oonedirectioon -

I want you - chapter 95 ♥

Tidigare

Allt stannade till och det kändes som jag var i en helt ny värld.

Varför hade jag inte kommit på det förut? Varför hade jag inte kommit på att det inte var Niall jag ville ha. Det var inte han jag tänkte på varje gång vi kysstes. Det var någon helt annan och jag hade inte kommit på det förens nu. Jag drog bort svetten från min panna och lade mig ner på marken.

____________________________________________________________________________________________

Alexandras perspektiv
Sedan satt jag och Emma på flygplanet hem till Sverige igen. Emma låg med huvudet på min axel och grät i princip hela vägen hem.

När vi var framme vid flygplatsen sprang genast Emmas mamma fram till oss. Vi väntade på att våra väskor skulle rulla ut längs med rullbandet så att vi äntligen kunde få komma hem någon gång.

När vi hade hittat våra väskor gick vi raka spåret ut mot parkeringen.

- Just det, Marcus skjutsade mig hit, han sitter i bilen, sa Emmas mamma och jag stannade plötsligt till.

- Men vad är det Alexandra? frågade Emmas mamma oroligt.

Jag tänkte efter en stund innan jag svarade.

- Jag tror jag glömde... eh... mina tamponger på flygplanet, ljög jag fram.

Jag var inte beredd att träffa Marcus än. Visst, det var ju därför jag åkte hem, för att det var han jag ville vara med och inte Niall. Men jag hade mjukiskläder på mig, inget smink och mitt hår var helt ruffsigt efter att Emma hade legat och gråtit på min axel.

- Okej, sa Emmas mamma kort och Emma fick för första gången ett litet leende på läpparna.

Jag stod fortfarande kvar på samma plats och väntade på att Emmas mamma skulle säga något mer. Att vi till exempel kunde gå tillbaka och leta och att Marcus kunde åka hem igen, så kunde vi ta taxin.

- Vi svänger förbi ICA påvägen och köper ett paket, utbrast Emmas mamma tillslut och började gå mot utgången igen.

Jag började tveksamt gå efter och visste att jag inte hade något annat väl än att träffa Marcus nu.

- Hej, sa Emma till Marcus när vi precis hade satt oss i bilen.

Jag ville också säga hej, men jag vågade helt enkelt inte. Jag hade ju inte pratat med honom på flera månader.

- Hej Alexandra, sa Marcus istället och jag hoppade kvickt till.

Emma kollade på mig med en konstig blick.

- Hallå, svarade jag Marcus.

Varför sa jag hallå? Det var ju inte direkt så att jag svarade i en telefon.

Sedan körde vi iväg.

Det var förstås mest Emma som hördes i bilen. Hon pratade hela tiden om Harry och försökte förklara vad han hade gjort och vilken hemsk pojkvän han hade varit. Jag själv satt mest tyst med blicken ut mot vägen. Ingen visste ju egentligen varför jag satt i bilen påväg hem. Emma visste knappt inte ens. Men jag visste inte riktigt om jag vågade säga att jag och Niall inte var tillsammans längre. Det gick så himla fort och alla skulle tycka jag var helt galen som gjorde slut med honom.

Eftersom Emma bodde närmast släppte Marcus av Emma och hennes mamma först för att slippa massa krångel och omvägar.

Sedan åkte jag och Marcus vidare hem till mig. Vi sa inte ett enda ord till varandra i bilen och det var inte riktigt så att man kunde säga att stämningen var på topp.

När vi äntligen var framme steg jag ut ur bilen det snabbaste jag kunde.

- Tack för skjutsen, sa jag och stängde igen dörren.

Jag började gå mot husverandan.

- Alexandra! hörde jag någon ropa.

Jag vände mig om och såg att Marcus hade öppnat bilrutan.

- Du glömde dina väskor! ropade han.

Varför skulle det alltid hända mig.

