oonedirectioon

Tidigare
- Do you want to move to London?
Emma kollade förvånande på mig med två stora stirrande blå ögon.
- Harry..., var det enda hon fick fram eftersom hennes mobil började ringa mitt i allt.
Jag suckade tyst för mig själv och rätade till kudden jag låg på. Men vad Emma hade sagt till mig när hon pratat färdigt i telefonen gjorde att jag raketsnabbt reste mig upp från sängen och sprang ut från hotellrummet.
_________________________________________________________________________________________

Marcus perspektiv
Jag vaknade nästa morgon av att solen starkt lyste in genom fönstret. Jag reste mig tröttsamt upp från sängen, gick fram till fönstret och drog ner persiennerna. Gemma måste ha hört när jag gick upp eftersom när jag vände mig om igen hade hon plötsligt rest sig upp från sängen hon med.
- Morning, sa jag när våra blickar möttes.
- Hey, sa hon som svar och gick snabbt emot mig.
Hon gav mig en stor kram och en liten lätt kyss på kinden.
- Can we do something fun today? frågade hon sedan och tog min hand.
- Have we not always fun?
- Of course, sa hon och log. But today I think we should do something more fun, because you're going home tomorrow.
Gemma hade faktiskt rätt. Imorgon skulle jag åka hem från Gemma och London. Och det här var min sista chans, min sista chans att få Alexandra och tänka på annat, alltså på mig. Om vi gjorde något riktigt roligt idag och kom tillbaka som om vi vore jättekära skulle nog hela planen fungera.
- I think we are going on a trip in London, just you and me, sa jag sedan och log brett mot Gemma.
Efter någon timme, då vi hade duschat, klätt på oss kläder och ätit frukost, var vi påväg ut till en taxi. Gemma hade gått med på idén om en utflykt i london, där bara hon och jag skulle umgås för sista gången på väldigt länge.
- I am really glad we met, Marcus.
Vi satt på en bänk i parken med en varsin glass i handen. Klockan började närma sig 4 på eftermiddagen och jag och Gemma hade bestämt oss för att gå hem till de andra om en liten stund.
- Yes, me too, sa jag och lade mig ner på bänken i Gemmas knä och började fundera.
Jag var förstås jätteglad över att vi hade träffats. Att vi hade blivit jättebra vänner, till och med mer än vänner. Men det var inte förens nu när jag låg där i Gemmas knä med blicken upp mot himlen, jag förstod att jag hade gått för långt. Jag hade utnyttjat Gemma för att få Alexandra tillbaka. Hur kunde man egentligen göra så? Gemma förtjänade bättre. Hon var ju trots allt en tjej som hade huvudet på skaft och som alltid ville hitta det positiva med allt. Hon var också väldigt snäll, omtyckt och man fick absolut inte glömma att hon såg väldigt bra ut.
Det kanske var bäst att bara berätta sanningen för henne. Var det verkligen så bra att hon var kär i mig men jag egentligen aldrig hade varit kär i henne?
- Gemma, I have to tell you something, sa jag och reste mig upp från hennes knä och satte mig till rätta.
- You can tell me everything baby, you know I am listen.
Men det var i det ögonblicket jag bestämde mig för att ändå inte berätta det. Jag skulle krossa hennes hjärta och allt skulle bara bli värre än vad det hade varit förut.
- Now, I think I don't like you anymore, I think I love you, sa jag och kysste henne mjukt på hennes röda läppar.

