I want you - chapter 99 ♥
Tidigare
- William, sluta.
Jag försökte knuffa bort honom, men han höll sig hårt kvar.
Jag ropade på hjälp flera gånger, men även om jag ropade hundratusentals gånger var det ingen som hjälpte mig.
Allt blev mörkt igen och det kändes som om de här var de sista minuterna i mitt liv, och kanske till och med dem värsta.
____________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv - tre dagar tidigare i parken
Jag sprang längs de folktomma gatorna och bort mot en stor park. Min kondition var inte den bästa så jag satte mig ner på huk och vilade ett tag. När jag hade samlat lite krafter var jag uppe på ben igen och sprang iväg. Det tog inte lång tid innan jag stannade igen. Jag stannade till när jag såg en kille spela gitarr lite längre bort. Han satt på en bänk och drog fingrarna upp och ner på strängarna.
- Hey, Liam? ropade jag och killen slutade spela.
- Alexandra, hi!
Jag sprang fram till Liam och satte mig ner bredvid honom på bänken.
- It sounded terrible, sa jag och skrattade.
Liam lade ifrån sig gitarren.
- I know, sa han bara och gav mig ett litet leende.
- How are you by the way? sa jag och gav Liam en frågande blick.
- It has been a hard time for me since Danielle and I broke up, but it feels better with each passing day, sa Liam och lät lite bedrövad.
- Yeah, and that is good, I think, sa jag för att få honom på bättre humör.
Det blev tyst och jag skulle precis resa mig upp för att springa vidare, men Liam höll mig kvar.
- And how is it with you and Niall?
- Oh, it's good. We love each other, sa jag och gav Liam ytterligare ett leende.
- Are you sure about that? frågade Liam och kollade mig allvarligt i ögonen. Doesn't the name Marcus say something?
Liam tog upp gitarren igen och fortsatte att spela. Det lät absolut inte bra, men det tänkte jag inte på. Jag tänkte bara på allt jag hade missat i mitt liv.
Allt stannade till och det kändes som jag var i en helt ny värld.
Varför hade jag inte kommit på det förut? Varför hade jag inte kommit på att det inte var Niall jag ville ha. Det var inte han jag tänkte på varje gång vi kysstes. Det var någon helt annan och jag hade inte kommit på det förens nu. Jag drog bort svetten från min panna och lade mig ner på marken.
Jag vaknade av ett obehagligt ljus som bara lyste in rakt i mina stängda ögon. Jag öppnade dem sakta och såg att solen lyste starkt in genom fönstret. Jag reste mig upp och gick fram och drog ner persiennerna. Jag vände mig sedan om och såg att någon låg i min säng. Jag skrek till och personen reste sig tröttsamt upp från sängen. Jag såg mig omkring och såg att det inte var i mitt rum jag befann mig i.
- Emma, varför skriker du?
Jag kastade en blick mot personen som precis hade vaknat. Det var William. Varför låg jag och William i samma säng?
- Vad gör du här? frågade jag och gick fram och satte mig på sängen.
- Jag bor här, sa William kort med en nyvaken röst.
- Men vad gör jag här då?
Jag mindes verkligen ingenting från igår och allt kändes bara konstigt. Varför var jag här? Hade jag verkligen druckit såhär mycket att jag inte ens kom ihåg vad jag gjorde.
- Vi var ute igår och sen ramlade du ihop så jag tog med dig hem hit.
- Och då somnade jag?
William nickade på huvudet.
- Förlåt, sa jag och kände hur det gjorde ont i magen
Jag reste mig upp från sängen och kände en kvälning i halsen.
- Vart finns toalett? frågade jag medans William bäddade iordning sängen.
- Utanför precis, sa han och pekade ut.
Jag gick mot toaletten med snabba steg och öppnade locket. Spyan kom snabbt upp och jag kände en motbjudande känsla inom mig. Jag kände mig så oerhört äcklig att jag bara ville springa därifrån.
- Hur är det? hörde jag William säga medans han kom rusandes in i badrummet.
Jag reste mig upp efter det evenemanget och torkade mig med handduken för munnen och hakan.
- Jag fick nog i mig lite för mycket igår.
- Ja, kanske, sa William lite tveksamt, som om han döljde något.
Vi gick ut från badrummet och jag märkte plötsligt att jag inte hade några kläder på mig.
- Förlåt att jag gick runt så här, sa jag och sprang genast in i rummet och tog på mig det ena och det andra.
- Ingen fara, sa William och kollade på när jag sprang runt som en galning och letade efter mina kläder.
