oonedirectioon

Jag mötte William vid parken klockan åtta som vi hade bestämt kvällen innan. Han kramade om mig och log brett. Hans leende gjorde mig varm i hela kroppen.

- Ska vi gå?

Jag nickade på huvudet och log tillbaka mot William. Vi började gå ut från parken och när vi hade gått en bit på vägen stannade plötsligt en taxi precis framför oss. Jag skrek till och William började skratta.

- Ska vi åka någonstans? frågade jag och log förväntansfullt mot William som precis hade öppnat dörren till bilen.

- Varsågod, sa han hemlighetsfullt och visade med sin hand att jag skulle sätta mig i taxin.

Efter att vi hade åkt i någon kvart kände jag mig redan vilse. Vart var vi egentligen påväg? Även fast jag hade bott i Göteborg i snart 20 år kunde jag fortfarande inte hitta här, det var som en helt okänd plats.

- Vart ska vi egentligen? frågade jag och kollade lite förskräckt på William.

- Vi är faktiskt framme, sa han och taxichauffören stannade till några sekunder efter.

Jag och William klev av taxin och jag kollade mig snabbt omkring.

- Så vackert.

- Du är vacker, Emma, sa William och log mot mig.

Jag log tillbaka.

William hade tagit mig till en annan park, en mycket mysigare park. Under ett stort träd fanns ett bord med två stolar med hur mycket mat som helst på. Det var tända ljus lite varsom och inte en människa i närheten förutom William, jag och taxichauffören, som precis skulle åka förstås.

- Du måste ha planerat det här i flera veckor, utbrast jag och sprang fram till bordet. Det är verkligen helt underbart.

- Ja, det kanske man skulle kunna tro. Men faktum är att jag inte ens visste att du bodde här förens igår, sa William och skrattade.

Han drog ut en stol och bad mig sätta mig ner.

Två stora vinflaskor stod på bordet och jag visste att William inte visste att jag inte hade rört ett glas med vin eller någon annan sorts dricka sedan jag tagit studenten.

Han hällde sakta upp lite, men jag var tvungen att säga stopp.

- William, jag dricker liksom inte alkohol längre. Bara när det är nyår kanske, sa jag och skämdes lite över att jag inte ville ha.

- Kom igen. Vi måste ju fira att båda är singlar. Klart att du ska dricka vin, insisterade William och hällde upp till fullt glas.

Jag tvekade ytterligare en stund men tänkte sedan på Harry. Varför skulle jag sluta med alkoholen nu när vi hade gjort slut. Det var ju nu jag behövde den som mest.

Jag tog upp vinglaset och snuttade lite lätt på det vita vinet.

- Ja just det. Hur är det med ditt ex? Tog det slut för länge sen? frågade jag sedan och ställde ner glaset igen.

William skakade lugnt på huvudet.

- Ska jag vara ärlig, sa William och sträckte på sig en aning, gjorde jag slut med henne efter att jag hade träffat dig för första gången.

- Jag kände att mina kinder började bli varma.

- Jag visste då på något sätt att hon inte var den rätta. Och det gick ju inte direkt att jämföra er två heller, hon var så stel och kall, du är liksom mer livfull och varm.

Jag skrattade till, men inte på flit och tog upp vinglaset igen.

- Skål för att vara singel, sa jag och William tog upp sitt glas han med och glasen möttes snart i luften med ett litet kling.

Jag och William satt och pratade om allt mellan himmel och jord hela kvällen, och omedvetet kanske drack lite för mycket vin. Jag som inte skulle dricka något alls.

 

- How are you, Liam? frågade mamma i luren medans jag stod och hackade grönsaker på köksbänken. Jag höll på att laga mat, så jag var egentligen inget annat än stressad.

Jag hade inte pratat med min familj sedan de åkte till Italien för några veckor sedan, så jag kände att det kanske var lite viktigt att prata med dem nu.

- I'm good, I'm actually cooking. My friends from Brighton will be here about an hour, so I'm little stressed, sa jag och tog upp en morot och la den på skärbrädan.

- That's my boy. What do you cook? I'm so cheerful.

Jag hörde att någon plingade på dörren. Fan, var de redan här.

- It's open! ropade jag och började hacka moroten snabbt i tunna skivor.

- I'm doing fishsoup with vegetables, sa jag snabbt och såg att Niall snart stod vid dörröppningen och tittade in med en arg blick.

- Good choise Liam. We all miss you so much. It will be a pleasure to meet you again.

- Yeah. I miss you too. But now I have to go, sa jag snabbt och kollade på Niall.

- I love you sweetie.

- Love you too. Bye, sa jag och la på luren.

- Mum has always to talk such a long time, she never stops, sa jag och återgick till att hacka grönsakerna.

Niall stod kvar i dörröppningen in till köket, men jag hade ingen aning om varför.

- Right, your mum, sa Niall med en lite stel röst.

- Yeah, my mum, sa jag och kollade lite fundersamt på Niall.

- So, the name Alexandra isn't pleasant? sa Niall och gick tillslut bort från dörröppningen in till köket.

Jag råkade skära mig med kniven när han sa "Alexandra".

- Why Alexandra? sa jag och kollade frågande på Niall?

Jag tänkte inte på blodet som nyss tagit sig ut från fingret.

- You know what I mean. But seriously, "I love you"?

- I don't know what you're talking about Niall. If you only are here to fight, I not have time for this. My friends are here in a couple of minutes.

- I know what's going on. But man, couldn't you find someone else than Alex? I mean, we just broke up. You know that.

Niall kollade på mig med ledsna ögon.

- Hey man. Alexandra is just a stupid girl who doesn't know better and I would never even think about to have an affair with her.

Niall började kolla på mig med ett litet leende. Han började skratta.

- And I who thought it was something going on between you, sa han sedan och gick nöjt ut från köket.

Efter några sekunder hörde jag ytterdörren stängas igen och så var det inget mer med det.

Jag öppnade kylskåpet och tog ut en förpackning grädde som skulle användas till soppan. Undrar om Niall någonsin skulle få reda på vad jag egentligen hade gjort. Det var kanske till och med ännu värre än att ta hans tjej. Han skulle nog aldrig förlåta mig. Det var bara en tidsfråga när allt skulle avslöjas.

 

 

____________________________________________________________________________________________

 

"Vill du gå ut med mig imorgonkväll? Du kan väl ringa?", sa jag tyst för mig själv i huvudet.

Mamma, pappa och jag satt och åt pannkakor, men det enda jag kunde tänka på var sms:et William hade skrivit till mig några minuter efter att jag hade lämnat hon i affären.

- Var det gott? frågade pappa och tittade med en snälla-säg-att-jag-har-lagat-god-mat-blick på mig.

- Godaste jag ätit på länge, fjäskade jag fram.

Jag tog upp min mobil lite i smyg och kollade på sms:et igen. Vad skulle jag skriva tillbaka? Eller skulle jag ringa tillbaka?

Jag kollade på mamma och pappa som jag hade lärt mig av redan som barn att inte hålla på med mobilen i matbordet. De satt och pratade om att de skulle köpa en ny brevlåda så jag återgick till mobilen och skrev: "Självklart :)"

Jag skickade sms:et men ångrade mig snabbt att jag hade skickat en smiley efteråt.

- Fan, sa jag och mamma och pappa kollade snabbt frågande på mig.

Jag gömde genast mobilen.

- Ja, asså jag tycker inte att ni borde köpa en ny brevlåda för...eh den där är ju så fin, sa jag som ursäkt och gick hastigt ifrån matbordet.

- Tack för maten förresten, det var jättegott!