oonedirectioon -

I want you - chapter 85 ♥

Tidigare

- It's a shame, sa Harry och suckade lite lätt. And it's so sad that we have to go home today.

- Today? frågade jag fundersamt.

- The clock is actually 4 at night, sa Niall och visade klockan på sin arm.

Det slutade med att vi somnade alla fyra. Jag och Niall i sängen, och Harry och Emma på en soffa lite längre bort i rummet.

___________________________________________________________________________________

Emmas perspektiv
Och sedan stod jag och Alexandra där på flygplatsen i London med två stora väskor i vardera hand. Det var liksom inte meningen att det skulle gå såhär snabbt, med att flytta hemifrån. Alexandra och jag var ju trots allt bara 17 år gamla och vi gick ju faktiskt fortfarande i skolan. Men vi hade kommit på en lysande idé varför det skulle fungera.

- Hur ska vi göra nu då? Vi vill väl överraska dem, sa Alexandra exalterat och hoppade upp och ner på golvet.

Människorna som gick förbi undrade säkert vad hon höll på med.

Vi tog våra väskor och gick mot utgången, när vi väl var ute vinkade vi in en taxi och åkte till killarnas lägenhet.

3 dagar tidigare

Morgonen därpå vaknade vi hastigt av att Harrys mobil plötsligt ringde. Harry hade då svarat och när han pratat färdigt med personen i telefonen, berättade han att det var Paul som hade ringt och sagt att de var tvungna att flyga tillbaka till London och fortsätta turnén. Sagt och gjort, efter att jag följt med killarna till flygplatsen och tagit farväl av varandra, tog killarna det första bästa planet hem till London igen och fortsatte sin turné. Det var självklart inte lätt att säga adjö till dem med tanke på att det skulle dröja väldigt länge tills vi kunde få träffa dem igen.

Sedan tog jag taxin tillbaka till sjukhuset och tog hissen upp till Alexandras rum.

- Hej, hur gick det? frågade Alexandra när jag kom in och hade stängt dörren efter mig.

- Det är väl inte alltid lätt att säga hejdå, men det gick väl bra, svarade jag och tog en stol och satte mig ner bredvid sängen.

Vi satt och pratade ett tag och plötsligt kom en läkare in genom dörren.

- God morgon Alexandra, hur står det till? frågade han och log vänligt mot henne.

- Det är bra, jag mår faktiskt helt utmärkt.

Han slog ihop händerna och gjorde en ful min som fick både mig och Alexandra att skratta.

- Härligt! Det är faktiskt så att du ska få åka hem imorgon! utbrast läkaren. Din hjärnskakning var inte så allvarlig som vi trodde.

- Åh vad bra.

Läkaren lämnade smidigt rummet och jag och Alexandra återgick till att prata ett tag till.

- Det skulle jag velat sett, sa Alexandra och gäspade stort.

- Hon var typ galen, sa jag och skrattade. Men jag ska gå nu så att du kan vila lite, så kommer jag och Marcus och hämtar upp dig imorgon.

Alexandra nickade på huvudet och jag reste mig upp, lämnade rummet, lämnade sjukhuset och nu var jag påväg hem. Klockan var nästan 2 på eftermiddagen och solen sken lika starkt som den brukade göra.

När jag kom in i huset möttes jag av en orolig blick i hallen.

- Hur är det med Alexandra? frågade mamma och gick fram och gav mig en tröstande kram.

- Det är bra, hon får åka hem imorgon, sa jag och log lite lätt.

När jag precis skulle gå upp för trappan till mitt rum hörde jag en till röst bakom mig.

- Vart är pojkarna?

Det var pappa som kom ut från köket med en stor paj i händerna.

- De var tvungna att åka hem, sa jag.

- Jag som har gjort paj till så många, men aja, desto mer till oss, sa han och gick tillbaka in till köket.

- Behöver du hjälp med något? frågade mamma och både hon och jag gick efter honom.
- Du kan ta fram bestick och tallrikar, sa pappa.

Mamma började duka fram och jag gick och satte mig vid matbordet.

När mamma och pappa satt sig till rätta de med slog tanken mig att de var så ovanligt glada. De hade liksom gjort en paj och det verkade som om de hade förträngt Majas död på något sätt.

Jag och Alexandra skulle ju nästan göra allt för att få flytta till London, men vi förstod ändå att det aldrig skulle fungera. Det var bara dumt att fråga föräldrarna.

- Vad skulle ni säga om jag bara helt plötsligt sa att jag ville flytta till London? sa jag och skar upp en bit av hallonpajen och lade ner den på tallriken.

Både mamma och pappa kollade först lite frågande på mig, men sedan började pappa skratta lite försiktigt och mamma likaså.

- Jo, det skulle ju vara riktigt roligt. Det är ju en riktigt fin stad, sa mamma och tog en tugga av pajen.

Pappa instämde:

- Och du skulle ju bo väldigt nära Harry.

- Så ni menar att jag skulle få flytta dit? frågade jag förvånat och släppte skeden jag höll i.

- Nja, du går ju fortfarande i skolan, sa mamma.

Jag tog upp snabbt upp skeden igen och började äta.

- Hon skulle ju kunna flytta dit på loven och komma hem till Sverige när hon går i skolan, sa sedan pappa och såg väldigt stolt ut efter vad han hade sagt.

