oonedirectioon

Tidigare
Vi satt och stirrade på varandra en lång stund. Det var något i hennes ögon som man inte kunde slita sig bort ifrån. De var så vackra. Plöstligt förstördes den underbara tystanden och stirrandet när min mobil ringde.
- Marcus here, sa jag när jag hade tryckt på "svara".
- Hej Marcus det är jag. Det har hänt värsta grejorna här hemma och alla har typ åkt, sa Alexandra upprört i telefonen.
___________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv - Tidigare under dagen
Harry och jag vaknade runt 12 dagen efter men vi låg och myste ett tag innan vi gick upp. Igår kväll hade vi båda druckit lite och när vi kom hem till lägenheten, ville Harry ha sex med mig. Men jag var inte redo än, och absolut inte när vi var onyktra.
Efter en stund gick vi i alla fall motvilligt upp. Jag sprang direkt in i duschen och Harry gick antagligen ut från sovrummet. Det dröjde några snabba minuter och sedan var jag ute i duschen. Jag torkade mig och satte på mig lite myskäder. När jag sedan var färdig gick jag ut till Harry och de andra.
- Hey guys! ropade jag och log mot Zayn, Harry och Marcus.
- Hi! svarade dem allihop tillbaka.
Jag satte mig ner i soffan bredvid Harry och kysste honom på hans underbara läppar. Efter en stund började jag undra och det kändes som det fattades någon.
- Where are Niall and Alex? frågade jag när jag kommit på vem det var som egentligen var borta.
- They are on an adventure in Nialls apartment, sa Zayn och höjde ögonbrynen.
Jag log för mig själv och tänkte på hur bra det var nu mellan dem. Det gick nästan lite i vågor i deras förhållande men nu hade de äntligen hittat tillbaka till varandra.
Plötsligt efter att vi suttit och pratat ett tag sträckte Harry på sig och lutade sig fram till mitt öra.
- Tonight, I'm going to take you out on an adventure, I promise, viskade han och kysste mig på kinden.
Jag rös i hela kroppen när han kysste mig och jag började bli allt mer och mer nervös och förväntansfull inför kvällen. Undra vad vi skulle göra?
Timmarna gick och snart började kvällen närma sig. Det enda Harry hade sagt var "I know you're the most beautiful on earth, but tonight you should dress up like an angel and become even more beautiful". Så jag beslutade mig för att hitta den finaste outfiten som fanns och göra den finaste frisyren någonsin.
När jag stod och gjorde iordning mig knackade det plötsligt på dörren.
- Can I come in? hörde jag Harry säga och innan jag hann svara var han redan inne i rummet.
- Wow, sa han och stod blixtstilla och kollade på mig.
Jag gick fram och kramade om honom.
- Can I look like this? frågade jag sedan och log mot honom.
- Ehm... yeah, of course, fick han bara fram. You are so damn beautiful, fortsatte han sedan och tog min hand.
Sedan begav vi oss ut till hallen och satte på oss skorna och när vi precis skulle bege oss utför ytterdörren ringde det i mobilen. Jag tog upp den och tryckte på "svara"
- Hej mamma, sa jag glatt när jag såg att det var hon som ringde. Men min glädje försvann sedan när jag hörde henne gråta.
- Vad är det? frågade jag och tittade oroligt på Harry som stod redo för att hoppa in i limousinen som stod på uppfarten.
- Din syster har... fått ett till..., sa mamma och orden strömmade långsamt fram. Det var som om hela världen stod stilla och skulle gå under i vilken minut som helst. Jag ville inte att mamma skulle säga ordet, ordet som förändrade hela mitt och mins familjs liv.
-... Epilepsianfall.
Jag ramlade ihop på platsen där jag stod och tappade telefonen jag höll i. Harry tog tag i mig och jag kröp in i hans famn. Mina tårar rann som en flod nerför kinderna och Harry hade egentligen nog ingen aning om vad som hade hänt.
- I have to go home, sa jag när jag hade lugnat ner mig lite och torkat bort några tårar.
- I don't know what really happened but I understand that you want to go home, sa han och kramade mig ännu hårdare.
- I'm so sorry, sa jag och mina tårar fortsatte att rinna.
- But I'll go with you.
Jag var egentligen så otroligt arg och ledsen men när Harry sagt att han faktiskt ville följa med kunde jag ändå pressa fram ett leende på läpparna. Han var den bästa killen någonsin och jag älskade honom över allt annat.

Alexandras perspektiv
När Niall hade vaknat efter ett tag bestämde vi oss för att åka direkt till honom. Han var fortfarande jättetrött men jag tvingade upp honom ur sängen för att vi skulle komma bort så fort som möjligt. Det var ju inte så att jag ville åka iväg från alla men Niall och jag behövde lite ensam tid med varandra.
- So Niall, what is going to happen between us now? frågade jag när vi satt i Nialls soffa och bara myste. Vi hade gjort te och mackor som vi smaskat i oss och Niall hade sovit lite i mitt knä.
- Actually, I don't know, we will see, sa han och log upp mot mig.
- Yeah, you have right.
- But Alex, I want you to meet my parents soon, they wonder who you are, sa Niall och tog min hand.
Jag blev så sjukt glad av att han verkligen sa så. Om han verkligen ville att jag skulle träffa hans föräldrar så var det ju på något sätt seriöst.
- Really? Now I got nervous, sa jag med en liten ljus ton i rösten.
När vi hade kollat på några filmer, sovit och bara myst kom jag genast på att min mobil var borta.
- Where is my phone? sa jag och reste mig hastigt upp ur soffan.
- I don't know, did you bring it here?
Jag suckade och efter några minuter var vi redan ute ur lägenheten och påväg hem till Louis och Harrys lägenhet.
När vi kom in i huset var allt så tyst och lugnt. Vart var alla egentligen?
- Where is everybody? frågade jag Niall som då bara visade med en blick att han inte heller visste var de höll hus.
När jag hade hittat min mobil såg jag att jag hade tretton missade samtal från Emma. Jag ringde genast upp henne och hon berättade vad som hade hänt. De satt på flygplanet påväg hem till Göteborg igen och nu skulle jag få stanna ensam kvar med Niall.
När vi lagt på luren sprang jag fram till Niall som tittade förvånat på mig. Han hade ju ingen aning om vad som hade hänt så jag började berätta...


________________________________________________________________________________________________
Hallå där! Hur är det? Sorry för att det inte blev något kapitel igår eller i förrgår men det här är sista veckan som vi har det jobbigt i skolan nu och Ebba har varit i italien den här veckan så det har blvit lite problem. Men vi återkommer nog med några kapitel till helgen! Puuuuuuuusssssss!

Tidigare
Jag vände bara bort huvudet för någon sekund och när jag kollade på sidan om mig så gick inte Alexandra där brevid mig. Jag tittade försiktigt omkring mig och plötsligt hörde jag hennes underbara skratt. Hon gick där snett framför mig, armkrok med Louis och skrattade.
Tankarna och känslorna började flyga runt i mitt huvud. Nu gör hon sådär igen, det är i de här situationerna som jag bara känner mig utnyttjad. Ibland vet jag inte om hon tycker om mig eller om hon bra låtsas för att jag är jag, alltså för att jag är Niall Horan.
_________________________________________________________________________________________



Alexandras perspektiv
Jag vaknade tidigt nästa dag. Allt hade varit jättebra igår tills vi skulle gå hem från puben. Niall hade ju och för sig kanske fått i sig lite för mycket alkohol, men när han tog ner sin hand i mina byxor kändes det inte bra. Tänk om det hade varit massa paparazzis där eller något, då hade det ju blivit katastrof. Jag drog då snabbt bort hans hand och gick med lite snabbare steg fram till Louis.
Jag vände blicken mot Niall när jag hade tänkt på honom ett tag när jag låg där i sängen bredvid honom. Han sov då sött och egentligen ville jag inte väcka honom. Men rätt som det var reste jag mig upp och drog bort täcket och nästan slängde mig på honom
- Wake up!
Han ryckte genast till och öppnade ögonen.
- No, I want to sleep, sa han sedan och stängde sina ögon igen.
Jag kysste honom mjukt på kinden och la mig ner bredvid honom.
- What are we going to do today? frågade jag efter en stunds tystnad.
- I don't know, mumlade han tröttsamt fram.
- Maybe we can do something, just you and me? sa jag och plötsligt spärrade Niall upp sina ögon och tittade på mig med ett stort leende.
- Yes, what a great idea! We can spend some time im my apartment if you want!
- Yeah, and just relax and cuddle, sa jag och lutade mig fram och kysste honom yttligare en gång.
Sedan la han sig ner igen och blundade. Jag suckade och reste mig upp från sängen. Jag gick fram till min stora resväska och slängde ut alla shorts jag hade med mig och köpt dagen innan. Jag valde till sist ut de snyggaste shortsen och satte på mig dem. Jag tog sedan på mig en söt vit blus som passade utmärkt till shortsen.
När jag fixat iordning mig lite kollade jag på Niall för att se om han fortfarande sov. Och mycket riktigt, han låg där och andades tungt. Jag kunde inget annat än att bara le för mig själv. Han var för underbar.
Jag gick så småning om ut ur rummet för att se om någon annan var vaken. Det var ju tidigt på morgonen och jag var inte riktigt säker på om det var någon annan som var morronpigg förutom jag. Plötsligt hörde jag ljud lite längre bort. Jag följde efter ljudet och det började låta allt mer och mer. Jag öppnade dörren till rummet där ljudet kom ifrån. När jag fick se var det var blev jag nästan lite chockad.
- Marcus, vad gör du? frågade jag och tittade förvånat på honom medan han slängde runt massor kläder i rummet.
- Jag har bjudit ut Gemma på en dejt och jag vet inte vad jag ska ha på mig, sa han lite bekymrande och kastade iväg yttligare en skjorta.
Jag var jätteglad för Marcus skull. Att han kanske äntligen hade kommit över mig nu och började träffa andra tjejer. Det var toppen. Men samtidigt tyckte jag ändå att det verkade lite konstigt. Att han och Gemma hade något på gång. Det var liksom Gemma, och om jag kände honom rätt gillar han inte alls den typen av tjejer. Men kanske hade han förändrats.
- Ta den där, sa jag sedan och pekade på en blå jeansskjorta.

