oonedirectioon

Jag gick tröttsamt nerför trappan till toaletten. Det var mörkt ute och klockan var säkert runt 1-2 på natten. Jag vaknade av en sådan fruktansvärd huvudvärk som vägrade att försvinna. Jag blev kissnödig efter ett tag och var då tvungen att bege mig ner till toaletten.
När jag hade uträttat mina behov gick jag långsamt ut från toaletten. Plötsligt möttes jag av en skrämmande blick i hallen. Jag gnuggade mig sakta i ögonen och såg att det var Maja som stod och tittade på mig. Det såg ut som om hon skulle ramla ihop när som helst så jag sprang genast fram till henne och tog henne i min famn.
- Jag mår inte så bra, sa hon tyst.
Paniken spreds inom mig och jag ropade det högsta jag kunde efter mamma och pappa. De kom springandes ut från deras rum och pappa tog snabbt upp telefonen och ringde 112.
Efter en stund kom ambulansen och när människorna bärde in Maja i ambulansen hade hon redan ramlat ihop, legat och skakat och blivit medvetlös. Pappa följde med Maja i bilen och jag, mamma och katten stod ensamma kvar vid vägkanten och följde med blicken efter ambulansen. Vi bestämde oss för att åka till sjukhuset i morgon bitti istället.
Mamma stod och höll om mig men plötsligt släppte hon mig och gick in. Hennes ögon var helt röda efter gråt. Nu stod jag själv kvar och tittade på månen som sakta rörde sig nedåt.
Jag sprang upp till mitt rum efter ett tag. Det var fortfarande natt, men det sket jag i, i det här ögonblicket. Jag behövde prata med någon och ingen annan än Alexandra. Jag tog tveksamt upp mobilen som låg på nattduksbordet och slog hennes nummer. Det gick en... två... tre... fyra signaler och sedan svarade telefonsvararen. Jag suckade för mig själv. Jag kom omedelbart på att jag kunde ringa till Hilda. De kanske sov i samma hus just nu.
- Hej, svarade Hilda direkt när jag hade slagit hennes hemnummer och tryckt på "ring".
- Hej, har du Alex där i närheten? frågade jag oroligt utan att säga något annat.
- Naej, vadårå?
- Det har hänt lite saker, sa jag och berättade allt som hade hänt med Maja.
- Men jag ringer till Alexandra och berättar vad som hänt, jag lovar, sa Hilda efter en stund och sedan la vi på.
Jag log för mig själv när jag tänkte på vad Hilda hade sagt. Hon hade lyssnat när jag hade berättat och hon hade  verkligen blivit en riktig vän.
Jag la mig ner i sängen och efter ett tag somnade jag.

Alexandras perspektiv
Jag vaknade av att det knackade på dörren. Jag hade somnat igår när jag hade gråtit så mycket. Jag kunde inte fatta att Niall verkligen skrev så till mig och allt var Hildas fel. Om jag inte hade lämnat datorn sådär hade det aldrig inträffat.
- Kom in, ropade jag tröttsamt och in kom Catarina.
- Förlåt att jag väckte dig, men din pappa sa att du skulle gå upp nu, sa hon och försökte le mot mig.
Hon gick ut igen och stängde dörren. Jag himlade med ögonen och försökte att somna om igen. Efter fem minuter visste jag att det var kört och att jag aldrig skulle somna om. Catarina skulle alltid förstöra allt.
Efter en stund reste jag mig upp från sängen. Jag tittade på väckarklockan. Klockan var seriöst 10, 10! Och jag skulle gå upp nu?!
Jag tittade ut genom fönstret och såg att det skulle bli en underbar dag. Solen sken och fåglarna kvittrade. Men det var ändå som om någonting fattades, som om någonting inte var där som det skulle vara.
Jag gick ut på balkongen och satte min ner i en stor röd solstol. Jag låg och njöt av solen tills pappa plötsligt ropade nerifrån köket.
- Alexandra!
Jag låtsades som jag inte hörde, så jag låg kvar stolen och bara njöt.
- Alexandra! ropade han igen och den här gången kom han gåendes upp för trappan.
- Varför svarar du inte? frågade han sedan när han såg att jag satt i min egen lilla värld och tänkte på massor annat.
- Jag hörde inte, försökte jag med, men insåg sedan inte att det var någon mening eftersom han redan tittade på mig med ögonbrynen uppe i pannan.
- Kan du gå ner till ICA en snabbis och köpa lite frallor? Catarina vill inte gå dit på sin lediga dag.
"Catarina vill inte gå dit på sin lediga dag" Var det en ursäkt för att inte gå dit?
- Men ser du inte att jag ligger här och solar pappa?
- Men va lite trevlig nu Alex, sa pappa och satte armarna i kors.
Jag tog ett djupt andetag och reste mig upp från stolen. Varför skulle jag köpa frallor för, och varför skulle jag köpa frallor till Catarina?
- Okej, men bara om jag får åka till London med Marcus på måndag igen?
- Så om du köper frallor menar du, ska du få åka till London då? sa pappa och tittade frågande på mig.
- Ja, sa jag bestämt och sedan gick jag ut från balkongen och in i mitt rum. Jag satte på mig en par randiga basic shorts och en trasperant shorta. Sedan sprang jag ut från mitt rum och ut från huset.
Jag gick där på gatan och sjöng lite tyst för mig själv tills jag kom fram till centrum. Där gick jag in på ICA och köpte några nybakta frallor. Egentligen ville jag köpa några som Catarina tyckte var äckliga men sedan tänkte jag på London resan. Om jag betedde mig dåligt nu de kommande dagarna kanske jag inte skulle få åka.
När jag gick hem möttes jag plötsligt av en förskräckt Emma. Bredvid henne gick Hilda.
- Hej, sa jag och log mot Emma, inte mot Hilda.
Båda tittade bara på mig som om jag vore dum i huvet och sedan gick de förbi. Jag följde dem med blicken och plötsligt stannade Emma upp och vände sig om.
- Vet du vad Alex? Jag trodde vi var vänner? Eller ställer inte alla vänner upp i alla lägen? sa hon och tittade upprört på mig. Innan jag hann få ur mig ett ord var hon och Hilda redan borta för länge sen.


______________________________________________________________________________________________
Kanske har sagt det någon annan gång, men de kapitlerna som kommer nu blir som sagt lite tråkiga tills de åker till London igen. Men jag hoppas det duger i alla fall? :D Kram!