Jag boktavligen talat sken upp som en sol hela jag när han sa de där orden, det var nästan för bra för att vara sant. Jag kunde inte fatta att vi inte hade kommit på det tidigare.

__________________________________________________________________________________

Förlåt för ett väldigt dåligt avslut, men kapitlet skulle bli för långt om jag fortsatte att skriva. Därför får ni ett litet kapitel imorrn istället! Kram

2012-07-28 @ 21:59:00 Permalink I want you Kommentarer (2) Trackbacks ()

I want you - chapter 84 ♥

Tidigare

Jag öppnade ögonen. Allt var så ovanligt tyst. Apparaterna lät inte och inga människor var här. Det var så himla tyst och fridfullt. Men plötsligt hörde jag en röst, en röst jag inte hade hört på fjorton år. Jag vände på mig och såg att den personen som jag hade önskat att få se en gång till, bara en gång till satt där på en stol bredvid mig. Min mamma. Var inte min mamma död? Eller var jag också död?

___________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv

Visst, det skulle ske lite förändringar i mitt liv om Emma flyttade till London. Men vad gjorde det? Jag var beredd att göra allt för att det skulle fungera, verkligen allt.

Emma kysste mig passionerat.

- I'll take that as a yes? frågade jag och skrattade.

- Yes, I want to move to you!

Ett leende sprack upp mitt ansikte och i hennes ansikte lika så. Men plötsligt rusade Gemma in i rummet och sänkte våra leenden med sina tårar som forsade ner från hennes kinder.

- What's wrong Gemma? frågade jag oroligt.

Hon stängde dörren efter sig och satte sig ner i Emmas vita fåtölj.

- Did he do that I think he did? sa Emma till sig själv och såg helt chockad ut.

- What? sa jag och tittade frågade på både Emma och Gemma.

Jag var helt förvirrad.

- Marcus broke up with me, sa hon och kollade sorgset ner i golvet. He is in love with someone else.

- Finally! Seriously, it took years! utbrast Emma.

Gemmas tårar slutade rinna och istället kollade hon frågande på Emma med en allvarlig och förvånande blick.

- Did you know that he would break up with me? frågade hon sedan med en liten argare ton i rösten.

- Technically, yes, but you know, it's not a big deal, he had done it anyway.

Jag förstod egentligen ingenting förutom att det skulle bli catfight i vilken sekund som helst.

- Bitch, sa Gemma tyst och kollade argt på Emma.

- Excuse me?

- You are a bitch, and I can't belive you did not say anything to me, sa Gemma ännu högre.

- Okey girls, calm down, sa jag och greppade tag i Emmas arm när hon precis skulle resa sig upp från sängen.

Men istället rusade Gemma upp från fåtöljen och kastade sig på Emma. De drog varandra i håret och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Plötsligt ringde det till i mobilen i fickan.

- Shut up! ropade jag innan jag tryckte på "svara"

Både Gemmas och Emmas huvuden vreds åt mitt håll, och catfighten var tydligen över.

- Harry.

- I think you and Emma should come, Alexandra has passed out, sa en förtvivlad röst i telefonen.

Alexandras perspektiv
- Mamma, vad gör du här? Jag trodde du var död! utbrast jag samtidigt som jag nästan hoppade upp från sängen bara för att få krama om henne.

Jag kunde verkligen inte fatta att hon var här. Hon var lika vacker som hon alltid hade varit förut, nästan vackrare. Hon hade inte åldrats alls.

- Mamma?

Hon svarade inte, hon satt bara där vid sidan av min säng och kollade mig rakt i ögonen.

Jag hörde steg som kom allt närmare dörren intill rummet. Jag vände blicken om och såg att dörren öppnades, långsamt och försiktigt.

- Mamma, vet du vad jag alltid har undrat? frågade jag medans jag granskade dörren när den sakta öppnades.

Jag vände sedan blicken åt hennes håll igen. Men den här gången satt hon inte där, hon var borta.

- Mamma?

Jag kollade mig oroligt omkring, men hon fanns verkligen ingenstans.

Jag hörde stegen som jag hade hört tidigare utanför dörren. Jag hörde dem, men ingen människa var inom synhåll. Stegen kom så nära att de nu stod bredvid sängen. De slutade att gå och jag kände att någon inspekterade mig, noga. Det var inte förens då jag vaknade, vaknade från drömmen. Jag hade bara drömt, men ändå kändes drömmen så verklig att det lika gärna kunde varit på riktigt.

Stegen jag hade hört var egentligen Emmas steg. Hon tittade mig i ögonen och helt plötsligt började hon skratta.

- Vad skrattar du åt? frågade jag.

- Dig, du är så rolig när du sover. Du låtsades väl bara när du kallade Harry för mamma?

Hon skrattade ännu mer.

- Harry, är han här?
Jag vände mig om, och mycket riktigt satt Harry där, precis på samma plats som min mamma hade suttit och tittat på mig.

- Jag var och hämtade kaffe åt mig och Harry, here Harry, sa sedan Emma och räckte fram en plastkopp med kaffe till Harry.

- Thank you beautiful.

Efter en stund kom också Niall in i rummet. Vi satt och pratade och skrattade hela natten. Niall berättade också att han hade pratat med min pappa och sagt att han inte behövde komma eftersom det inte var något direkt allvarligt som hade hänt.