Marcus perspektiv
Kvällen började närma sig och det var äntligen dags för dejten med Gemma. Dagen hade bara rullat på och vi hade mest bara chillat i lägenheten.
- What will you and Gemma do? frågade Zayn nyfiket och blinkade med ena ögat mot mig.
- Actually, I have not planned anything. But we'll find a restaurant somewhere, I think, sa jag lite osäkert.
Zayn nickade bara på huvudet och gick iväg.
Efter en stund ropade jag adjö till de andra och snart var jag påväg ut mot gatan för att bege mig till Gemmas lägenhet.
Jag var lite nervös när jag gick där med snabba steg på gatan. Jag ville att allt skulle gå enligt planen, eller det måste gå enligt planen.
- Hi Marcus! ropade Gemma när hon såg att jag kom gåendes emot henne.
- Hey, sa jag och när vi möttes gav hon mig en stor kram.
- So, where will we go? frågade hon plötsligt när vi precis hade börjat gå åt något håll.
Jag hade ju egentligen inte planerat något och tänkte att det kanske hade varit bra om jag hade gjort det. Så att jag visar att jag är lite ordentlig i alla fall.
- In there, sa jag och visade lite osäkert med ena handen mot någon restaurang lite längre bort.
- I'm so excited, sa hon och nästan skuttade fram av lycka.
Jag blev genast ännu mer nervösare. Jag hade aldrig ens kollat på stället förut och när jag allt kom närmare och närmare såg det mer ut som en vanlig tråkig pastarestaurang
- How did you know that I love pasta? sa Gemma och kramade om mig ännu en gång.
Jag blev först ganska chockad men ryckte sedan på axlarna när jag insåg att det bara var bra att hon gillade pasta.
Vi satte oss ner till rätta och beställde maten vi ville ha. Vi pratade, skrattade och bara hade allmänt roligt. Pastan var jättegod som vi beställde och det kunde inte bli bättre. Min exemplariska plan kanske hade funkat trots allt.
- I'm really happy that you took me out on a date. I thought it never would happen, sa Gemma och rörde vid min hand på bordet.
Jag tänkte i någon minut eller två om man bara kunde spola tillbaka tiden. Om jag hade gjort något annorlunda än vad jag gjort kanske det var Alexandras hand som hållde min just nu.
- No, we should do it one more time, sa jag och log mot henne.
Vi satt och stirrade på varandra en lång stund. Det var något i hennes ögon som man inte kunde slita sig bort ifrån. De var så vackra. Plöstligt förstördes den underbara tystanden och stirrandet när min mobil ringde.
- Marcus here, sa jag när jag hade tryckt på "svara".
- Hej Marcus det är jag. Det har hänt värsta grejorna här hemma och alla har typ åkt, sa Alexandra upprört i telefonen.


____________________________________________________________________________________________
Hej på er! Har inte så mycket att skriva, utan ha det bara bäst!

Tidigare
Jag kom genast på vad jag var tvungen att göra. En anledning till varför jag skulle komma till London i över huvud taget förutom Arsenal matchen, var ju faktiskt det där med Gemma. Min hemliga plan för att göra mitt liv lite mer käleksfullt och spännande. Men inte med Gemma, utan med Alexandra.
- So Gemma, do you want to eat dinner with me tomorrow, as a date? frågade jag och log.
- I'd love to, sa hon och log tillbaka.
_______________________________________________________________________________________



Gemmas perspektiv
Jag kunde inte fatta att Marcus hade bjudit ut mig på en date. När jag kom hit till London för att träffa honom och de andra igen var jag så otroligt nervös och rädd för att Marcus hade glömt bort mig helt och hållet. Förra gången slutade det inte så bra, eftersom jag knappt fick säga adjö till honom på flygplatsen. Men den här gången kunde jag nästan lova att det inte skulle bli lika dant.
- So, should we go home? frågade Emma efter att vi hade suttit där på puben ett tag.
- Yes, maybe it would be a good idea, sa Liam och reste sig upp från stolen.
- No, can we not just stay here a little bit longer? frågade Niall bekymrat men innan han visste ordet av det var alla redan färdiga och klara för att gå hem.
Jag pratade med Marcus hela vägen, när vi gick där, ute på Londons gator i mörket hem till lägenheten. Han och jag hade verkligen fått bra kontakt nu och jag kunde verkligen inte vänta tills daten. Det kanske skulle bli något mellan oss i alla fall, som jag länge hade hoppats och velat.
När de andra hade gått in sa jag hejdå och gick vidare till min lägenhet istället. Även fast det var midnatt kom det fram lite folk då och då och frågade om jag var Gemma, Harrys syster.
När jag kom hem lade jag mig ner på sängen. Jag log för mig själv när jag tänkte på Marcus. Allt tänkande om honom gjorde mig tillslut trött och jag somnade.
När jag vaknade nästa dag av en mardröm. Jag hade förstört hela daten genom mina kläder, och Marcus hatade dem. Jag visste att det verkligen var viktigt hur jag såg ut ikväll.
Jag sprang ut i hallen och slängde ut alla kläder på golvet som jag hade köpt dagen innan. Jag kunde verkligen inte bestämma mig vad jag skulle ha på mig.

Emmas perspektiv
När vi var hemma efter den långa promenaden hem från puben gick jag och Harry tröttsamt in i hans rum. Både han och jag hade druckit lite, men inte alls lika mycket som de andra. Jag bäddade ner mig i sängen och efter en stund kröp Harry ner han med.
- Was it funny today? frågade han sedan och tog snabbt tag i min hand under täcket.
- Yes, your sister is so nice and kind.
Han lutade sig över mig och kysste mig mjukt på läpparna. Han övergick ganska snart till att kyssa mig allt mer passionerat och han lutade sig ännu mer ner över mig. Snart låg han över mig och kysste mig intensivt på halsen.
- Harry, I don't want to..., sa jag eftersom jag inte alls var redo för att ha sex med Harry just nu. Jag älskade honom över allt annat och jag ville det verkligen, men inte just nu. Jag ville att första gången skulle vara speciell för oss och den skulle inte bli så himla speciell om vi båda hade alkohol i oss och om båda egentligen var jätte trötta.
- I'm sorry, it's just that I love you so much, sa han och reste dig sakta bort från mig.
Han lade sig ner till rätta och tog tag i min hand igen. Jag greppade tag hårdare i den och sa:
- I love you too Harry, but you know that I want. 
Han log mot mig och släckte han lampan. Efter ett tag somnade vi hand i hand.

Nialls perapektiv
Jag hade egentligen velat stanna kvar längre på puben men tydligen ville alla andra hem, så jag hade inget annat val än att följa med. När jag reste mig upp för att hänga på dem andra så kände jag mig lite yr och jag ville helst av allt bara sätta mig ner igen, men jag tvingades att att hålla mig uppe på fötterna. Jag kände plötsligt att Alexandra tog tag i min hand.
- How are you Niall? frågade hon och tittade ängsligt på mig.
- It's nothing, I'm okey, sa jag fast egentligen kände jag mig ganska konstig av all öl.
Vi gick där på Londons gator hand i hand och jag kände hur ett kärleksrus spreds i min kropp. Jag släppte hennes hand och istället tog jag tag runt hennes midja.
- I love you, viskade jag i hennes öra.
Hon log mot mig och min hand sökte sig in under hennes tröja för att känna hennes solbrända hud.
- I love you, viskade jag igen och handen gled längre ner in under byxlinjen.
Hon drog snabbt upp min hand och kollade oroligt på mig.
- Niall, what are you doing?
Jag gav henne en lätt kyss på pannan som svar, sedan ökade Alexandra farten för att komma ifatt dem andra.  
Jag vände bara bort huvudet för någon sekund och när jag kollade på sidan om mig så gick inte Alexandra där brevid mig. Jag tittade försiktigt omkring mig och plötsligt hörde jag hennes underbara skratt. Hon gick där snett framför mig, armkrok med Louis och skrattade.
Tankarna och känslorna började flyga runt i mitt huvud. Nu gör hon sådär igen, det är i de här situationerna som jag bara känner mig utnyttjad. Ibland vet jag inte om hon tycker om mig eller om hon bra låtsas för att jag är jag, alltså för att jag är Niall Horan.


_________________________________________________________________________________________
Okej, vill först och främst ännu en gång säga förlåt. Jah "lovade" nästan ett kapitel i fredags men ändå blev det ett kapitel nu klockan fyra på natten. Haha. Men nu vet ju hur det ligger till! Puss och kram!