Jag gick tillbaka, öppnade bagageluckan och lyfte ut mina väskor.

Jag började gå mot dörren igen.

- Alexandra! hörde jag Marcus ropa igen. Vad var det nu?

- När ska du åka hem igen?

Allt stannade upp. Skulle jag ta chansen och berätta för Marcus nu? Skulle jag berätta för honom att jag i stort sätt var kär i honom.

Jag tvekade en stund, men valde sedan att ge ett svar genom att rycka på axlarna lite lätt med ett litet hemligtsfullt leende på läpparna.

Jag vände mig sedan om igen och gick in i huset.

Emmas perspektiv
Mamma sprang och mötte mig och Alexandra på flygplatsen. Hon kramade om mig hårt och lite tårar började sakta rinna ner från hennes kinder.

- Jag är ledsen gumman, mumlade hon sedan fram.

Hon gav Alexandra en stor kram också innan hon återgick till mig med blicken.

- Det kommer att ordna sig, jag lovar.

Sedan åkte vi hem från allt, Harry, London, flygplatsen. Det skulle bli skönt att bara få komma hem till familjen.

När mamma och jag precis kommit in innanför hallen mötte pappa mig med en stor kram.

- Hej gumman! Hur är det? sa pappa och kollade förtvivlat på mig.

- Jo, men det är okej.

Jag och mamma började ta av oss jacka och skor och gick sedan in i köket för att se om pappa hade börjat med maten.

- Jag tänkte börja steka pannkakor. Låter det bra? utbrast pappa med ett stort leende på läpparna.

- Det låter bra, sa jag och försökte få fram ett leende.

Mamma och pappa började rota igenom skåp och lådor efter ingridienserna och de rätta redskapen. Men pappa stannande plötsligt upp och kollade med en ledsam blick på både mig och mamma.

- Vi har inget socker, sa han och suckade lite lätt.

- Skit också! utbrast mamma. Jag som var så sugen på pannkakor.

Jag skickade en blick på köksklockan och såg att visaren började närma sig halv nio. Jag kollade ut ur fönstret och såg att solen började dra sig ner.

- Jag går ner till ICA, sa jag sedan och började gå mot hallen igen.

- Men det ska inte du behöva göra gumman.

Mamma gick tätt efter och tog sin hand och smekte mig över kinden.

- Men det är lugnt mamma. Det är skönt med lite luft och dessutom kan jag köpa en tidning också.

Mamma ryckte på axlarna.

- Du gör som du vill.

Jag tog på mig mina skor igen och kilade ner till affären.

Det kändes så otroligt konstigt att vara hemma i göteborg igen. Folk stirrade på en och allt kändes bara fel. Jag kanske inte hörde hemma i Sverige trots allt, det kanske var i England jag skulle bo i.

På ICA letade jag genast rätt efter sockret och ett mjölkpaket mamma bad mig att ändå köpa på vägen.

- 26 kronor blir det då, sa killen i kassan och räckte fram sin hand när jag hade givit fram matvarorna.

Han stirrade på mig ovanligt länge medans jag rotade igenom plånboken efter pengar. Efter en stund drog han bort handen.

- Nämen hej, det är ju du! utbrast han och jag kollade genast bort med blicken från plånboken.

Jag stirrade på honom ett litet tag och visste inte rikigt vad jag skulle säga. Han visste väl antagligen att var Harrys flickvän, eller ja, rättare sagt ex-flickvän.

- Hejsan, svarade jag och lade fram en femtiolapp bredvid kassan.

- Kommer du inte ihåg mig? sa killen och gav mig en liten orolig blick.

Jag kollade djupt in i hans ögon och tänkte efter en lång stund vart jag hade sett honom förut.

- Men det är ju jag William, sa han efter ett tag och började skratta lite tyst.

När jag hörde namnet kom jag naturligtvis direkt på vem det var. Det var ju killen jag hade spillt kaffe på i London. Han kunde man ju inte glömma i första taget.