- Are you guys sure you not can move to London with us? frågade Niall och tittade på mig och Emma med sina små söta valpögon som man verkligen inte ville slita blicken ifrån.

- We're sorry, we just can't, we hope you understand. Our lifes are here and your lifes are there, sa Emma som svar och lät väldigt nedstämd.

- It's a shame, sa Harry och suckade lite lätt. And it's so sad that we have to go home today.

- Today? frågade jag fundersamt.

- The clock is actually 4 at night, sa Niall och visade klockan på sin arm.

Det slutade med att vi somnade alla fyra. Jag och Niall i sängen, och Harry och Emma på en soffa lite längre bort i rummet.

________________________________________________________________________________

Förlåt för det super ultra mega dåliga kapitlet, men jag hade liksom ingen direkt fantasi ikväll. Men jag lovar er, nästa kapitel kommer bli så mycket mer super mega ultra bättre!!! puuuuussss

2012-07-23 @ 21:49:00 Permalink I want you Kommentarer (3) Trackbacks ()

I want you - chapter 83 ♥

Tididgare

- So, what's the point? frågade jag tillslut.

- The point is that I'm still in love with that girl. And I'm sorry, but the girl isn't you.

Jag kunde verkligen inte tro mina öron. Jag ville inte bryta ut i tårar. Men vad gör man inte om killen som man älskar över allt annat säger att han är kär i någon annan.

Jag släppte blicken ifrån hans ögon och med tårar nerforsandes från mina varma kinder sprang jag därifrån. Nu var det inte Marcus som ville springa iväg från mig och hela världen, det var jag som ville springa iväg från hela världen och Marcus.

___________________________________________________________________________________

Emmas perspektiv

Solen började gå ner och man såg på killarna att de började bli trötta. Louis, Liam, Zayn, Harry och jag satt i mitt rum och kollade på American pie. Gemma och Marcus hade fortfarande inte kommit hem än efter att de varit borta i nästan över tre timmar. Vad gjorde de egentligen?

- Perhaps we shall go home to the hotel room now, it's late, sa plöstligt Liam när filmen var slut och alla instämde förutom Harry.

De skulle sova på hotellet lite längre bort i Partille inatt, och sedan skulle de åka hem dagen efter.

- I will stay here with Emma, if that's okey? sa Harry.

- Of course, sa Louis och blinkade med ena ögat mot oss.

Sedan gick de ut ur rummet och jag och Harry satt ensamma kvar i sängen. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och han vilade sina läppar mot mitt huvud.

- I'm sorry that I left you so quickly the last time, you had such a hard time, and I just left. I'm really sorry, I am never going to do that again, I promise, mumlade han sedan fram lite tyst.

- It's okey and thanks for coming, I think it means a lot to Alex, and me too of course. But I can't belive you left your tour, it's so important to you.

- But you and Alex are more important to us, we love you, and no one or nothing comes before you, sa han och kysste mig hjässan.

- We love you too, sa jag som svar och log för mig själv.

Vi pratade en lång stund, om killarnas galna fans, de konstiga intervjuerna och vad killarna skulle göra härnäst. Jag kände att jag bara ville höra Harry prata, höra hans röst röra sig fram och tillbaka i rummet och själv bara sitta tyst, jag älskade det.

- And now Niall and I wondering something, hörde jag Harry säga, och jag slöt mina ögon och nickade försiktigt med huvudet.

Men när han tillslut ställde frågan var det som om hela världen stannade upp. Jag öppnade ögonen snabbt och kramade ivrigt om Harry. Jag kysste honom hetsigt flera gånger på hans läppar tills det tillslut rusade in någon in i mitt rum. Tårarna forsade ner från personens kinder och den roliga stunden, var helt plötsligt över.

Nialls perspektiv
Jag var såklart väldigt nervös för att ställa den stora frågan. Vad skulle hon svara, ja eller nej?

Jag ställde frågan inne i mitt huvud ett antal gånger innan jag faktiskt sa den på riktigt.

- Would you and Emma move to London with us?

Jag blev först lite osäker på Alexandras reaktion, men när hon sedan satte sig upp ur sängen och kramade om mig hårt, förstod jag att det var ett självklart ja.

- it would be awesome, we would never have to travel to each other, and we could always be together, sa hon och pressade hennes läppar hårt mot mina.

- Yes, sa jag. What can stop you?

Hon kollade sig omkring i rummet och plötsligt stannade hennes blick på en gammal tavla som hängde mitt på väggen. Tavlan visade en liten flicka som kramade om sin pappa. Hon kollade på tavlan länge.

- What's wrong? frågade jag till sist.

- My dad. He is never going to let me go.

- Talk to him, perhaps he understand, sa jag lugnt.

- And my school, what should I do with it?

- I don't know, you can start in London.

- No I can't Niall. I have plans after school. It's never going to happen, I can't move now, I really can't, sa Alexandra hysteriskt.

- Okey, I'm sorry, I should never asked.

- Yes, you should. I can come up with something, we can work it out, sa hon och reste sig genast upp från sängen.
Hon gick fram och tillbaka i rummet och jag började se att hennes ansikte blev blekare och blekare.

- Alex, come here, sa jag.

- You may be able to move here or something.

Hon var nu helt krit vit i ansiktet och jag visste att det här inte skulle sluta bra.

- Alexandra, come here and sit down! sa jag allvarligt.