Tidigare
Precis innan jag skulle svara Emma så ringde det plötsligt på dörren.
- Vad har de glömt nu? sa jag och reste mig upp från soffan.
Innan jag tog tag i handtaget tittade jag bak på Emma.
- Varför ringer de på dörren? sa jag och skrattade.
Emma reste sig upp och ryckte på axlarna.
Jag tänkte inte mer på det och öppnade istället dörren.
- Hi sweetie! Ready for a shopping time?
_________________________________________________________________________________________



Harrys perspektiv
Vi satte oss i bilen och körde iväg mot Emirates Stadium där Arsenalmatchen skulle hållas. Utanför arenan träffade vi han som jobbade på hotellet som faktiskt hade kommit på hela idén med att åka hit och kolla på en Arsenalmatch. Vi hade ju spelat fifa med honom rätt så mycket innan och därför fått ganska bra kontakt med honom.
Hela matchen hade jag suttit och funderat, funderat på Emma. Hon skulle säkert börja undra och fråga om jag inte sa något, eftersom jag alltid började meningen men slutade varje gång när jag insett att jag inte vågat säga det.
- Oh no, not again, they are going to lose! skrek Niall och alla på läktaren gapade och skrek de med. Jag var inte alls inne matchen så jag visste inte vad som hände.
- What happened? ropade jag.
- Walcott made a big mistake, and also the other players, svarade Louis som satt bredvid och vräkte i sig chips. Hans ben skakade av nervositet.
Jag kunde verkligen inte fokusera på matchen. Mina tankar om vad som skulle hända om jag berättade för Emma att jag hade varit otrogen distraherade mig. Det skulle bli en stor mardröm.
När jag precis skulle resa mig upp för att gå ut från arenan, gå och köpa mig en läsk och istället försöka att bara tänka på något annat, ställde sig alla upp från läktaren och började jubla. Jag vände mig om och såg att Arsenal hade gjort mål.

Alexandras perspektiv
- Hi sweetie! Ready for a shopping time?
Jo, jag visste att hon skulle komma idag..., idag! Inte nu. Och speciellt inte när precis Emma och jag skulle åka och shoppa. Skulle hon följa med?
- Hello Gemma, hälsade Emma och sprang genast fram och kramade om henne.
- I had miss you girls so much, sa hon och log överdrivet mycket mot oss. 
- Yes, we missed you too, trust me, sa jag och log tillbaka lite osäkert.
När hon precis skulle ta ett kliv in genom dörren, stannade hela jag upp och jag var för upptagen med att kolla på hennes skor för att knappt ens kunna prata.
- Have... you the... new Jeffrey Campbell shoes?
- Yes? sa hon och tittade frågande på mig.
- There are about a hundred diffrent stores here in London with them shoes, fortsatte hon.
Jag och Emma stod helt blixtstilla och tittade på henne och hennes skor. Det var helt magiskt.
- So, will we go or should we stand here the whole day? frågade hon sedan och blinkade med ena ögat mot oss.
- No, of course not. Give us two minutes! sa Emma och vi båda och slet blicken ifrån skorna och sprang genast bort till våra rum. Vi hämtade plånböcker, väskor och allt man var tvungen att ha för en fet shopping dag i London.
Sen var det dags att bege sig utåt. Vi bestämde oss för att gå ner till stan eftersom det var ganska nära dit. Vi frågade Gemma vart vi skulle gå någonstans och då tipsade hon om ett jättelyxigt varuhus, Harrods. Så vi gick dit och oj, oj, oj, jag hade aldrig sett så mycket kläder förut.
Vi hade köpt allt man kunde tänka sig. Allt från töntiga fotografier till victoria's secret klänningar för flera tusen. Gemma övertalade oss att hon skulle betala allt, medan vi försökte protestera, vilket inte gick så bra. Vi hade också fikat och bara gått runt i London. Vi hade tagit oss en titt på Big Ben och åkt en tur i London Eye. Det var riktigt mysigt och bara att få komma hem till killarna nu skulle avsluta dagen helt perfekt, trodde vi...
När vi gick hem där på Londons gamla gator med säkert tio shopping bagar var såg jag plötsligt några igenkända ansikten.
- Emma and Gemma, am I blind or it's Zayn there over? sa jag och pekade in på någon pub lite längre bort.
- No, you have right, there is Zayn and the other guys, sa Gemma och suckade.

Marcus perspektiv
Efter matchen begav vi oss ut från Emirates Stadium. Vi ville fira segern för Arsenal eftersom de hade vunnit på något sätt så vi bestämde oss för att dra iväg till närmaste pub.
När i väl hade satt oss ner, tagit någon öl eller två och bara pratat kom plötsligt tre tjejer inrusandes. En blond, en brunett och en svarthårig.
- So, you guys went in here after the match without saying anything to us? sa Emma argt och tittade frågande på alla oss, som satt helt generade med ett glas öl i ena handen.
- Yeah, we would just call you and say that you could come here, sa Harry lite nervöst och tog upp mobilen ur sin ficka.
- Okey, we trust you. But only if you give us some beer, we are thirsty, sa Gemma och drog ifrån Harrys glas.
När Gemma fick se att jag satt lite längre bort släppte hon glaset och sprang genast fram till mig.
- Hey Marcus! sa hon och kramade om mig.
- Hey!
Jag kom genast på vad jag var tvungen att göra. En anledning till varför jag skulle komma till London i över huvud taget förutom Arsenal matchen, var ju faktiskt det där med Gemma. Min hemliga plan för att göra mitt liv lite mer käleksfullt och spännande. Men inte med Gemma, utan med Alexandra.
- So Gemma, do you want to eat dinner with me tomorrow, as a date? frågade jag och log.
- I'd love to, sa hon och log tillbaka.


_________________________________________________________________________________________
Hej fina ni! Det blev inget kapitel igår som ni kanske märkte, men sånt är livet. Men det blev ett i alla fall, och jag vet, det sög, men ajja! Ha det bäst!

Tidigare
Jag tittade henne djupt in i ögonen och förberedde mig för att berätta det som jag tänkt säga hela dagen. Hon flätade in sina fingrar i mina samtidigt som hon fokuserade med blicken på mig.

Tidigare
Jag ville bara springa därifrån och inte behöva säga det till Emma, att jag hade varit otrogen.
- When you left London last week..., sa jag och svetten bara rann nedför min panna. Jag kom genast på att jag inte kunde säga det. Jag ville inte förstöra det vi hade, för jag visste ju inte hur hon skulle ta det.
- Yes? sa hon och smekte min kind.
Jag tittade djupt in i hennes vackra blåa ögon.
- ... I missed you like hell, sa jag och gav hennes läppar en mjuk kyss.
______________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Jag och Harry stod och kramades ett tag. Det var en sån otrolig skön känsla att bara vara i hans närhet. Men det var ändå som om Harry var rädd eller eller ledsen för någonting. Han skakade och var inte alls sig själv. Men vi pratade i alla fall ett tag och plötsligt blev han allvarlig.
- When you left London last week..., sa han och tittade ner i marken.
Jag blev genast orolig så jag smekte hans kind lite lätt och sa:
- Yes?
- I missed you like hell, sa han och gav mig en till blöt kyss.
Jag visste att något var fel. Han hade något viktigt att tala om men att han hade saknat mig som fan var inte det han hade tänkt säga.
- I missed you too Harry, sa jag sedan.
Istället för att fråga vad det egentligen var bestämde jag mig för att ta reda på det själv, någon annan gång.
- So we'll go home? utbrast Liam som kom springades från massa en fans.
- Yeah, I think so, sa jag och skrattade.
När vi precis skulle börja bege oss ut från flygplatsen kom plötsligt Niall med tunga steg mot oss, utan Alexandra.
- Where is Alex? frågade jag när han började gå bredvid mig.
- She stuck on the toilet or something, sa han och kollade tjurigt på mig
- Okey, something I should worry about? sa jag och i samma ögonblick kom Alexandra ut från ingenstans med mascara linjer på kinderna. Hon hade gråtit.
Alexandra tittade på mig med en blick "Fråga inte, vi pratas vid senare" så istället tog jag Harrys hand och låtsades om som ingenting hade hänt medan vi gick ut från flygplatsen och ut till bilarna.

Nialls perspektiv
Jag ville egentligen bara krama om henne, men jag kunde inte. Jag visste inte vad jag skulle tro längre så jag bestämde mig för att bara lägga det bakom mig så länge, tills jag var helt säker på att hon talade sanning. Det konstiga var bara att förra gången vi stod på den här platsen, då ville hon inte gå vidare. Men nu helt plötsligt var det annat.
Vi hoppade in i bilarna och körde iväg, hem mot Harry och Louis lägenhet som vi vanligtvis brukade göra. Alexandra försökte få kontakt med mig med blicken hela tiden, men då kollade jag på någonting annat, och struntade i det.
När vi sedan var framme packade vi ut deras väskor och gick in i lägenheten. Vi satte oss ner i vardagsrummet och bara pratade ett tag. Plötsligt reste sig Zayn upp.
- So guys, what are we going to do tonight? frågade han och började hoppa runt som en galning på golvet.
- Can we just stay home and watch movies or something? sa Emma som såg ganska trött ut efter flygresan.
Alla instämde och tyckte att det var en bra idé, alla förutom Zayn.
- Damn it, sa han och suckade.
- Emma and I can do something to eat! utbrast Harry och log mot Emma. Hon nickade med huvudet och tog hans hand. De två verkade så lyckliga även fast Harry hade berättat att han var otrogen, eller hade han verkligen berättat?
Harry och Emma gick ut till köket och vi andra satt kvar och pratade. Marcus satt och sneglade på mig hela tiden. Som om han var sur på mig. Jag visste ju i för sig att han gillade Alexandra och att han kanske var lite avundsjuk just för att hon gillade mig, men för det behöver man väl inte bete sig så.