- Nu känner jag igen dig. Förlåt. Jag har haft så mycket att tänka på.

Han tog femtiolappen jag hade lagt fram och gav tillbaka en tjugolapp och fyra enkronor.

- Inte visste jag att du jobbade här, sa jag och kollade bak så att ingen annan stod och köade.

- Det var inte så längesedan jag fick jobb här heller, inte världens bästa kanske, men det duger för tillfället, sa William och ställde ner en "kassa stängd" skylt på rullbandet.

- Vad gör du här då? frågade han sedan.

- Det är lite komplicerat, svarade jag och tog upp matvarorna.

- Har det hänt något? sa han och kollade frågande på mig.

Han kollade på sin klocka på armen samtidigt som han började låsa kassaapparaten.

- Det kan man väl säga, sa jag och suckade till lite lätt.

- Vi stänger nu vilket betyder att jag slutar, sa William och tog sig ut från själva kassaområdet. Vi kanske ska gå någonstans och snacka? Och kanske ta en fika?

Jag fick verkligen en chock när William sa att vi skulle gå iväg någonstans och fika. Det var verkligen jättesnällt, men jag hade ju bara träffat honom en gång tidigare. Det skulle kännas lite konstigt.

- Det skulle vara jättetrevligt, men mamma och pappa väntar hemma, sa jag som svar och visade upp sockerpaketet.

- Det är lugnt. Vi tar det någon annan dag.

Jag gav William en lätt kram och gick ut från affären.

Efter någon minut när jag gick hem fick jag plötsligt ett sms. Jag hade ingen aning om att jag hade Williams nummer och jag kunde verkligen inte förstå att han skrev sms:et. Var det konstigt eller var det bara bra?

___________________________________________________________________________________________

Hello there! Hur är det? Finally är detta sega kapitlet klart. Förlåt för att det tog så lång tid.

Hoppas det är bra med er i alla fall? Har ni också höstlov nu? Guuuud vad skönt! Men har dock fortfarande plugg, roligt va?

Love u guys!

2012-10-30 @ 17:38:00 Permalink Kommentarer (3) Trackbacks ()

I want you - chapter 94 ♥

Tidigare

Men plötsligt avbröts det underbara ögonblicket av några knack på dörren.

Jag suckade lite lätt och sprang fram till ytterdörren.

Det första jag såg var massor med väskor och bakom alla väskor såg jag det som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen, en ledsen Alexandra.

- Kan jag få bo här ett tag?

______________________________________________________________________________________________

Nialls perspektiv

Hela morgonen hade jag varit på ett viktigt möte, och nu var jag på väg hem till Alexandra. Jag var trött i både armar och ben och det skulle kännas skönt att bara få komma hem.

- Hi buddy! utbrast Alexandra när jag hade kommit in innanför dörren. Hon log överdrivet mycket mot mig.

Kompis? Seriöst?

- Hey baby? sa jag och skulle precis kyssa henne på läpparna, men hon drog sig undan så det blev en liten lätt kyss på pannan istället.

- What's going on? frågade jag och fortsatte att gå ännu längre in i lägenheten.

Jag stannade till när jag fick se massor med resväskor.

- What is this? Are you going away? sa jag och kollade fundersamt på Alexandra och sen på väskorna igen.

- Yes, and about all these suitcases, I want to break up.

Jag kollade på Alexandra som nöjt tog upp en tröja och började vika den.

- Have you taken something or are you just crazy?

Alexandra packade ner tröjan och drog igen dragkedjan på väskan.

- I think I'm just crazy, sa hon och skrattade till.

Hon bärde ut sina väskor till hallen en efter en och visslade högt. Själv stod jag blixtstilla kvar på samma plats och följde hennes steg med blicken när hon gick fram och tillbaka i rummet.