- No, you can't move here, you are fucking One Direction, sa hon och började gå snabbare runt på golvet.

- Alexandra! ropade jag och i den sekunden tappade hon balansen och föll ner på golvet.

Jag sprang genast fram till henne och bärde upp henne i mina bara armar. Jag lade snabbt ner henne på sängen och tryckte på den röda nödknappen.

Alexandras perspektiv
Antagligen var det hjärnskakningen som gjorde att jag bara ramlade ihop, men jag var inte hundra procent säker på det. Allt var som en stor mardröm, jag ville inte ligga här på sjukhuset yttligare i några dagar. Jag orkade inte att massor sjuksköterskor och läkare sprang hit och dit överallt och pip-ljuden från alla sorts apparater som stod på sidan av min säng. Det var för jobbigt. Jag ville bara till Niall, min Niall.
Jag öppnade ögonen. Allt var så ovanligt tyst. Apparaterna lät inte och inga människor var här. Det var så himla tyst och fridfullt. Men plötsligt hörde jag en röst, en röst jag inte hade hört på fjorton år. Jag vände på mig och såg att den personen som jag hade önskat att få se en gång till, bara en gång till satt där på en stol bredvid mig. Min mamma. Var inte min mamma död? Eller var jag också död?

________________________________________________________________________________

Värdelöst kapitel I know... but I think it will be better the next time :) puuuusssar och kraaaamar

2012-07-18 @ 19:13:00 Permalink I want you Kommentarer (3) Trackbacks ()

I want you - chapter 82 ♥

Tidigare

Det kändes bra att Alexandra hade en sån bra kille som Niall. Han verkligen stöttade henne och struntade i sin karriär för henne. Det kallar jag en riktig pojkvän.

Efter en stunds pratande, kramande och pussandes, med Harry såklart, ropade någon plötsligt nerifrån. Jag vart först lite osäker på rösten, men sedan hörde jag, vem som hade ropat och vem som var påväg uppför trappan och in i mitt rum...

___________________________________________________________________________________

Marcus perspektiv

Klockan var fyra på eftermiddagen och jag och Emma begav oss hem från sjukhuset där vi hade besökt Alexandra. Jag hade nyss börjat sommarjobba och om jag gjorde bra ifrån mig nu skulle jag garanterat få jobb efter sommaren. Vid parken gick jag åt höger och Emma åt vänster, med andra ord, hon skulle hem och jag skulle till jobbet. Jag hade fått i uppgift att lägga något golv hos en gubbe i Partille, så direkt när jag kommit hem satte jag mig bilen och körde iväg till Partille.

När jag var färdig körde jag hem igen. Men påvägen kom jag genast och tänka på Alexandra. Det kanske vore bra om vi åkte och hälsade på henne igen. Hon behövde nog verkligen mig och Emma just nu.
Jag svänge upp på Emmas uppfart och parkerade bilen där. Sedan gick jag med långsamma steg in i huset efter att Emmas mamma hade öppnat dörren. Jag gick uppför trappan och när jag just skulle gå in genom hennes dörr hörde jag inte bara Emmas röst.

- Hey dude! ropade Liam när jag precis hade stängt dörren till rummet.

Jag såg att alla ansikten var vända mot mig med stora leenden, Zayns, Liams, Louis, Emmas, Harrys och till och med Gemmas.

Jag blev förstås väldigt chockad när jag såg att de satt i Emmas rum. Jag menar, det händer ju liksom inte varje dag. Men det var absolut inte bra, för Gemma var här och jag var tvungen att prata med henne. Men jag bestämde mig för att vänta ett litet tag.

Vi satt och pratade i några timmar tills solen började gå ner, då gav Emma mig en blick att jag skulle ta med Gemma ut och berätta det för henne. Och tro mig, jag såg verkligen inte fram emot det.

Alexandras perspektiv
När jag märkte att det faktiskt inte var Marcus som satt på sängkanten av min säng, utan att det faktiskt var min älskade Niall som hade flygit ända från London hit, reste jag mig hastigt upp från sängen och kastade mig i hans famn. Jag kunde verkligen inte fatta att han var här.

- What are you doing here? sa jag och kysste honom mjukt på hans perfektformade läppar och drog långsamt igenom mina fingrar i hans ljusblonda hår.

- Emma called me, and I became worried. And of course I missed you, sa han och log mot mig.

Jag la mina armar runt hans breda axlar och tryckte mina läppar mot hans ännu en gång.

- I have missed you too, sa jag och lade mig ner på sängen igen.

Jag hade egentligen väldigt ont i huvudet, men ville inte säga något till Niall. Jag ville inte att han skulle lämna mig här. Faktum var att jag aldrig ville att han skulle lämna mig. Jag skulle inte kunna leva så, utan honom.

- How are you? Are you tired? frågade han och tittade lite oroligt på mig.

- No, ljög jag fram och gav honom ett falskt "jag-mår-bra" leende.

Han lade sig ner bredvid mig på sängen. Vi låg med händerna inflätade i varandra och kollade upp mot taket. Det var helt knäpptyst och det enda jag kunde höra var Nialls djupa andetag. Vi hade egentligen säkert tusen frågor att ställa till varandra, men tydligen förstod både jag och Niall att tystnaden var mycket bättre. I alla fall nu. Men utan förvarning frågade Niall plötsligt mig en fråga, en fråga som jag inte alls var beredd på. Svaret på frågan skulle också inte bara förändra våra liv, utan jag skulle aldrig behöva vara ensam igen.