Alexandras perspektiv
Jag visste inte om jag skulle klara av att vara en hel vecka här med Niall. Inte om det var så här stelt och jobbigt i alla fall. Jag var tvungen att snacka med honom igen, för så här kunde det ju inte vara.
- So, where is Gemma? sa plötsligt Marcus och tittade frågande på Niall, Zayn, Liam och Louis.
Varför frågade Marcus efter henne? Visst, de kanske var bra vänner och så, men ändå.
- She will be here tomorrow i think, sa Louis.
Oväntat reste sig Niall upp från soffan och gick iväg med arga tunga steg. Vi alla kollade på varandra och ingen hade någon aning om vad det var.
- I'll go after him, sa jag och reste mig upp jag med.
Jag hörde en dörr smällas igen lite längre bort så jag följde efter ljudet och öppnade dörren när jag kom fram. Där inne stod Niall med händerna på huvudet. Han gick fram och tillbaka i rummet, och när han fick se mig stannade han upp.
- Can you just leave? sa han och fortsatte att gå fram och tillbaka.
- No, I can't, sa jag och gick fram till honom.
Han slängde sig ner på sängen och jag satte mig ner bredvid honom.
- You know my dad, when I came home..., började jag berätta.
Jag berättade allt, varenda liten detalj. Om jag bara berättade allt kanske han skulle tro mig och sluta vara så arg och sur.
- That was all, sa jag sedan och när jag precis skulle resa mig upp för att gå ut ur rummet, tog han ett fast tag runt min arm så att jag ramlade bakåt på honom.
- Do you know what, I belive you, sa han och log mot mig.
Orden flög runt i min hjärna och jag förstod verkligen inte vad han nyss hade sagt.
- What did you say? frågade jag och istället för att svara tryckte Niall sina läppar emot mina.
Det ryste i hela kroppen och det slutade med att jag låg där ovanpå Niall och snart kunde jag höra hans hjärta slå allt fortare och fortare.


___________________________________________________________________________________
Hej söta ni! Vill först och främst bara säga förlåt, för att det inte blev något kapitel igår... men ni vet ju att vi har andra grejer och göra så det kommer inte ut ett kapitel exakt varje dag. Men i alla fall, det är kapitlet var nog det sämsta jag skrivit på längre tror jag. Min dator laggar sönder så det var verkligen inte roligt! Men ajja, ha det bäst!

Tidigare
Jag hade egentligen aldrig sagt något dumt till Hilda förut och det kändes skönt att bara få släppa ut ilskan över henne med bara några ord.
- Jävla idiot, fräste hon och tittade argt på mig. Hon vände sig sedan om och började gå.
- Jag skulle hälsa från Emma att du är en stor riktig jävla B-I-T-C-H! ropade jag efter henne och jag såg hur hon gick snabbare av arghet.
Jag log för mig själv och började gå hemåt jag med. Nu skulle det packas och jag var hur lycklig som helst. Jag var hur lycklig som helst tills jag kom hem och såg att min egna pappa satt och grät i fåtöljen.
____________________________________________________________________________________________



Alexandras perspektiv
Jag sprang genast fram till pappa som bara satt där och grät. Jag hade aldrig sett honom gråta förut och jag ville så gärna veta varför.
- Men pappa, varför gråter du? frågade jag och satte mig ner i fåtöljen bredvid honom.
Han slutade att gråta och torkade bort tårarna.
- För allt och inget, sa han tyst och tittade ner på tavlan som gått sönder.
Jag ville inte verka jobbig men jag var tvungen att veta vad han hade på hjärtat. Sedan mamma dog så har det varit en tuff tid för både pappa och mig och vissa dagar har varit svårare än andra, men det har också gjort att pappa och jag kommit närmare varandra.
- Snälla säg pappa, jag kanske kan hjälpa dig på något sätt?
- Nej, det kan du verkligen inte göra gumman. Du behöver inte tänka på mig, jag ordnar det här själv, sa han och reste sig upp från fåtöljen.
- Gå och packa istället, du ska ju åka till London imorgon, ropade han sedan efter sig när han gick med snabba steg ut till köket.
Jag ryckte på axlarna och gick upp på mitt rum.

Marcus perspektiv
Emma, Alexandra och jag åkte tidigt på morgonen till flygplatsen, vi fick vänta någon timme innan vi kunde stiga på planet och sedan var vi påväg. Flygresan till London hade aldrig gått så fort som den här gången, när man är förväntansfull så brukar ju tiden gå så sjukt långsamt men nu var det helt tvärtom.

Jag tittade oroligt på honom. Hade inte min plan funkat, fick inte jag följa med till London?
- Hilda, tillade han och gick sin väg.
Jag andades ut. Jag hade fixat det och nu skulle jag få åka till London utan att Hilda följde med. Och jag fick inte glömma Marcus, han hade hjälpt och stöttat mig. Och nu fanns det bara ett problem kvar, Emma.

Tidigare
Efter att ha fått tillbaka det smset som jag väntat på så smög jag försiktigt ner för trappan och hela tiden höll jag ögonen på vart Hilda var. Det såg förjävligt ut i hela huset, jag stannade plötsligt upp när jag funnit det som hade smällt i golvet, det var en tavla som visade min, mamma och pappas händer. Jag ville så gärna ta upp bilden och lägga den på en trygg plats men då skulle kanske hela planen bli förstörd...
_______________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Det hade gått yttligare tre dagar på sommarlovet, tre! Och de dagarna hade jag bara varit med Hilda. Vi hade blivit som bästa vänner och vi kunde berätta allt för varandra. Jag förstod inte vad Alexandra höll på med egentligen. Varför brydde hon inte sig inte om mig när jag hade det som värst?
Jag låg på min säng och lyssnade på musik i min högtalare när jag plötsligt hörde att mobilen ringde. Jag hoppade snabbt upp ur sängen och sprang fram till min mobil som satt i högatalaren. Alexandra, varför skulle Alexandra ringa? Vi hade inte pratat på en halv vecka och sen ringer hon nu. Jag tvekade lite innan jag tryckte på "svara".
- Hej, mumlade jag fram.
- Tjena Emma, det är jag Hilda!
Jag blev lite chockad först. Varför ringde Hilda ifrån Alexandras mobil?
- Men hej Hilda, sa jag lite gladare.
- Jo, asså jag vet att du och Alex inte har snackat med varandra på ett tag, men vi tänkte ha en fest ikväll, alltså jag och Alexandra, eller mest jag då, sa Hilda snabbt.
Nu blev jag ännu mer chockad och jag visste verkligen inte vad jag skulle säga.
- Jaha, sa jag lite osäkert tillslut.
- Så jag undrade om du ville komma och hjälpa till? frågade hon.
- Okej visst, fick jag fram. Vare sig jag ville eller inte var det kanske bra att hjälpa Hilda. Hon hade ju trots allt hjälpt mig när jag inte mådde så bra.
Vi hade fixat allt och snart skulle alla komma. Jag hade inte sett ett knyst av Alexandra, men det var väl lika bra det. Sedan kom alla och festen var igång. Då och då kom det fram massa desperata tjejer och frågade mig om jag och Harry var tillsammans. Och varje gång någon frågade mig fylldes mina ögon med saltvatten. Jag saknade honom så otroligt mycket och bara tanken på att jag skulle få träffa honom snart gjorde mig så lycklig.
- Hur är det tjejen? frågade Hilda när jag stod i min egen lilla värld med en burk cider i ena handen.
- Det är bra, lite jobbigt när alla frågar om Harry bara, sa jag och log mot Hilda.
Hon kramade om mig och jag märkte redan att hon hade blivit allt mer och mer berusad.
- Det ordnar sig, jag ska ju följa med till London. Det kommer bli bäst, ropade Hilda hur högt som helst och sedan gick hon sin väg.
Jag stod ensam kvar och hade hur tråkigt som helst. Jag ville egentligen att Alexandra skulle vara här men samtidigt ändå inte. Vi var nästan inte ens vänner längre och jag blev bara arg av att tänka på henne.