Emmas perspektiv
- Do you want to move to London? frågade Harry plötsligt.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag älskade Harry, det gjorde jag verkligen. Men kanske gick vi ändå lite för snabbt fram. Jag var ju bara trots allt bara 17 år.
 - Harry, började jag men hann inte säga mer eftersom min mobil lite längre bort började vibrera och ringa. Jag reste mig snabbt upp från sängen och gick fram och tog upp mobilen. Jag tryckte på "svara" och la telefonen mot mitt ena öra.
- Hallå, svarade jag.
- Hej gumman, sa min pappa lugnt i telefonen.
Jag började bli lite orolig. Varför skulle pappa ringa mitt i natten om det inte var något viktigt som hade hänt?
- Har det hänt något? frågade jag pappa och tittade bak på Harry med en orolig blick.
- Det är bäst att du kommer till sjukhuset nu på en gång, ta med dig Harry, sa han och även fast han inte såg mig nickade jag ändå på huvudet.
Jag lade ner mobilen snabbt igen.
- Get dressed! ropade jag till Harry medan jag slängde på mig en stor stickad tröja.
- Why? sa han och tittade frågande på mig.
- We have to go to the hospital, it's an emergency, sa jag och kastade en t-shirt och ett par byxor till Harry.
Vi sprang sedan ut från hotellrummet och hotellet, hoppade in i närmaste taxi och körde iväg till sjukhuset.
Maja låg där ihopkrupen i sin säng. Mamma satt bredvid henne med tårar rinnande ner från hennes kinder. Pappa kom rusandes emot mig när han såg att vi hade kommit. Han kramade om mig hårt och jag tittade förvånande på honom. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett min pappa gråta förut. Jag visste att han bara skulle gråta om han och mamma skulle skiljas, om en otäck händelse skulle inträffa eller om jag eller Maja var döendes.
- Läkaren sa ju att det var stabilt, sa jag tyst och gick försiktigt fram till Maja.
- Han hade fel, sa mamma och torkade bort en tår på sin kind.
Jag drog till mig en stol och satte den bredvid sjukhussängen.
- Hon är väl inte...
Det krävdes ett djupt andetag innan jag kunde säga ordet.
- ... död?
Det blev helt tyst i rummet och det var i det ögonblicket jag förstod att hon faktiskt var död. Jag och Harry hade legat och skrattat på ett lyxigt hotell medans min lillasyster Maja hade dött.
Jag ville inte intala mig själv att hon var död. Jag började skaka på henne och säga hennes namn, men hon vaknade inte. Tårarna forsade ner från mina kinder och jag verkligen kände hur ont det gjorde i hjärtat. Jag skrek och skrek och tillslut kom Harry och drog in mig i hans famn.
- Everything is going to be okey, I promise, sa han och vilade sina läppar mot mitt huvud.


______________________________________________________________________________________
Heeeellluuu på er! Hoppas ni har det bra? Vet inte ifall det blev så bra som jag hade tänkt, men ajja! Puuuuusss.

Tidigare

Tidigare
Jag bäddade mig så småning om ner i soffan med en filt eller två. Undra hur mitt liv skulle se ut om ungefär sådär tio år? Lägenheten min mamma nyss ringt och berättat att dem köpt gjorde mig så himla lycklig. Jag blev så glad att jag till och med sa att jag älskade henne, vilket bara hände när man var sådär riktigt glad.
______________________________________________________________________________________________



Nialls perspektiv
Alexandra var ganska sur på mig, jag trodde att hon skulle ha glömt det där när vi vaknade på morgonen men så var tyvärr inte fallet. Hon bara gick upp ur sängen, klädde på sig och lämnade lägenheten och jag hade inget annat val än att följa efter henne. För vad som helst skulle ju kunna hända henne där ute på Londons gator och speciellt när hon letade efter ett gäng mördare, som dock bara finns i hennes drömmar. Jag gick hela tiden en bit bakom henne så hon inte såg mig, men jag var tvungen att se henne. Till en början förstod jag inte vart hon var påväg men sedan kom jag på att hon skulle till hotellet som dem hade bott på senast dem var här i London, för hon hade snackat om att hon såg hotellmannen bära runt på den där kvinnan. 
När jag äntligen såg hotellet så gick Emma med bestämda steg in och jag gick långsamt efter. Plötsligt hörde jag henne skrika hysteriskt och jag sprang in på hotellet och såg hotellmannen hålla ett hårt strypgrepp om Emmas hals. Jag puttade snabbt bort honom och räddade Alexandra.
- How are you? frågade jag och smekte henne lätt på kinden.
- Who had right?
Jag kysste mjukt hennes läppar, sedan tittade jag på henne och sa:
- You, and tonight we're going to celebrate, because you are a hero.
- Okey, but can we go home now? frågade hon och vi gick sedan hand i hand ut från hotellet.
På vägen hem ringde vi också polisen och berättade vad som hade hänt, för annars kanske skulle hotellmannen fortsätta mörda kvinnor bara för att han inte tyckte om dem.

