oonedirectioon

 

 

 

- Marcus, kan du skicka hit chokladkakorna är du snäll?

Vi satt och fikade efter begravningen. Man hörde röster från alla håll och kanter, men jag själv pratade inte ett dugg. Jag satt bara där i min egna lilla värld och tänkte på massor annat.

Jag gav fram tallriken med dem bruna stora chokladkakorna till tant Greta, utan att ens kolla henne i ögonen. Det var inte särskilt trevligt, men varför skulle man vara trevlig på en begravning? Jag tänkte på Emma och vilket helvete hon måste ha gått igenom. Det är ju liksom inte varje dag man förlorar en syster. Det kändes som om det bara var jag som tänkte så eftersom det verkade som om alla hade kommit hit bara för att äta kakor och dricka kaffe.

När vi satt där och fikade hörde vi plötsligt en smäll, som om något hade blivit påkört. Alla vid borden reste sig hastigt upp från stolarna och försökte kolla ut genom fönstrena efter vad som kunde ha hänt. Men när dem insåg att de inte kunde se föremålet som hade blivit påkört sprang alla genast ut från huset och ut mot gatan. Jag själv satt bara kvar på stolen mitt i rummet och tog en tugga på chokladkakan. Det var begravning och vad som än hade blivit påkört skulle väl ändå i alla fall inte vara viktigare än Majas begravning.

Jag satt och väntade i ungefär en kvart utan att någon varit inom synhåll. Hade alla åkt hem? Plötsligt hörde jag sirener. Sirenernas ljud blev allt starkare och starkare och det lät som om det var en ambulans påväg hitåt. Jag suckade lite tyst och reste mig sedan motvilligt upp från stolen. Jag gick ut från huset och fram till folkmassan. Jag försökte sträcka på mig för att se vem som hade blivit påkörd, men det enda jag såg var massor med folk och en stor ambulans.

- Vad har hänt? frågade jag en gammal gubbe som stod lite bakom allt folk.

- Det är någon flicka som har blivit påkörd, mumlade han fram.

Jag sträckte på mig igen men kunde fortfarande inte se något.

- Vem är flickan?

Gubben tittade sorgset på mig.

- Emmas bästavän, sa han sedan och gick iväg.

Det var som om hela världen stannade upp. Alexandra, min Alexandra. Var hennes liv över? Jag trängde mig igenom all folkmassa och knuffade lite folk åt sidan för att få komma fram.

Emma satt på huk med händerna för ansiktet. Vad hade hon gjort egentligen för att straffas såhär? Jag satte mig ner bredvid henne tog mina armar om henne. Sedan följde vi med blicken efter ambulansen som åkte iväg mot sjukhuset.

 

Alexandras perspektiv
Jag hade knappt kommit ihåg någonting av olyckan. Det enda jag mindes var att jag var försenad och hade väldigt bråttom till begravningen.

Jag öppnade långsamt ögonen och såg att två blonda personer satt bredvid min säng. Det var väldigt suddigt i ögonen och för ett ögonblick trodde jag att det hade blivit något fel på min syn.

- Hon är vaken! Utbrast den ena blonda och klappade till den andra lite försiktigt på axeln.

De oskarpa huvuden blev genast klarare och jag kunde äntligen se vem det var.

- Hej, sa jag lite tyst och harklade.

- Hur mår du? frågade Marcus och log brett mot mig.

Jag försökte sätta mig upp lite försiktigt ur sängen. Jag kollade mig omkring och såg att jag inte var hemma. Jag var på ett sjukhus.

- Varför är jag här?

Emma och Marcus berättade allt. Att en bil hade råkat köra på mig när jag sprang för full fart med 10 cm höga klackskor mot Emma, att någon hade ringt en ambulans och att jag hade fått en liten hjärnskakning.

- Vi trodde det var kört Alexandra, sa Emma allvarligt när vi hade suttit och pratat en stund.

- Förlåt om jag förstörde er begravning, sa jag och lade min hand över Emmas.

Hon log mot mig och började skratta lite smått.

- Du förstörde den inte gumman.

Jag kände att jag började bli lite trött i huvudet och det måste ha märkts eftersom Emma tog upp sin väska och Marcus reste sig upp från stolen.

- Du behöver nog vila. Vi kommer tillbaka om en litet tag, sa Emma och sedan begav sig Marcus och hon ut från rummet.

Jag låg och kollade ut ur fönstret en lång stund tills mina ögonlock stängdes helt.

Jag vaknade sedan igen av ett underligt ljud. Jag ville inte vakna, men jag kände att jag ändå var tvungen att öppna ögonen. Den här gången såg jag ännu suddigare och nu kunde jag bara se ett blont huvud sitta bredvid sängen. Det var en kille med blont kort hår och jag visste genast vem det var.

- Hej Marcus! Är det okej om jag blundar? sa jag och stängde ögonen igen.

Jag orkade verkligen inte hålla dem uppe.

- Marcus? I look like Marcus?

 

__________________________________________________________________________________

Hej underbara ni! Hoppas ni har ett härligt sommarlov!! Det kan komma ett kapitel imorrn, men jag är inte säker så förvänta er inget! Puss!