Marcus perspektiv
Jag satt och åt när det plötsligt plingade till i min mobil. Jag tog snabbt upp mobilen ur fickan och läste sms:et jag hade fått från Alexandra. "Jag kommer till dig om 10 minuter" Glädje spreds inom mig och jag kunde inget göra något annat än att vara glad.
Jag reste mig upp från köksbordet och mamma, pappa och brorsan tittade oroligt på mig.
- Det var värst vad du åt snabbt då, sa sedan mamma och utan något svar sprang jag raka vägen upp till mitt rum.
Som det det stod i sms:et var Alexandra hos mig inom 10 minuter. Hon nästan sprang in i mitt rum.
- Hej Marcus! sa hon och visade upp en rad vita tänder. Hon sprang fram till mig och gav mig en stor varm kram.
- Hej, sa jag tillbaka.
Hon satte sig ner på min säng och jag satte mig ner bredvid henne.
- Okej, såhär är det, du måste hjälpa mig med en sak, sa hon plötsligt och tittade allvarligt på mig.
- Vadå?
- Jag har varit hos dig hela dagen och hela kvällen. Jag vet inte om vad som föregår hemma hos mig nu, jag har ingen aning.
Jag förstod ingenting, vad menade hon egentligen?
- Va? sa jag.
- Okej, det är fest hemma hos mig nu, Hilda har bjudit dit massa folk och jag kommer få skit för det imorgon. Kan du försvara mig och säga att jag har varit här hela kvällen?
Nu förstod jag precis vad hon menade. Jag började att skratta.
- Verkligen? sa jag och log mot henne.
Hon nickade bara på huvudet och gav mig yttligare ett stort leende

Alexandras perspektiv
Jag vaknade nästa dag av att det ringde i mobilen. Jag hade sovit i Marcus soffa den natten och vart Marcus var hade jag ingen aning om. Jag sträckte mig efter mobilen som låg på bordet bredvid soffan.
- Hallå, sa jag lite tröttsamt.
- Du kommer hem genast! hörde jag pappa skrika i luren, tydligen hade han kommit hem.
Jag lade på och log för mig själv. Sedan smög jag ut från rummet jag sov i och försökte hetsigt leta upp Marucs i huset. Jag hittade honom sovandes i sin säng så jag bestämde mig bara för att gå fram och klappa honom försiktigt på huvudet istället för att väcka honom. Men plötsligt när jag skulle gå ut ur hans rum hörde jag en röst.
- Jag följer med, sa Marcus och reste sig upp från sängen. Jag ryckte på axlarna och väntade på honom vid dörröppningen medan han tog på sig sina kläder. Sedan sprang vi ut ur huset och trampade iväg på våra cyklar.
När vi kom in i mitt hus stod redan pappa, Catarina och Hilda på rad, alla med armarna i kors.
- Oj, vad det ser ut här, sa jag lite spydigt och tittade mig runt omkring.
- Ja, och varför ser det ut såhär då Alexandra? sa pappa och tittade allvarligt på mig, som om det var jag som hade gjort allt.
- Men varför kollar ni på mig? Det är ju inte direkt jag som har stökat till?
- Vem var det då då? frågade pappa.
Jag log ondskefullt och pekade på Hilda som stod där helt oskyldig.
- Hilda? Min dotter skulle aldrig göra något sådant! utbrast Catarina som inte hade sagt ett enda ord sen Marcus och jag kom dit.
- Verkligen, det var ju synd, för jag tror faktiskt att det är hon som har stökat till och har haft värsta festen här, sa jag och log mot Catarina.
Hilda stod och skakade på huvudet.
- Men det var ju din fest, du var ju här och jag hjälpte bara till eftersom du sa att jag skulle komma hit, sa sedan Hilda upprört och stampade med sin ena fot av nervositet.
- Faktiskt, så har Alex varit med mig igår, hon satte inte ens sin fot i närheten av det här huset efter 4 på dagen. Hur skulle hon kunnat ha gjort det här? sa Marcus och tittade frågande på både pappa, Catarina och Hilda.
- Precis, instämde jag och log mot Marcus. Jag visste att jag kunde lita på honom.
Pappa vände sig om och sprang fram till glassplittert som låg på golvet. Han tog upp bilden av våra händer och höll den framför sina ögon.
- Den där resan till London, den är som bortblåst för dig, sa pappa och en tår föll nerför hans kind.
Jag tittade oroligt på honom. Hade inte min plan funkat, fick inte jag följa med till London?
- Hilda, tillade han och gick sin väg.
Jag andades ut. Jag hade fixat det och nu skulle jag få åka till London utan att Hilda följde med. Och jag fick inte glömma Marcus, han hade hjälpt och stöttat mig. Och nu fanns det bara ett problem kvar, Emma.


_____________________________________________________________________________________________
Hej fina ni! Gud, så skönt det är med helg. Men dock har jag pluggat hela lördagen så jag får ursäkta om det blev ett dåligt kapitel, för jag liksom stressade mig igenom det! Puss och kram!

Tidigare
När hon efter ett tag fått fram vad som hade hänt så började en oro växa fram inom mig. Hur skulle jag nu få med dem båda till London? Alexandra fortsatte att berätta om allt som hänt med Niall och det med hennes pappa och Catarina. Jag lyssnade noga och jag kände mig viktig, som om hon kom till mig av en anledning och när vi bestämmde oss för att gå upp på mitt rum för att ringa och reda ut allting med Emma så kramade hon om mig igen och jag kunde inte motstå. Jag gjorde det igen, jag kysste henne, men bara en liten, på kinden. Eller kanske ska man kalla det för puss då?
__________________________________________________________________________________________________



Alexandras perspektiv
Jag gick med snabba steg hem från Marcus. Jag hade varit hos honom hela dagen så när jag gick hem började redan solen gå ner. Marcus och jag hade pratat om livet och bara varit. I själva verket hade jag bara Marcus nu, jag hade ingen annan. Jag visste inte varför Emma var så arg och besviken på mig, vad hade jag gjort?
När jag kom in innanför dörren sparkade jag av mig mina skor, sedan begav jag mig in till köket eftersom jag hörde pappas röst. Jag ville egentligen inte prata med honom, men jag var ju ändå tvungen att göra allt för att han skulle släppa iväg mig till London.
- Hej, vad gö...,hann jag bara att säga innan jag såg att Catarina satt mitt emot honom.
- Hej Alexandra, sätt dig ner, sa min pappa allvarligt och stirrade djupt in i mina ögon.
Jag tvekade lite först men bestämde mig sedan för att göra det han sa. Jag satte mig ner bredvid Catarina så att jag slapp titta henne rakt i ögonen när vi pratade.
- Jo, Catarina och jag har pratat om en sak som vi tycker att du borde göra.
- Jaha, vadå? frågade jag fundersamt.
Han tittade på Catarina först innan han sa det. Det som skulle göra att hela jävla resan till London blev förstörd.
- Ta med dig Hilda till London.
Det var som om hela världen stannade upp. Sa han verkligen det där på riktigt?
- Ursäkta, men vad sa du? frågade jag igen och log mot pappa som verkade vara helt upptagen med att titta på Catarina.
Han vände blicken från henne och tittade ner i bordet istället.
- Ja asså, ta med dig Hilda till London, sa han lite osäkert.
Jag reste mig hastigt upp från stolen när jag plötsligt hade insett vad han sagt och det var verkligen på riktigt. Utan att säga något ord sprang jag raka vägen upp på mitt rum. Jaghade blivit förnedrad av väldigt många på denna jord, inklusiv min pappa.

3 dagar senare
Det var fredag och de tre senaste dagarna hade jag bara ägnat åt att ligga i min säng och sovit. Jag hade inte orkat gå upp en enda gång förutom när jag skulle äta mat, men då brukade jag få maten uppskickad till mitt rum. Pappa hade försökt att prata med mig men efter det han och Catarina hade bestämt vägrade jag varken att prata eller kolla på honom. Han var en idiot helt rent ut sagt. Det enda jag hade tänkt på de här dagarna var på allt skit. Niall hatade mig, Emma hatade mig och jag hatade pappa.
När jag låg där i sängen och tänkte på ingenting bestämde jag mig genast för att gå upp och åtminstonde ta en dusch. Jag kände mig så otroligt äcklig och att bara få skölja av sig en aning skulle göra allt lite bättre.
Jag gick ut från mitt rum och när jag plötsligt skulle gå in på badrummet såg jag att det var någon som hade tejpat upp en lapp på dörren. Jag drog bort den och läste noggrant igenom texten. "Hej Alex! Jag och Catarina åker till Catarinas land över helgen så du får klara dig själv hemma. Hilda är ensam hemma också så hon kanske kommer över sen. Jag la 500:- i skåpet i köket. Ta väl hand om huset. Pappa." Jag suckade lite tyst när jag hade läst färdigt, sedan gick jag in i badrummet och ställde mig i den varma underbara duschen.
Vattnet rann som ett vattenfall nerför min kropp och jag ville bara stå här i evigheter. Här kunde jag vara i lugn och ro och bara njuta.
När jag hade duschat i ungefär 45 minuter då jag hade rakat benen, shamponerat mig och gjort inpackning gick jag ut ur duschen. Jag virade en stor handduk runt min kropp och satte yttligare upp en handduk som en turban på huvudet. När jag sedan skulle gå ut från badrummet hoppade jag till. Mitt utanför dörren stod Hilda med en blick som inte alls kändes bra.
- Hej, sa hon efter ett tag.
- Hej? sa jag och tittade frågande på henne. Kunde man typ inte ha knackat på innan man kom in i huset?
- Hur kom du in?
- Det var öppet, svarade hon medan hon gick ut i vardagsrummet.
Eftersom jag inte hade några kläder på mig gick jag raka vägen uppför trappan och in till mitt rum för att sätta på mig något. När jag hade satt på mig ett par mjukisbyxor och ett vitt litet linne till gick jag snabbt ner igen. Jag tittade mig omkring och kunde inte se att Hilda var någonstans.
- Hilda! ropade jag men fick inget svar.
- Hilda! ropade jag igen. Jag behöver snacka med dig, fortsatte jag och från ingenstans kom Hilda utspringandes.
- Jag kom på världens bästa idé Alex, du och jag kan ha en fest nu ikväll, utbrast hon och hoppade av glädje.
Jag stod kvar och tittade på henne när hon hetsat sprang runt i huset.
- Jag bjuder hit massor med folk och sen kan du också bjuda hit massor med folk, det kommer att bli succé.
- Men..., försökte jag men Hilda avbröt mig.
- Fast då måste du klä dig lite finare, du kan ju inte se ut så där heller! sa hon upprört och stannade upp mitt på golvet.
Jag visste att det inte var någon mening att tjaffsa emot. Även om jag hade sagt att det här var mitt hus och mina regler skulle hon ändå ta hit massor med folk, bara för att göra mig arg.
Jag nickade på huvudet och när hon snabbt skulle ta upp sin mobil ur fickan kom jag genast att tänka på att det faktiskt var jag som hade hennes mobil.
- Just det, min mobil är borta, får jag låna din? sa hon och tittade bekymrat på mig.
- Javisst, sa jag och gav fram mobilen till henne.
Jag gick sakta upp till mitt rum igen. Jag lät Hilda hålla på utan anledning. Jag orkade verkligen inte bry mig om henne. Och undra hur mycket folk det skulle komma egentligen? Och vad skulle pappa säga när han kom hem? Allt skulle kunna gå åt helvete och vem får då ta smällen? Jag såklart...


