oonedirectioon

Tidigare
Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes taskigt att skvallra på Alexandra med samtidigt ville ju ändå inte jag få skit.
- Okej, förlåt det var jag som slog henne, sa jag när jag hade tänkt efter vad som var bäst.
- Slog henne? Vad pratar du om? sa läraren fundersamt.
- Fast det var ju faktiskt jag. Alexandra kollade på mig.
- Din syster har epilepsi! sa hon sedan och kollade ledsamt på mig.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Mitt hjärta stannade. Jag tittade på Alexandra. Hon nickade och jag sprang ut från skolan.
__________________________________________________________________________________________________



Marcus perspektiv
Jag satt och kollade på tv när jag hörde att det knackade på dörren. Jag reste mig upp ur soffan men satte mig sedan igen när jag kom att jag egentligen inte var hemma, jag skulle ju vara i skolan. Det knackade en lång stund så jag gick till fönstret och kikade ut. Där stod en blond tjej som var jätte lik Emma, det var till och med Emma. Jag gick snabbt ut i hallen och öppnade.
- Varför tog det så lång tid? sa hon förskräckt. Hon var helt röd i ansiktet och hennes ögon var fyllda med tårar.
- Vad har hänt Emma? frågade jag och kramade om henne.
- Du måste skjutsa mig till sjukhuset, jag berättar i bilen.
Jag tog fort på mig jackan och satte på mig mina skor. Vi gick ut snabbt i bilen och körde iväg.
- Så vad har hänt? sa jag när vi hade kommit ut på den riktiga vägen.
- Maja har epilepsi, grät hon fram. Jag visste varken vad jag skulle göra eller säga i det ögonblicket. Jag tryckte bara ner foten mer på gaspedalen.
När vi närmade oss sjukhuset satt Emma redan med sina händer på bilhandtaget redo för att springa in. Vi stannade och hon rusade ut. Jag gick med snabba steg efter henne.
När jag väl kommit in i själva receptionen stod Emma där oroligt och stampade med foten. Hon väntade på att kvinnan i luckan skulle hitta vilket rum Maja var i med hjälp av sin dator.
- Skynda dig! skrek Emma åt kvinnan.
- Lugn Emma. Låt henne koncentrera sig, sa jag och tog tag i hennes arm. Jag tog in henne i min famn och hon hon kramade om mig hårt. Hennes tårar sprutade nedför kinderna.
- Tänk om hon dör, sa hon sedan tyst.
- Men det kommer hon inte, försökte jag med. Jag visste inte om hon skulle dö, men det ville jag ju absolut inte säga till Emma.
- Hon är på barnavdelningen i rum 61, sa sedan kvinnan i luckan med ett litet lätt léende.
Vi gick med snabba steg in på barnavdelningen och försökte hitta rummet hon låg i.
- 58, 59, 60, 61... Där är det, sa jag och pekade på dörren. Emma sprang fram till dörren och öppnade. Jag följde efter.

Alexandras perspektiv
När jag hörde ordet epilepsi hoppade mitt hjärta till. När jag var tre år hade min mamma nämligen epilepsi och dog sedan av det. Hon kräktes så mycket, hon fick då ingen luft. Jag nickade åt Emma och hon sprang ut från skolan. Själv stod jag kvar med idrottsläraren. Hon tog tag i min axel och sa att det skulle ordna sig. Hon gick sedan bort därifrån. Nu var jag helt ensam. Jag hade precis slagit en tjej och skulle jag klara av den här dagen ensam då? Jag gick med långsamma steg till mitt skåp. Jag tog ut min väska och satte på mig min jacka. Jag kollade sedan runt omkring mig för att se om någon var i närheten, och eftersom det inte var det begav jag mig ut från skolan.
Jag kände mig så himla dum när jag gick där på gatan. Jag hade skolkat två dagar i rad men någon hade ännu inte märkt något.
När jag hade kommit hem slänge jag av mig jackan och väskan lika så. Jag gick sedan upp till rummet och la mig på sängen. Jag funderade länge på om jag skulle ta och ringa till Emma. Men jag insåg sedan att det kanske bara var jobbigt att prata med mig just nu, hon ville nog bara ägna sig åt familjen.
Jag reste mig upp från sängen och ställde mig framför spegeln. Jag hade fortfarande mina idrottskläder på mig efter idrotten, jag såg så dum ut. Jag gick fram till garderoben och tog istället fram ett par mjukisbyxor och en hoodtröja. Jag satte sedan upp mitt hår i en hög tofs. Jag tog min laptop och lade mig ner på sängen. Jag loggade in på facebook och spanade in lite vad som hade hänt och så vidare. Plötsligt fick jag ett meddelande så jag kollade vem det var. Way are you not in school? Det var Niall som skrev. Jag svarade: It has happen a lots of things Niall. Vi chattade en lång stund tills han behövde gå. Jag förstod fortfarande inte varför Niall skulle vilja chatta eller ens vilja hålla kontakten med mig? Jag är ju bara en vanlig svensk tjej från Göteborg.
Efter ett tag kände jag att jag behövde gå på toan så jag gick ut ut mitt rum och in på badrummet. När jag var färdig öppnade jag dörren, och vem stod såklart där med en arg blick utanför dörren.
- Och varför är du hemma såhär tidigt Alex? frågade pappa.
- Vi fick sluta tidigare idag, bra va? försökte jag ljuga fram.
- Tror du jag inte fattar att du har skolkat?
Jag visste att det inte var någon idé att tjaffsa i mot. Han hade ju trots allt rätt.
- Okej förlåt pappa, men det har hänt så mycket nu på den sista tiden.
- Ja, det kan man verkligen säga! Din lärare ringde nyss och sa att du hade slagit till en tjej på idrotten, sparkat henne och gjort henne så illa att hon börjat blöda.
Mitt hjärta stannade upp igen. Möjligtvis hade jag jag slagit till henne på kinden för att hon var så otroligt dum. Men jag hade absolut inte sparkat henne eller gjort något annat.
- Okej, jag vet inte vem som har sagt det där till läraren. Men jag har inte inte skadat henne på något sätt. Det enda jag gjorde var att slå till henne lite lätt på kinden, inget mer! Dessutom var hon skit dryg, sa jag och bara kände hur mina kinder började bli röda.
- Jag vet inte vad jag ska tro längre Alexandra. Vem är du egentligen? sa han med en besviken röst och gick ner för trappan.
__________________________________________________________________________________________
Vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska göra ett bätte kapitel imorrn osv. och jag är ledsen för om det faktiskt inte är så bra som ni förväntar er. Men nu är det i alla fall fredag så jag orkade inte med ett värsting kapitel. Får se om vi hinner skriva imorrn. På dagen kanske!