oonedirectioon

Tidigare
Mitt hjärta stannade upp igen. Möjligtvis hade jag jag slagit till henne på kinden för att hon var så otroligt dum. Men jag hade absolut inte sparkat henne eller gjort något annat.
- Okej, jag vet inte vem som har sagt det där till läraren. Men jag har inte inte skadat henne på något sätt. Det enda jag gjorde var att slå till henne lite lätt på kinden, inget mer! Dessutom var hon skit dryg, sa jag och bara kände hur mina kinder började bli röda.
- Jag vet inte vad jag ska tro längre Alexandra. Vem är du egentligen? sa han med en besviken röst och gick ner för trappan.
____________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra när jag kom ut ur skolan. Jag sprang bara, men åt vilket håll det visste jag inte. Plötsligt kände jag att det började vibrera i fickan. Jag tog upp mobilen och svarade. Det var mamma som sa att de var på sjukhuset. Jag tittade mig omkring. Sjukhus, sjukhus, sjukhus... Jag kunde verkligen inte tänka. Jag visste inte vart sjukhuset låg! Jag såg Marcus hus en liten bit ifrån så jag sprang dit.
Efter en lång stund öppnade Marcus dörren. Han körde mig till sjukhuset och jag berättade allt. När vi väl var framme var det någon jävla kärring som skulle ta jättelång tid på sig att leta var min lillasyster var någonstans, i vilket rum. När hon tillslut hittade rummet hon var i så sprang jag och Marcus och försökte leta vart hon var. Men det var ett stort sjukhus med många rum. Efter en stunds letande hittade vi i alla fall rummet. Jag sprang fram till dörren och öppnade.
Hon låg där och sov. Mamma satt på hennes vänstra sida om sängen och hållde henne i handen. När hon såg att jag kom reste hon sig upp och kramade mig. Jag gick fram och pussade Maja på pannan. Sedan satte sig jag och Marcus på en stol brevid mamma.
- Vart är pappa, frågade jag tyst efter ett tag.
- Han var tvungen att jobba, sa mamma och kollade ner i marken.
- Men vad hände egentligen mamma?
- Ja, du vet Maja brukar ju alltid vakna tidigast av alla. Jag vart orolig när jag inte hörde att hon var uppe så jag väckte pappa och sedan gick vi upp för att se vart hon kunde vara. Jag hittade då henne medvetslös på vardagsrumsgolvet. Jag vände på henne och såg att hennes framtänder var utslagna och att blod rann nedför hennes haka. Pappa ringde direkt till ambulansen som efter ett tag kom och hämtade henne. Förlåt att vi inte väckte dig gumman.
- Men det är lugnt. Och sen då, sa dem att hon hade epilepsi? sa jag och tog mammas hand.
- De sa att hon hade fått ett epilepsi anfall och att hon troligtvis skulle få det igen. Mammas tårar sprutade ut ur hennes ögon.
- Mamma, det ordnar sig, sa jag och tog tag i hennes hand lite hårdare. Hon kollade på mig med en stirrande blick.
- Men vad ska hända härnäst, vad ska förstöras då? Hon har ju inga framtänder! sa hon högt och försökte torka bort sina tårar.
- Emma! var det någon som ropade otydligt. Jag vände mig om och såg att Maja hade vaknat. Jag spang fram till henne och kramade om henne.
Mamma, Marcus, Maja och jag satt och pratade hela eftermiddagen. Maja berättade om sina gosedjur och vi skrattade jättemycket. Plötsligt kom det in en läkare.
- Ni måste tyvärr åka hem nu, sa han med en mörk röst. Hon måste vila.
Mamma protesterade att hon ville vara kvar med Maja. Jag och Marcus bestämde oss ändå för att åka hem. Vi kramade om Maja länge och sa sedan att vi skulle komma tillbaka i morgon.
Vi gick ut från rummet och mitt vid dörren mötte jag Hilda. Hon hade ett bandage runt huvudet och massa sår i ansiktet och på armarna. Jag gick bara förbi och sa ingenting. Vi gick ut från sjukhuset. Marcus körde hem mig till mitt hus. När jag hade kommit innanför dörren tog jag upp mobilen, jag hade 8 missade samtal från Alexandra.

Alexandras perspektiv
Jag gick in på mitt rum och stängde igen dörren. Jag var inte ledsen, jag var arg. Hur kunde man gå så långt och säga att det var jag som hade misshandlat henne? Hon måste ha gjort det själv. Jag tog min mobil och ringde till Emma, men hon svarade inte. Jag ringde ett flertal gånger men gav sedan upp. Jag lade mig ner på sängen. Klockan var inte mycket men jag somnade i allafall.
Jag vaknade av att det ringde. Jag gnuggade mig i ögonen sedan tog jag upp mobilen som hade ramlat ner på golvet.
- Hej, sa jag tröttsamt.
- Hej Alex, trött eller? hörde jag Emma säga. Jag hoppade till. Och blev genast mycket piggare. Hon pratade om Maja och jag berättade vad som hade hänt.
- Va, det menar du inte? sa hon när jag berättat klart.
- Jo, så nu har jag blivit kriminell också.
- Vi får ta det här imorgon. Vi ska väl till stranden imorgon med klassen va?
- Ja, svarade jag. Jag ville verkligen inte dit. Inte om alla tror att jag är värsta misshandlaren.
Vi lade på och jag lade ifrån mig mobilen. Jag tog upp datorn och loggade in på facebook. Jag hållde på att svimma när jag såg vad alla hade skrivit i min logg:
"Jävla misshandlare"
"Jag ska döda dig, bitch"
" Du ska få för det du gjorde Alex!"
Jag stängde ner datan och ställde ner den på golvet.
__________________________________________________________________________________________
Imorgon blir det bättre. Jag LOVAR !

Tidigare
Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes taskigt att skvallra på Alexandra med samtidigt ville ju ändå inte jag få skit.
- Okej, förlåt det var jag som slog henne, sa jag när jag hade tänkt efter vad som var bäst.
- Slog henne? Vad pratar du om? sa läraren fundersamt.
- Fast det var ju faktiskt jag. Alexandra kollade på mig.
- Din syster har epilepsi! sa hon sedan och kollade ledsamt på mig.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Mitt hjärta stannade. Jag tittade på Alexandra. Hon nickade och jag sprang ut från skolan.
__________________________________________________________________________________________________



Marcus perspektiv
Jag satt och kollade på tv när jag hörde att det knackade på dörren. Jag reste mig upp ur soffan men satte mig sedan igen när jag kom att jag egentligen inte var hemma, jag skulle ju vara i skolan. Det knackade en lång stund så jag gick till fönstret och kikade ut. Där stod en blond tjej som var jätte lik Emma, det var till och med Emma. Jag gick snabbt ut i hallen och öppnade.
- Varför tog det så lång tid? sa hon förskräckt. Hon var helt röd i ansiktet och hennes ögon var fyllda med tårar.
- Vad har hänt Emma? frågade jag och kramade om henne.
- Du måste skjutsa mig till sjukhuset, jag berättar i bilen.
Jag tog fort på mig jackan och satte på mig mina skor. Vi gick ut snabbt i bilen och körde iväg.
- Så vad har hänt? sa jag när vi hade kommit ut på den riktiga vägen.
- Maja har epilepsi, grät hon fram. Jag visste varken vad jag skulle göra eller säga i det ögonblicket. Jag tryckte bara ner foten mer på gaspedalen.
När vi närmade oss sjukhuset satt Emma redan med sina händer på bilhandtaget redo för att springa in. Vi stannade och hon rusade ut. Jag gick med snabba steg efter henne.
När jag väl kommit in i själva receptionen stod Emma där oroligt och stampade med foten. Hon väntade på att kvinnan i luckan skulle hitta vilket rum Maja var i med hjälp av sin dator.
- Skynda dig! skrek Emma åt kvinnan.
- Lugn Emma. Låt henne koncentrera sig, sa jag och tog tag i hennes arm. Jag tog in henne i min famn och hon hon kramade om mig hårt. Hennes tårar sprutade nedför kinderna.
- Tänk om hon dör, sa hon sedan tyst.
- Men det kommer hon inte, försökte jag med. Jag visste inte om hon skulle dö, men det ville jag ju absolut inte säga till Emma.
- Hon är på barnavdelningen i rum 61, sa sedan kvinnan i luckan med ett litet lätt léende.
Vi gick med snabba steg in på barnavdelningen och försökte hitta rummet hon låg i.
- 58, 59, 60, 61... Där är det, sa jag och pekade på dörren. Emma sprang fram till dörren och öppnade. Jag följde efter.

Alexandras perspektiv
När jag hörde ordet epilepsi hoppade mitt hjärta till. När jag var tre år hade min mamma nämligen epilepsi och dog sedan av det. Hon kräktes så mycket, hon fick då ingen luft. Jag nickade åt Emma och hon sprang ut från skolan. Själv stod jag kvar med idrottsläraren. Hon tog tag i min axel och sa att det skulle ordna sig. Hon gick sedan bort därifrån. Nu var jag helt ensam. Jag hade precis slagit en tjej och skulle jag klara av den här dagen ensam då? Jag gick med långsamma steg till mitt skåp. Jag tog ut min väska och satte på mig min jacka. Jag kollade sedan runt omkring mig för att se om någon var i närheten, och eftersom det inte var det begav jag mig ut från skolan.
Jag kände mig så himla dum när jag gick där på gatan. Jag hade skolkat två dagar i rad men någon hade ännu inte märkt något.
När jag hade kommit hem slänge jag av mig jackan och väskan lika så. Jag gick sedan upp till rummet och la mig på sängen. Jag funderade länge på om jag skulle ta och ringa till Emma. Men jag insåg sedan att det kanske bara var jobbigt att prata med mig just nu, hon ville nog bara ägna sig åt familjen.
Jag reste mig upp från sängen och ställde mig framför spegeln. Jag hade fortfarande mina idrottskläder på mig efter idrotten, jag såg så dum ut. Jag gick fram till garderoben och tog istället fram ett par mjukisbyxor och en hoodtröja. Jag satte sedan upp mitt hår i en hög tofs. Jag tog min laptop och lade mig ner på sängen. Jag loggade in på facebook och spanade in lite vad som hade hänt och så vidare. Plötsligt fick jag ett meddelande så jag kollade vem det var. Way are you not in school? Det var Niall som skrev. Jag svarade: It has happen a lots of things Niall. Vi chattade en lång stund tills han behövde gå. Jag förstod fortfarande inte varför Niall skulle vilja chatta eller ens vilja hålla kontakten med mig? Jag är ju bara en vanlig svensk tjej från Göteborg.
Efter ett tag kände jag att jag behövde gå på toan så jag gick ut ut mitt rum och in på badrummet. När jag var färdig öppnade jag dörren, och vem stod såklart där med en arg blick utanför dörren.
- Och varför är du hemma såhär tidigt Alex? frågade pappa.
- Vi fick sluta tidigare idag, bra va? försökte jag ljuga fram.
- Tror du jag inte fattar att du har skolkat?
Jag visste att det inte var någon idé att tjaffsa i mot. Han hade ju trots allt rätt.
- Okej förlåt pappa, men det har hänt så mycket nu på den sista tiden.
- Ja, det kan man verkligen säga! Din lärare ringde nyss och sa att du hade slagit till en tjej på idrotten, sparkat henne och gjort henne så illa att hon börjat blöda.
Mitt hjärta stannade upp igen. Möjligtvis hade jag jag slagit till henne på kinden för att hon var så otroligt dum. Men jag hade absolut inte sparkat henne eller gjort något annat.
- Okej, jag vet inte vem som har sagt det där till läraren. Men jag har inte inte skadat henne på något sätt. Det enda jag gjorde var att slå till henne lite lätt på kinden, inget mer! Dessutom var hon skit dryg, sa jag och bara kände hur mina kinder började bli röda.
- Jag vet inte vad jag ska tro längre Alexandra. Vem är du egentligen? sa han med en besviken röst och gick ner för trappan.
__________________________________________________________________________________________
Vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska göra ett bätte kapitel imorrn osv. och jag är ledsen för om det faktiskt inte är så bra som ni förväntar er. Men nu är det i alla fall fredag så jag orkade inte med ett värsting kapitel. Får se om vi hinner skriva imorrn. På dagen kanske!

