oonedirectioon

 

________________________________________________________________________________

 

Alexandras perspektiv
Det hade verkligen inte gått som jag hade tänkt igår. Allt var förstört. Marcus hatade mig och skulle aldrig förlåta mig för det jag gjorde. Eller rättare sagt alla de sakerna jag gjorde mot honom. Till exempel när jag kysste honom bara för att han skulle följa med till London och alla de gångerna jag har lekt med hans känslor bara för att komma närmare Niall. Han förtjänade helt enkelt inte ens någon som mig, han förtjänade någon bättre.

- Alexandra! Jag åker till jobbet nu, vill du ha skjuts någonstans?!

Jag låg i sängen och kollade på "the notebook" när pappa ropade hej vilt från nedervåningen. Sett på film var det enda jag hade gjort sen igår. Film, äta, film, sova, film äta, film, sova och nu film igen. Lite glass till var inte heller fel.

- Jag kommer ner pappa!

Jag stängde av filmen och gick och tog på mig en stor tröja. Jag orkade varken fixa i ordning mig i håret eller sminka mig så jag sprang raka spåret ut från mitt rum och ner till undervåningen där pappa stod redo att åka. 

 Vi satte oss i bilen och radion började genast spela musik. Men det var som om radion ville jävlas med mig för låten som precis hade börjat var en av just One Directions gamla låtar, Little Things.

Jag stängde omedelbart av.

- Så vart ska jag skjutsa dig? frågade pappa och satt fast med blicken på vägen.

- Jag vet inte.

- Vadå "vet inte"?

- Jag ville bara komma hemifrån. Jag orkar inte se längre när Noah ser att Allie är lycklig med Lon och Noah kämpar med att bygga upp huset bara för att han tror att Allie ska komma tillbaka till honom då.

Pappa kastade blicken från vägen mot mig.

- Va? sa han och tittade frågande.

- Det var inget, svarade jag kort och suckade.

 - Men ta en promenad i parken då om du inte vet vad du ska göra. Det är alltid trevligt, gav pappa med förslag och tittade nöjt på mig.

Jag tänkte igenom hans förslag och sa:

- Okej pappa. Varför inte?

Pappa släppte av mig efter några minuter vid parken. Parken där jag och Marcus en gång suttit vid tågspåret och pratat ut om livet. Nu däremot ville jag bara gå här själv, njuta av de sista sommardagarna och bara va.

Det tog dock inte lång tid innan allt var förstört. Nej, för vad gjorde Marcus här nu såhär tidigt på morgonen? Jag såg ju helt förjävlig ut. Han fick verkligen inte se mig såhär. Jag tittade in mot skogen och tänkte att jag kunde gömma mig bakom ett träd. Men det var redan för sent. För rätt som det var mötte jag hans blick och jag visste inte om jag bara skulle springa därifrån. Men blicken han gav mig sa att jag skulle springa, springa till honom och kyssa honom tusen gånger om. Det var just den blicken han gav mig. Så vad hade jag för val?

I nästa sekund kastade jag mig på honom och kysste hans perfektformade mjuka läppar.

- Jag älskar dig Marcus.

- Jag älskar dig Alexandra.