oonedirectioon

Tidigare
- Do you want to move to London?
Emma kollade förvånande på mig med två stora stirrande blå ögon.
- Harry..., var det enda hon fick fram eftersom hennes mobil började ringa mitt i allt.
Jag suckade tyst för mig själv och rätade till kudden jag låg på. Men vad Emma hade sagt till mig när hon pratat färdigt i telefonen gjorde att jag raketsnabbt reste mig upp från sängen och sprang ut från hotellrummet.
_________________________________________________________________________________________

Marcus perspektiv
Jag vaknade nästa morgon av att solen starkt lyste in genom fönstret. Jag reste mig tröttsamt upp från sängen, gick fram till fönstret och drog ner persiennerna. Gemma måste ha hört när jag gick upp eftersom när jag vände mig om igen hade hon plötsligt rest sig upp från sängen hon med.
- Morning, sa jag när våra blickar möttes.
- Hey, sa hon som svar och gick snabbt emot mig.
Hon gav mig en stor kram och en liten lätt kyss på kinden.
- Can we do something fun today? frågade hon sedan och tog min hand.
- Have we not always fun?
- Of course, sa hon och log. But today I think we should do something more fun, because you're going home tomorrow.
Gemma hade faktiskt rätt. Imorgon skulle jag åka hem från Gemma och London. Och det här var min sista chans, min sista chans att få Alexandra och tänka på annat, alltså på mig. Om vi gjorde något riktigt roligt idag och kom tillbaka som om vi vore jättekära skulle nog hela planen fungera.
- I think we are going on a trip in London, just you and me, sa jag sedan och log brett mot Gemma.
Efter någon timme, då vi hade duschat, klätt på oss kläder och ätit frukost, var vi påväg ut till en taxi. Gemma hade gått med på idén om en utflykt i london, där bara hon och jag skulle umgås för sista gången på väldigt länge.
- I am really glad we met, Marcus.
Vi satt på en bänk i parken med en varsin glass i handen. Klockan började närma sig 4 på eftermiddagen och jag och Gemma hade bestämt oss för att gå hem till de andra om en liten stund.
- Yes, me too, sa jag och lade mig ner på bänken i Gemmas knä och började fundera.
Jag var förstås jätteglad över att vi hade träffats. Att vi hade blivit jättebra vänner, till och med mer än vänner. Men det var inte förens nu när jag låg där i Gemmas knä med blicken upp mot himlen, jag förstod att jag hade gått för långt. Jag hade utnyttjat Gemma för att få Alexandra tillbaka. Hur kunde man egentligen göra så? Gemma förtjänade bättre. Hon var ju trots allt en tjej som hade huvudet på skaft och som alltid ville hitta det positiva med allt. Hon var också väldigt snäll, omtyckt och man fick absolut inte glömma att hon såg väldigt bra ut.
Det kanske var bäst att bara berätta sanningen för henne. Var det verkligen så bra att hon var kär i mig men jag egentligen aldrig hade varit kär i henne?
- Gemma, I have to tell you something, sa jag och reste mig upp från hennes knä och satte mig till rätta.
- You can tell me everything baby, you know I am listen.
Men det var i det ögonblicket jag bestämde mig för att ändå inte berätta det. Jag skulle krossa hennes hjärta och allt skulle bara bli värre än vad det hade varit förut.
- Now, I think I don't like you anymore, I think I love you, sa jag och kysste henne mjukt på hennes röda läppar.

Emmas perspektiv
- Do you want to move to London? frågade Harry plötsligt.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag älskade Harry, det gjorde jag verkligen. Men kanske gick vi ändå lite för snabbt fram. Jag var ju bara trots allt bara 17 år.
 - Harry, började jag men hann inte säga mer eftersom min mobil lite längre bort började vibrera och ringa. Jag reste mig snabbt upp från sängen och gick fram och tog upp mobilen. Jag tryckte på "svara" och la telefonen mot mitt ena öra.
- Hallå, svarade jag.
- Hej gumman, sa min pappa lugnt i telefonen.
Jag började bli lite orolig. Varför skulle pappa ringa mitt i natten om det inte var något viktigt som hade hänt?
- Har det hänt något? frågade jag pappa och tittade bak på Harry med en orolig blick.
- Det är bäst att du kommer till sjukhuset nu på en gång, ta med dig Harry, sa han och även fast han inte såg mig nickade jag ändå på huvudet.
Jag lade ner mobilen snabbt igen.
- Get dressed! ropade jag till Harry medan jag slängde på mig en stor stickad tröja.
- Why? sa han och tittade frågande på mig.
- We have to go to the hospital, it's an emergency, sa jag och kastade en t-shirt och ett par byxor till Harry.
Vi sprang sedan ut från hotellrummet och hotellet, hoppade in i närmaste taxi och körde iväg till sjukhuset.
Maja låg där ihopkrupen i sin säng. Mamma satt bredvid henne med tårar rinnande ner från hennes kinder. Pappa kom rusandes emot mig när han såg att vi hade kommit. Han kramade om mig hårt och jag tittade förvånande på honom. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett min pappa gråta förut. Jag visste att han bara skulle gråta om han och mamma skulle skiljas, om en otäck händelse skulle inträffa eller om jag eller Maja var döendes.
- Läkaren sa ju att det var stabilt, sa jag tyst och gick försiktigt fram till Maja.
- Han hade fel, sa mamma och torkade bort en tår på sin kind.
Jag drog till mig en stol och satte den bredvid sjukhussängen.
- Hon är väl inte...
Det krävdes ett djupt andetag innan jag kunde säga ordet.
- ... död?
Det blev helt tyst i rummet och det var i det ögonblicket jag förstod att hon faktiskt var död. Jag och Harry hade legat och skrattat på ett lyxigt hotell medans min lillasyster Maja hade dött.
Jag ville inte intala mig själv att hon var död. Jag började skaka på henne och säga hennes namn, men hon vaknade inte. Tårarna forsade ner från mina kinder och jag verkligen kände hur ont det gjorde i hjärtat. Jag skrek och skrek och tillslut kom Harry och drog in mig i hans famn.
- Everything is going to be okey, I promise, sa han och vilade sina läppar mot mitt huvud.


______________________________________________________________________________________
Heeeellluuu på er! Hoppas ni har det bra? Vet inte ifall det blev så bra som jag hade tänkt, men ajja! Puuuuusss.