Tidigare
- Oh Harry, you are so romantic, almost like me, sa Louis och blinkade med ena öga.
- Thanks man!
Jag klistrade ihop kuvertet, sedan slängde jag på mig jackan, gick ut och la på brevet på posten. Jag blev lite nervös, hon tycker säkert jag är helt bäng. Men det fanns inget att göra åt saken nu, så jag vände mig hemåt igen och det enda jag kunde göra var att vänta.
____________________________________________________________________________________________



Alexandras perspektiv
Jag hade satt väckarklockan på tio miunter tidigare än vad jag brukade göra, för idag ville jag verkligen inte komma försent. Jag låg och drog mig ett tag men gick sedan upp för att ta en varm dusch. När jag var klar tog jag på mig en vit stickad tröja och ett par höga svarta shorts. Jag sminkade mig inte alls, jag var ändå väldigt brun av mig själv. Jag borstade mitt långa bruna hår en ganska lång stund. Sedan gick jag ner till köket och tog fram lite frukost. Efter ett tag kom pappa ner. Jag var egentligen ganska orolig över att han kanske visste att varken jag eller Emma hade varit i skolan dagen innan. Men han sa bara hej och jag låtsades om som ingenting.
Efter frukosten tog jag på mig mina converse och sen begav jag mig till skolan.
När jag gick där kändes allt så tungt. Alltså inte väskan. Men själva jag kändes tung. Jag ville ju faktiskt inte gå till skolan. Och tänk om inte Emma var där än, skulle jag få sitta där helt själv då när alla skulle stirra?
Jag gick in på skolgården med ganska långsamma steg. Ju mer långasamt jag gick desto mer tid skulle jag slösa.
Vi hade geografi den första timmen, men Emma hade fortfarande inte kommit till skolan.
Läraren höll ett föredrag om Kina och ungefär varannan minut tittade jag på klockan, men tiden stod stilla. Det började växa oro inuti min kropp, hade vi typ bestämt att vi inte skulle gå till skolan idag eller hur var det egentligen?
Efter lektionen gick jag med snabba steg in till toaletten. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi skulle alldeles strax ha idrott men aldrig att jag går själv. Allt kändes bara så fel. Hur kunde jag gå från att vara omtyckt och älskad av alla till att bli hatad och kallas bitch?
På idrotten spelade vi basket. Jag hade spelat basket i fem år innan men slutat när vi börjat gymnasiet. Även fast jag hade spelat basket var det som om de andra i laget hade bestämt att jag inte ens skulle få röra bollen. Jag förstod ingenting. Varför skulle alla hata oss så mycket?
Plötsligt rycktes dörren upp och en glad Emma kom in. Jag fick ett leende på läpparna.
- Nu kommer bitch nummer två, suckade tjejen som hade kastat pappret på mig dagen innan.
Jag vet inte varför eller hur jag gjorde det, men jag sprang i alla fall raka vägen fram till henne och klappade till henne hårt på kinden. Idrottsläraren hade gått för att svara i telefonen så hon märkte ingenting.

Emmas perspektiv
Jag vet inte hur många gånger jag väckts av Maja när hon alltid hoppat i min säng på mornarna. Idag var det en sån här dag som man trodde att hon skulle göra det som hon alltid gjort innan. Resultatet: Försov mig till klockan tio.
Jag hoppade upp ur sängen när jag såg att klockan var så mycket. Jag sprang fram till garderoben och tog fram ett par gröna jeans och ett vitt pösigt linne till det. Jag borstade igenom håret lite lätt och drog på lite solpuder i ansiktet. Jag orkade inte direkt sminka mig mer, jag skulle ju bara till skolan.
Jag tog på mig mina nya bruna kilklack skor. Sedan begav jag mig till skolan.
När jag var framme gick jag raka vägen till idrottsalen eftersom de hade idrott.
Jag gick in med ett stort leende på läpparna i salen. Jag möttes av stirrande blickar och en glad Alexandra.
Jag hörde egentligen inte vad Hilda hade sagt, det enda jag hörde och såg var att Alexandra sprang fram till henne och klappade till henne hårt på kinden. Idrottslärararen var inte inom synhåll så Hilda började genast med sina oförskäma ord och prat.
- Vad fan håller du på med, är du helt dum i huvudet eller? sa hon och tog sin ena hand för kinden.
- Jag har alltid velat gjort det där, sa Alexandra med ett stort leende.
Jag gick sakta fram till Alexandra och kramade om henne.
- Kom vi går, sa jag sedan och tog hennes hand.
Vi gick ut ur salen och började sedan gap skratta. Det vi hade gjort var egentligen inte roligt men att se allas miner, det var helt awesome.
Vi gick längs korrioren och plötsligt möttes vi av våran idrottslärare.
- Emma, jag måste prata med dig, sa läraren strängt.
- Men förlåt, det var jag, det var inte Emma, sa Alexandra med en ledsam min.
- Nu förstår jag inte? Jag måste prata med dig Emma, sa hon sedan med en lite irriterande röst.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes taskigt att skvallra på Alexandra med samtidigt ville ju ändå inte jag få skit.
- Okej, förlåt det var jag som slog henne, sa jag när jag hade tänkt efter vad som var bäst.
- Slog henne? Vad pratar du om? sa läraren fundersamt.
- Fast det var ju faktiskt jag. Alexandra kollade på mig.
- Din syster har epilepsi! sa hon sedan och kollade ledsamt på mig.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Mitt hjärta stannade. Jag tittade på Alexandra. Hon nickade och jag sprang ut från skolan.
__________________________________________________________________________________________
Okej, vet inte om det vart så bra, men det är svårt att komma på vad som ska hända nu innan skolavslutningen och studenten. Vi får se hur det blir! kramar

Tidigare
- Jag tyckte mig se ett nummer inne i armbandet när jag skulle lyfta upp dig i sängen på hotellet.
Och mycket riktigt. Inne i armbandet med små siffror stod det ett telefonnummer. Jag tog upp min mobil och slog nummret. Efter några signaler svarade någon.
- Niall, svarde han. Jag vart väldigt chockad. Varför lämnade han sitt mobilnummer till mig för? För vilken anledning liksom?
- Hey Niall, It's me Alexandra, började jag. Vi pratade en ganska lång stund, och det kändes faktiskt ganska bra.
_________________________________________________________________________________________

Emmas perspektiv
När Alexandra hade pratat klart med Niall så satt vi och pratade ett tag om hur vi skulle göra med allting. Jag tyckte väldigt synd om Marcus för han hade ju egentligen ingenting med allt det här och göra men ändå så blir han inblandad. Under tiden som vi satt och diskuterade så gick Alexandra in på facebook och plötsligt fick hon ett leende på läpparna. Jag frågade henne vad det var och hon visade upp en vänförfrågan, det var från Niall. Hon klickade på bekräfta och plötsligt plingade telefonen till. Hey Alex, stod det i meddelandet och leendet på hennes läppar kom tillbaka.
- Är det Niall? frågade Marcus och kollade ner i marken.
- Haha, ja, sa Alexandra kort.
En känsla av avundsjuka började växa inom mig, Harry har inte på något sätt tagit kontakt med mig än. Han har säkert glömt bort mig. Jag försökte intala mig själv att det var bäst om han inte gjorde det heller, alla problem skulle ju bara växa och bli värre då. Men innerst inne så var jag ändå lite besviken.

Vi stannade inte hos Alexandra så länge till eftersom hon började prata med Niall och inte ens tänkte på att jag och Marcus satt där. Och jag tyckte ännu mer synd om Marcus nu eftersom jag vet att han egentligen gillar Alexandra ganska mycket så då föreslog jag att vi skulle gå hem istället. Marcus och jag gjorde sällskap en liten bit, men sedan skiljdes våra vägar. Jag tog upp mina hörlurar och lyssnade på One Direction sista vägen hem ''Under the lights tonight. Turned around, and you stole my heart. With just one look. When I saw your face, I fell in love. Took a minute girl, to steal my heart tonight''.

Harrys perspektiv
Jag vaknade av en massa klick-ljud och när jag kollade upp så var det Louis som satt med macbooken i knät.
- Is it time to go up now? frågade han och skrattade till.
Jag orkade inte svara så jag bara nickade och la huvudet i soffan igen.
- Niall is friend with Alexandra on facebook, Alexandra Grenkvist is her name, sa Louis plötsligt och log.
- What! Are you kidding? It's awesome, I can find Emma! halv skrek jag och Louis nickade.
Jag hoppade upp ur soffan och gick till köket för att göra lite frukost. 
- Here she is, Emma Fors, sa Louis och vred på datan och på skärmen var en bild på henne, med det där underbara léendet!
Jag gick in i mitt rum och rotade i några lådor sedan kom jag tillbaka med ett papper och några pennor. Jag satte mig ner och började skriva.
- What are you doing? frågade Louis efter ett tag och tittade frågande på mig.
- I write a letter to Emma, svarade jag och log. 
- You are real romantic Harry!
Efter en stunds skrivande så läste jag igenom texten men det var patetiskt så jag knögglade ihop pappret och kastade det i papperskorgen. Jag försökte med ett nytt, men det hamnade i papperskorgen det också. Efter att ha kastat ett tiotal brev så gav jag upp.
- Oh Louis, I don't know what I can write! sa jag och gömde ansiktet i händerna.
- Write how you feel, what do you want and how it is, I think that she will be happy for anything.
Det var nog sant, det är ju liksom tanken som räknas. Jag bestämde mig för att bara skriva sanningen hur dumt det än skulle låta. Efter lite mer än en timme så var jag klar och jag lät Louis läsa igenom brevet en gång innan jag klistrade igen kuvertet. Louis harklade sig och läste högt med en tillgjord röst:

Hi Emma!
One night after that I have come home from Sweden I have a dream. It was about a girl I meet after the concert in Sweden. I dream that she and I was on a party, we talked, danced and we kiss each other. But she wasn't normaly, it was something with her, something special. I couldn't know at first but after a while i remember, it was her's smile. I tell about the dream for Louis and he just laugh. I asked him ''what was so fun?'' And he tell me that it don't was a dream, it had happend the night before. I tell him that the girl's name was Emma and he start laugh again and then he said ''I know Harry, I was there!'' Louis also said that I have to find you,  but I telled him that I think that it was impossible, it the most popular name in the whole Sweden! I become a little bit sad, but the next they I find the girl on facebook and then I decided to send her a letter and here it is. I know that everything sounds weird but so it is. And I don't mean that I'm in love with you I just need to met you one more time, without alcohol. I hope that you remember me, I hope we can met each other and think that we can be friends, because you are a special girl.
Big hugs from Harry Styles!

- Oh Harry, you are so romantic, almost like me, sa Louis och blinkade med ena öga.
- Thanks man!
Jag klistrade ihop kuvertet, sedan slängde jag på mig jackan, gick ut och la på brevet på posten. Jag blev lite nervös, hon tycker säkert jag är helt bäng. Men det fanns inget att göra åt saken nu, så jag vände mig hemåt igen och det enda jag kunde göra var att vänta.
________________________________________________________________________________________
Sådär, jag vet inte om det blev så jätte längt menmen, kanske blir längre imorgon istället ! Blir nog bättre imorgon också.

 

 

Tidigare
- Hello Alexandra, how are you? sa jag ändå efter ett tag med ett stort léende på läpparna.
- I'm fine. Or no, I'm not. I don't know if you know who has happened here in Sweden. Emma and I are famous on a very bad side. And we don't know what we can do, we are scared.
Hon berättade allt vad som hade hänt och direkt när vi hade pratat färdigt ringde jag till de andra i bandet.
___________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Jag såg vilka det egentligen var som kastade pappret i Alexandra huvud. Men jag orkade inte ställa till med bråk. Jag visste inte vad som stod i pappret men det var antagligen något dåligt i alla fall eftersom man såg att Alexandras ögon börjades fylla med vatten. När lektionen var slut sprang alla ut från klassrummet. Ensam kvar i klassrummet satt Alexandra och rullade med en penna på bordet.
- "Jävla bitch". Var det de enda som dem vågade skriva? sa hon efter att alla gått ut.
- Jag såg vilka det var, ska jag slå ner dem? sa jag och tog upp pennan från golvet som Alexandra tappat.
- Jag orkar inte längre Emma. Jag orkar inte med mitt liv. Kan vi inte bara dra hem? sa hon och reste sig upp.
- Vill självaste Alexandra Grenkvist skolka och dra hem? frågade jag förvånat. Visst jag kunde förstå situationen men Alexandra var liksom lärarnas lilla favorit och hon hade toppbetyg i alla ämnen.
- Ja, det vill jag. Det är ingen tvekan om det, sa hon dystert.
Vi tog med våra saker och gick ut ut klassrummet. I korridoren stirrade alla på oss som de hade gjort innan. Alexandra tog min hand sedan gick vi ut tillsammans från skolan. Jag kollade bak och såg att alla fortfarande stod och stirrade på oss.
- Vilka psykon, sa jag och rynkade på ögonbrynen.
Vi gick förbi stan. Vi hade ju inte direkt tänkt oss att vi skulle shoppa men eftersom Alexandras pappa fortfarande var hemma så kunde vi ju inte åka hem till henne än. Solen sken och fåglarna kvittrade högt. Sommar känslan var så himla skön och jag bara längtade till sommarlovet. Bara tre dagar kvar!
Vi satte oss på espresso house och tog en varsin latte och en stor choklad muffin. Vi satt och pratade om allt och inget i flera timmar. Sedan kom vi på att mamma brukade fika på espresso house när hon jobbar, så vi begav oss hem till Alexandra istället.