Gemmas perspektiv
Kanske gick jag lite till överdrift när jag blev så tjurig på Marcus men jag var trött och besviken på honom.
Jag la mig i min stora säng som brukar vara så varm och mysig, men som nu var kall och för stor. Jag försökte tänka andra tankar men hela tiden kom en bild upp i mitt huvud som föreställde Marcus. Plötsligt kände jag att någonting vibrerade i sängen och jag letade snabbt upp min mobil. ''Goodnight'' stod det i ett sms skickat från Marcus. Jag tittade länge på smset och utan att tänka mig för skrev jag ''Come to me, I miss you'' och sedan tryckte jag på skicka. Det tog inte så lång tis innan någon knackade på dörren och den öppnades långsamt. Marcus gick långsamt in i rummet, han la sig ner på sängen brevid mig och frågade:
- Why are you so angry at me?
Jag tittade in i hans blågrå ögon samtidigt som jag tog tag i hans hand.
- I heard that you said ''Jag älskar dig'' to someone in the phone, sa jag sedan.
Han började skratta lite smått och jag tittade frågande på honom.
- It was to my mum, she bought an apartment to me and then I said ''Jag älskar dig'' to her, berättade han och vi båda började skratta. Jag skämdes dock lite på grund av att jag blivit så arg för ingenting, men det kunde ju ha varit värre.
Vi låg och pratade ett tag och nu kände jag att jag vart på bra humör igen.
- I don't love you, I think I just like you yet, sa Marcus och log mot mig.
- Yes it's right, I just like you too. But I think that this is the beginning to something.
Istället för ett svar fick jag en kyss och kyssar blev det ganska många men efter en stund tystnad så somnade vi båda.

Emmas perspektiv
Harry och jag stannade tillsammans med mina föräldrar nästan hela dagen på sjukhuset, men ändå hade jag inte fått kontakt med min syster på hela dagen. Det som var så typiskt är att just när Harry och jag var i fiket för att ta något att äta, då, just då vaknade Maja och mamma och pappa kunde byta ett par ord med henne. Men när vi kom tillbaka till rummet där Maja låg så hade hon somnat igen.
Vi satt allesammans och pratade när plötsligt en läkare kom in med en allvarlig min. Harry greppade min hand då vi båda var beredda på att få ett dåligt besked.
- Eftersom Maja vaknade förut och eftersom proverna har visat ganska bra resultat så kan vi säga att läget nu är ganska stabilt, sa läkaren och log lite lätt.
Jag andades ut av lättnad och jag log inombords.
- Ni kan åka hem om ni vill, sa mamma och tittade på mig och Harry.

Tidigare
Resten av kvällen satt vi bara och myste. När vi sedan bestämde oss för att gå till sängs så ringde plötsligt Marcus mobil, som vanligt när vi var tillsammans. Jag gick sålänge ut till köket för att diska vinglasen. Jag hörde att Marcus pratade med någon på svenska så jag förstod inte riktigt vad han sa, men plötsligt hörde jag honom säga en mening som jag väl kände igen. Just i den sekunden ville jag bara ta kökskniven och hugga den idioten. Meningen som han sa var den samma som han hade sagt till mig för bara någon timme sedan: ''Jag älskar dig''.
______________________________________________________________________________________________