- Taxi waiting, I have to go, sa hon sedan när hon hade bärt ut alla sina väskor i hallen.

Hon gick fram till mig och kramade om mig hårt.

- Thanks for everything, you are the best, sa hon sedan och log brett.

Hon släpade sedan ut sina väskor ut från ytterdörren och man hörde dunset i trapporna när hon gick ner.

Jag stod kvar en stund och väntade på att det skulle hända något.

Efter någon minut satte jag mig ner i soffan när jag förstått att det var meningslöst. Jag kollade mig omkring och såg att lägenheten inte var stökig. Inga bh:ar låg och skräpade på golvet och allt var så ovanligt rent. Det var inte förens då jag insåg att Alexandra hade gjort slut med mig och att jag faktiskt hade blivit singel.

Emmas perspektiv

- Vad gillar Harry för parfym då?

Alexandra och jag stod på parfymavdelningen inne på topman och letade förtvivlat efter en parfym som jag kunde köpa till Harry. Harry och jag hade nämligen varit tillsammans i två år om några dagar, och jag kände att jag behövde köpa något till honom.

- Hmm... jag vet inte om jag ska vara ärlig. Jag kanske får ta och köpa något annat istället.

- Okej, sa Alexandra och ryckte på axlarna.

Alexandra verkade ganska normal för att ha gjort slut med Niall. Igår hade hon bara knackat på och frågat om hon kunde bo hos mig ett tag. Hon hade inte alls berättat varför, men hon hade berättat att jag skulle få reda på det snart.

Det slutade med att vi gick in på ett konditori och köpte massor cupcakes. På asken som cupcaksen låg i stod det "The world's best boyfriend"

- It looks like it's going to be bad weather today. Oh no, It's always raining here in London and it never ends, sa den gamla kassörskan när vi betalde och suckade lite tyst.

Vi tog cupcakesasken och gick ut från konditoriet. När vi kom ut från konditoriet började genast Alexandra skrika förtvivlat.

- Vad är det? frågade jag.

- Desperate housewives har börjat!

Jag skrattade till och Alexandra kollade med valpögon på mig.

- Gå hem, sa jag kort och Alexandra hoppade glatt till och efter några sekunder var hon borta.

Jag letade intensivt efter Harry. Eftersom jag var tvungen att gå iväg och köpa något till honom gick han troligtvis någon annanstans.Vi hade i alla fall bestämt en tid då vi skulle träffas igen, men han var självklart sen.

Jag satte mig ner på en bänk och började stirra lite på folk som gick förbi. Plötsligt såg jag någon jag kände igen. Vi fick genast ögonkontakt och några sekunder efter stod hon mitt framför mig med ett stort fejkat leende på läpparna.

- Hi, sa hon och sneglade på asken jag hade hållandes i min hand.

Jag valde att inte svara Isabelle, då jag fortfarande inte tyckte om henne. Jag menar, hon hade ju trots allt varit otrogen med min pojkvän.

- Where is Harry? Or are you not togheter anymore? sa Isabelle.

- He's here somewhere, svarade jag och önskade över allt annat att hon bara kunde gå sin väg.

Jag reste mig upp från bänken när jag kände en regndroppe på näsan. Jag tog upp paraplytet ur väskan, men fällde inte upp det.

- I think you are lying, sa Isabelle och log brett mot mig.

- No Isabelle, I'm not lying. A few days ago Harry actually told me the truth about you two and I forgave him.

Isabelle tog upp sitt rosa paraply ur sin väska också, men hon fällde däremot upp det.

- So, what did he say? frågade hon lite smått oroligt.

- You know, about he and you two years ago.
- Did he really said that he was cheating on you two years ago? Such a liar! utbrast Isabelle och skrattade till.

- What do you mean with that? sa jag och tittade frågade på henne.

Jag greppade hårdare tag i paraplyet och allt fler regndroppar började sakta rinna ner genom luften.