Marcus perspektiv
Jag kände verkligen inte för att gå till skolan idag. Sannerligen var det bara tre ynka dagar tills jag skulle ta studenten men jag var så sjukt skoltrött. Istället var jag i min gamla morfars bod och snickrade. Det var det jag skulle bli, snickare. Jag behövde inte någon dum utbildning för att bli det, jag var redan en självklar snickare. Jag hade länge jobbat med en gungstol som snart skulle bli färdig. Jag tänkte kanske att jag kunde imponera lite på Alexandra när jag var färdig med den.
Mina skruvar var slut så jag behöve gå till hantverksaffären. Jag tog bara på mig mina converse och sen drog jag. Jag gick där långsamt genom stan.
Jag hade hittat skruvarna jag ville ha så jag begav mig hemåt. Plötsligt hörde jag skratt och skrik bakom mig. Jag vände mig om och såg att en glad Alexandra och en lite minde glad Emma stod där.
- Ska inte ni vara i skolan? frågade jag dem förvånat.
- Ska inte DU vara i skolan? frågade Emma.
- Jag orkade inte, sa jag och kollade ner i marken.
- Samma här, sa Alexandra och skrattade.
- Vi är påväg hem till Alex nu, du kanske vill hänka?
- Faktiskt... sa jag och kollade ner på i min påse med skruvar.
- Kom igen!
- Okej då.

Alexandras perspektiv
Vi var tvungna att knacka många gånger på dörren innan vi kunde gå in. Pappa kanske fortfarande skulle vara hemma. När vi inte orkade knacka mer gick vi in. Vi tog av oss våra jackor och skor sedan gick vi raka spåret upp till mitt rum.
Emma satte direkt i sin iphone i högtalaren. Den första låten som spelades var så klart One Thing.
- Emma, stäng av! sa jag sedan. Jag orkade inte lyssna på One Direction nu. Det bara kom tillbaka massor minnen från den kvällen.
- Jo du Alex? Vi kanske borde ringa till killarna snart, jag menar de kanske måste få reda på vad som har hänt och så vidare, sa Emma medan hon tog bort sin iphone från högtalaren.
- Och hur har du tänkt att vi ska få tag på självaste One Direction Emma? frågade jag henne.
- Jag vet inte, sa hon efter att hon kommit på att det kanske inte var en sån bra idé.
- Jo, asså..., började Marcus säga som knappt sagt ett ord sen vi kom hit.
-... Har du kvar det där armbandet Alex? fortsatte han och kollade på mig.
- Det jag fick från Niall? Hmm... Jag undrar om jag inte slängde det. Nej just det, jag lade den i ett skrin vid mitt skrivbord. Jag reste mig upp och gick fram till skrivbordet. Jag öppnade mitt gamla skrin och tog upp armbandet jag fått från Niall.
- Så? sa jag och kollade förvånat på Marcus.
- Jag tyckte mig se ett nummer inne i armbandet när jag skulle lyfta upp dig i sängen på hotellet.
Och mycket riktigt. Inne i armbandet med små siffror stod det ett telefonnummer. Jag tog upp min mobil och slog nummret. Efter några signaler svarade någon.
- Niall, svarde han. Jag vart väldigt chockad. Varför lämnade han sitt mobilnummer till mig för? För vilken anledning liksom?
- Hey Niall, It's me Alexandra, började jag. Vi pratade en ganska lång stund, och det kändes faktiskt ganska bra.


__________________________________________________________________________________________
Blev ett ganska snabbt och kort kapitel idag. Men vi alla har mycket att göra idag så det blir kanske ett längre och bättre imorrn! kram ;)

Tidigare
Emma mötte mig vid trapputgången och vi sa knappt något till varandra utan vi gick bara in skolkorridoren och in i klassrummet. Jag hade haft rätt hela tiden, alla stirrade på oss.
Vi hade matte den första timmen så det enda jag egentligen gjorde var att kolla ut ur fönstret och drömma. Jag vaknade ur min dröm av att jag fick ett papper i huvudet. Jag tog upp pappret som hade ramlat på golvet och väcklade upp det. "Jävla bitch" stod det på det.
___________________________________________________________________________________________



Harrys perspektiv
Vi var äntligen framme vid flygplatsen i London. Jag hade sovit hela vägen från Sverige tills vi äntligen landade. Det skulle bli skönt att komma hem efter all resa hit och dit. Men jag skulle ändå samtidigt sakna alla fans i publiken och allt jubel.
Vi tog våra väskor som kom inåkandes på ett band. Vi gick sedan ut ur flygplatsen och satte oss i våran bil. Vi pratade inte så mycket i bilen, det var mest tyst.
Jag och de andra bestämde oss för att vi skulle åka hem till våra egna familjer och vänner och umgås med dem. Jag skulle själv få tillbringa kvällen ensam i min och Louis lägenhet eftersom min familj var i USA. Louis skulle komma hem senare när han hade varit och träffat sin flickvän Eleanor.
Paul släppte av mig vid vårat place och sedan åkte de iväg.
Jag gick med långsamma steg in i lägenheten. Nu skulle jag bara ta det lugnt i några dagar framåt.
Jag satte mig ner i soffan och satte på tv:n. Klockan var runt åtta på kvällen så något roligt program kanske skulle gå på tv:n. Men allt var bara tråkigt och efter en stund somnade jag.
Jag vaknade av ett högt ljud. Tv:ns ljud vart genast mycket högre och jag hoppade till.
- Oh turn of Louis! sa jag när jag hade sett att det var han som hade höjt volymen. Han skrattade ondskefullt.
- How long have you been sleeping? frågade Louis när han hade skrattat klart. Han stängde sedan av volymen.
- I don't know, what time is it?
- twelve or something. sa Louis och satte sig brevid mig.
- I had a strange dream Louis, sa jag tröttsamt efter ett tag.
- Tell me!
- Okey, we were in Sweden, and I met a beautiful girl. She's name was Emma or something, and I kissed her. And I kissed her in a party in Stockholm after our concert, berättade jag oroligt.
- Haha, Harry, it was no dream. That happened, sa Louis och log.
- You kidding with me! I thought it was a dream. Jag fortsatte sedan:
- That was a special thing with that girl. But I don't know what. Maybe her smile.
- I think you should search her up, sa Louis och satte sig upp ur soffan. Han gick in i köket och öppnade massor med lådor.
- Really? How? ropade jag till honom.
- Maybe she have facebook or twitter? Or maybe you have her phone number? sa han medan han kom ut med en skål med chips i händerna.
- No, that's the problem. I haven't her number. And come on, Emma is one of the most common name in the whole Sweden.
- Sorry man. Perhaps it is more Emman's in the world. Or the other way do you can wait until she search you up.
- No, I don't think I have an other choise, sa jag sedan dystert. Jag tog en hel näve med chips och stoppade dem rakt in i munnen.
Vi satt där och skrattade och pratade i flera timmar. Sedan somnade vi i soffan.

Nialls perspektiv
Efter en lång resa i bl.a. Sverige var vi nu hemma i London igen. Jag åkte direkt till min saknade familj som hade flyttat till London för ett tag sedan från Irland.
Jag tillbringade dagen mest med min bror. Vi spelade fifa och drack galet mycket med läsk. Han var ganska mycket äldre än mig men vi hade lika roligt för det.
Jag somnade sedan ganska tidigt eftersom jag varit ganska trött innan.
Jag vaknade av att min mamma ropade på mig.
- Niall, time to wake up, the breakfast is served!
Jag var egentligen ganska morgonpigg men just idag kände jag inte för att gå upp.
Klockan blev i alla fall något runt 10 innan jag gick upp även fast min mamma väckt mig för drygt en timme sedan. Jag gick upp och duschade och när jag var klar satte jag på mig en skjorta och ett par jeans.
Jag gick ner till mamma som stod i köket och diskade.
- The breakfast is cold Niall, sa hon surt som en riktig mamma brukar göra.
Jag, pappa och min bror spelade fotboll på våran trädgård resten av dagen. Det var så himla mysigt och roligt att bara umgås med sin familj för en stund.
Plötsligt hörde jag att det började vibrera i min mobil. Jag tog upp den och svarade utan att se vem det var.
- Niall, sa jag direkt.
- Hey Niall, It's me Alexandra, if you remember me, sa hon med en tyst och ledsam röst. Visst självklart kom jag ihåg henne. Hon var den där underbara tjejen jag hade träffat i Sverige. Jag trodde inte bara hon skulle komma ihåg mig. Jag trodde hon var för påverkad av all alkohol.
- Hello Alexandra, how are you? sa jag ändå efter ett tag med ett stort léende på läpparna.
- I'm fine. Or no, I'm not. I don't know if you know who has happened here in Sweden. Emma and I are famous on a very bad side. And we don't know what we can do, we are scared.
Hon berättade allt vad som hade hänt och direkt när vi hade pratat färdigt ringde jag till de andra i bandet.


__________________________________________________________________________________________
Det blev inget Emma eller Alexandras perspektiv idag. Hoppas ni blir nöjda ändå! Och jag vet, det här kapitlet sööööög.

Tidigare
Efter ungefär tjugo minuter kom han tillbaka. Jag hade lagt mig i mitt rum på golvet och plötsligt kom han in i mitt rum, men inte med några tabletter utan med en tidning.
- Förklara det här för mig Alexandra, sa han med en arg röst. Han väcklade upp tidningen och la den brevid mig. Jag kunde inte tro mina ögon. Första sidan visade en bild på mig, Emma och One Direction när vi festade.
__________________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Vi släppte av Alexandra vid hennes hus. Hon vinkade adjö och vi åkte vidare. Jag kände att jag behövde prata med Marcus.
- Vad hände igår egentligen? frågade jag han.
- Jadu, jag var liksom inte där. Du sa ju själv att One Direction tog hand om er, svarade han.
- Sa jag? Gud, jag måste verkligen ha varit jätte full.
- Men vad var det där armbandet som Alexandra hade på sig, vad hände mellan hon och Niall egentligen? frågade Marcus efter en lång tystnad.
Nu kom jag på det, vad som verkligen hade hänt. Niall hade gett ett armand till Alexandra för att de aldrig skulle ses mer. Och juste Harry, han och jag kysste varandra...
- ... När vi var fulla, sa jag efter att jag hade tänkt.
- Va, vadå? frågade Marcus.
- Ja, asså jag kom inte ihåg någonting när vi var fulla. Alltså jag och Alexandra. Hittade jag på. Jag ville inte berätta för Marcus vad som hade hänt utan jag bestämde mig för att hålla det hemligt.
När vi kom fram till mitt hus, hoppade jag ur bilen och tog min packning. Jag sa knappt hejdå till Marcus, istället sprang jag raka vägen in i huset. Min lillasyster Maja kom och mötte mig vid dörren.
- Hej Emma! sa hon glatt.
- Hej gumman.
Jag sprang fort upp till mitt rum och slog numret till Alexandra.
- Kom igen, svara då Alex, sa jag för mig själv. Jag lade på efter några signaler och kröp under täcket i min säng. Jag somnade till lite men vaknade sedan av att det ringde i mobilen.
- Aa? svarade jag.
- LÄS TIDNINGEN FÖR I HELVETE! skrek Alexandra i telefonen.
- Men jag har ingen tidning här just nu, vad är det?
- Vet du vad som verkligen hände igår eller? frågade hon och fortsatte:
- Vi festade med One Direction och klängde på dem och så. Vi var skit berusade OCH DET STÅR I TIDNINGEN!
- Javet eller va? Är vi med i tidningen? Men kan du fatta att jag kysste Harry, och vi var fulla! Hur kul är det? sa jag sedan ledsamt.
- Va?! Kysste du Harry?
- Ja, han kommer säkert inte ens ihåg det, sa jag sedan med en dyster röst.
- Nej, eller vi får hoppas att han inte gjorde det. Åh nej, damn, jag kom på att jag kysste Niall när han gav mig det där armbandet! sa Alexandra frustrerande.
- Vi är så körda Alex. Det kommer gå massor med rykten om oss. Fatta?!
- Ja, och om det är till någon tröst så har jag redan utegångsförbud, så här nu innan skolan slutar, sa hon.
- Undra vilket straff jag kommer att få?
- Vi får snacka mer om det här imorgon i skolan, sa Alexandra och jag la på luren.
Fan, det var skola imorgon också. Och nu var jag tvungen att förklara allt för mamma och pappa. Inte det roligaste precis.