_________________________________________________________________________________________________
Hej sweeties! Ville bara först säga att ni som läser denna novell är himla underbara. Jag trodde inte ens att vi skulle få några besökare, men titta nu bara. Jag tycker ni är så grymt snälla ni som läser, och bara för att ni är så himla gulliga så vill jag bara säga tack, och vi ska verkligen, verkligen försöka få till bra kapitel nu framöver, vilket inte har blivit av nu känner jag. You are best!
Och är det inte hur awesome som helst att One Direction är här i SVERIGE nu! Det är S-J-U-K-T. Synd att man bor så långt ifrån Stockholm bara ;(

Tidigare
Jag läste smset sakta för mig själv en gång till.
- Alex, Alexandra, I don't even know your name. How could I be in love with you? I think you should stay home and not come here, because I will not meet you again. I'm sorry, but that's the truth. Have a nice summer and don't catch to many boys, or that's maybe what you want, läste jag och mina tårar kunde inte sluta rinna ner på kinderna. Jag hade inte nu bara ett problem utan två!
_____________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv

Tidigare
Jag gick tillbaka till datorn och såg att Harry hade svarat. "Hey beautiful. Really? I have to talk with you then, it's important. See ya xxxx!"
Hade det hänt något? Vad var så viktigt? Jag satt och funderade hela kvällen och jag skulle verkligen inte kunna vänta en hel vecka för att få reda på vad som hänt...
___________________________________________________________________________________________



Harrys perspektiv
Allting var som en mardröm, att Isabelle var där igår var en mardröm och det vi gjorde var en mardröm. Jag fattar inte hur jag kunde göra det, bara fem timmar efter att Emma hade åkt. Men jag saknade henne så mycket och tror att jag gjorde det för att jag tänkte att det var Emma och inte Isabelle. Just nu var allt bara skit, Isabelle tror att vi är tillsammans igen och hur ska jag kunna förklara allt för Emma utan att hon slutar prata med mig för alltid?
Jag och Louis satt i vardagsrummet och tittade på någon film som Louis tydligen tyckte var bra, men som jag tyckte var riktigt kass. Det enda som var mitt huvud var Emma.
Det plingade till i mobilen så jag tog försiktigt upp den ur byxfickan. Jag suckade när jag hade läst färdigt sms:et.
- What did it say? frågade Louis när han såg att jag inte blev så glad när jag såg vad som stod.
- I had a good night Harry, when will we meet again? läste jag högt och suckade igen. Istället för att lägga ner mobilen i fickan slängde jag den hårt i väggen så att det blev ett litet märke.
- It's going to be okey, försökte Louis trösta mig med. Men utan att svara reste jag mig upp från soffan och gick snabbt in till mitt rum.
Väl inne på rummet slängde jag mig ner på soffan. Jag tänkte efter en lång stund. Jag skulle faktiskt behöva prata med Emma som Louis sa. Om jag bara berättade sanningen kanske hon skulle förstå mig.
Jag hade satt mig ner med datan ett tag. Emma hade skrivit till mig att hon skulle komma hit. Jag blev genast nervös. Jag skulle behöva prata med henne och det skulle inte bli roligt.

Marcus perspektiv
Allt hade gått utmärkt och allt skulle bli perfekt. Jag hade fått med mig både Alexandra och Emma, och inget eller ingen skulle kunna komma i vägen.
Jag skuttade töntigt hem från Emma. Jag var så himla lycklig. Jag visste precis hur jag skulle få tillbaka Alexandra och London skulle bli min chans. Bara inte Gemma hade åkt hem. Hon var nämligen en viktig pusselbit som var tvungen att sitta på plats.
När jag gick där på vägen bestämde jag mig genast för att bege mig till snickarboden istället för att gå hem. Jag hade fått sommarjobb hos min kompis pappa där jag skulle börja jobba snart. Jag svärde för mig själv. Nu hade jag tagit studenten och nu skulle mitt liv börja på riktigt. Jag var tvungen att ta ansvar och allt man gjorde påverkade alla och allt, inte bara mig själv. 
Jag målade på gungstolen som snart var färdig. Jag ville ge den till Alexandra men visste inte om det kanske var lite för tidigt.

Alexandras perspektiv
Jag behövde verkligen Emma nu. Hon var den enda jag kunde snacka med om sånt här. Hon var den enda som kände Niall och som verkligen kände mig.
Jag la ifrån mig mobilen och gick fram till mitt skrivbord. Jag tog upp en penna som hade fallit ner från dens rätta plats. Oväntat såg jag armbandet, armbandet som jag hade fått från Niall första gången vi sågs. Jag torkade bort tårarna som föll ner från mina kalla kinder. Sedan satte jag på mig det. Jag ryste till. Varför skulle det bli såhär? Plötsligt hörde jag att ytterdörren öppnades. Jag smög ut ur mitt rum och försökte tjuvkika lite vid trappen.
- Alexandra, Catarina är här!
Det var pappa som ropade och innan jag hann och gömma mig såg han att jag stod där och tittade förvånat på dem.
- Jaså, där är du, sa han sedan och log mot mig.
Jag gick sakta ner för trappan och plötsligt såg jag henne, Catarina. Catarina, hon var den som alltid kom till skolan för att se om det stod rätt till. Hon var den som satt i kassan på ICA varje dag. Hon var den som man alltid såg gick ute med hunden. Hon var Hildas mamma och nu stod hon i vår hall och tittade på mig som hon aldrig hade sett mig förut.
- Hej, sa hon och sträckte fram sin hand när jag allt kom närmare.
Utan att säga något tog jag tveksamt också fram handen. Jag pressade motvilligt fram ett leende det såg ut som hon ungefär hade lika mycket problem som mig att le. Jag och Catarina skulle inte få roligt med varandra, och jag kände redan att hon hatade mig lika mycket som jag hatade henne.
- Catarina ska sova här inatt, sa sedan pappa efter en kort tystnad. Jag tittade på honom med en frågande blick. Varför skulle hon sova här?
Jag hade inte sagt ett ord ännu, men det ville jag inte heller. Jag sprang upp till mitt rum och la mig ner på golvet. Jag hade ett jävla stort problem. Jag var tvungen att bli av med Catarina så fort som möjligt hur mycket pappa än var kär i henne. Hon var säkert inte kär i honom och det kände jag på mig. Hon var ute efter något annat och det visste jag. Hon och Hilda.
Jag greppade tag i mobilen som hade ramlat ner på golvet från sängkanten. Jag försökte att undvika texten Niall hade skrivit men jag kunde verkligen inte slita blicken från det. Det var som om någon hade ominstrallerat mina ögon så att jag bara kunde kolla på han. Jag läste smset sakta för mig själv en gång till.
- Alex, Alexandra, I don't even know your name. How could I be in love with you? I think you should stay home and not come here, because I will not meet you again. I'm sorry, but that's the truth. Have a nice summer and don't catch to many boys, or that's maybe what you want, läste jag och mina tårar kunde inte sluta rinna ner på kinderna. Jag hade inte nu bara ett problem utan två!


______________________________________________________________________________________________
Det här kapitlet sööööög. Det verkligen sög! srry :( Men ni får hemskt gärna kommentera så att vi vet om det är bra eller dåligt. Önskemål och tips eller andra funderingar och frågor går också bra. Puuuuuusss!