Gemmas perspektiv
Marcus greppade nervöst tag i min hand. Jag såg på honom att han var skakig och bara ville därifrån, bort från mig och hela världen.

- What's wrong Marcus?

Han svarade genom att skaka på huvudet och jag blev allt mer och mer orolig.

- Please, tell me, sa jag och stannade upp på vägen.

Jag kollade mig först omkring och sedan allvarligt in i Marcus isblåa ögon. För ett litet tag kollade han in i mina men sedan vände han blicken om och släppte min hand.

- Can you sit down? sa han och pekade på en brun gammal bänk bredvid sig.

Jag satte mig snabbt ner och han likaså.

- I know I should have told you this much earlier, but I never found the right time.

Hjärtat började dunka mycket hårdare i mig. Jag kände på mig att det här inte skulle sluta bra. Att allt skulle gå åt helvete. Vad skulle han ha berättat?

- Fuck, fick han ur sig och jag såg att några svettdroppar rann ner från hans röda panna.

- What should you told me earlier? frågade jag och smekte hans arm lite lätt för att lugna ner honom.

Han rätade på ryggen och torkade bort svettdropparna med den andra armen.

- I will be honest now, sa han och kollade djupt in i mina ögon.

Jag nickade försiktigt på huvudet.

- When I met you for the first time, I was hooked for your smile and your charm. You were and are so funny and I didn't know what would happen between us.

Mitt hjärta började dunka ännu hårdare och nu kände jag även att svetten började rinna ner från min panna också. Det var sannerligen väldigt varmt ute en sån här sommarkväll i början på juli, men jag visste att svetten inte kom från värmen, nej, den kom från oroligheten och nervositeten.

- Before I tell the point with the whole thing, I think you deserve to know something.

Han blev tyst i några sekunder men sedan fortsatte han att berätta.

- When I was fifteen, I was in love with a girl. I looked at her every day, but she never saw me like I did. I was to scared to tell my friends about her because she wasn't in the same age as me, she was in the seventh grade. I loved her smile, I loved her voice, I loved everything about her, but whatever I did, she never saw me.

Jag förstod inte riktigt vad han pratade om. Vad var meningen med det hela egentligen?

- So, what's the point? frågade jag tillslut.

- The point is that I'm still in love with that girl. And I'm sorry, but the girl isn't you.

Jag kunde verkligen inte tro mina öron. Jag ville inte bryta ut i tårar. Men vad gör man inte om killen som man älskar över allt annat säger att han är kär i någon annan.

_________________________________________________________________________________

Hej underbara ni, hoppas ni har det bäst :D

2012-07-14 @ 23:58:00 Permalink I want you Kommentarer (2) Trackbacks ()

I want you - chapter 81 ♥

Tidigare

Jag vaknade sedan igen av ett underligt ljud. Jag ville inte vakna, men jag kände att jag ändå var tvungen att öppna ögonen. Den här gången såg jag ännu suddigare och nu kunde jag bara se ett blont huvud sitta bredvid sängen. Det var en kille med blont kort hår och jag visste genast vem det var.

- Hej Marcus! Är det okej om jag blundar? sa jag och stängde ögonen igen.

Jag orkade verkligen inte hålla dem uppe.

- Marcus? I look like Marcus?

___________________________________________________________________________________

Nialls perspektiv
Vi hade haft fullt upp hela veckan med spelningar, signeringar och intervjuer och det skulle hålla på yttligare i några dagar tills vi kunde få åka hem igen. Jag och grabbarna satt och väntade på en intervju som skulle hållas i någon timme när det plötsligt började vibrera i min mobil. Utan att jag ens kollade på mobilen tryckte jag snabbt på "svara".

- Hello, Niall here.

- Where are you guys? sa en förtvivlad röst i telefonen.

Jag drog bort telefonen från örat och kollade vem det var som ringde eftersom jag inte hade någon aning om vem det var innan.

- Oh, hi Emma! sa jag sedan och fortsatte:
- We are going on an interview about a few minutes.
Jag förstod egentligen inte varför Emma just skulle ringa till mig och inte till Harry, och varför inte det var Alexandra som ringde till mig. Hade det hänt något?

- Alexandra just got hit by a car, sa Emma ännu mer förtvivlande.

Det slutade med att jag lade på luren, berättade allt för grabbarna och sedan satte oss på nästa plan hem till Sverige. Gemma hängde också med eftersom hon så gärna ville träffa Marcus igen.

Vi hade inte sagt något att vi skulle komma till varken Emma, Alexandra eller Marcus. Det skulle bli en liten överraskning att vi kom. Sedan stod vi där på flygplatsen, med några väskor och hade ingen aning om vart vi skulle.

- So what are we doing now? frågade Liam och kollade lite irriterat på mig eftersom det faktiskt var jag som hade övertalat alla att följa med.

- Maybe I remember the way to Emma's house. I was here the last week and yeah, you guys know that I have such a good sense of direction, sa Harry och log brett åt oss alla.

Louis började skratta och puttade lite lätt på Harrys axel.

- No, we don't know that. We might end up in Norway or something if you will show the way, sa han sedan och skakade på huvudet.

- Funny, Lou, funny. But a skiing vacation in Norway couldn't sit wrong, right?