Alexandras perspektiv
Jag kunde absolut inte sova den natten. Det enda jag tänkte på var hur mycket skit jag och Emma skulle få. Och stackars Marcus, han som inte ens var inblandad kommer säkert också få jätte mycket skit. Och hur pinsamt var det inte att jag kysste Niall Horan. Han måste tyckt jag var sjukt konstig, vi hade ju typ bara känt varandra i några timmar.
Jag vaknade av min pappas röst.
- Upp nu Alex, du börjar skolan snart.
Även fast skolan skulle sluta på torsdagen ville jag ändå inte gå till skolan. För det första hade jag inte sovit något den natten och för det andra skulle typ alla i skolan stirra på oss.
- Måste jag gå till skolan pappa? Kan vi inte säga att jag är sjuk? frågade jag tröttsamt.
- Efter att du ljugit och svikit mig? Aldrig! sa han argt.
Jag kämpade mig upp ur sängen och gick fram till garderoben. Jag tog på mig en skjorta och ett par höga shorts. Jag drog några drag med mascaran och smetade på lite foundation i ansiktet. Jag stoppade ner en ostmacka i min kuvertväska och sedan begav jag mig till skolan.
Emma mötte mig vid trapputgången och vi sa knappt något till varandra utan vi gick bara in skolkorridoren och in i klassrummet. Jag hade haft rätt hela tiden, alla stirrade på oss.
Vi hade matte den första timmen så det enda jag egentligen gjorde var att kolla ut ur fönstret och drömma. Jag vaknade ur min dröm av att jag fick ett papper i huvudet. Jag tog upp pappret som hade ramlat på golvet och väcklade upp det. "Jävla bitch".
___________________________________________________________________________________
Okej, jag lovade att det här kapitlet skulle bli bättre, men istället blev det sämre. Men min kära vänner måste börja skriva mer så att det blir roligare och bättre.

Tidigare
Vi gick tillbaka till festen och träffade de andra som hade undrat vart vi tog vägen. Tillslut gick hela gänget upp på dansgolvet och de fick även med mig. Vi dansade hela natten lång och allt var perfekt. Men plötsligt kom Paul in i lokalen och sa att det var bäst att åka hem nu. Vi skjutsade hem tjejerna till hotellet och jag märkte då att de blivit rejält berusade av all alkohol.
___________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
- Tjejer vakna nu, vi måste åka snart, hörde jag Marcus röst säga. Jag orkade inte svara och det verkade som Alexandra inte heller orkade.
- Okej som ni vill, sa Marcus med en ganska ondskefull röst.
Jag somnade om igen men vaknade sedan av att det vart kallt och blött i mitt ansikte. Likaså i Alexandras ansikte.
- Men vad faaaaan! Marcus, vad håller du på med, är du dum i huvudet eller?! skrek jag argt på Marcus. Lite väl hårda ord kanske, men jag är ju faktiskt inte så morgon glad. Marcus stod och gap skratta.
- Men seriöst, ni måste gå upp. Klockan är faktiskt tjugo över elva, sa han när han hade slutat skratta.
Jag var verkligen jätte bakis. Jag hade nästan inget minne ifrån vad som hände igår förutom att vi var med One Direction.
Jag kämpade mig upp ur sängen, gick in på badrummet och gick in i duschen. Det var så himla skönt att duscha för jag såg verkligen inte klok ut.
- Emma skynda dig på, sa Alexandra medan hon knackade på dörren. Jag skulle egentligen kunna stå där i duschen i flera timmar till, men jag stängde av duschkranen och gick ut ur duschen. Jag kände mig genast mycket fräschare. Jag gick ut ut badrummet och tog på mig min one piece.
När Alexandra var klar och hade fixat sig och så, packade vi ihop våra grejer. Sedan gick vi ner till receptionen och checkade ut. Jag mådde fortfarande jättedåligt sen igår men jag försökte i alla fall anstränga mig och hjälpa till med väskorna. Vi satte oss i bilen och körde iväg.

Alexandras perspektiv
Det hade aldrig varit så skönt att duscha som just idag. Varför skulle jag bli så full för? Jag hade knappt rört ett glas med alkohol förut och jag hade intalat mig själv att jag inte skulle börja dricka. När jag stod där i duschen märkte jag att jag hade ett armband på mig. På armbandet stod det med tydliga bokstäver NIALL på. Jag undrade verkligen vad som hade hänt igår.
När jag var färdig i duschen gick jag ut för att börja packa, vi checkade ut och sen åkte vi.
Det tog hur lång tid som helst att komma ut från Stockholm, trafiken var enorm. Det var helt tyst i bilen, ingen sa någonting alls, jag tror vi alla var för trötta för det. Och Marcus, han verkade så sur, undra om det hade hänt något?
Jag och Emma sov nästan hela vägen hem till Angered. Marcus stannade bilen utanför mitt hus. Jag saknade pappa så sjukt mycket även om det bara var en dag sen jag träffade honom. Han mötte mig vid vägen och jag sprang fram och kramde honom jättehårt.
- Hej gumman, har det hänt något? frågade han oroligt.
- Nejdå, jag har bara saknat dig.
Marcus och Emma körde iväg och jag gick in i huset.
- Nu måste du berätta allt! ropade pappa från köket. Han kom sedan ingåendes med en stor blåbärspaj i händerna. Jag ville inte berätta vad som egentligen hade hänt igår, att jag blev full och inte kom ihåg någonting. Så istället lurade jag ihop någon historia medan jag åt upp den underbara pajen pappa hade gjort.
När jag hade berättat klart gick jag in på mitt rum och stängde dörren. Jag la mig ner på sängen och kollade upp mot taket. Imorgon var det skola och jag mådde fortfarande skit. Jag fick upp en spya i halsen så jag sprang direkt in i badrummet och tog upp locket från toan. Jag satte mig ner och spydde upp allt som behövde komma ut. Pappa kom inrusande in i badrummet.
- Mår du inte bra Alexandra? frågade pappa medan han höll upp mitt långa hår.
- Jodå, jag är nog bara lite magsjuk sen bilresan, svarade jag.
- Okej, jag går och ser om jag hittar någon ipren, sa han och gick ut ur badrummet. Han kom tillbaka efter en stund med tomma händer.
- Vi hade tyvärr ingen, sa han med en ledsam min.
- Men det är lungt pappa.
- Nej, det är det inte. Jag går direkt ner till ICA och köper något. När jag skulle svara var han redan påväg utför huset.
Efter ungefär tjugo minuter kom han tillbaka. Jag hade lagt mig i mitt rum på golvet och plötsligt kom han in i mitt rum, men inte med några tabletter utan med en tidning.
- Förklara det här för mig Alexandra, sa han med en arg röst. Han väcklade upp tidningen och la den brevid mig. Jag kunde inte tro mina ögon. Första sidan visade en bild på mig, Emma och One Direction när vi festade.

Igår hade det populära pojk-bandet One Direction konsert i Stockholm, globen. Efter fyra låtar var det paus och efter pausen var självaste Harry Styles borta. Vi fick nyligen bekräftat att han var med en främande tjej istället. Det blev såklart kaos bland fansen i Stockholm.
Efter konsteren sågs medlemmarna åka med en limousine med inte mindre än TVÅ främande tjejer. De två främande tjejerna sågs sedan festa med One Direction. De klängde på dem och man kan verkigen säga att de inte var nyktra. Vi får hoppas att tjejerna inte förstör ryktet för gruppen.
___________________________________________________________________________________________________

Tidigare
- Ups då, sa Alexandra. Hon ramlade sedan ihop pladaskt på golvet,och somnade. Jag reste mig upp för att bära upp henne i sängen. Men strunade sedan i det när jag såg att hon hade ett armband på sig. På armbandet stod det med tydliga bokstäver NIALL på.
- Haha, du kommer aldrig att få henne Marcus, för vet du vad? Hon gillar en annan person nu. Sa Emma när hon såg att jag vart besviken. Emma lade sig ner på sängen och somnade hon med. Jag gick ut på balkongen och kollade ut mot Stockholm.
- Jag hatar mitt liv, skrek jag.
__________________________________________________________________________________________



Alexandras perspektiv - kvällen innan
När alla hade hoppat in i bilen så körde vi iväg. Paul frågade oss om vi visste någon bra bowlinghall, men eftersom vi inte hittade så värst bra i Stockholm så fick Paul köra på gps:n. Medan vi satt i bilen och pratade serverade Liam oss champagne. Vi alla skålade och alla drack upp.
När vi hade hittat en bowlinghall gick vi in och bokade en bana, sedan gick vi in och provade skor, och usch så fula de var. Vi tog ett varsit bowlingklot och gick ut mot banan. Vi bestämde oss för att köra i lag. Niall sa direkt att han och jag skulle vara i lag, så jag och Niall, Emma och Harry, Zayn och Louis, Liam och Paul.
- Okey guys, don't be sad if you lose, sa Louis när vi hade bestämt att han och Zayn skulle vara i samma lag.
Vi hade spelat ett tag och två timmar hade gått. Vi hade insett att det var omöjligt att komma ifatt Liam och Paul som hade över 400 poäng.
- Oh no, it's not fun anymore. We do anything else! sa Harry efter att han slagit ner bollen i rännan.
- Yes, you have right. I now a place here in Stockholm, let's go. sa Zayn och tog av sig skorna.
Vi satte oss i limon och Zayn satte sig framme hos Paul för att beskriva vägen.
- Where are we going? frågade jag och kollade på Niall.
- You'll see. svarade han och tog min hand.
När limosinen stannat hoppade alla ut förutom Paul som körde vidare och Zayn skrek:
- Let's party!

Harrys perspektiv
När vi kom in i lokalen satte vi oss alla vid ett bord. Vi bjöd tjejerna på drinkar och alla skrattade och var glada. Jag älskade Emmas léende. När vi hade suttit där en stund frågade jag Emma om hon ville dansa.
- Of course, svarade hon.
Jag tog Emmas hand och gick ut på dansgolvet. Ibland kom vi riktigt nära varandra men jag visste inte om jag vågade. När vi hade dansat ett tag kände jag att all dricka börja trycka på. Jag ursäktade mig och gick snabbt iväg mot närmaste toalett. När jag var klar gick jag tillbaka till vårat bord eftersom Emma kanske hade gått dit medans jag var på toaletten.
- Where is Emma? frågade jag oroligt.
- I don't know... or there she is, sa Zayn och pekade på dansgolvet.
Och mycket riktigt, där stod hon och dansade med en annan kille. Jag satte mig ner hos de andra och drack upp några öl. Jag fattar inte varför jag var så avundsjuk egentligen, det var ju inte något mellan oss än. Men plötsligt såg jag att Emma gick ifrån killen hon dansade med och kom emot mig.
- How are you Harry? frågade hon.
- I'm fine. Do you have fun?
- Yes, but it was more fun when you was there, sa hon och log med det där léendet jag älskade.
- Okey come here, sa jag och tog tag i hennes arm. Vi gick ut på dansgolvet igen. Den fartfyllda musiken byttes ut mot en lugn låt, våran låt - More than this.
- Cause I can't love you more than this, sjöng jag i hennes öra. Hon log mot mig och hon var så otroligt vacker. Och innan jag visste ordet av det så möttes våra läppar i en underbar och perfekt kyss.