Tidigare
Tveksamt slog jag in Alexandras nummer i mobilen och tryckte på "ring". Efter två signaler svarade hon.
- Hej, sa hon.
Hon lät lite sur men jag struntade i att fråga.
- Hej, hur är det? sa jag istället men kom sedan på att det kanske var en ganska onödig fråga eftersom det inte var så länge sedan vi träffades.
- Jo, det är okej, svarade hon i alla fall utan att tycka att det var konstigt att jag frågade.
- Härligt! Men du, har du och Emma något emot att åka till London igen?
______________________________________________________________________________________________

Tidigare
- Harry! My baby! ropade hon och nästan hoppade runt på golvet av glädje. Gemma tittade bekymrande på mig eftersom hon visste att jag redan hade Emma och att ingen skulle få komma i vägen. Resten av min familj visste tydligen inte om det, så det kanske var dags att prata med dem snart.
Jag hälsade på pappa och Robin, sedan gick jag tyst och satte mig i soffan. Hur skulle det här egentligen gå?
______________________________________________________________________________________________



Alexandras perspektiv
Jag stängde ihop datorn när jag såg att Niall hade loggat ut. När jag skulle bege mig till badrummet för att tvätta bort det lilla sminket jag hade på mig ringde det plötsligt på dörren. Jag sprang ner direkt och öppnade. Utanför dörren stod Hilda igen. Hennes röda lockiga hår fladdrade i vinden och hennes tänder var lika vita som snö. Hon stod där och tittade på mig som om vi verkligen var riktiga systrar.
- Jag glömde min mobil, sa hon sedan oroligt.
- Okej, vart ligger den?
- Där uppe, jag kan nog hitta den själv, sa Hilda bestämt och gick in.
Jag himlade med ögonen och stängde dörren.
Hon gick uppför trappen och försvann troligtvist in på toaletten där hon hade varit innan.
- Vart är Emma? ropade jag efter ett tag, men fick inget svar.
- Hallå, Hilda?
Hon svarade inte den här gången heller. Jag smög sakta uppför trappan. Plötsligt kände jag att hon rusade jätte snabbt förbi mig och sprang ut från ytterdörren.
Jag ryckte på axlarna och gick och satte mig på sängen igen. Oväntat satte jag mig på något hårt. Jag lyfte smig snabbt upp och tog upp det jag hade satt mig på. En mobil, Hildas mobil. Jag kom genast på det. Det var hon som hade skrivit något elakt till Niall. Jag kokade av ilska men samtidigt kände jag mig väldigt lättad. Det var ju i alla fall inte jag som hade gjort något. Problemet nu var bara att ställa allt till rätta igen.
Plötsligt ringde det i mobilen och jag svarade...

Louis perspektiv
Det var en tidig måndagsmorgon och snart skulle jag och killarna på ett möte. Jag och Eleanor satt och myste i soffan när jag plötsligt hörde att mobilen utifrån köket ringde.
- Don't answer, sa Eleanor och tog tag i min arm när jag hastigt skulle resa mig upp.
- I have to answer, sa jag och hon släppte sakta min arm.
Jag gick snabbt ut i köket och tog upp mobilen som låg på köksbordet.
- Hi man! svarade jag när jag såg att det var Harry som ringde.
- Hello, svarade han bara. Harry lät väldigt ledsen och bedrövad.
- What's wrong?
- You know Lou, I love Emma, right? sa han och det lät nästan som han skulle börja gråta när som helst.
- Yes of course, she's your girlfriend!
- Yeah I know, but I did a big mistake tonight Lou.
Han snyftade nu mellan orden och jag kunde inget annat än att känna mig nedstämd jag med. Om Harry var ledsen var jag ledsen.
- Tell me, sa jag sedan.
- Do you remember Isabelle?
- Your ex-girlfriend? sa jag och höjde ögonbrynen en aning.
- Yes, she is here and yeah, we had sex.
- Oh no, you're so dead Harry, utbrast jag.
- I know, but what should I do?
- Talk to Emma and say the truth. And then she may forgive you.
- Yeah, I hope so. But Louis, I think I'll be late to the meeting, sa Harry och lät fortfarande väldigt ledsen. Man märkte att han ångrade sig och verkligen hade skuldkänslor för det han gjort.
- And please don't say anything to the other guys for god's sake, fortsatte han innan jag hann och säga ett ord.
- No, I will not do that, sa jag och det slutade med att Harry la på luren.
Jag la ifrån mig mobilen och gick snabbt in till Eleanor istället som satt och väntade på mig i soffan.

Marcus perspektiv
Jag gick med snabba steg hem från parken. Jag visste inte varför men jag bara kände att jag behövde gå snabbt, som om jag hade bråttom till något.
När jag kom in innanför dörren möttes jag av en arg blick från min bror. Han var tio år och älskade fotboll lite mer än vad jag gjorde.
- Tja brorsan, det var längesen man såg dig, sa jag och tog av mig jackan och mina skor.
Han tittade fortfarande argt på mig och plötsligt tog han fram min biljett bakom ryggen.
- Ge hit den där, sa jag och sprang fram till honom.
- Bara om jag får följa med, sa han och gömde biljetten bakom ryggen igen.
Jag skrattade och det distraherade honom. Jag fick tag på biljetten bakom hans rygg.
- Tyvärr är du för liten brorsan, sa jag skämtsamt och gick iväg till mitt rum.
Jag slängde mig på sängen när jag kom in. Jag vände mig om så att jag låg på rygg. Jag granskade biljetten som jag hade i min hand. Jag skulle kolla på Arsenalmatchen om bara ungefär en vecka.
Jag låg och funderade ett tag. Jag hade den bästa planen för att kunna få tillbaka Alexandra. Men för att den planen skulle fungera måste hon följa med till London igen. Och om Alexandra följer med måste ju såklart Emma följa med. Det skulle kunna gå åt helvete men det är risken man måste ta när man verkligen gillar en person så mycket.
Tveksamt slog jag in Alexandras nummer i mobilen och tryckte på "ring". Efter två signaler svarade hon.
- Hej, sa hon.
Hon lät lite sur men jag struntade i att fråga.
- Hej, hur är det? sa jag istället men kom sedan på att det kanske var en ganska onödig fråga eftersom det inte var så länge sedan vi träffades.
- Jo, det är okej, svarade hon i alla fall utan att tycka att det var konstigt att jag frågade.
- Härligt! Men du, har du och Emma något emot att åka till London igen?


______________________________________________________________________________________________
Hej, förlåt för det dåliga slutet på kapitlet, men det var tvunget att bli så, sorry! Imorgon är det fredag, yes! Vet inte ifall det blir något kapitel imorrn men ska alltid försöka, puss!

Tidigare
Om jag inte mindes fel så stängde jag aldrig datorn. Jag tänkte inte mer på det och checkade även nu in facebook en gång till. Jag skrev till Niall igen. "I'm sorry for making you wait, but I had visits", skrev jag och det tog inte lång tid innan jag fick tillbaka ett meddelande. "I know you've had enough of me, but you don't need to tell it again. I didn't know this about you Alexandra, I thought you were special."
Jag förstod ingenting. Vad menade han egentligen?
_______________________________________________________________________________________________



Nialls perspektiv
Jag hade inte sovit någonting den natten. Det enda som for runt i mitt huvud är tankarna om Alexandra. Jag kunde verkligen inte tänka på något annat. Jag var kär i henne och hon var kär i mig och jag förstod inte vad som var problemet. Vad hindrade henne?
Jag reste mig upp i sängen och tittade på klockan. Jag och killarna skulle ha ett viktigt möte idag men jag ville verkligen inget annat än att lägga mig ner i sängen igen och somna om.
Så småning om reste jag mig motvilligt upp från sängen och gick fram till fönstret och drog gardinen åt sidan. Det var en regnig dag i dag som det annars brukade vara i London. Jag suckade och gick långsamt fram till garderoben. Jag tog fram en röd vanlig tröja och ett par mörka chinos. Jag satte tröttsamt på mig kläderna och gäspade lite emellanåt. Varför skulle mötet vara så tidigt?
Min lägenhet låg inte långt från platsen mötet skulle äga rum så efter jag hade ätit bestämde jag mig för att gå med raska steg i regnet istället för att ta en taxi eller ringa Paul.
När jag väl var där stod Liam, Zayn och Louis redan redo för att börja mötet. Men Harry var inte inom synhåll och vi kunde inte börja utan honom.
Det dröjde kanske 20 eller kanske 30 minuter innan en springande Harry kom emot oss. Han var helt dyngsur och vattnet bara rann nerför hans ansikte.
- Sorry guys, sa han och nästan la sig ner av utmattning.
- Where have you been? frågade Zayn och tittade ilsket på Harry.
- I know! Utbrast Louis och alla vände blicken ifrån Harry och tittade nyfiket på Louis istället.
Harry sparkade till Louis på benet.
- Ouch! skrek han och tittade argt på Harry.
Det var som om Harry döljde något, något som vi andra aldrig skulle få reda på.
Efter ett långt och tråkigt möte som enligt mig lika gärna inte behövde varit gick vi alla hem igen åt varsit håll. Jag ville så gärna umgås med dem men jag var så otroligt trött just nu och de kommande dagarna skulle vi få arbeta ganska mycket så jag bestämde mig för att bara gå hem och vila upp mig lite grann.
När jag var hemma tog jag genast fram en handduk och torkade av håret en aning. Det regnade så oerhört mycket. Sedan la jag mig ner i sängen och tog upp min dator. Jag twittrade på twitter och checkade in facebook lite. Plötsligt såg jag att Alexandra var inne. Jag började skriva till henne. "Hey baby", skrev jag och efter en stund fick jag tillbaka ett meddelande. "Hey sweetie" Jag blev alldeles varm i hela kroppen. Hon fick mig alltid på så bra humör även om hon bara sa eller skrev några ynka ord. Jag fortsatte att skriva: "How are you?" Men den här gången fick jag inte tillbaka något. Jag satt och väntade och väntade och plötsligt dök det upp ett meddelande efter ett tag som jag absolut inte förväntade mig. "Oh Niall baby, why do you even write to me? I don't want that you do it anymore BECAUSE I DON'T love you like you do. OKEY? So, don't write to me again, cause I deserve a better guy than you, and you're only a fucking gay-singer. So FUCK OF!"
Jag visste inte vad jag hade sagt eller gjort för fel, varför skrev hon sådär till mig? Jag skrev några ord tillbaka men stängde sedan ihop datorn och ställde mig ifrån den. Jag ville inte intala mig om att det var sant. Istället tog jag tag i gitarren som stod mot väggen och sedan satte jag mig i fönstret. Jag spelade några ackord och sjöng refrängen på ''One Thing".

