oonedirectioon

Tidigare
- Hello Alexandra, how are you? sa jag ändå efter ett tag med ett stort léende på läpparna.
- I'm fine. Or no, I'm not. I don't know if you know who has happened here in Sweden. Emma and I are famous on a very bad side. And we don't know what we can do, we are scared.
Hon berättade allt vad som hade hänt och direkt när vi hade pratat färdigt ringde jag till de andra i bandet.
___________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Jag såg vilka det egentligen var som kastade pappret i Alexandra huvud. Men jag orkade inte ställa till med bråk. Jag visste inte vad som stod i pappret men det var antagligen något dåligt i alla fall eftersom man såg att Alexandras ögon börjades fylla med vatten. När lektionen var slut sprang alla ut från klassrummet. Ensam kvar i klassrummet satt Alexandra och rullade med en penna på bordet.
- "Jävla bitch". Var det de enda som dem vågade skriva? sa hon efter att alla gått ut.
- Jag såg vilka det var, ska jag slå ner dem? sa jag och tog upp pennan från golvet som Alexandra tappat.
- Jag orkar inte längre Emma. Jag orkar inte med mitt liv. Kan vi inte bara dra hem? sa hon och reste sig upp.
- Vill självaste Alexandra Grenkvist skolka och dra hem? frågade jag förvånat. Visst jag kunde förstå situationen men Alexandra var liksom lärarnas lilla favorit och hon hade toppbetyg i alla ämnen.
- Ja, det vill jag. Det är ingen tvekan om det, sa hon dystert.
Vi tog med våra saker och gick ut ut klassrummet. I korridoren stirrade alla på oss som de hade gjort innan. Alexandra tog min hand sedan gick vi ut tillsammans från skolan. Jag kollade bak och såg att alla fortfarande stod och stirrade på oss.
- Vilka psykon, sa jag och rynkade på ögonbrynen.
Vi gick förbi stan. Vi hade ju inte direkt tänkt oss att vi skulle shoppa men eftersom Alexandras pappa fortfarande var hemma så kunde vi ju inte åka hem till henne än. Solen sken och fåglarna kvittrade högt. Sommar känslan var så himla skön och jag bara längtade till sommarlovet. Bara tre dagar kvar!
Vi satte oss på espresso house och tog en varsin latte och en stor choklad muffin. Vi satt och pratade om allt och inget i flera timmar. Sedan kom vi på att mamma brukade fika på espresso house när hon jobbar, så vi begav oss hem till Alexandra istället.

Marcus perspektiv
Jag kände verkligen inte för att gå till skolan idag. Sannerligen var det bara tre ynka dagar tills jag skulle ta studenten men jag var så sjukt skoltrött. Istället var jag i min gamla morfars bod och snickrade. Det var det jag skulle bli, snickare. Jag behövde inte någon dum utbildning för att bli det, jag var redan en självklar snickare. Jag hade länge jobbat med en gungstol som snart skulle bli färdig. Jag tänkte kanske att jag kunde imponera lite på Alexandra när jag var färdig med den.
Mina skruvar var slut så jag behöve gå till hantverksaffären. Jag tog bara på mig mina converse och sen drog jag. Jag gick där långsamt genom stan.
Jag hade hittat skruvarna jag ville ha så jag begav mig hemåt. Plötsligt hörde jag skratt och skrik bakom mig. Jag vände mig om och såg att en glad Alexandra och en lite minde glad Emma stod där.
- Ska inte ni vara i skolan? frågade jag dem förvånat.
- Ska inte DU vara i skolan? frågade Emma.
- Jag orkade inte, sa jag och kollade ner i marken.
- Samma här, sa Alexandra och skrattade.
- Vi är påväg hem till Alex nu, du kanske vill hänka?
- Faktiskt... sa jag och kollade ner på i min påse med skruvar.
- Kom igen!
- Okej då.

Alexandras perspektiv
Vi var tvungna att knacka många gånger på dörren innan vi kunde gå in. Pappa kanske fortfarande skulle vara hemma. När vi inte orkade knacka mer gick vi in. Vi tog av oss våra jackor och skor sedan gick vi raka spåret upp till mitt rum.
Emma satte direkt i sin iphone i högtalaren. Den första låten som spelades var så klart One Thing.
- Emma, stäng av! sa jag sedan. Jag orkade inte lyssna på One Direction nu. Det bara kom tillbaka massor minnen från den kvällen.
- Jo du Alex? Vi kanske borde ringa till killarna snart, jag menar de kanske måste få reda på vad som har hänt och så vidare, sa Emma medan hon tog bort sin iphone från högtalaren.
- Och hur har du tänkt att vi ska få tag på självaste One Direction Emma? frågade jag henne.
- Jag vet inte, sa hon efter att hon kommit på att det kanske inte var en sån bra idé.
- Jo, asså..., började Marcus säga som knappt sagt ett ord sen vi kom hit.
-... Har du kvar det där armbandet Alex? fortsatte han och kollade på mig.
- Det jag fick från Niall? Hmm... Jag undrar om jag inte slängde det. Nej just det, jag lade den i ett skrin vid mitt skrivbord. Jag reste mig upp och gick fram till skrivbordet. Jag öppnade mitt gamla skrin och tog upp armbandet jag fått från Niall.
- Så? sa jag och kollade förvånat på Marcus.
- Jag tyckte mig se ett nummer inne i armbandet när jag skulle lyfta upp dig i sängen på hotellet.
Och mycket riktigt. Inne i armbandet med små siffror stod det ett telefonnummer. Jag tog upp min mobil och slog nummret. Efter några signaler svarade någon.
- Niall, svarde han. Jag vart väldigt chockad. Varför lämnade han sitt mobilnummer till mig för? För vilken anledning liksom?
- Hey Niall, It's me Alexandra, började jag. Vi pratade en ganska lång stund, och det kändes faktiskt ganska bra.


__________________________________________________________________________________________
Blev ett ganska snabbt och kort kapitel idag. Men vi alla har mycket att göra idag så det blir kanske ett längre och bättre imorrn! kram ;)