Alexandras perspektiv
Det hade redan blivit torsdag och idag var det en sådan där regnig dag i London. Allt var bara tråkigt och trist ute och det enda man ville göra var att bara ligga hemma och tråka. Jag och Niall hade precis vaknat och båda var precis lika trötta.
- Are you still mad? sa Niall och kysste mig på kinden.
Jag var egentligen jättearg, arg på Niall. Varken han eller polisen trodde på mig igår. De trodde att jag bara hade drömt.
- Yes? What do you think? sa jag och vände mig om bort från hans håll.
- Come on, It's not your fault that you dreaming strange dreams.
Jag reste mig upp från sängen och satte på mig de första bästa byxorna och tröjan. Sedan gick jag ut från sovrummet och ut till hallen.
- Where are you going? ropade Niall inifrån rummet.
- I'll show you who's right! ropade jag tillbaka och i nästa sekund var jag utanför dörren och snart redan påväg ut på den blöta gatan.
Det tog närmare 40 minuter för att komma till hotellet vi hade bott på några veckor tidigare. Men jag mindes exakt vart det låg och jag skulle aldrig glömma det heller. Inte efter den där hotell-mannen jag just nu var ganska rädd för.
När jag kom in i hotellreceptionen sökte jag intensivt med blicken efter några spår eller ledtrådar efter kvinnan. Plötsligt hörde jag en svag röst bakom mig.
- Hello? sa rösten och jag vände mig snabbt om.
Hotell-mannen stod där med sin kalla äckliga blick och stirrade på mig.
- Tell me what happened yesterday! utbrast jag och kollade mig omkring för att se om någon annan var i närheten men det var helt dödstomt.
- What do you exactly mean? sa han och tittade frågande på mig med ett litet ondskefullt leende på läpparna.
- Don't pretend you don't know anything about that, because I saw you, sa jag med en nervös ton i rösten.
Han blev helt tyst och vände blicken mot en stor klocka lite längre bort.
- What did you guys with the women?
- She is dead, sa han och blev alldeles röd om kinderna.
- But why did you kill her? frågade jag och mannen vände sakta blicken mot mig igen.
- Because... becasue, stammade han fram och började svettas av nervositet.
- Because?
- ... I hate women, sa han sedan och tittade djupt in i mina ögon.
Jag började genast att skratta lite tyst. Det var verkligen inte meningen men jag kunde inte hålla emot.
- What is so funny? frågade han och tittade ilsket på mig.
- I stand here next to a man who admits he has killed a woman. This doesn't happen every day, sa jag och skrattade lite till.
- Yeah but nobody heard me and now I am going to do the same as I did with the other women.
Han greppade hastigt tag i min handled och slängde ner mig på golvet. Han tog tag runt min hals och jag bara skrek så högt jag kunde. Plöstligt kom Niall utspringandes från någon dörr och puttade bort hotell-mannen.
- I heard, sa han och tog upp mig med sina bara händer och lade mig försiktigt ner på en soffa inne i lobbyn.
- How are you? frågade han sedan och smekte mig på kinden.
- Who had right? sa jag som svar och log lite lätt mot Niall.
Han kysste mig mjukt på mina läppar och sa:
- You, and tonight we're going to celebrate, because you are a hero.

Marcus perspektiv
Gemma hade varit så kall och tillbakadragen hela kvällen. Det var som om hon var sur över något. Men förhoppningsvis blev hon väl bara på dåligt humör efter några glas vin.
- So, where can I sleep? frågade jag sedan och väntade på att hon skulle säga att jag kunde sova hos henne i hennes stora varma säng.
- Here on the couch, sa hon och slog med ena handen mot soffkudden.
Okej, Gemma var verkligen på dåligt humör ikväll. Jag ryckte på axlarna och sjönk ner i soffan. Det uppstod en lång tystnad och det kändes bara stelt mellan oss. Men plötsligt reste sig Gemma upp och kollade på mig med en upprörd blick.
- Had you a girlfriend in Sweden?
Hon satte sig sedan ner igen och jag visste inte vad jag skulle svara på frågan.
- No, or yes. But it was long ago now, sa jag.
- Okey, but you don't have a relationsship with someone now? frågade hon och skakade nervös med benet.
- Why should I be with you now in that case?
- Like I said, you can sleep on the couch tonight, sa hon sedan spydigt och rätade till en kudde på soffan. Sedan gick hon bort mot sitt rum och stängde igen dörren hårt efter sig.
Jag visste inte vad som var fel egentligen. Varför var hon så uppriven och arg. Visst, det kanske inte var hela världen att jag fick sova på soffan men att hon frågade om jag hade haft någon flickvän i Sverige gjorde hela situationen värre. Faktum var att jag nästan aldrig hade haft en riktig flickvän förut. Jag hade ju trots allt varit kär i Alexandra över hela fem år. Hela grejen med att åka hit till London förutom matchen var ju faktiskt att göra Alexandra avundsjuk. Om jag bara blev tillsammans med Gemma trodde jag att hon skulle ändra sig och tänka att jag kanske är en bra kille ändå, inte den där töntiga Marcus som inte har några vänner. Nej, tvärtom. Därför behövde jag Gemma nu. Mer än allt annat. Hon är den enda som kan göra så att jag får tillbaka Alexandra och kunna göra mitt liv ännu bättre.
Jag bäddade mig så småning om ner i soffan med en filt eller två. Undra hur mitt liv skulle se ut om ungefär sådär tio år? Lägenheten min mamma nyss ringt och berättat att dem köpt gjorde mig så himla lycklig. Jag blev så glad att jag till och med sa att jag älskade henne, vilket bara hände när man var sådär riktigt glad.