Jag stannade plötsligt till när jag såg ett glas på golvet. Glaset var tomt men man kunde fortfarande se något vitt i det, som något vitt pulver.
- Jag måste gå, sa jag och tog min väska. Tack för att du tog hand om mig igår.
- Hejdå, sa William och följde mig med blicken när jag gick ut från hans rum och ut genom ytterdörren.
När jag kom ut på gatan kände jag inte igen mig. Jag hade ingen aning om vart jag var.
Jag gick åt något håll. Jag visste inte åt vilket och jag visste inte vart jag tog vägen. Jag gick kanske 750 meter lite hur som helst tills jag såg ett hus. Det var inte vilket hus som helst, utan det var Alexandras hus.
Jag sprang så snabbt jag kunde dit och plingade på.
- Hej Emma.
Det var Alexandras svärmor Catarina som öppnade.
- Alexandra är inte hemma tyvärr, sa hon sedan och kollade lite ledsamt på mig.
Jag visste att det var ganska långt hem till mig och jag orkade verkligen inte gå längre. Jag mådde illa och mitt huvud nästan sprack av smärta.
- Får jag komma in ändå? frågade jag och gick in utan att egentligen få ett svar.
- Okej, sa Catarina när jag redan var halvvägs upp i trappen.
Jag gick in i badrummet och drog upp locket igen från toaletten. Varför skulle jag spy hela tiden? Jag hade blivit full förut men aldrig spytt såhär mycket efteråt.
När jag hade uträttat mina behov reste jag mig upp från golvet och granskade mig själv i spegeln. Mitt hår var alldeles fettigt och mitt smink hade jag inte tvättat bort än. Jag såg med andra ord helt förjävlig ut.
Jag fick upp en kvälning i halsen igen. Det var något som inte stämde, det var det verkligen. Men vad?
Kvälningen höll sig tillbaka medans mina tårar rullade ner en efter en på kinden. Jag öppnade skåpet på sidan om spegeln och slängde ner alla sorters piller och mediciner som fanns. Plötsligt såg jag den ligga där, en förpackning med graviditetstest. Jag öppnade förpackningen och såg att den var oanvänd.
_______________________________________________________________________________________
Det blev ett snabbt skrivet kapitel idag igen, så nu får själva avgöra om det var bra eller dåligt. Det tog i alla fall inte rekord lång tid den här gången för mig att skriva i alla fall! :)
Om ni kanske inte fattar är Alexandras perspektiv en tillbakablick från chapter 94 när hon är ute och joggar precis innan hon har gjort slut med Niall. Men jag har lagt till en text om vad som egentligen hände och varför hon började tänka på Marcus istället.
Kramar!
I want you - chapter 98 ♥
Tidigare
Jag öppnade kylskåpet och tog ut en förpackning grädde som skulle användas till soppan. Undrar om Niall någonsin skulle få reda på vad jag egentligen hade gjort. Det var kanske till och med ännu värre än att ta hans tjej. Han skulle nog aldrig förlåta mig. Det var bara en tidsfråga när allt skulle avslöjas.
Jag öppnade kylskåpet och tog ut en förpackning grädde som skulle användas till soppan. Undrar om Niall någonsin skulle få reda på vad jag egentligen hade gjort. Det var kanske till och med ännu värre än att ta hans tjej. Han skulle nog aldrig förlåta mig. Det var bara en tidsfråga när allt skulle avslöjas.
____________________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
Jag stod och slipade på en bänkskiva när jag hörde att det knackade på dörren in till snickarboden. Jag lade ifrån mig sandpappret och gick raka spåret till dörren.
- Hej.
Ett stort leende var det enda jag såg.
- Hej Alexandra, sa jag med en svag röst, kom in.
Igår när jag och Emmas mamma hämtade Alexandra och Emma blev stämningen ganska konstig då jag och Alexandra inte pratade med varandra alls.
- Det var länge sen jag var här, sa Alexandra och tittade sig omkring.
- Ja, du har ju varit i London ganska länge och så nu..., mumlade jag fram, helt utan anledning.
Alexandra vände sig sakta emot mig.
- Jo, du vet när du frågade mig igår när jag skulle åka hem igen?
Jag nickade på huvudet.
- Jag ska inte tillbaka.
Alexandra tog ett steg närmare mig och jag började känna att det blev allt varmare och varmare inom mig.
- Varför inte? Ska Niall flytta hit? sa jag och tittade frågande på Alexandra.
Alexandra svarade inte. Istället tog hon sandpappret jag hade använt innan och börade slipa sakta på skivan. Hon slipade ojämt och dåligt.
- Lite mer komplicerande än så är det, svarade hon tillslut med en svag ton i rösten.