- Come on! sa hon och skrattade ännu högre.

Regnet började ösa ner och folk började ta skydd under tak. Men jag själv orkade inte göra något, jag orkade inte ens fälla upp paraplyet jag hade hårt i min hand.

Isabelle stirrade på mig samtidigt som hon skrattade ondskefullt. Varför skrattade hon ens?

- Harry and I had sex with each other about two weeks ago.

Medans orden flög ut från hennes mun rann tårar ner från min kind. Det var som om jag visste att hon skulle säga de där orden.

- I don't believe you, svarade jag kort och mina tårar blandade sig med regnet och bildade genast floder som rann ner från min kind och mina kläder.

- Oh, there you are Harry, can you tell your stupid girlfriend that we had sex? I mean, she doesn't believe me!

Harry gick mot mig med små tveksamma steg. Han skämdes, han skämdes så otroligt mycket att han bara ville springa iväg. Men det kunde han inte. Det var hans plikt som pojkvän att förklara sig och berätta att det inte var så, att det inte var sant. Men han sa inget. Inga ord tog sig ut från hans mun. Det enda man hörde var hur regnet hårt slog i marken och hur cupcaksen sakta ramlade ut en efter en ur den lilla hjärtformade asken.

Jag började springa, springa det snabbaste jag kunde hem till Alexandra.

Mitt hår var genomsurt när jag kom in i hallen och mina händer var kalla som is. Jag tog av mig min jacka och mina skor och gick längre in i lägenheten.

Alexandra satt i vardagsrummet med en filt över sig. Desperate housewives var igång och Alexandra var så inne i programmet att hon inte ens såg att jag stog där.
Inte förens jag sa:

- Jag åker med dig, jag åker med dig hem till Sverige.

Alexandras perspektiv
Jag vaknade tidigt den morgonen. Jag kollade bredvid mig och såg att Niall inte låg där.

Han måste ha åkt på mötet, tänkte jag och suckade lite tyst.

Efter några minuter gick jag upp ur sängen och drog tröttsamt upp gardinerna i fönstret. Det såg ut som om det skulle bli en härlig dag i London och en joggingtur skulle aldrig sitta fel sådär klockan åtta på morgonen.

Jag gick fram till min walk-in-closet och tog fram alla mina träningskläder. Jag satte på mig dem och slängde upp håret i en slarvig tofs.Sedan var jag påväg ut och redo för joggingturen.

Jag sprang längs de folktomma gatorna och bort mot en stor park. Min kondition var inte den bästa så jag satte mig ner på huk och vilade ett tag. När jag hade samlat lite krafter var jag uppe på ben igen och sprang iväg. Det tog inte lång tid innan jag stannade igen. Jag stannade till när jag såg en kille spela gitarr lite längre bort. Han satt på en bänk och drog fingrarna upp och ner på strängarna. Det lät absolut inte bra men det tänkte jag inte på. Jag tänkte bara på allt jag hade missat i mitt liv.

Allt stannade till och det kändes som jag var i en helt ny värld.

_________________________________________________________________________________________

Hallå där! vi fick lite frågor om förra kapitlet då det var några som inte förstod vad Emmas brillianta idé var. Det var jättesvårt att "avslöja" det i det här kapitlet eftersom det gick några veckor därefter, så jag säger det här istället. Emma vet att Harry gillar sex, så därför tänkte hon om de kunde ha det, kunde Harry berätta sanningen om otroheten, vilket han gjorde (nästan).

Förlåt om jag inte skrev det så tydligt, men jag såg det senare och visste att jag inte kunde ändra i texten!

Det var också jättebra att ni sa till att det var lite otydligt, ska absolut tänka på det nu. Och om det är något mer är det bara att hojta till.

(Att dem har sex är också en viktig del senare i novellen)

Puss, ni är bäst!

2012-10-14 @ 18:46:00 Permalink Kommentarer (4) Trackbacks ()