Nialls perspektiv
Vi satt allesammans runt ett stort bord, drack och var glada. När Harry och Emma gick ut på dansgolvet såg jag hur gärna Alexandra också ville det. Men jag tror hon satt och väntade på att jag skulle bjuda upp henne. Men jag kan inte dansa och jag vill ju inte skämma ut mig för henne.
- Look, so sweet they two are together, sa hon och log lite.
Men det hände aldrig att jag bjöd upp Alexandra, istället satt vi bara där och drack öl efter öl och pratade om allt och inget. Jag kände att jag var tvungen att hitta på något, jag skulle vilja vara ensam med Alexandra någonstans.
- Come, I need to show you something, sa jag och tog hennes hand i min. Jag såg hur hennes ansikte sprack upp i ett léende.
- Where are we going? frågade hon när vi gått ut från lokalen.
- I don't know, somewere, sa jag och blinkade med ena ögat.
Vi gick ett tag utan att säga någonting till varandra.
- What do you need to show me, you said that it was something before. sa hon plötsligt och tittade upp på mig.
- Nothing, I just need to be alone with you.
- Okey, but can we go back and dance, please? sa hon och kollade mig i ögonen.
- But really, I can't dance.
- Everybody can dance Niall, sa hon och tog tag i min hand.
Det var var egentligen ganska pinsamt när hon försökte få mig att dansa där mitt på gatan. Fast det var ju inga människor där så här sent in på natten.
- We are going home tomorrow and I have something to give you, so you remember me, if we not see each other again, sa jag efter ett tag och vi båda stannade upp i dansen. Jag tog av mig mitt armband som det stod mitt namn på och satte på det på hennes handled.
- Don't say so, of course we'll see each other again! And I'll never forget you.
Jag kramade om henne, hon tittade upp på mig och såg mig djupt in i ögonen sedan gav hon mig en lång, varm och mjuk kyss.
Vi gick tillbaka till festen och träffade de andra som hade undrat vart vi tog vägen. Tillslut gick hela gänget upp på dansgolvet och de fick även med mig. Vi dansade hela natten lång och allt var perfekt. Men plötsligt kom Paul in i lokalen och sa att det var bäst att åka hem nu. Vi skjutsade hem tjejerna till hotellet och jag märkte då att de blivit rejält berusade av all alkohol.


_________________________________________________________________________________________
Vart ett ganska långt kapitel nu, eftersom det inte vart något kapitel igår. Hoppas ni blev nöjda?

Tidigare
Allt kändes bara skit, jag trodde Alexandra skulle tycka om mig om jag gav dem de där backstage-biljetterna, men jag fick inte ens ett tack. När alla sedan bestämde att de skulle åka och bowla så brast det för mig.
- Jag åker till hotellet nu i alla fall, är ni säkra på att ni inte ska med? sa jag och tittade på tjejerna.
båda skakade på sina huvuden och jag gick ut ur rummet, ut ur arenan och in i bilen.
_____________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Allt kändes så himla sjukt, sa Louis nyss att vi alla skulle hitta på något? Och sa Harry att vi skulle till ett bowling center tillsammas med dem? Jag visste inte om jag drömde eller om det verkligen var på riktigt.
- Jag åker till hotellet nu i alla fall, är ni säkra på att ni inte ska med? sa Marcus. Asså vad tror han? Seriöst, om One Direction frågar om man vill hitta på något med dem, ska man tacka nej då, och istället åka hem? Nej, skulle inte tro det! Marcus gav oss en ganska ledsen blick och sedan gick han ut ur rummet. Men jag och Alexandra struntade i det och sprang istället fram och kramade varandra.
- Alex, drömmer vi eller är det på riktigt?
- Jag vet inte, men jag tror det är en dröm.
- Excuse me girls, speak English?
Vi hade nog aldrig skrattat så mycket för någonting som inte ens var kul. Det skulle nog bli det roligaste natten som någonsin hade skådats.
Vi gick ut ur rummet allesammans. Sedan gick vi längs korridoren och in i sal med massor med folk i. Jag och Alexandra gick ut ur rummet igen när vi såg att massor paparazzis kom mot vårat håll. Harry kom sedan och tog våra händer. Vi sprang igenom salen och ut till ett litet mer avlägsnare rum.
Puuh... pustade Zayn ut när han hade stängt dörren. Vi såg plötsligt att Paul deras livvakt stod och kollade på oss med armarna i kors. Han såg inte glad ut.
- And they are...? frågade Paul.
- ... Emma and Alexandra, forsatte Niall.
- Okey, nice to meet you girls. Sa han och gick fram och hälsade på oss. Han vart genast mycket gladare.
- So Paul, can you take us to a bowling center? Frågade Liam med en liten söt ton.
- Of course.
Vi fick gå bakvägen eftersom det var så mycket fans överallt. Vi stod och väntade medans Paul körde hit deras bil. En limo? Snälla skoja inte med mig. Alexandra och jag blev hypernervösa och vi började hoppa omkring på platsen där vi stod.
- So girls, shall we go, or shall we stand and jump the whole night? sa Harry och skrattade. Vi skrattade också sedan satte vi oss i bilen.

Marcus perspektiv
Jag satt i bilen, det var så tyst. Varför skulle jag ens följa med hit till Stockholm? Jag stannade bilen och slog huvudet i ratten om och om igen. Jag är för feg, jag vågar inte ens säga till Alexandra att jag gillar henne. Men varför skulle hon gilla mig? Jag är inte snygg, har nästan inga vänner, feg och bara allmänt tråkig. Hon ser mig nog bara som en "tråkig kompis".
Jag gick ut ur bilen och låste den. Jag gick med tunga steg in i hotellet, tog hissen upp till rummet. Klockan var snart tolv så jag gick in och lade mig ner på sängen. Mina ögon slöts direkt.
Jag vaknade av att jag hörde två tjejer som skrattade. Jag visste inte hur mycket klockan var men båda Alexandra och Emma såg helt förjävliga ut. Ruffsigt hår, sminket var utsmetat i hela ansiktet och de vinglade så mycket att de ramlade lite då och då.
- Vad håller ni på med? Hur mycket är klocken egentligen och varför ser ni ut sådär?
- Haha, Marcus, sluta vara så ordningsam! sa Emma och båda skattade. Jag kollade på klockan och den var halv sex.
- Men vart har ni varit? Ni fattar väl att ni inte kan vara ute hela natten, det kunde ha hänt vad som helst?
- Lugn! One Direction har tagit hand om oss, sa Alexandra och log. Jag log däremot inte.
- Vi får ta det här imorgon, eller just det, jag glömde ju att vi ska åka hem idag. Sa jag ironiskt. Ni kan ju inte vara bakfulla när vi kommer hem till Göteborg igen. Era föräldrar kommer att döda mig!
- Ups då, sa Alexandra och log lite falskt. Hon ramlade sedan ihop pladaskt på golvet och somnade. Jag reste mig upp för att bära upp henne i sängen. Men strunade sedan i det när jag såg att hon hade ett armband på sig. På armbandet stod det med tydliga bokstäver NIALL på.
- Haha, du kommer aldrig att få henne Marcus, för vet du vad? Hon gillar en annan person nu, utbrast Emma när hon såg att jag blev besviken. Emma la sig ner på sängen och somnade hon med. Jag gick ut på balkongen och tittade ut mot Stockholm.
- Jag hatar mitt liv, skrek jag.
_________________________________________________________________________________________
Ganska dåligt kapitel, men hoppas på ett bättre imorgon. (Förlåt att det inte blev något kapitel igår, men det var ju liksom fredag!) Trevlig helg!

Tidigare
- I'm sorry guys, but we gotta go now. We can't be here.
- Actually...
Jag hörde någon killröst, men ingen var från någon av killarna i One Direction. Det var Marcus som kom ingåendes med två stora biljetter i handen.
- I forget to give you this. Forsatte han medan han gick fram och gav mig och Alexandra dem. På biljetterna stod det "Backstage" på och jag kunde bara inte förstå att det var sant. Det här är och kommer förbli den bästa dagen i hela mitt långa liv.
_______________________________________________________________________________________________



Alexandras perspektiv
När Emma ringde och berättade att hon var okej så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, vara arg eller glad. När jag lagt på så slog jag genast numret till Marcus. De här gången svarade han.
- Hej.
- Hej, jag har försökt få tag på dig jättelänge men du svarar ju aldrig. Jag och Emma försvann från varandra förut. Hon ringde till mig nyss men jag vet inte riktigt vart hon är, sa jag oroligt.
- Okej, men jag påväg till er nu så jag är där om ungefär fem minuter. Men vad sa Emma när hon ringde då?
- Hon sa att hon skulle berätta när vi träffade henne och så gav hon mig en vägförklaring till något privat ställe, jag fattar ingenting.
- Vad har hon hittat på nu. Men jag är där snart, vi ses, sa Marcus och la på luren.
Efter ett tag kom Marcus och han hade ett leende på läpparna samtidigt som han såg väldigt hemlighetsfull ut.
- Vad är det? frågade jag och försökte titta vad det var som han höll bakom ryggen. 
När han visade upp de två biljetterna visste jag inte vad jag skulle säga. Jag kramade om honom hårt och tänkte att nu kommer min dröm gå i uppfyllelse! Och jag bara längtade efter att få se Emmas min när hon skulle få se vad Marcus fixat åt oss.
- Nu måste vi bara leta rätt på Emma, sa jag och tog tag i Marcus hand.
Det tog inte lång tid innan vi hittade privat-skylten och dörren som Emma hade pratat om. Jag längtade efter att få krama om Emma för jag hade varit så orolig. Jag slängde upp dörren och rusade in i rummet av glädje, men jag stannade till och tittade på alla som satt i rummet och jag kunde inte tro mina ögon. Där satt alla grabbarna från One Direction, Harry, Liam, Niall, Louis och Zayn, ja de var där allihop.
- Oh my god! Varför är One Direction inne här med dig Emma? sa jag förvånat.
- Haha, det är en lång historia Alex, svarade hon och skrattade.
- I'm sorry guys, but we gotta go now. We can't be here, sa hon sedan och reste sig upp.
Jag hade fortfarande inte fattat någonting och mitt i allting så kom Marcus fram.
- Actually...I forget to give you this, sa han och gav mig och Emma varsin biljett som det stod ''backstage'' på.
Emma sprang fram till mig och gav mig en stor kram och pojkarna i soffan bara log.
Vi satt där ett bra tag och pratade om allt möjligt. Men plötsligt så sa Marcus, som suttit tyst nästan hela tiden:
- Jag tror det är dags för oss att åka tillbaka till hotellet nu. It's late, the clock is half past eleven. But it was nice to meet you guys.
- No, you don't need to go now, we have just met each other, sa Niall och log mot mig.
- I know, we can do something, all together! utbrast Louis och alla instämde, alla förutom Marcus.
Jag kan inte fatta vad det var med honom. Här sitter vi med One Direction och de frågar ifall vi ska hitta på någonting men då sitter Marcus och klagar på att han vill tillbaka till hotellet. Hade han inte just gett oss backstage biljetter? Då är det ju meningen att man ska umgås med One Direction, right?
- We can go to a bowling center, sa Harry och ännu en gång höll alla med, alla förutom Marcus.

Marcus perspektiv
Vi satt ganska länge och pratade med killarna, eller jag sa inte så mycket. Jag satt istället och tittade på hur nära Niall och Alexandra satt och hur mycket dem pratade med varandra. Jag fattade inte allt vad dem sa men han verkade ganska klängig, enligt mig, och jag såg att han tyckte mycket om Alexandra. Så tillslut sa jag att jag tyckte det var bäst för oss att åka hem till hotellet, men det tyckte ingen annan var någon bra idé. Istället så började killarna komma med förslag på andra saker dem kunde hitta på och det tycker alla var mycket roligare, alla förutom jag. Allt kändes bara skit, jag trodde Alexandra skulle tycka om mig om jag gav dem de där backstage-biljetterna, men jag fick inte ens ett tack. När alla sedan bestämde att de skulle åka och bowla så brast det för mig.
- Jag åker till hotellet nu i alla fall, är ni säkra på att ni inte ska med? sa jag och tittade på tjejerna.
båda skakade på sina huvuden och jag gick ut ur rummet, ut ur arenan och in i bilen.
______________________________________________________________________________________________
Hoppas ni tycker att det blev lite drama nu också, försökte i alla fall få med det. 

Tidigare
Jag gick och satte mig på en bänk. Man kunde se scenen från ett litet fönster där jag satt. Jag såg att killarna kom ut på scenen och började sjunga. Men jag hörde ingenting förutom skrik. Var Emma tvungen att försvinna just nu, kunde hon typ inte försvinna efter konserten? Jag hatade mitt liv just nu och det enda jag ville göra var att hitta Emma.
___________________________________________________________________________________________



Harrys perspektiv
Vi hade spelat fyra låtar och äntligen var det paus. Redan från första låten hade jag varit kissnödig så direkt när det var paus försökte jag hitta en toalett. Det var upptaget på våran personliga toalett så jag gick en bit bort i korridoren. Jag hittade en toalett som låg lite avlägset. Jag gick in och tog upp ringen från toan och uträttade mina behov. När jag var klar gick jag fram till handfatet och sköljde av ansiktet med vatten eftersom jag fortfarande var lite svettig. När jag vände mig om och skulle gå så kom plötsligt en främande tjej in på toaletten. Fan, jag hade glömt att låsa, kunde det bli pinsammare? När vi fick ögonkontakt föll hon plötsligt ihop. En känsla av panik spreds inom mig och det tog ett tag innan jag förstått vad som just hade hänt, hon hade svimmat. Det var snart dags för mig att gå upp på scenen igen och hon bara låg där. Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde ju inte bara lämna henne här?! Jag stack ut huvudet genom toalettdörren för att kolla om det fanns någon som kunde hjälpa mig.
- HELP! ropade jag, men det var inte någon i närheten.
Jag skickade en blick mot klockan och upptäckte att det var dags för mig och grabbarna att gå upp på scenen igen. De undrade nog vart jag var, vad skulle jag göra? Jag tittade på tjejen som låg där på toalettgolvet helt avsvimmad, hon var ganska snygg. Där kan hon ju inte ligga kvar så jag beslutade mig för att ta henne i mina armar och bära bort henne till vårt rum.