- No Harry, it hasn't, but now we have to go to Alexandra, sa jag och alla nickade förstående mot mig.

Sedan begav vi oss ut från flygplatsen och tog närmaste taxi. Harry satte fram bredvid chauffören eftersom han visste lite mer än oss andra, medans jag, Louis och Zayn satte oss ner bakom honom och Gemma och Liam satte sig allra längst bak.
När vi lyckats komma fram till Emmas hus med taxin klev vi lite diskret ut ur bilen. Vi hade ju förstås ingen aning om vart sjukhuset låg och chauffören som körde taxin verkade lite konstig.
Alla stod lite halvt nervösa vid trapputgången och när Liam hade tryckt in plingklockan dröjde det en lång stund innan någon öppnade. Självklart var det inte Emma som öppnade, det var hennes pappa. Han stod och stirrade på oss i några sekunder utan att säga ett ord. Det slutade med att Louis sa:

- Hello.

Emmas pappa nickade lite osäkert på huvudet.

- Emma, jag tror du har besök! ropade han sedan och nästan sprang in i huset igen.

Emmas perspektiv

Efter olyckan och efter begravningen som fick avbrytas åkte jag och Marcus hem till mig. Vi åt lite mat och bara pratade om allt mellan himmel och jord. Marcus pratade mest om Gemma och att han egentligen inte var kär i henne. Han lovade också mig att nästa gång de skulle träffas skulle han säga att hon inte var den rätta.
När vi satt där och pratade kom jag också på att det kanske var bäst att ringa till Niall och berätta vad som hade hänt, så jag tog snabbt upp mobilen och ringde.

Sedan åkte jag och Marcus en sväng förbi sjukhuset för att kolla hur Alexandra mådde. Vi satt och pratade en stund, men efter ett tag såg man på henne att hon började bli ganska trött. Marcus och jag bestämde oss då för att lämna sjukhuset och gå hem åt varsit håll igen.

Jag slängde mig ner på sängen när jag kom in i mitt rum. Jag tog upp en tidning och granskade sidorna noga, en efter en. Jag märkte sedan hur otroligt trött jag blev och med tidningen hållandes i mina händer, somnade jag.

Jag vaknade inte förens jag kände en kall hand på min mage. Jag hoppade upp från sängen och fick se ett ansikte som jag trodde jag inte skulle få se på flera veckor.

- Harry! What are you doing here?

Jag kollade mig sedan omkring och såg att det inte bara var Harry som var inne i mitt rum. Zayn, Louis, Liam och Gemma hade också hittat sig en plats i rummet.

- Oh, hey guys. How long have you been in here?

- A couple of minutes, sa Zayn.

Alla måste alltså ha sett mig när jag sov. Pinsamt värre.

Jag blev såklart väldigt chockad när killarna och Gemma stod i mitt rum bara några timmar efter jag hade ringt dem. Jag kunde egentligen inte fatta att de hade åkt ifrån sin turné bara för att Alexandra hade varit med om en olycka.

Jag kom genast och tänka på att det faktiskt var någon som saknades bland gänget, nämligen Niall.

- Where is Niall? frågade jag sedan och tittade fundersamt på de alla.

- He went directly to Alexandra. He was very worried, sa Liam och kollade lite ledsamt mot mig.

Det kändes bra att Alexandra hade en sån bra kille som Niall. Han verkligen stöttade henne och struntade i sin karriär för henne. Det kallar jag en riktig pojkvän.

__________________________________________________________________________________________ Hallojsan! Sorry för det mycket usla kapitlet jag skrev.. men det är väldigt svårt att skriva just nu, eftersom man är helt död i huvudet. Men tack så himla mycket för att ni fortsätter läsa, ni är helt enkelt bäst!

2012-07-10 @ 22:25:00 Permalink I want you Kommentarer (3) Trackbacks ()

I want you - chapter 80 ♥

Tidigare

Nu var jag nästan framme vid kyrkan och jag såg en människa stå helt ensam på kyrkogården och det var säkert Emma, det såg ut som Emma. Jag började springa och personen tittade på mig, Emma tittade konstigt på mig, när jag sprang där på mina högklackade skor

___________________________________________________________________________________

Marcus perspektiv

- Marcus, kan du skicka hit chokladkakorna är du snäll?

Vi satt och fikade efter begravningen. Man hörde röster från alla håll och kanter, men jag själv pratade inte ett dugg. Jag satt bara där i min egna lilla värld och tänkte på massor annat.

Jag gav fram tallriken med dem bruna stora chokladkakorna till tant Greta, utan att ens kolla henne i ögonen. Det var inte särskilt trevligt, men varför skulle man vara trevlig på en begravning? Jag tänkte på Emma och vilket helvete hon måste ha gått igenom. Det är ju liksom inte varje dag man förlorar en syster. Det kändes som om det bara var jag som tänkte så eftersom det verkade som om alla hade kommit hit bara för att äta kakor och dricka kaffe.

När vi satt där och fikade hörde vi plötsligt en smäll, som om något hade blivit påkört. Alla vid borden reste sig hastigt upp från stolarna och försökte kolla ut genom fönstrena efter vad som kunde ha hänt. Men när dem insåg att de inte kunde se föremålet som hade blivit påkört sprang alla genast ut från huset och ut mot gatan. Jag själv satt bara kvar på stolen mitt i rummet och tog en tugga på chokladkakan. Det var begravning och vad som än hade blivit påkört skulle väl ändå i alla fall inte vara viktigare än Majas begravning.

