på dörren och den öppnades långsamt. Marcus gick långsamt in i rummet, han la sig ner på sängen brevid mig och frågade:
- Why are you so angry at me?
Jag tittade in i hans blågrå ögon samtidigt som jag tog tag i hans hand.
- I heard that you said ''Jag älskar dig'' to someone in the phone, sa jag sedan.
Han började skratta lite smått och jag tittade frågande på honom.
- It was to my mum, she bought an apartment to me and then I said ''Jag älskar dig'' to her, berättade han och vi båda började skratta. Jag skämdes dock lite på grund av att jag blivit så arg för ingenting, men det kunde ju ha varit värre.
Vi låg och pratade ett tag och nu kände jag att jag vart på bra humör igen.
- I don't love you, I think I just like you yet, sa Marcus och log mot mig.
- Yes it's right, I just like you too. But I think that this is the beginning to something.
Istället för ett svar fick jag en kyss och kyssar blev det ganska många men efter en stund tystnad så somnade vi båda.
Emmas perspektiv
Harry och jag stannade tillsammans med mina föräldrar nästan hela dagen på sjukhuset, men ändå hade jag inte fått kontakt med min syster på hela dagen. Det som var så typiskt är att just när Harry och jag var i fiket för att ta något att äta, då, just då vaknade Maja och mamma och pappa kunde byta ett par ord med henne. Men när vi kom tillbaka till rummet där Maja låg så hade hon somnat igen.
Vi satt allesammans och pratade när plötsligt en läkare kom in med en allvarlig min. Harry greppade min hand då vi båda var beredda på att få ett dåligt besked.
- Eftersom Maja vaknade förut och eftersom proverna har visat ganska bra resultat så kan vi säga att läget nu är ganska stabilt, sa läkaren och log lite lätt.
Jag andades ut av lättnad och jag log inombords.
- Ni kan åka hem om ni vill, sa mamma och tittade på mig och Harry.
Jag nickade utan att fråga Harry, för efter en hel dag på sjukhuset vill man nästan inget hellre än att åka hem. Jag gick fram till sängen där min syster låg och sov, jag klappade henne lätt på kinden och sedan gick Harry och jag ut.
- Can we sleep on a hotel? frågade Harry när vi kommit ut från sjukhuset.
- Of course, sa jag samtidigt som vi satte oss i en taxi.
Efter en stunds letande slutade det med att vi checkade in på Hotell Gothia Tower, som låg skapligt nära sjukhuset.
Efter att ha duchat och klätt upp oss lite så gick vi ner till hotellets restaurang, där vi tänkte spendera delar av kvällen. Vi åt, skrattade och pratade och för en liten stund glömde jag min syster och alla tårar. Vi hade verkligen en jätte mysig kväll och den skulle bli bättre, sa Harry.
''This night gonna be the best night in my life'' hade han sagt och jag undrade vad han menade med det. Men jag hade mina aningar.
___________________________________________________________________________________________
Hoppas ni gillar det! Kramar!!!