Emmas perspektiv
Jag vaknade plötsligt och kände att mitt huvud värkte. Jag öppnade mina ögon och såg att det var någon som bar mig. Jag tittade på killens ansikte. Han hade mörkt lockigt hår och då förstod jag direkt vem det var. Men hur kunde jag hamna här, i Harry Styles famn?
- Don't be scared. I try to help, you passed out, sa Harry försiktigt när han märkt att jag hade vaknat.
- Okey, thanks, sa jag och försökte få fram ett leende.
Han tog in mig i ett rum och la mig på en soffa, sedan hämtade han ett glas vatten och räckte mig det.
- How are you? frågade han.
- I'm fine, but I have headache. Where am I? frågde jag och tittade mig omkring.
- You are in our dressingroom, sa han och gick iväg för att hämta en huvudvärkstablett.
Vi satt tysta en stund, men sedan frågade jag:
- Where is the other guys?
- They are out on the scene, fick jag till svar.
- But what are you waiting for, go out to them. Don't think at me, I'll be fine.
- No, I'm here with you.
Vi satt i soffan och pratade och det kändes som vi hade känt varandra i år och dagar, fastän det bara hade gått en halvtimme. Då slog tanken mig att Alexandra säkert undrade vart jag var, och hon var säkert jätte arg. Eftersom jag inte hade någon mobil tog jag Harrys och slog hennes nummer.
- Who are you calling? frågade Harry och såg orolig ut.
- My friend, i think she wondering where I am.
- Oh, but she can't come here, in real you can't not be here. I don't mean something stupid, I just...
- No, it's okey, I understand. But I'll go now, sa jag och istället för att trycka på "ring" la jag ner mobilen i Harrys ficka igen.
- But the guys most see you here, because maybe they not think this happend. So please stay here with me in a few minutes, okey? sa han och tog min arm.
- Okey fine, but really, I most call Alexandra. Jag tog upp mobilen igen ur Harrys ficka och den här gången ringde jag till henne. Hon svarade efter fyra signaler.
- Vart fan håller du hus? frågade hon argt.
- Du kan inte fatta vad som hänt. Gå upp till korridor 7 och fortsätt sedan höger, sen hittar du en skylt där det står privat på, gå då in i dörren till vänster.
- Ja okej, men du kan inte ana vad som hänt här ute, självaste Harry Styles är borta, han finns ingen stans. De fick köra alla låtar utan honom, kan du förstå?
Jag la på luren. Jag ville att det skulle bli en överraskning att Harry faktiskt var här inne, inne med mig. 
- You Swedish have a strange language, sa Harry och skrattade när jag hade lagt i hans mobil i fickan igen.
- I promise that I never gonna use your phone again.
Vi pratade en stund till, men plötsligt öppnades dörren. Jag trodde först att det var Alexandra, men sen hörde jag att det var en killröst, eller rättare sagt flera killröster. Det var de andra One Direction medlemmarna.
- Oh, Harry, what the fuck have you been? sa Liam argt.
- It's a long story, svarade Harry med en lugn röst. Han tittade på mig och log.
- Yeah, you have much to explain, sa Zayn med en arg röst. Alla satte sig ner i soffan.
Harry och jag berättade allt, eller det var nästan bara Harry eftersom han kände dem mer och så. Men jag satt och nickade med huvudet och höll med.
- So you missed a whole concert because of this girl? You man is a love man, sa Louis och ruffsade till Harrys hår.
Dörren öppnades och en inrusande Alexandra kom in.
- Oh my god! Varför är One Direction inne här med dig Emma? frågade Alexandra mycket chockerande.
- Haha, det är en lång historia Alex, sa jag med ett stort léende på läpparna. Jag fortsatte sedan:
- I'm sorry guys, but we gotta go now. We can't be here.
- Actually...
Jag hörde någon killröst, men ingen var från någon av killarna i One Direction. Det var Marcus som kom ingåendes med två stora biljetter i handen.
- I forget to give you this, forsatte han medans han gick fram och gav mig och Alexandra dem. På biljetterna stod det "Backstage" på och jag kunde bara inte förstå att det var sant. Det här är och kommer förbli den bästa dagen i hela mitt långa liv.
_________________________________________________________________________________________
Nu blev det i allafall lite engelska med i novellen, bra/dåligt? Själv är ju jag inte direkt bra på engelska, men de två andra som skriver är grymma!

Tidigare
Vi tog fram våra väskor och slängde ut alla våra kläder. Jag hade helt glömt bort att köpa något fint till konserten, men jag hittade ändå en vit transparent blus, skinn shorts och sen valde jag lite accessoarer till det. Alexandra hade inte heller tänkt på att köpa något så hon tog på sig ett par snygga shorts och en skjorta till. Vi sminkade oss och Alexandra plattade håret. Jag hade fortfarande blött hår efter duschen så jag lät det vara lite små vågigt. När vi var klara ställde vi oss framför spegeln.
- Fan vad vi är snygga.
___________________________________________________________________________________________________

Alexandras perspektiv
Efter att Marcus släppt av oss vid Globen så fick vi stå minst i en halvtimmes kö innan vi kom in i arenan. Det var sjukt mycket folk men vi trängde oss fram så vi stod ganska nära scenen, vi skulle i alla fall se One Direction tydligt. Det tog yttligare en halvtimme innan konserten började och globen fylldes med skrik när Niall, Liam, Harry, Zayn och Louis intog scenen.
- HELLO SWEDEN, HOW ARE YOU?! Ropade Niall och skriken blev allt starkare.
De inledde konserten med låten "What Makes You Beautiful". Och alla tjejer blev som galna inne i arenan, inklusive jag och Emma.
De skulle spela nio låtar och fyra av dem var avklarade. Jag ville aldrig att det skulle ta slut, jag kunde stå här med Emma i flera månader framåt. Efter fyra låtar var det i alla fall paus och både jag och Alexandra var super kissnödiga.
- Hur fan ska vi komma till toaletten Emma? ropade jag högt till henne.
- Jag vet inte, men vi får inte tappa bort varandra i alla fall, ropade hon tillbaka. Efter dock några sekunder var Emma helt borta. Typiskt, hur skulle jag nu hitta henne bland alla tusentals människor?

Marcus perspektiv
När jag kom hem igen efter att jag släppt av tjejerna så hade jag verkligen ingen aning om vad jag skulle göra. Visst det fanns mycket saker att hitta på i Stockholm, men oftast med några mer personer, inte bara själv.
Jag tog hissen upp till vår våning. På våning 3 skulle någon annan på. Det var en kvinna med pälsrock och jättedyra skinnskor och jag kände igen henne, men kunde inte komma på vart ifrån. Jag gick ur hissen när den stannade på min våning, gick in i rummet och la mig på sängen. Jag låg och tänkte på massor, bl.a. Alexandra. Plötsligt blev jag jätte törstig så jag åkte ner till caféterian. Jag köpte mig en cola och en stor chokladkaka. Jag satte mig i ett bord brevid kvinnan som jag hade åkt hiss med tidigare och som jag tyckte jag kände igen. Hon pratade i telefon. Jag tjuvlyssnade lite emellanåt, och hon pratade mest om hästar. Men plötsligt...
- Varför skulle jag köpa de där jädra biljetterna i Angered igår? Mina flickor hade ändå inte tid med att gå på den där konserten. Vad var det nu den där gruppen hette? Just det, One Direction.
Det var därför jag kände igen henne, hon hade varit i Angered på mammas arbetsmässa någon gång den här veckan.
Jag råkade bita av en för stor bit av chokladkakan så jag kunde egentligen inte prata.
- Jom...ehm...duw...tanmten...elör...flörlåt...damnen. Sa jag mellan tuggorna.
- Ursäka unge man? Vad försöker du att säga? frågade hon stirrande på mig.
Jag svalde chokladbiten och sa sedan:
- Förlåt med vart exakt har du de där biljetterna, har du på dig dem nu?

Emmas perspektiv
Det var så otroligt mycket folk och vid pausen behövde både jag och Alexandra kissa. Plötsligt försvann Alexandra bland allt folk så det var ju nästan omöjligt att hitta henne. Jag gick in på ett litet mer avlägsnare ställe och letade efter mobilen. Fan, jag gav den till Alexandra innan för att hon skulle hjälpa mig att ta kort efteraom jag inte förstod mig på kameran på mobilen.
Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick in i någon korridor och letade efter en toalett. Det fanns verkligen ingenstans, och jag var så jädra kissnödig. Jag öppnade typ alla dörrar som fanns men det var bara massa små rum med grejer i. Jag vet inte hur långt jag hade gått men jag hittade ändå en toalett. Det var ingen i närheten så jag gick in, stängde och låste. Det jag inte hade sett när jag gick in var att självaste Harry Styles stod inne på toan. Det enda jag kommer ihåg var att jag blev röd i ansiktet och att jag svimmade baklänges.

Alexandras perspektiv
Hon hade försvunnit och glömt sin mobil, kunde det bli bätte? Jag tog upp mobilen och ringde till Marcus. Efter fem signaler svarade telefonsvararen:
- Tja, Marcus här! Är tyvärr inte tillgänglig just nu, men försök gärna lite senare.
Jag la på luren och ringde igen.
- Tja, Marcus här! Är tyvärr inte ti... Jag la på luren och började skrika.
Vad fan skulle jag göra? Andra delen av konserten skulle börja snart och Emma var inte inom synhåll. Skulle jag få se den själv? Never!
Jag gick och satte mig på en bänk. Man kunde se scenen från ett litet fönster där jag satt. Jag såg att killarna kom ut på scenen och började sjunga. Men jag hörde ingenting förutom skrik. Var Emma tvungen att försvinna just nu, kunde hon typ inte försvinna efter konserten? Jag hatade mitt liv just nu och det enda jag ville göra var att hitta Emma.
__________________________________________________________________________________________
Förlåt om deras perspektiv blir för korta, är det rörigt för er läsare? Hur tycker ni annars novellen är? Dålig/bra.

Tidigare
Jag var tjugo minuter för tidig, men det gjorde inte så mycket. Jag stod och pratade med Emmas pappa tills tjejerna kom. Båda såg riktigt glada ut. Speciellt Alexandra, tänk om hon gillade mig?
Vi hade packat i alla våra saker i bilen, sagt adjö till föräldrar och syskon och satt oss i bilen. Nu skulle vi åka bil i 5 hela timmar från Göteborg till Sveriges vackra huvudstad Stockholm. Allt skulle bli perfekt, eller skulle det verkligen bli det?
___________________________________________________________________________________________________



Marcus perspektiv
Jag körde, Emma satt fram och Alexandra satt bak i bilen. Stämningen var ganska pinsam efter det där lilla "grälet" jag och Emma hade haft dagen innan. Jag tittade i backspegeln ibland för att kika in Alexandra, och hon sov varje gång.
När vi hade åkt ungefär hälften började bensinvisaren åka till det röda området, det var dags att tanka. Vi svängde in på närmaste Statoilmack. Jag gick ut och tankade bilen, Emma gick in och köpte lite snacks och Alexandra satt kvar i bilen och sov. När jag var färdig gick jag in och satte mig i bilen igen. Jag tittade upp i backspegeln och nu var plötsligt Alexandra vaken.
- Oj, så du är vaken nu? frågade jag med ett stort léende.
- Haha, jag somnar alltid när vi åker bil, svarade hon tröttsamt.
Det var forfarande bara jag och Alexandra i bilen, skulle jag ta min chans och säga det till henne?
- Jo Alex, det var en sak jag måste säga till dig, sa jag lite nervöst.
- Okej, vadå?
Jag tittade på henne i backspegeln och hon tittade frågande på mig.
- Jag v... Samtalet avbröts när Emma kom inrusandes i bilen.
- Fan, jag glömde plånboken, sa hon. Hon grävde i sin handväska och tog upp den. Sedan gick hon ut ur bilen och in till butiken igen.
- Ja, så vad var det du tänkte säga? frågade Alexandra efter ett tag.
Jag visste att det inte var någon bra idé och säga det här i bilen. Nästan lite fegt kanske.
- Det var inget.

