oonedirectioon

Alexandra satt vid min sida om den vita sjukhussängen. För bara några timmar sedan trodde jag att en vattenläcka hade brutit ut på badrumsgolvet hemma hos Alexandra och Marcus. De hade nyss köpt en ny lägenhet och jag tyckte det var så konstigt att det började läcka vatten helt plötsligt.

- Alexandra! ropade jag och efter några sekunder kom Alexandra rusandes in i badrummet.

- Vad är det? sa hon och kollade frågande på mig. Men när hon sedan såg det rinnande vattnet på golvet förstod hon genast vad som hade hänt.

- Men Emma, vattnet har ju gått!

Som tur var kom Marcus hem från jobbet precis och kunde skjutsa oss raka vägen till sjukhuset. Och här låg jag nu med Alexandra sittandes vid min sida. Jag hade inte fött barnet än men visste att det skulle vilja komma när som helst.

- Hur känns det Emma?

Alexandra log mot mig och strök mig sakta över pannan.

Jag nickade på huvudet som svar och började genast känna en så enorm smärta i hela min kropp. Alexandra såg att jag hade ont och ropade genast på en sjuksköterska som i sin tur ropade på flera sjuksköterskor. Väl inne på barnmorskemottagningen fick jag träffa min barnmorska som jag hade träffat under hela graviditeten. Jag hade ju i för sig träffat henne innan med. Det var nämligen en nyutbildad Hilda som skulle hjälpa mig att föda barnet.

- Emma, det här kommer att gå super bra, sa Hilda och sa åt sina medhjälpare att hämta lite saker.

Hilda hade blivit som en helt annan person nu efter att vi hade tagit studenten. Absolut inte som hon var förut.

Jag ville inte visa den oerhörda smärtan som jag skulle få lida med under hela förlossningen. Jag ville att mamma skulle vara här, pappa och alla mina vänner. Men de var tvungna att sitta utanför i vänterummet medan jag födde barnet. Den enda som fick vara här var Alexandra. Hon stod och höll mig i handen.

Sen kom jag inte ihåg mer. Det gick så oerhört snabbt att det nästan kändes som att Edward flög ut. Edward var barnets namn. Men varför döpte jag det till Edward?

Jag låg i sängen ett tag efter förlossningen med det nyfödda barnet invirad i min famn. Jag kollade honom i ögonen och han kollade i mina. Plötsligt hörde jag att dörren öppnades och in kom Hilda med massor av papper och blad.

- Vilken snygging, sa hon och tittade på barnet.

Jag skrattade till och försökte kolla vad det stod på papprerna.

- Okej, jag kommer säga det snabbt och sedan kommer jag gå ut direkt för jag tror att du behöver vara lite ensam med ja, vad han nu ska heta.

Hela jag blev nervös. Vad skulle hon berätta?

- Ditt barn är tre veckor för tidigt. Men eftersom han väger och är som ett normalt nyfött barn kunde vi inte förstå vad som var fel. Och sedan...

Hilda blev tyst och hon visste knappt vad hon skulle säga.

- Asså du vet väl att jag är en väldigt nyfiken typ som måste göra lite busiga grejer och så, sa Hilda och kollade ner på resten av sina papper och fortsatte:

- Jag brukar ju vara expert på att se när de "gjorde det". Du vet. Och i mina och datorns beräkningar hade du och William sex den 1 juli förra året.

Allt stannade upp.

- Va, nej, herregud! Då var jag fortfarande i London. Jag åkte hem den 15 juli. 

Då hade jag och Harry inte ens gjort slut än. Han hade varit otrogen men inte jag.

- Emma, William är inte pappan. Du kommer aldrig behöva se det svinet igen.

Hilda gav fram ett papper men jag kollade inte på det. Jag kollade på mitt barn som låg och sov. Han skulle heta Edward, samma som Harrys mellannamn.

 

Marcus perspektiv
Efter några minuter stod vi genast i en klump med massor av One direction- fans och varken jag eller Alexandra visste vad vi skulle ta oss till.

Alexandra kollade på mig och skrattade.

- Typiskt oss. Det ska alltid hända något på deras konserter.

Jag kollade på Alexandra. Jag älskade att hon var glad. När hon var glad var jag glad.

Alexandra kysste mig på kinden.

- Vi måste komma ut härifrån.

Vi försökte tränga oss ut genom alla fans som stod som djur och väntade på att de skulle få komma in. När vi väl var ute ur klumpen tog jag upp mobilen och slog Emmas nummer.

- Svarar hon inte? frågade Alexandra och tittade oroligt på mig.

- Nej, sa jag och lade ner mobilen i fickan igen.

- Vi går och letar, sa jag och med rask takt gick jag och Alexandra mot toaletterna.

Efter någon timmes letande och ringande hade vi fortfarande inte hittat Emma.

- Prova att ringa henne en gång till, sa Alexandra. Svarar hon inte nu skiter vi i henne.

Signalerna pep fram en efter en men Emmas röst kunde fortfarande inte höras.

One direction hade redan börjat spelat och plötsligt såg jag en stege lite längre bort som ledde till taket uppe på byggnaden.

- Alex, en stege!

Alexandra kollade på stegen och sedan på mig.

- Ska du klättra upp?

- Ja varför inte? Då kanske vi ser henne.

Alexandra skakade på huvudet och jag såg på henne att hon tyckte det var en dålig idé. Men efter några sekunder var jag redan halvvägs upp på stegen.

- Ramla inte ner bara! ropade Alexandra nere från marken.

När jag kom längst upp kunde jag i princip se hela göteborg.

- Vilken jävla utsikt! ropade jag ner till Alexandra som stod och oroade sig.

- Jaja, kolla om du ser Emma nudå!

Jag vände mig om och såg scenen killarna uppträdde på. Niall, Zayn, Louis, Liam och... Harry vart var han?

- Ser du något?! ropade Alexandra.

- Jag ser killarna. Alla förutom Harry! svarade jag tillbaka.

Plötsligt kom Harry ut på scenen. Men han kom inte ut själv. En tjej med en liten bebis följde med honom ut på scenen. Vad skulle hända nu?

 

Heeeej! Det var ett tag sen sist. Hoppas ni mår bra och säg bara till om det är något ni inte förstår. Kanske är lite krångligt just nu!

Love u