oonedirectioon

Tidigare
- Oh Harry, you are so romantic, almost like me, sa Louis och blinkade med ena öga.
- Thanks man!
Jag klistrade ihop kuvertet, sedan slängde jag på mig jackan, gick ut och la på brevet på posten. Jag blev lite nervös, hon tycker säkert jag är helt bäng. Men det fanns inget att göra åt saken nu, så jag vände mig hemåt igen och det enda jag kunde göra var att vänta.
____________________________________________________________________________________________



Alexandras perspektiv
Jag hade satt väckarklockan på tio miunter tidigare än vad jag brukade göra, för idag ville jag verkligen inte komma försent. Jag låg och drog mig ett tag men gick sedan upp för att ta en varm dusch. När jag var klar tog jag på mig en vit stickad tröja och ett par höga svarta shorts. Jag sminkade mig inte alls, jag var ändå väldigt brun av mig själv. Jag borstade mitt långa bruna hår en ganska lång stund. Sedan gick jag ner till köket och tog fram lite frukost. Efter ett tag kom pappa ner. Jag var egentligen ganska orolig över att han kanske visste att varken jag eller Emma hade varit i skolan dagen innan. Men han sa bara hej och jag låtsades om som ingenting.
Efter frukosten tog jag på mig mina converse och sen begav jag mig till skolan.
När jag gick där kändes allt så tungt. Alltså inte väskan. Men själva jag kändes tung. Jag ville ju faktiskt inte gå till skolan. Och tänk om inte Emma var där än, skulle jag få sitta där helt själv då när alla skulle stirra?
Jag gick in på skolgården med ganska långsamma steg. Ju mer långasamt jag gick desto mer tid skulle jag slösa.
Vi hade geografi den första timmen, men Emma hade fortfarande inte kommit till skolan.
Läraren höll ett föredrag om Kina och ungefär varannan minut tittade jag på klockan, men tiden stod stilla. Det började växa oro inuti min kropp, hade vi typ bestämt att vi inte skulle gå till skolan idag eller hur var det egentligen?
Efter lektionen gick jag med snabba steg in till toaletten. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vi skulle alldeles strax ha idrott men aldrig att jag går själv. Allt kändes bara så fel. Hur kunde jag gå från att vara omtyckt och älskad av alla till att bli hatad och kallas bitch?
På idrotten spelade vi basket. Jag hade spelat basket i fem år innan men slutat när vi börjat gymnasiet. Även fast jag hade spelat basket var det som om de andra i laget hade bestämt att jag inte ens skulle få röra bollen. Jag förstod ingenting. Varför skulle alla hata oss så mycket?
Plötsligt rycktes dörren upp och en glad Emma kom in. Jag fick ett leende på läpparna.
- Nu kommer bitch nummer två, suckade tjejen som hade kastat pappret på mig dagen innan.
Jag vet inte varför eller hur jag gjorde det, men jag sprang i alla fall raka vägen fram till henne och klappade till henne hårt på kinden. Idrottsläraren hade gått för att svara i telefonen så hon märkte ingenting.

Emmas perspektiv
Jag vet inte hur många gånger jag väckts av Maja när hon alltid hoppat i min säng på mornarna. Idag var det en sån här dag som man trodde att hon skulle göra det som hon alltid gjort innan. Resultatet: Försov mig till klockan tio.
Jag hoppade upp ur sängen när jag såg att klockan var så mycket. Jag sprang fram till garderoben och tog fram ett par gröna jeans och ett vitt pösigt linne till det. Jag borstade igenom håret lite lätt och drog på lite solpuder i ansiktet. Jag orkade inte direkt sminka mig mer, jag skulle ju bara till skolan.
Jag tog på mig mina nya bruna kilklack skor. Sedan begav jag mig till skolan.
När jag var framme gick jag raka vägen till idrottsalen eftersom de hade idrott.
Jag gick in med ett stort leende på läpparna i salen. Jag möttes av stirrande blickar och en glad Alexandra.
Jag hörde egentligen inte vad Hilda hade sagt, det enda jag hörde och såg var att Alexandra sprang fram till henne och klappade till henne hårt på kinden. Idrottslärararen var inte inom synhåll så Hilda började genast med sina oförskäma ord och prat.
- Vad fan håller du på med, är du helt dum i huvudet eller? sa hon och tog sin ena hand för kinden.
- Jag har alltid velat gjort det där, sa Alexandra med ett stort leende.
Jag gick sakta fram till Alexandra och kramade om henne.
- Kom vi går, sa jag sedan och tog hennes hand.
Vi gick ut ur salen och började sedan gap skratta. Det vi hade gjort var egentligen inte roligt men att se allas miner, det var helt awesome.
Vi gick längs korrioren och plötsligt möttes vi av våran idrottslärare.
- Emma, jag måste prata med dig, sa läraren strängt.
- Men förlåt, det var jag, det var inte Emma, sa Alexandra med en ledsam min.
- Nu förstår jag inte? Jag måste prata med dig Emma, sa hon sedan med en lite irriterande röst.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes taskigt att skvallra på Alexandra med samtidigt ville ju ändå inte jag få skit.
- Okej, förlåt det var jag som slog henne, sa jag när jag hade tänkt efter vad som var bäst.
- Slog henne? Vad pratar du om? sa läraren fundersamt.
- Fast det var ju faktiskt jag. Alexandra kollade på mig.
- Din syster har epilepsi! sa hon sedan och kollade ledsamt på mig.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Mitt hjärta stannade. Jag tittade på Alexandra. Hon nickade och jag sprang ut från skolan.
__________________________________________________________________________________________
Okej, vet inte om det vart så bra, men det är svårt att komma på vad som ska hända nu innan skolavslutningen och studenten. Vi får se hur det blir! kramar