Alexandras perspektiv
Det kändes så konstigt när jag vaknade, allt var så annorlunda. Visst jag satt i en bil, men den här gången satt jag inte i en bil från Angered till Partille, jag satt i en bil på väg till Stockholm där vi skulle se One Direction uppträda. Allt var så himla awesome. Plötsligt kom Marcus in i bilen. Det kändes som om han ville få något sagt, men jag vet inte vad. Jag slutade tänka på det när Emma kom in i bilen igen. Hon hade med sig två stora plastpåsar fulla med allt som man kunde tänka sig.
- Emma, du behöver ju inte köpa upp hela butiken, sa jag lite ironiskt och skrattade.
Vi hade åkt en stund och äntligen började vi nära närma oss Stockholm. Några mil innan Stockholm hängde det plascher och skyltar på One Direction nästan överallt.
Vi hade haft på stereon på svagt ljud hela resan, men plötsligt började de spela Up All Night och Emma höjde volymen.

Emmas perspektiv
Den sista biten av resan blev ändå mycket lyckad. Min och Alexandras sångröster är ju bara för fina tillsammans. "Host host". Vi sjöng på alla One Directions låtar hela tiden. Till och med Marcus började sjunga i slutet.
När vi parkerade utanför hotellet så blev jag och Alexandra så uppspelta att vi hoppade direkt ur bilen och sprang fram till någon främande sur gubbe som bara stod och glodde. Han blev ännu mer sur när vi kramade honom.
- Snorungar!
Vi tog lite av våran packning och sprang in på hotellet. Marcus kom lite efter eftersom han fick ta en större del av packningen. Vi checkade in och fick våra nyckelkort. Vi bodde på den näst högsta våningen så vi tog hissen upp. När vi väl öppnade rummet sprang jag och Alexandra rakt in i rummet och hoppade upp i sängen. Vi hoppade runt och kramade varandra hela tiden, vi var så himla galna. Vi försökte också få igång Marcus, men han tyckte bara vi var larviga. Plötsligt stannade Alexandra upp.
- Klockan är ju sex. Vi ska vara där om två timmar, ropade hon högt.
Vi tog fram våra väskor och slängde ut alla våra kläder. Jag hade helt glömt bort att köpa något fint till konserten, men jag hittade ändå en vit transparent blus, skinn shorts och sen valde jag lite accessoarer till det. Alexandra hade inte heller tänkt på att köpa något så hon tog på sig ett par snygga shorts och en skjorta till. Vi sminkade oss och Alexandra plattade håret. Jag hade fortfarande blött hår efter duschen så jag lät det vara lite små vågigt. När vi var klara ställde vi oss framför spegeln.
- Fan vad vi är snygga.


__________________________________________________________________________________________________
Imorgon blir det mer drama, I promise. Då kommer One Direction komma in bilden.

 

Tidigare
Jag och Alexandra tog bussen hem från skolan, vi orkade inte gå. Vi pratade om One Direction hela vägen hem och jag hade helt glömt bort att prata med Marcus, jag hade inte ens sett honom idag.
När jag kom hem sprang jag direkt in på mitt rum. Jag satte i min iPhone i högtalaren och tryckte på One Direction. Jag lade mig ner på sängen brevid min katt och till sist slöts mina ögon. Det var verkligen inte meningen att jag skulle somna, men det gjorde jag.
__________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Jag vaknade av att min lillasyster Maja hoppade i min säng.
- Vakna, vakna Emma! skrek hon.
- Tyst och gå ut! Jag var verkligen trött, och då är man ju inte direkt snäll heller.
- Hur mycket är klockan? frågade jag efter ett tag.
- Den stora visan står på sex och den lilla står på elva, sa hon när hon hade lugnat ner sig. Hon gick ut från mitt rum.
Åh nej, varför somnade jag för? Klockan var halv elva och vi skulle åka om en och en halv timme. Jag var så körd.
Jag hoppade upp ur sängen och sprang fram till garderoben. Jag tog fram ett vitt linne och ett par svarta jeans. Jag satte upp håret i en stor bulle och drog på lite solpuder i ansiktet. Jag hade varken packat eller pratat med Alexandra. Jag tittade på mobilen och såg att jag hade sex missade samtal från Alexandra. Jag la ifrån mig  mobilen och tänkte att jag kunde ringa henne senare.
Jag tog fram en stor resväska och la i överdrivet mycket med kläder, smink och andra onödiga småsaker. Jag tittade på klockan, den visade 11:07, så det var ganska lungt. Jag ringde till Alexandra som innan hade ringt sex gånger. Det måste vara viktigt tänkte jag.

Alexandras perspektiv
Hela min packning stod på golvet i hallen. Jag hade kollat igenom min väska tre gånger så jag inte hade glömt något. Jag var så sjukt taggad. Plötsligt vibrerade min mobil. Jag tog upp den och tryckte på svara.
- Tja.
- Hej Alex, det är jag Emma. Du har liksom ringt mig sex gånger? sa Emma i telefonen.
- Haha, skrattade jag och fortsatte, har du pratat med Marcus än?
- Oh, damn. Jag hade helt glömt bort honom. Han skulle ju skjutsa oss och allt, sa Emma och jag hörde vilken panik hon fick.
- Du får nog ta och göra det hörredu. Vi ska ju faktiskt åka om typ 50 minuter. Han kanske skiter i det.
- Du har rätt. Jag måste lägga på. Puss hej.
- Puss, sa jag och la på luren.

Marcus perspektiv
Jag satt och tittade på South Park när jag hörde att vibrerade i byxfickan. Jag tittade inte vem det var, utan jag svarade direkt.
- Marcus här.
- Hej. Hörde jag en liten röst säga som liknade Emmas röst.
- Aha, hej Emma, sa jag och sänkte volymen på tv:n
- Asså förlåt för allting. Det var verkligen inte meningen att såra dig. Jag menar, det är klart att du ska följa med, du är ju som en bror för mig även fast du är min kusin. Hur kunde jag vara så dum och säga att du inte fick följa med. Kan du förlåta mig?
Jag var egentligen väldigt besviken på Emma.
- Okej, jag förlåter dig, sa jag ändå.
- Men så vad säger du, ska du följa med?
- Nja, om ni verkligen vill det så kan jag väl det. Vill Alexandra? sa jag lite dystert.
- Men det är klart att både jag och Alexandra vill det.
- Okej, jag hämtar upp er vid ditt hus om 45 minuter, så slipper vi all trafik sen, sa jag nu lite gladare. Alexandra ville ju faktiskt att jag skulle följa med.
Jag la på luren, stände av tv:n och gick in till mitt rum där jag packade ner lite saker i en bag. Jag behövde åka mycket tidigare, så jag sa hejdå till min familj och körde iväg med bilen. Jag svängde förbi ticnet byrån för att hämta tjejernas överraskning.
- Tyvärr, vi har inte kvar biljetterna. Du skulle hämtat dem senast igår, sa han i receptionen.
- Va? Men jag var bara en dag försenad. Kom igen?! sa jag frusterande.
- Nej, det var någon annan som köpte dem, för högre pris till och med.
- Det är det enda ni reception-nissar tänker på va, pengar? sa jag argt och gick ut från ticnet byrån och satte mig i bilen. Fan, fan, fan tänkte jag.
Jag var tjugo minuter för tidig, men det gjorde inte så mycket. Jag stod och pratade med Emmas pappa tills tjejerna kom. Båda såg riktigt glada ut. Speciellt Alexandra, tänk om hon gillade mig?
Vi hade packat i alla våra saker i bilen, sagt adjö till föräldrar och syskon och satt oss i bilen. Nu skulle vi åka bil i 5 hela timmar från Göteborg till Sveriges vackra huvudstad Stockholm. Allt skulle bli perfekt, eller skulle det verkligen bli det?


_________________________________________________________________________________________
Förlåt för ett ganska tråkigt kapitel, men det var tvunget att skrivas. Får hoppas på ett bättre imorgon...

Tidigare
Vi pratade medans vi gick. Vi började komma in på ämnet One Direction.
- Jo, det var det jag ville prata med dig om.
- One Direction?
- Ja, asså måste du verkligen följa med till Stockholm? Jag vet att mamma och pappa vill det och så, men jag och Alexandra skulle helst vilja vara ensamma.
Jag såg på Marcus att han blev ledsen. Jag ångrade mig snabbt.
- Förlåt, jag menade inte så, sa jag och tog tag i hand arm.
Han ryckte ifrån och istället för att gå till skolan började Marcus gå åt andra hållet. Jag visste att det inte var någon idé att gå efter och jag visste att jag hade sårat honom.
___________________________________________________________________________________________________



Marcus perspektiv - kvällen innan
Jag såg hur glad Alexandra var, jag kunde helt enkelt inte slita blicken från henne. Men det var som om hon inte såg mig, som om jag inte var där. Jag vet inte ens om hon blev glad när Emmas pappa sa att jag skulle följa med. Snart måste jag säga det till henne.
Jag tog bilen hem från Emma, äntligen hade jag fått mitt körkort. Nu behövde jag inte åka buss längre, det var som en dröm som hade blivit sann. Och allt skulle bli så perfekt i Stockholm, resan, hotellet, två schyssta brudar, och min överraskning till dem. Jag åkte med ett léende på läpparna hela vägen hem.

Nästa dag
Jag hade satt klockan tidigt kvällen innan, för idag var jag tvungen att gå upp extra tidigt. Jag gick upp ur sängen och tog på mig mina kläder som jag hade lagt fram kvällen innan. Sedan gick jag ner till köket och rostade två mackor. När jag var färdig med allt gick jag ut och satte mig i bilen. Jag satte i nyckeln, men den funkade inte. "Typiskt" tänkte jag. Jag gick ut ur bilen och gick istället med lite fortare steg. På vägen mötte jag Emma, jag hann egentligen inte prata med henne men vi pratade en stund i alla fall.
- Ja, asså måste du verkligen följa med till Stockholm? Jag vet att mamma och pappa vill det och så, men jag och Alexandra skulle helst vilja vara ensamma.
Jag vet att det kanske var lite omoget av mig att gå iväg sådär, men jag blev faktiskt väldigt ledsen. De där backstage biljetterna jag hade fixat till dem två var nu bara att slänga i papperskorgen. Jag hade gått upp mycket tidigare än vad jag skulle för att fixa de dära satans biljetterna, och hur mycket kostade dem egentligen, över 4000! Jag gick med stora tunga steg hemåt igen, det kändes ingen mening med att gå till ticnet byrån och hämta ut biljetterna. Istället gick jag tillbaka hem, och struntade totalt i skolan.

Alexandras perspektiv
Jag var fixad och klar inför den sista skoldagen den här veckan, och imorgon skulle vi på One Direction konserten. Tänk att få se när självaste One Direction uppträder!
När jag var framme vid skolan satt Emma och spelade spel på sin mobil, hon såg inte så glad ut.
- Hej Emma, varför så dyster? frågade jag.
- Hej. Jag har gjort en sjukt dum sak, svarade hon bara.
- Vadå? frågade jag fundersamt. Jag satte mig brevid henne och hon slutade spela på sin mobil.
- Jag sa till Marcus att han inte fick följa med.
- Va? Men det kan du ju inte göra, han är ju din bästa vän! sa jag lite förvånat.
- Javet, förlåt. Jag måste prata med honom. Har du sett honom? frågade hon mig och la ner sin mobil i fickan.
- Nope.
Läraren avbröt vårat samtal när han ropade:
- Nu ska vi ha matematik, gud vad roligt det ska bli! Alla runt omkring suckade.
Skoldagen rullade på och nu hade vi våran sista lektion för den här veckan. Det enda jag och Emma hade pratat om den här dagen var hur kul det skulle bli imorgon, vi var så uppspelta.
- Trevlig helg allesammans, ropade läraren och alla nästan sprang ut från klassrummet, Emma och jag likaså. Nu hade helgen börjat.

Emmas perspektiv
Jag och Alexandra tog bussen hem från skolan, vi orkade inte gå. Vi pratade om One Direction hela vägen hem och jag hade helt glömt bort att prata med Marcus, jag hade inte ens sett honom idag.
När jag kom hem sprang jag direkt in på mitt rum. Jag satte i min iPhone i högtalaren och tryckte på One Direction. Jag lade mig ner på sängen brevid min katt och till sist slöts mina ögon. Det var verkligen inte meningen att jag skulle somna, men det gjorde jag.