____________________________________________________________________________________________
Hej på er! Hoppas ni har det bra!!
(för er som undrar så kommer ett nytt kapitel ut imorrn eller dagen efter det!)

Tidigare
Jag vände blicken ner mot vägen där ljudet kom ifrån precis under Nialls balkong. Paniken spreds inom mig när jag såg att det var massor män som gick och bar på den hjälplösa kvinnan. Hon skrek och skrek och jag kunde inte fatta att ingen varken hade sett eller hört henne förutom jag. Jag gömde mig och tog snabbt upp mobilen. Jag ringde polisen och sedan försökte jag titta närmare på vad som egentligen hände. Plötsligt stannade jag och allt upp när jag såg vem en av männen var. Jag kunde verkligen inte tro mina ögon...
______________________________________________________________________________________________



Harrys perspektiv
Det blev ett snabbt beslut att vi skulle åka till Sverige, Emma och jag. Från att ha suttit på en londongata med Emma gråtandes i min famn så var vi nu i en taxi påväg till ett sjukhus i Sverige. Men för min del gjorde det ingenting att det blev en så hastig resa till Sverige, det är faktiskt ganska skönt för då kanske Emma och jag äntligen kan få lite ensam tid. Det som var mindre bra är att Emmas syster håller på att dö och då skulle absolut inte den här Sverigeresan bli lyckad på något sätt. Men om hennes syster plötsligt skulle vakna upp och vara fullt frisk så skulle allt bli helt perfekt, hur nu det skulle gå till.
Taxi resan gick ganska fort enligt mig men jag skulle tro att det tog en evighet för Emma. Efter att jag betalat taxichaffören så rusade vi in på sjukhuset och det var inte förens då som tanken slog mig, jag skulle träffa Emmas föräldrar för första gången. Nervositeten spreds i min kropp och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, det var viktigt att ge ett bra intryck.
Emma öppnade plötsligt dörren till ett rum och kramade om en kvinna som troligtvis var hennes mamma. I rummet fanns också en säng där systern sov och på sidan av sängen satt Emmas pappa. Jag visste inte om någon hade sett mig än så jag var tvungen att hälsa och presentera mig.
- Hello, I'm Harry, sa jag nervöst och räckte fram handen mot mamman.
- I am so sorry you had to see me like this the first time we met, sa mamman och skakade min hand.
Emmas pappa reste sig sedan från stolen bredvid sängen och kom fram till mig för att hälsa.
- Hey, my name is Harry, sa jag och räckte fram handen ännu en gång.
- Hello Harry, can we go out and talk a few minutes? svarade pappan och log vänligt.
Jag nickade som svar och vi gick ut ur rummet. Vi promenerade långsamt i korridoren bredvid varandra och jag visste inte om han eller jag skulle börja samtalet, det var som om han inte visste vad han skulle säga.
- You don't need to be nervous Harry, I just want to say that I'm glad for you and Emma and I think that Emma really need you now, sa han och tittade på mig med tårfyllda ögon.
- Thank you. I'm sorry if you don't want to meet me now, I understand if you would be alone with your family but i couldn't leave Emma alone on the airport when she was so sad, förklarade jag och jag kände hur även mina ögon började att vattnas.
- You do right and we really want to have you here with us!

