oonedirectioon

 

- Vet inte, men det är nog bäst att vi åker hem. Jag tror det kan ha hänt något, sa hon sedan och drog med min arm ut från flygplatsen.

 

 

Jag vaknade nästa dag av att någon snyftade och grät. Jag vände mig om och såg att Emma var nerdränkt i tårar.

- Emma how are you? frågade jag och la mina armar om henne.

Inatt hade Emmas syster dött och idag skulle jag åka hem. Det kändes jobbigt att jag skulle hem, för just nu behövde Emma mig mer än någonsin. Men jag skulle på turné med grabbarna och ibland måste det gå före även om det är ett väldigt dåligt tillfälle.

- I'm good, sa hon sedan och försökte pressa fram ett leende.

Jag ville inte säga att jag faktiskt behövde gå upp, åka till hotellet och sedan ta flyget till London. Emma skulle bli ännu mer ledsen och gråta ännu mer.

- I just... have to..., sa jag och reste mig diskret upp från sängen.

Hon vände blicken snabbt och kollade oroligt på mig.

- Where are you going? frågade hon och sedan vände ansiktet ner mot kudden.

Jag tvekade lite innan jag sa:

- Home?

Hon vände upp ansiktet från kudden igen och log mot mig.

- Okey, do what you need to do, sa hon sedan vänligt.

Hon tog det alltså bättre än vad jag förväntat mig. Men innerst inne var hon nog ganska nedstämd.

Sedan gjorde jag det som jag var tvungen att göra. Åka till hotellet, packa och sedan bege mig till flygplatsen.

Väl på flygplatsen träffade jag Alexandra och Marcus. De verkade ha noll koll på vad som faktiskt hade hänt med Emmas syster. Hade inte Niall berättat för de andra?

Sedan kom jag fram till London och en hel resa väntade framför oss. Och jag och grabbarna hade redan kommit på en helt underbar idé för att överraska tjejerna!

Marcus och jag tog den närmaste taxin vi kunde hitta och bad taxichauffören köra det snabbaste han kunde till Angered. Och när vi äntligen var framme utanför Emmas hus betalade vi snabbt chauffören och rusade in i huset.

Vi fann henne sittande i sin säng med hörlurar i öronen. På nattduksbordet stod en tavla som föreställde Maja och bredvid tavlan stod två brinnande ljus. Jag fattade direkt vad som hade hänt och nu förstod jag precis vad Harry hade pratat om. Jag sprang fram till Emma och kramade om henne hårt. Emma drog ut hörlurarna från öronen och började gråta.

- Du vet att jag finns och kommer alltid att finnas för dig Emma, sa jag efter ett tag.

Hon försökte få fram ett litet leende på läpparna bland alla tårar och det räckte som svar för mig.

Efter ett tag kom också Marcus och joinade kramstunden. Emma lutade sitt huvud mot hans bröst och tårarna rullade en efter en sakta ner från hennes kinder.

- Det ordnar sig, jag lovar, tröstade Marcus med och strök henne över huvudet.

Vi satt där i hennes säng och pratade om allt och inget, och plötsligt kände jag att det började vibrera i byxfickan. Jag tog upp mobilen och såg att det var pappa som ringde.

Jag hade helt glömt bort att ringa till pappa nu när jag hade varit i London och jag kände genast på mig att jag skulle få skäll.

- Hej pappa, förlåt att jag inte har ringt, men..., började jag men pappa avbröt mig snabbt.

- Hej gumman! Kom hem nu är du snäll, så att jag hinner hälsa på dig innan jag åker till jobbet.

Jag tittade oroligt på Emma som satt med ansiktet i händerna.

- Jag kommer så snabbt jag kan, sa jag sedan till pappa och lade på luren.

Det slutade med att jag och Marcus satt yttligare i några timmar och bara pratade med Emma. Och efter en stund kände jag att jag verkligen var tvungen att gå hem.

När jag hade klivit in genom dörren till mitt hus såg jag genast två falska leenden framför mig. Fan, jag trodde de två hade stuckit föralltid.

- Hej Alexandra, hur var resan? frågade Catarina som om hon vore min riktiga mamma. Vi har saknat dig så mycket, fortsatte hon gick fram och kramade mig.

Jag kollade mig omkring och såg att det stod flyttkartonger lite varsom. Skulle de flytta hit?

- Alex, nu kommer vi bli systrar, riktiga systrar! ropade Hilda glatt och sprang fram och kramade mig med.

- Har pappa åkt än? frågade jag och puttade bort Hilda lite försiktigt.

- Ja, han kommer hem inatt, alltså kan vi tjejer få lite tjejtid tillsammans. Det låter väl bra? sa Catarina med en överdriven snäll röst.

Jag nickade lite osäkert på huvudet, tog mina väskor och nästan sprang upp på mitt rum.

Eftersom Niall hade visat att jag skulle ringa till honom när jag kom hem tog jag genast upp mobilen och slog in hans nummer. Han berättade att de snart skulle åka ifrån London och vidare upp till Birmingham. Han lät så himla hemlighetsfull på något sätt, som om han skulle göra något.

Sedan lade vi på och jag sprang fram och slängde mig på sängen. Jag hade nästan saknat min säng lite, min egna säng. Jag hade faktiskt saknat hela mitt rum. Där kunde jag vara helt själv utan att något eller någon störde. Det trodde jag i alla fall tills Hilda kom rusandes in i rummet.

- Berätta allt! Om London, om killarna, om allt! utbrast hon och hoppade upp på sängen.

Jag suckade och satte mig upp till rätta.

- Jo, jag och Niall är tillsammans, om du ville veta det.

Hon kollade frågande på mig och jag njöt av det. Det var hon som hade gjort att Niall blev arg på mig från början och att bara få se hennes avundsjuka min när jag berättade att vi var tillsammans var så otroligt roligt.

Det blev tyst ett tag och Hilda skulle precis gå ut från mitt rum, när hon plötsligt stannade och vände sig om.

- Alexandra. Nu när din pappa är helt galen i min mamma har jag chansen att ta över ditt liv. Jag kan bli precis som du utan att du kan göra något åt det. Jag kan i princip förstöra ditt liv. Och tro det eller ej, det kommer jag göra.

 

__________________________________________________________________________________

Hej underbara n! Kanske inte världens bästa kapitel, men som sagt dem kommer bli såååå mycket bättre framåt slutet! <3