Jag satt och väntade i ungefär en kvart utan att någon varit inom synhåll. Hade alla åkt hem? Plötsligt hörde jag sirener. Sirenernas ljud blev allt starkare och starkare och det lät som om det var en ambulans påväg hitåt. Jag suckade lite tyst och reste mig sedan motvilligt upp från stolen. Jag gick ut från huset och fram till folkmassan. Jag försökte sträcka på mig för att se vem som hade blivit påkörd, men det enda jag såg var massor med folk och en stor ambulans.

- Vad har hänt? frågade jag en gammal gubbe som stod lite bakom allt folk.

- Det är någon flicka som har blivit påkörd, mumlade han fram.

Jag sträckte på mig igen men kunde fortfarande inte se något.

- Vem är flickan?

Gubben tittade sorgset på mig.

- Emmas bästavän, sa han sedan och gick iväg.

Det var som om hela världen stannade upp. Alexandra, min Alexandra. Var hennes liv över? Jag trängde mig igenom all folkmassa och knuffade lite folk åt sidan för att få komma fram.

Emma satt på huk med händerna för ansiktet. Vad hade hon gjort egentligen för att straffas såhär? Jag satte mig ner bredvid henne tog mina armar om henne. Sedan följde vi med blicken efter ambulansen som åkte iväg mot sjukhuset.

Alexandras perspektiv
Jag hade knappt kommit ihåg någonting av olyckan. Det enda jag mindes var att jag var försenad och hade väldigt bråttom till begravningen.

Jag öppnade långsamt ögonen och såg att två blonda personer satt bredvid min säng. Det var väldigt suddigt i ögonen och för ett ögonblick trodde jag att det hade blivit något fel på min syn.

- Hon är vaken! Utbrast den ena blonda och klappade till den andra lite försiktigt på axeln.

De oskarpa huvuden blev genast klarare och jag kunde äntligen se vem det var.

- Hej, sa jag lite tyst och harklade.

- Hur mår du? frågade Marcus och log brett mot mig.

Jag försökte sätta mig upp lite försiktigt ur sängen. Jag kollade mig omkring och såg att jag inte var hemma. Jag var på ett sjukhus.

- Varför är jag här?

Emma och Marcus berättade allt. Att en bil hade råkat köra på mig när jag sprang för full fart med 10 cm höga klackskor mot Emma, att någon hade ringt en ambulans och att jag hade fått en liten hjärnskakning.

- Vi trodde det var kört Alexandra, sa Emma allvarligt när vi hade suttit och pratat en stund.

- Förlåt om jag förstörde er begravning, sa jag och lade min hand över Emmas.

Hon log mot mig och började skratta lite smått.

- Du förstörde den inte gumman.

Jag kände att jag började bli lite trött i huvudet och det måste ha märkts eftersom Emma tog upp sin väska och Marcus reste sig upp från stolen.

- Du behöver nog vila. Vi kommer tillbaka om en litet tag, sa Emma och sedan begav sig Marcus och hon ut från rummet.

Jag låg och kollade ut ur fönstret en lång stund tills mina ögonlock stängdes helt.

- Hej Marcus! Är det okej om jag blundar? sa jag och stängde ögonen igen.

Jag orkade verkligen inte hålla dem uppe.

- Marcus? I look like Marcus?

__________________________________________________________________________________

Hej underbara ni! Hoppas ni har ett härligt sommarlov!! Det kan komma ett kapitel imorrn, men jag är inte säker så förvänta er inget! Puss!

2012-07-06 @ 22:21:00 Permalink I want you Kommentarer (3) Trackbacks ()

I want you - chapter 79 ♥

Tidigare

Hon kollade frågande på mig och jag njöt av det. Det var hon som hade gjort att Niall blev arg på mig från början och att bara få se hennes avundsjuka min när jag berättade att vi var tillsammans var så otroligt roligt.

Det blev tyst ett tag och Hilda skulle precis gå ut från mitt rum, när hon plötsligt stannade och vände sig om.

- Alexandra. Nu när din pappa är helt galen i min mamma har jag chansen att ta över ditt liv. Jag kan bli precis som du utan att du kan göra något åt det. Jag kan i princip förstöra ditt liv. Och tro det eller ej, det kommer jag göra.

___________________________________________________________________________________

Emmas perspektiv

Dagarna gick och gick och det var nästan en hel vecka sedan Maja gick bort. Allt hade varit ett helvete och just idag skulle det bli ännu jobbigare. Mamma och pappa hade nämligen bestämt att vi skulle begrava Maja så tidigt som möjligt för att bara kunna lägga hennes bortgång bakom oss. Det var inte för att glömma henne, för det skulle jag och mina föräldrar aldrig göra, utan det var bara för att kunna gå vidare.

Folk strömade in i kyrkan, det var en ganska liten kyrka och det var precis så att bänkraderna räckte till. När alla hade kommit på plats började plötsligt kyrk-klockorna att slå och en djup tysnad uppstod.

Under hela sermonin forsande tårarna ur mig, jag tror faktiskt att ingen i hela kyrkan kunde hålla in gråten. När det sedan var dags för att sänka kistan i graven så visste jag inte vart jag skulle ta vägen, det var så himla hemskt så till och med prästen brast i gråt.