Nialls perspektiv
Efter att jag och Alexandra bara hade myst ett tag i soffan somnade jag hastigt till. Det var egentligen inte meningen men jag var så otroligt trött. Plötsligt vaknade jag av att någon ropade på mig förtvivlat.
- Niall, wake up, now!
Jag öppnade sakta ögonen och såg att Alexandra stod oroligt och tittade sig omkring.
- What's going on? frågade jag henne och reste mig tröttsamt upp från soffan.
- It's a... women... and, sa hon men kunde inte få fram mer.
- Wait, calm down.
Jag ställde mig upp och kramade försiktigt om henne.
- Outside of your balcony I heard a women scream. I looked and saw around three or four man walking and carrying the women, sa Alexandra upprört.
- And then?
- Then, I call the police. They are here at any second. And when I looked down again I saw a thing. One of the man I saw was a person you know. As you know very well.
- Who? frågade jag samtidigt som jag tittade djupt in i hennes ögon.
- I don't know he's name but the hotel-man.
Jag började att skratta.
- What do you saying? sa jag sedan och skrattade ännu mer.
- What do you mean, do you don't belive me? sa hon och i samma sekund ringde det på dörren ute i hallen.
Jag tittade på henne och begav mig sedan ut i hallen för att öppna. Utanför dörren stod två poliser med armarna i kors. Alexandra kom springades ut från rummet när hon hörde den ena polisens röst.
- It was me who called you, sa hon hetsigt.
Alexandra fick berätta allt hon såg och hörde. Poliserna berättade att de inte hade sett några spår efter någon kvinna eller några män. Grannarna hade haft fest lite längre bort och poliserna trodde att hon hade sovit och drömt och hade vaknat över det höga ljudet.
- But I saw what I saw, and if you don't belive is that your problem, because tomorrow you maybe find a women who is dead or really hurt, sa Alexandra och stängde igen dörren hårt när poliserna hade gått sin väg.

Gemmas perspektiv
Jag och Marcus gick hem till min lägenhet sen. Det kändes så konstigt men samtidigt väldigt underbart när han kysste mig. Och det var inte bara en sån där engångs kyss, nej det var fler.
- Are you really sure that I can sleep over here tonight? frågade Marcus när vi kom in i lägenheten.
- Of course, you can sleep here how much you want.
Han gav mig tummen upp och gick in och granskade rummen.
- I like your rooms, sa han sedan och hela jag kunde andas ut. Det kändes bra att någonting var bra i alla fall.
Jag gick in i köket och hällde upp två glas med vin. Sedan gick jag ut igen och gav fram ett av glasen till Marcus.
- Our date have not stopped yet. Here, sa jag och log.
- No, you have right, thanks, sa han och log tillbaka.
- Marcus, what means "I love you" in swedish?
- Jag älskar dig, svarade han med ett leende på läpparna. 
- Are you doing that in real? frågade jag och kollade med en kärleksfull blick på honom.
- Yes I do, I love you, sa han och kysste mig passionerat.
- Jag älskar dig, sa jag när kyssen var över.
Resten av kvällen satt vi bara och myste. När vi sedan bestämde oss för att gå till sängs så ringde plötsligt Marcus mobil, som vanligt när vi var tillsammans. Jag gick sålänge ut till köket för att diska vinglasen. Jag hörde att Marcus pratade med någon på svenska så jag förstod inte riktigt vad han sa, men plötsligt hörde jag honom säga en mening som jag väl kände igen. Just i den sekunden ville jag bara ta kökskniven och hugga den idioten. Meningen som han sa var den samma som han hade sagt till mig för bara någon timme sedan: ''Jag älskar dig''. 


_____________________________________________________________________________________________
Det vart inte ett tidigt kapitel iaf. Men hoppas ni blir nöjda ändå! Pussssar!

Tidigare