oonedirectioon

Alexandras perspektiv
Dagar gick och jag hade länge funderat på hur jag skulle göra. Jag visste inte om jag skulle säga till Emma vad jag hade hört när Niall och Harry stod och pratade. Jag visste inte om jag skulle berätta att Harry hade varit otrogen. När jag hade hört vad de hade sagt smög jag tillbaka ut i rummet och sa att de hade spillt läsk på golvet till Emma. När de sedan kom ut efter några minuter låtsades de bara att de inte hade hänt något, och jag låtsades som om jag inte hade hört något.

Idag var söndag, en sådan där dag man inte visste vad man skulle göra. Niall var borta som vanligt och skulle inte komma hem förens framåt kvällen. Emma och jag hade varit lite sura på varandra sedan "William-träffen". Egentligen visste jag inte varför jag var sur på henne, Harry hade ju varit otrogen så varför skulle inte hon kunna få flirta runt? Jag hade hur som helst inte någon större lust att ringa till henne.

Jag satte på tv:n och började zappa runt lite, men upptäckte ganska snabbt att det inte fanns något roligt att titta på. Jag suckade och reste mig långsamt upp från soffan. Jag begav mig ut i hallen och slängde på mig ett par skor. Sedan gick jag ut från lägenheten och ner mot gatan.

Jag följde vägen längs floden i parken. Egentligen var det nästan ingen flod eftersom vattnet stod stilla, eller vattnet såg stilla ut i alla fall.

Jag satte mig ner på en liten avlägsen bänk. Jag kollade ut mot floden som stod stilla och tänkte för mig själv. Hur kommer det sig att jag just sitter här? Hur kommer det sig att jag just träffade Niall? Och hur kommer det sig att jag flyttade hit med just honom? Jag började fundera, men kunde inte komma på varför.

Jag suckade lite tyst och lade mig sedan ner på bänken.

Jag kände att ett par tårar sakta började rinna ner från ögonen. Jag hade ingen aning om varför men kände att det bara var skönt att gråta, det hade faktiskt aldrig varit så skönt att gråta förut.

Jag fick ännu en gång den där känslan över att någonting fattades, något i mitt liv fattades. Vad det var kunde jag inte komma på. Det var som om någon förbjöd mig att förstå.

Jag reste mig upp från bänken och gick med snabba steg mot en liten livsmedelsaffär. Jag köpte två Ben & Jerrys och fyra stora chokladkakor. Sedan begav jag mig hem till Emmas och Harrys lägenhet.

Emma var min bästavän, och även om hon skulle bryta ihop om jag sa sanningen skulle det ändå vara värt det.

Jag stod länge utanför dörren och tänkte. Skulle jag knacka på? Jag räknade till tre och sedan knackade jag på. Efter några sekunder öppnade en glad Emma dörren. Jag ville verkligen inte förstöra det nu. Jag ville inte förstöra Emmas och Harrys föhållande med att säga att Harry hade varit otrogen.

Jag gav fram Ben & Jerrysen och kramade om Emma som kollade frågade och ovetande på mig.

 

Harrys perspektiv
Jag och grabbarna hade åkt över till Paris över helgen på några möten och intervjurer. Jag vet inte om Niall hade berättat för de andra vad jag hade gjort, men alla verkade på något sätt sura på mig. Jag förstod det inte, varför kunde vi inte bara släppa det och låtsas som inget hade hänt? De visste ju att jag ångrade mig och aldrig skulle göra något sånt egentligen.

När helgen var slut skulle vi flyga hem och på flygplatsen trodde jag mig se min älskade Emma stå en liten bit bort. Jag och grabbarna gick närmare och plötsligt såg vi att det var någon helt annan person än Emma.

- What is she doing here?

Zayn blängde på mig och jag ryckte på axlarna. Hur skulle jag veta att Isabelle var här?

Jag suckade när hon kom springandes emot mig med ett stort leende på läpparna.

- What are you doing here Isabelle? frågade jag efter att hon hade gett mig en stor kram.

- I missed you so much and I couldn't wait to see you. So I came here, sa hon.

Jag kollade bak på Liam, Louis, Zayn och Niall och såg att alla höjde ögonbrynen och suckade för sig själva.

När jag vände mig om igen möttes jag snabbt av en kyss. Jag knuffade direkt bort henne och torkade mig för munnen.

- Okey Isabelle, sa jag och harklade. Please understad that Emma is the girl I want. The girl I maybe want to marry me with. Not you. I even didn't want you when we actually were togheter. So please leave me alone and do not talk with me again, because I hate you.

Jag vände mig om och såg att killarna såg väldigt nöjda ut efter mitt korta tal som jag hade utbringat särsklit till Isabelle.

- I deserve a so much better guy than you Harry, sa Isabelle innan hon vände sig om och gick iväg.

Louis gav mig en high five och de andra grabbarna skrattade högt. Sedan tog vi våra väskor och begav oss ut från flygplatsen vi med.

När vi satt i bilen påväg hem kände jag att det skulle bli så otroligt skönt att få gå och lägga sig i sin egna säng, och det skulle absolut inte göra något om Emma låg bredvid. Hjärtat började klaffa hårt när jag tänkte på henne och hela jag blev alldeles varm.

Jag öppnade dörren, ganska så tyst. Det hade blivit mörkt ute så Emma kanske sov. Jag ställde ifrån mig väskorna i hallen och hängde upp jackan på en galge och ställde upp skorna på skohyllan. Jag gick genom mörkret längre in i huset tills jag kom fram till sovrummet. Jag öppnade dörren och gick fram och slängde mig på sängen när jag märkte att Emma inte låg där. Konstigt tänkte jag. Undrar vart hon kan vara?

Jag bäddade ner mig i sängen och visste att jag skulle somna när som helst. Men plötsligt hörde jag ett ljud och jag vaknade till. Jag hörde ett fnitter och såg att dörren öppnades sakta in till sovrummet.

Emmas ögon lyste starkt i mörkret och samma sak med hennes blonda ljusa hår.
Hon log mot mig medans hon snabbt tog av sig alla sina kläder. Hon kröp sedan ner under täcket och började kyssa mig vilt. Hon närmade sig mitt öra och plötsligt stannade hon där.

- I missed you, viskade hon sedan och jag kände att ett leende blev till på mina läppar.

Hon fortsatte att kyssa mig och plötsligt knäppte hon upp mina byxor som jag inte orkat ta av mig innan och drog ner dem ända till knäna.

 

___________________________________________________________________________________________

Hej finaste underbaraste ni! Jag kan inte fatta att vi fortfarade har besökare här! Det var liksom mer än 2 veckor sedan vi uppdaterade och jag är så otroligt ledsen för det. Jag skojar inte när jag säger att vi verkligen inte har haft tid med att skriva. Vi går på en skola som begär att vi typ ska plugga skiten ur oss, och ja, egentligen vill man säga ifrån, men det kan man ju knappast göra. Jag har också varit och är sjuk hela den här veckan så jag har skrivit en liten snutt varje dag, eftersom jag inte har mått så bra.

Men vi uppskattar att ni fortfarande läser och vi ska försöka göra så att det här inte händer igen, för det är fan inte acceptabelt!

LOVE YOU GUYS! 

...och angående kapitlet. Väldigt dåligt, och förlåt för att jag inte skriver så detaljerat när det gäller sexdelen, men det är ganska obekvämt att skriva och sen vet jag inte riktigt hur mycket ni vill ha.