Efter att själva begravningen var slut började alla gå mot ett hus som låg brevid kyrkan, där man blev bjuden på begravningsfika. Men jag ville inte lämna min lillasyster själv på kyrkogården, jag ville vara med henne ett litet tag till. Jag stod ensam kvar vid graven och grät, men plötsligt kom någon springandes på vägen, någon som var klädd i svarta kläder. Jag såg en bil som backade ut från kyrkans parkering, jag såg också att personen skulle bli påkörd om inte bilen stannade eller om personen inte slutade springa. Knappt en sekund senare var det försent, personen som var klädd i svart fick ur sig ett skrik och flög mot marken på samma gång. Jag började springa mot människan som låg i gruset på marken och jag blev mer och mer orolig ju närmare jag kom. När jag sedan var helt framme hos personen och verkligen såg vem det var så bröt jag ihop. Jag ville inte vara med om det en gång till, jag orkade inte förlora ännu en älskad människa. Jag kunde lika gärna gå och gräva min egen grav för va fan fanns det kvar att leva för.

Alexandras perspektiv

- Alex, borde inte du gå upp nu?

Jag gnuggade mig i ögonen för att se vem som väcker mig på en sommarlovsmorgon, då jag egentligen kunde få sova hur länge jag ville. Det var pappa som stod i dörröppningen och tittade på mig.

- Börjar begravningen klockan elva eller klockan tolv idag? Eller ska du ens på den?, frågande han sedan.

Det hade jag helt glömt bort, Majas begravning är ju idag och jag hade lovat Emma att komma.

- Jag ska på den och den börjar klockan elva, svarade jag trött.

- Då får du nog skynda dig lite på, sa pappa och gick ut från mitt rum.

Jag kastade en blick på klockan, som visade 10:38 och då flög jag upp ur sängen och in i duschen. Men när jag kom in duschen så fanns det inget shampo, så jag sprang ur duschen och började rota i alla lådor i hela badrummet. När jag efter en stund hittade ett gamalt shampo för havsvatten så skyndade jag mig in i duschen igen. Jag upptäckte så småning om att också rakhyveln var borta, men jag fick strunta i och raka benen fastän jag skulle ha klänning på mig. Efter att ha duschat så sprang jag in i mitt rum igen för att klä på mig, men då var min svarta klänning borta, som jag hade hängt på garderobsdörren kvällen innan. Jag rotade igen garderoben och kläderna flög åt alla håll, men jag kunde inte hitta den. Jag öppnade även byrålådorna och kastade ut allt innehåll och i sista lådan hittade jag den, alldeles skrynklig. Det var konstigt att den låg där, hade jag gått i sömnen kanske, men jag hann inte tänka mer på det, jag var redan fem minuter försenad till begravningen.

När jag fått på mig min klänning och några smycken så skyndade jag mig ner till köket för att få någonting i magen. Jag slängde snabbt i mig en smörgås sedan gick jag till badrummet för att borsta tänderna och såklart var också min tandborste spårlöst försvunnen.

- Pappa, vart är min tandborste!, skrek jag för nu orkade jag inte mer.

- I badrummet som vanligt, skulle jag tro, ropade pappa tillbaka.

Efter en stunds letande utan något resultat slutade det med att jag tog ett tuggummi istället, för att få en bra andedräkt.

- Kan någon skjussa mig till kyrkan nu?, frågade jag och tittade frågande på pappa och Catarina som satt i soffan och tittade på tv.

- Tyvärr, båda bilarna är på service, så du får ta dig dit själv gumman, sa Catarina och gav mig ett falskt leende.

Jag tittade på klockan innan jag gick ut och den hade nu hunnit bli 11:21, var det ens någon idé att gå på begravningen då, att cykla dit tar ju 10 minuter och då är det bara en halvtimme kvar. Men jag hade ju lovat Emma och jag måste stötta henne nu när hon har det svårt. Så jag skyndade mig ut och hoppade upp på min cykel, men när jag skulle trampa iväg så kom jag ingenstans, cykeln stod helt stilla. Det kunde inte vara sant, jag hade bunktering på båda däcken. Nu visste jag verkligen inte vad jag skulle ta mig till, men jag skulle inte svika Emma. Jag kastade cykeln i marken och sedan började jag att gå istället. Jag gick så fort jag kunde, men det var inte det lättaste när man hade 10cm klackar under fötterna.

Plötsligt plingade det till i min mobil och jag tog genast upp den, tänk om det var Emma som skrev att hon hatade mig eller något sådant. Men det var inte hon, det var Hilda och när jag läste smset så gick allt upp för mig. Det var Hilda som stängt av min väckarklocka så att jag försov mig, det var hon som hade gömt shampot, rakhyveln, klänningen och tandborsten och det var hon som hade gjort punktering på min cykel. ''Har du haft en rolig morgon?'' stod det i smset.

___________________________________________________________________________________________

Förlåt för att vi har uppdaterat så dåligt, men det är sommarlov, vi reser och bara tar det lugnt. Vi har inte slutat iallafall, men det kommer nog inte uppdateras lika mycket som för Ha det bäst alla underbara som väntar och läser!!

2012-07-02 @ 22:18:00 Permalink I want you Kommentarer (4) Trackbacks ()