Tidigare
Jag visste inte om jag skulle vara arg, glad, sur eller lycklig. Men istället kramade jag om henne för att hon var ärlig. Och den här gången visste jag att hon var ärlig.
- Vänner? sa hon sedan.
- Absolut, sa jag och log mot henne. Hon ställde dig brevid mig igen och sedan gick vi hand i hand och pratade. När vi sedan gick där kom jag genast på den ultimata idén. Idén som som skulle förändra både mitt och Alexandras liv...
_______________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Jag vaknade av att solen lyste in genom fönstret, jag kollade på klockan och den visade 8:47. Det kan inte vara sant, hur kan man vakna så tidigt på ett sommarlov? Jag drog ner rullgardinen och försökte somna om igen. Efter två timmars sömn vaknade jag åter igen och jag bestämde mig för att gå upp. Jag gick långsamt in i duschen och duschade så kallt jag kunde för att vakna till. När jag kommit tillbaka från duschen så slängde jag iväg ett sms till Alexandra och frågade vad hon skulle göra idag. Medan jag väntade på svar så gick jag ner till köket, bredde mig en macka och satte mig på altanen. Det verkade bli en sjukt fin dag och eftersom Alexandra aldrig svarade så bestämde jag mig för att hitta på något. En glass skulle inte vara fel, kanske skulle jag ta cykeln till glasskiosken och sedan skulle jag kunna cykla hem till Alexandra för att se vad hon hade för sig.
Det tog inte lång tid innan jag var helt klar för att dra till glasskiosken, så jag tog min cykel och trampade iväg. Värmen från solen gjorde mig ännu mer glassugen så när jag äntligen var framme så beställde jag en kula jordgubb och en kula lakrits, sedan satte jag mig vid ett bord och njöt av den kalla glassen. Men plötsligt kom den personen som jag minst ville träffa av alla människor i hela världen, Hilda. Hon var tydligen här ensam och när hon köpt en glass letade hon efter ett bord att sitta vid. Jag försökte låtsas att jag inte såg henne och började hålla på med min mobil istället. Men det tog inte lång tid innan jag hörde ett hej bakom mig och jag vände mig sakta om.
- Hej, sa jag kort och återgick till mobilen.
- Kan jag sitta här? frågade hon och innan jag hann svara så satt hon vid mitt bord mitt emot mig.
- Visst, svarade jag och la ner mobilen på bordet.
Det uppstod en pinsam tystnad eller jag tyckte i och för sig bara att det var skönt, men tystnaden bröts snabbt.
- Gud vilka fina kläder du har, sa hon och studerade min outfit.
Jag blev först ganska chockad eftersom hon aldrig har sagt något snällt till varken mig eller Alexandra förut. Hon hade alltid varit den där irriterande lilla rödhåriga tjejen som man bara ville klappa till.
- Tack, svarade jag efter ett tag och försökte att le lite försiktigt.
- Emma, jag tycker vi borde glömma allt som varit och börja om. För jag tror att vi kan ha väldigt kul tillsammans, vi är lika.
Jag satte en liten bit av glasstruten i halsen och började att hosta.
- Oj, hur är det? frågade hon och tittade oroligt på mig. Seriöst, vad tror hon egentligen? Ville hon typ bli vän med mig?
Jag rätade på ryggen och harklade.
- Det är bra, sa jag sedan.
- Men så vad säger du? Ska vi börja om? Jag vet att jag har varit jättetaskig mot dig och Alexandra de senaste veckorna, men jag kan gottgöra dig.
- Okej, sa jag lite tveksamt men ryckte sedan på axlarna för att visa att det kanske inte var en sån dålig idé ändå.
Hilda och jag satt och pratade en lång stund. Det var helt vindstilla och solen brände i ansiktet. Det var en perfekt dag för att göra ett vänskapsband mycket starkare. Jag insåg ganska snabbt att Hilda hade förändrats.

Alexandras perspektiv
Marcus och jag tog farväl efter den långa promenaden i tågspåret och parken. Vi kramade om varandra och sedan gick vi mot varsit håll. Det verkade som om han hade förlåtit mig nu. Han blev i alla fall glad när jag berättade sanningen.
Jag gick där på trottoaren och bara njöt. Jag älskade sommaren. Jag gick förbi den stora fotbollsplanen, skolan och hantverksbyrån. Sedan kom jag till glasskiosken. Jag blev så otroligt sugen få en stor mjukglass men jag vart genast besviken när jag kom på att jag inte hade med mig plånboken. Plötsligt såg jag att Emma satt lite längre bort vid ett bord. Jag gick lite närmare men vände mig sedan om när jag såg att min nya "syster" satt mitt emot henne. Varför satt Hilda där egentligen och störde Emma? Kunde hon inte få sitta där i fred?
Jag gick och ställde mig bakom ett träd och försökte att tjuvlyssna på Hildas jobbiga och irriterande historier. Men plötsligt hörde jag ett skratt, och det var inte Hilda som skrattade. Jag tittade lite försiktigt mot deras håll och såg att det faktiskt var Emma som skrattade. Jag sprang genast bort från trädet och kiosken. Jag sprang hem till min säng och la mig ner. Jag skrek så högt jag kunde och slog med handen på kudden. Jag var så oerhört arg på pappa. Hur kunde han göra såhär? Hur kunde han göra så att Hilda och jag blev låtsas systrar? Och nu skulle hon ta mina kompisar också. Kunde det bli sämre?
Efter att jag hade lugnat ner mig ett tag tog jag upp min laptop som låg under sängen. Jag öppnade datorn och loggade in på facebook. Jag hade över tusen vänförfrågningar och flera hundra meddelanden. Plötsligt plingade det till och jag hade fått ett meddelande från Niall. "Hey baby", skrev han. Jag log för mig själv och skrev ungefär likadant tillbaka. Utan förvarning hörde jag att det knackade på dörren där nere. Jag ställde datorn på sängen och sprang ner och öppnade. Utanför dörren stod Emma och den personen som jag hatade mest i hela världen just nu, Hilda.
- Hej Alex, sa båda i kör. De kramade om mig och gick sedan in.
Jag tittade hela tiden på Emma för att se om hon skulle ge mig någon blick tillbaka, men det gjorde hon inte. Hon skrattade bara åt Hildas skämt och hennes tråkiga historier.
- Gud, vad roligt att ni är systrar nu, ni kan ju typ hitta på vad som helst med varandra, utbrast Emma och tog tag i Hildas och mina händer. Skojade hon med mig, var det här ett skämt?
- Vart är toaletten Alex? frågade sedan Hilda och nästan log överdrivet mycket åt mig.
- Där uppe, bredvid Alex rum, sa Emma innan jag ens hann att reagera.
Hilda for upp i trappan och själva står jag och Emma med händerna i byxfickorna.
- Emma, vad håller du på med? passade jag på att fråga medan Hilda inte var i närheten.
- Hon har förändrats Alex, hon har ju blivit jätteschysst. Ni är ju fan systrar!
- Ja, men..., sa jag men kom sedan inte på vad jag mer kunde säga. Jag ville egentligen bara skrika åt Emma och säga att hon var en idiot som verkligen trodde på Hilda.
Efter en lång stund kom Hilda ner. Hon hade varit borta en överdrivet lång stund men jag struntade i det och började att tänka på vad de i själva verket faktiskt gjorde här.
- Ni måste nog gå nu, sa jag och tittade på de båda med en allvarlig blick. Jag trodde jag aldrig skulle säga så till Emma någonsin. Hon var min bästavän och då säger man inte att dem måste gå.
Emma tittade konstigt på mig men jag bara log lite lätt tillbaka. Hon fattade väl att jag egentligen menade att Hilda skulle gå, hon måste fatta det. Eller jag ville ju inte att Emma skulle gå, men annars skulle jag inte få bort Hilda.
Emma stängde igen dörren hårt efter att hon och Hilda hade gått ut. Jag sprang fram till köksfönstret och kikade ut. De gick armkrok och skrattade med varandra. Efter en stund var de borta och jag kunde inte se dem mer, så istället sprang jag upp till mitt rum och öppnade laptopen som stod på sängen. Om jag inte mindes fel så stängde jag aldrig datorn. Jag tänkte inte mer på det och checkade även nu in facebook en gång till. Jag skrev till Niall igen. "I'm sorry for making you wait, but I had visits", skrev jag och det tog inte lång tid innan jag fick tillbaka ett meddelande. "I know you've had enough of me, but you don't need to tell it again. I didn't know this about you Alexandra, I thought you were special."
Jag förstod ingenting. Vad menade han egentligen?


__________________________________________________________________________________________________
Hej, hoppas ni har haft en härlig och mysig valborg! Jag hoppas ni inte blev allt för ledsna för att kapitlet kom ut nu idag istället för igår och i förrgår, men det får vi väl gottgöra någon dag. Puss på er!