Vad menade hon egentligen?
- Har det hänt något? försökte jag med för att kanske få reda på vad hon egentligen menade.
- Marcus, Niall och jag är inte tillsammans längre.
Alexandra slutade slipa på bänkskivan och tog fem långsamma steg fram till mig.
- Det är dig jag vill ha Marcus, dig.
Orden strömmade runt i mitt huvud. Var dig i lika med mig?
- Det var dig jag ville ha från första början, men jag har inte insett det förens nu.
Alexandra greppade tag i min arm och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Talade hon verkligen sanning eller var allt bara ännu en lögn?
Jag slet mig ifrån henne och tog några steg bakåt.
- Lägg av, sa jag bara och Alexandra tittade förskräckt på mig. Hon hade väl förväntat sig att jag skulle kyssa henne eller säga något annat än bara "lägg av".
Jag rusade ut från snickarboden och hoppades så innerligt att Alexandra inte följde efter mig.
Emmas perspektiv
- Smakade det bra?
William lutade sig bakåt och log med ett stort leende mot mig.
- Ja, sa jag bara och det kändes som om hela världen snurrade.
Jag kände mig yr och ville bara lägga mig ner.
- Hur är det? frågade William och tittade häpet på mig.
Jag visste att jag hade druckit för mycket vin och kände redan nu att kvällen inte skulle sluta bra.
- Jag är okej. Men kan vi snälla åka hem?
Det enda jag såg var en suddig William och ett stort vinglas som bara väntade på att bli uppdrucket.
William suckade och reste sig upp från stolen.
- Okej vi åker hem, sa han sedan och sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp från stolen.
William ringde ett samtal och jag låg ner på marken bara för att samla mig en aning. Fan, att jag var tvungen att förstöra kvällen med att bli full. Alltid skulle det hända något.
Efter några minuter anlände en taxi och William hjälpte mig upp från marken och in i taxin.
Jag blundade hela taxifärden och somnade till en liten stund. Jag var knappt medveten om vad vi egentligen gjorde. När jag vaknade var vi framme vid huset som jag trodde var mitt hus. William höll om mig och vi gick in genom dörren. Jag började höra musik och folk som pratade.
Trots att mina ögon fortfarande var suddiga såg jag en man komma allt närmare oss. Han ropade på William och gav honom en high five.
- Vem är det där? hörde jag mannen fråga och William tittade underligt på mig.
- En tjej bara. Hon är lite full så jag måste ta hand om henne, sa William och jag fattade ingenting.
- William, ta mig här ifrån.
Mannen gick iväg och William drog med mig längre in i huset.
- Vart är vi? frågade jag men fick inget svar tillbaka.
Nu såg jag verkligen ingenting. Det var för mörkt. Inga lampor var tända och det enda man hörde var party musik och en massa klirr från flaskor.
William satte mig ner på en säng och drog bort mitt hår från ansiktet med sina fingrar. Jag började skratta.
- William, seriöst vart är vi? frågade jag igen.
- Jag ska hämta något att dricka.
William gick ut från rummet och jag lade mig ner på sängen. Jag kunde fortfarande inte se något eftersom det var så mörkt. Men efter ett tag kunde jag se ett litet ljus så dörren öppnades på nytt.
William smög in i rummet. Han satte dig på sängkanten och gav mig ett glas vatten.
- Tack, sa jag och drack upp det lika snabbt som blixten.
William tog glaset när det var tomt och ställde ner det på golvet. Sedan lutade han sig fram mot mig och började kyssa mig på halsen.
- William, sa jag tyst. Jag är full.
- Jag vet, sa han och fortsatte att kyssa mig.
Snart låg han där över mig och jag visste inte om jag ville göra det här. Jag vet inte ens om jag visste vad jag gjorde, allt kändes bara så fel.
- William, sluta.
Jag försökte knuffa bort honom, men han höll sig hårt kvar.
Jag ropade på hjälp flera gånger, men även om jag ropade hundratusentals gånger var det ingen som hjälpte mig.
Allt blev mörkt igen och det kändes som om de här var de sista minuterna i mitt liv, och kanske till och med dem värsta.
_____________________________________________________________________________________________
Hej underbara ni! Det blev ett kapitel tillslut. Skrev det väldigt snabbt så innehållet är väl inte så jättebra, med det får duga för den här gången. Nu är det i alla fall jullov så något eller några kapitel ska jag väl hinna skriva.
Puss och kram på er som har tålamod och tittar in på bloggen fortfarande. Ni är bäst och jag vet att det är väldigt taskigt av mig att prioritera vissa andra saker. Men jag måste! <3