________________________________________________________________________________________
Ganska kort kapitel, men jag hoppas ni blir nöjda ändå? En så länge, tycker ni att novellen är bra? I nästa kapitel lovar jag mer drama :)

Tidigare
Vi satt och pratade om konserten, att den skulle vara i Stockholm, att det var jättesvårt att få tag i biljetter och att vi skulle sova på ett lyxigt hotell. Plötsligt stannade allt upp när pappa började prata.
- Vi tänkte att Marcus får följa med er till Stockholm.
Jag visste inte om det var bra eller dåligt. Visst, han var en av mina bästa vänner, men jag ville samtidigt vara själv med Alexandra. Jag försökte ändå få fram ett léende trots att det var ganska svårt.
________________________________________________________________________________________________



Marcus perspektiv
Jag var inte rädd, men jag var väldigt nervös. Tänk om Alexandra skulle vara hos Emma? Jag menar, tänk om jag gör bort mig inför henne. Jag tryckte in ringklockan brevid dörren, dörren öppnades och där stod en glad Emma.
- Hej och grattis, sa jag till henne. Vi hade varit bästa vänner nästan hela livet, vi var så himla lika även fast hon var tjej och jag kille.
- Hej och tack, sa hon och log. Vi kramade om varandra, sedan gick vi in till familjen. Och gissa vem som satt där? Alexandra.

Alexandras perspektiv
Allt var så himla magiskt. Sa precis hennes föräldrar att jag skulle få följa med Emma på en One Direction konsert, nu på lördag? Emma och jag kramade om varandra länge.
Vid 10 behövde jag gå hem eftersom jag skulle till skolan imorgon, tur att det var fredag då i alla fall.
Jag och Emma bodde ganska nära varandra så det var inte långt att gå. Jag tog fram mina hörlurar ur väskan och stoppade i dem i öronen. "Is your heart breaking? How do you feel about me now? I can't believe I let you walk away. When, when I Should Have Kissed You"
Jag lyssnade på One Direction hela vägen hem, och jag kunde inte sluta tänka på hur kul det skulle bli på lördag.
När jag kom hem tog jag av mig mina skor och ropade efter pappa.
- Pappa!
- Hej Alex, jag sitter i vardagsrummet.
Jag gick upp till vardagsrummet.
- Vet du pappa? Jag ska följa med Emma till Stockolm och gå på One Direction konserten! Nästan skrek jag ivrigt.
- Men det visste jag väl, jag hjälpte till med betalningen.
- Åh tack pappa. Visste du att du är världens bästa pappa?
- Nja, jag har nog hört det för sällan skrattde pappa fram.
- Haha, men jag ska nog gå och lägga mig nu. Godnatt.
- Godnatt min ängel sa pappa och visade tummen upp.
Jag gick in på toaletten och borstade mina tänder. Jag gick sedan in i mitt rum och la mig ner i sängen. På väggen hade jag en affisch på One Direction. Jag tittade på den hela tiden tills jag somnade.

Emmas perspektiv
När både Alexandra och Marcus hade gått hjälpte jag mamma med disken.
- Blev du glad för presenten gumman? frågde mamma efter ett tag.
- Det var den bästa presenten man någonsin kunde önska sig.
- Vad skönt att höra , pustade mamma ut.
- Men förlåt mamma, jag ville inte säga det här när Marcus var här, men varför ska han följa med?
- Eftersom han är en av dina närmsta vänner och eftersom han är din pappas brorson så litar vi på honom. Han kan väl få följa med så ni inte råkar illa ut. Du vet inte hur mycket tjuvar och hemska människor det finns i Stockholm.
- Ja, men han gillar väl inte One Direction? frågade jag lite irriterat.
- Nej, men man kan väl göra andra saker i Stockholm? Jag trodde du och Alexandra skulle uppskatta det? sa mamma lite smått argt tillbaka.
- Men jag är faktiskt inte ett litet småbarn längre, jag trodde jag fylle sjutton nyss? skrek jag åt mamma och slängde disktrasan på golvet.
Mamma slutade prata och gick istället ut från köket.
Jag gick upp till mitt rum och tog av mig alla kläder, kröp ner i min säng och somnade.

Nästa dag
Jag vaknade av att min mobil ringde. Visst det var fredag, men jag orkade ändå inte gå till skolan. Jag kämpade mig upp i sängen och gick upp och öppnade garderoben. Jag tog fram en grå stickad tröja och ett par höga shorts till den. Jag fixade i ordning mig och till sist åt jag lite frukost. Det var ganska långt kvar tills skolan började men jag gillade att gå långsamt så jag började bege mig till skolan.
På vägen mötte jag Marcus, det såg ut som han hade bråttom.
- Hej Marcus, sa jag och vinkade till honom. JAg kände att jag behövde prata med honom.
- Hej Emma.
- Har du bråttom? frågade jag lite underligt.
- Ja, eller nej, men jag måste vara i skolan mycket tidigare idag, sa han och tittade ner mot marken. Det var som han döljde något.
Vi pratade medans vi gick. Vi började komma in på ämnet One Direction.
- Jo, det var det jag ville prata med dig om.
- One Direction?
- Ja, asså måste du verkligen följa med till Stockholm? Jag vet att mamma och pappa vill det och så, men jag och Alexandra skulle helst vilja vara ensamma.
Jag såg på Marcus att han blev ledsen. Jag ångrade mig snabbt.
- Förlåt, jag menade inte så, sa jag och tog tag i hand arm.
Han ryckte ifrån och istället för att gå till skolan började Marcus gå åt andra hållet. Jag visste att det inte var någon idé att gå efter och jag visste att jag hade sårat honom.


___________________________________________________________________________________________________
Segt kapitel I think. Men det var allt vi hade att bjuda på. Puss och kram!

Emmas perspektiv
"Ja må hon leva, ja må hon leva. Ja må hon leva uti hundrade år, ja visst ska hon leva, ja visst ska hon leva. Ja visst ska hon leva uti hundrade år."
- Grattis på 17-årsdagen min älskade tjej! sa min mamma och satte sig på sängkanten.
Jag var trött men fick ändå fram ett tack.
- Tack min älskade familj.
-Öppna paketen Emma! skrek min lilla syster Maja.
- Ja ja, lugna dig nu Maja, sa mamma och tittade på henne.
Jag var fortfarande väldigt trött men jag tog ändå upp det stora gula paketet med rosa bakelser på.
- Det där paketet är från mig, sa Maja glatt och hoppade runt på golvet.
- Åh, vad gullig du är.
Jag tog bort pappret från paketet och öppnade lådan som låg i. I lådan hittade jag en vit liten lurvig sak.
- Du kan få den av mig, Stampen var mitt favorit gosedjur förut men nu är Bullen det, sa Maja stolt och slutade att hoppa runt på golvet.
Jag tittade på den lilla vita kaninen.
- Tack Maja, sa jag och kramade om henne. Hon var ju trots allt bara sju år.
Jag öppnade de andra paketen som innehöll bl.a. pengar, kläder och presentkort.
- Tack så jätte mycket.
- Du behöver inte tacka oss redan, det väntar ett stort paket hemma när du har kommit hem från skolan, sa pappa och log mot mig. Min familj gick ut ur mitt rum, och jag drack upp den sista chokladen ur min kopp. Jag gick upp ur sängen och tog på mig mina kläder. Det fick bli mina nya shorts som jag fick i present och min chanel t-shirt och lite accessoarer till det. Jag borstade sedan mitt halvlånga blonda hår och sminkade mig lite. Jag hörde att mobilen vibrerade så jag tog upp den och läste vad det stod. Jag svarade och sedan begav jag mig till skolan.

Alexandras perspektiv
Jag vaknade av väckarklockans alarm som stod på mitt nattduksbord. Jag stängde genast av den och kollade hur mycket klockan egentligen var. 08:09 herregud! Skolan skulle börja om 20 minuter. Jag hoppade upp från sängen och slängde på mig ett gult linne och ett par höga svarta shorts. Sedan satte jag upp mitt långa bruna hår i en hård liten knut. Jag kom genast på att Emma fyllde år idag så jag slängde iväg ett sms till henne "Grattis på 17-årsdagen min alldra bästa vän, nu är vi lika gamla, haha". Jag hann inte äta frukost, istället begav jag mig snabbt till skolan.
När jag var framme vid skolan så var det ungefär en minut kvar tills min lektion skulle börja och då var jag var tvungen att klä av mig min jacka och lägga in mina saker i mitt skåp.
De hade redan börjat lektionen men jag ursäktade mig och satte mig på min plats längst bak i klassrummet. Efter lektionen gick alla i klassen ut från klassrummet.
- Grattis Emma! sa jag när vi kom ut. Jag kramade om henne hårt.
- Tack älsklingen min!
Vi pratad med varandra länge. Om vad hon hade fått i present och så vidare.
- Kan inte du följa med mig hem efter skolan idag? frågade Emma plötsligt.
- Jo visst, men ska inte din familj fira dig och så? undrade jag.
- Nej, eller jo, men mamma och pappa ville att du också skulle följa med.
- Jaha okej, men visst jag följer med, sa jag.
Skoldagen hade rullat på som den brukade göra och äntligen slutade vi. Vi gick hem den korta vägen till Emmas hus. Jag var där ofta så jag kände Emmas familj ganska väl.
När vi gick in i huset kom Emmas lilla syster Maja utspringandes från sitt rum.
- Hej Alex! ropade hon
- Hej Maja, sa jag tillbaka. Jag hade alltid velat haft ett syskon, men aldrig fått något eftersom min mamma dog när jag var tre år. Så jag och pappa bodde ensamma.
Plötsligt var hela Emmas familj i hallen och hälsade.
Vi fikade lite och åt en tårta som Emmas pappa hade bakat.
- En mycket exemplarisk god tårta gjord av mig, sa Emmas pappa ungefär varje minut.
När vi hade fikat ett tag så reste sig Emmas pappa upp från stolen.
- Jaha Emma, idag fyller du ju faktiskt sjutton, sjutton hela år. Hans ögon fylldes med tårar men han lät inte det hindra talet utan han fortsatte, och vi vet att du gillar ett särskilt band. Så jag och din mamma har bestämt oss för att ge dig två biljetter till Young Direction konserten.
- ONE direction heter det, sa Emmas mamma irriterande och skämande.

Emmas perspektiv
Vi satt och fikade ett tag, och självklart skulle min pappa resa sig upp och hålla något fjantigt tal eller något. Men jag ändrade sedan mina tankar när pappa sa något om Young Direction och när mamma sedan sa att det hette One direction. När jag visste vad det handlade om, att jag skulle få två biljetter till en One Direction konsert stannade mitt hjärta upp. Jag satt på stolen helt blixtstilla, men sedan fick jag något damp ryck och hoppade upp och ner på golvet som en galen känguru.
- Ni skojar väl va? frågade jag efter en stund när jag hade lugnat ner mig.
- Varför skulle vi skoja på din födelsedag? sa mamma och log lite lätt åt mig.
Jag fortsatte att hoppa runt på golvet.
- Lugn nu Emma. ropade pappa och skrattade.
- Vänta nu, sa ni att jag fick TVÅ biljetter? frågade jag sedan. Jag var helt anfådd efter att jag hoppat runt så mycket.
- Ja. svarade mamma. Vi trodde att du ville ta med dig Alexandra.
- Nahe, det menar ni inte? Jag som ville ta med mig Maj, sa jag och skrattade. Alla andra skrattade också förutom Maja som blev sur.
Vi hade haft en rolig eftermiddag, jag, familjen och Alexandra. Plötsligt ringde det på dörren så jag sprang och öppnade.
- Hej och grattis Emma. Det var min kusin Marcus som hade plingat på dörren. Vi var inte bara kusiner utan vi var bästa vänner också.
- Hej Marcus och tack, sa jag och kramade om honom. Vi hade inte setts på länge eftersom han hade mycket i skolan just nu, han hade trots allt bara några dagar kvar till studenten.
- Kom in. Sa jag efter ett tag.
Vi satt och pratade om konserten, att den skulle vara i Stockholm, att det var jättesvårt att få tag i biljetter och att vi skulle sova på ett lyxigt hotell. Plötsligt stannade allt upp när pappa började prata.
- Vi tänkte att Marcus får följa med er till Stockholm.
Jag visste inte om det var bra eller dåligt. Visst, han var en av mina bästa vänner, men jag ville samtidigt vara själv med Alexandra. Jag försökte ändå få fram ett léende trots att det var ganska svårt.



_____________________________________________________________________________________________
Hoppas ni tyckte det första kapitlet var bra? Det tog typ 3 timmar och göra eftersom det är första gången vi skriver en sån här novell.