oonedirectioon

I want you

I want you - chapter 96 ♥

 

Tidigare

Jag gav William en lätt kram och gick ut från affären.

Efter någon minut när jag gick hem fick jag plötsligt ett sms. Jag hade ingen aning om att jag hade Williams nummer och jag kunde verkligen inte förstå att han skrev sms:et. Var det konstigt eller var det bara bra?

____________________________________________________________________________________________

 

Emmas perspektiv

"Vill du gå ut med mig imorgonkväll? Du kan väl ringa?", sa jag tyst för mig själv i huvudet.

Mamma, pappa och jag satt och åt pannkakor, men det enda jag kunde tänka på var sms:et William hade skrivit till mig några minuter efter att jag hade lämnat hon i affären.

- Var det gott? frågade pappa och tittade med en snälla-säg-att-jag-har-lagat-god-mat-blick på mig.

- Godaste jag ätit på länge, fjäskade jag fram.

Jag tog upp min mobil lite i smyg och kollade på sms:et igen. Vad skulle jag skriva tillbaka? Eller skulle jag ringa tillbaka?

Jag kollade på mamma och pappa som jag hade lärt mig av redan som barn att inte hålla på med mobilen i matbordet. De satt och pratade om att de skulle köpa en ny brevlåda så jag återgick till mobilen och skrev: "Självklart :)"

Jag skickade sms:et men ångrade mig snabbt att jag hade skickat en smiley efteråt.

- Fan, sa jag och mamma och pappa kollade snabbt frågande på mig.

Jag gömde genast mobilen.

- Ja, asså jag tycker inte att ni borde köpa en ny brevlåda för...eh den där är ju så fin, sa jag som ursäkt och gick hastigt ifrån matbordet.

- Tack för maten förresten, det var jättegott!

Jag sprang sedan upp på mitt rum och och tog fram min gamla dator som jag inte hade använt på några månader.

Jag kollade twitter och facebook och såg att massor hade skrivit till mig. Både bra och dåliga saker. En del hade skrivit "I'm sorry for you and I hope you will be happy" och några hade skrivit "Yes, finally, I hate you from the first moment you and Harry were together".

Jag stängde ner datorn och tittade på sms:et en gång till. Skulle det bli något mellan William och mig?

 
Alexandras perspektiv
Det var fredagsmorgon och jag hade precis vaknat. Jag var så otroligt glad över att pappa och Catarina inte hade gjort om mitt rum till något kontor eller så. Då kunde jag ändå vakna i min egna säng utan några problem.

Jag låg och läste i en tidning när jag hörde några lätta knack på dörren.

- Kom in!

Jag såg att pappa smög in tyst i rummet. Han satte sig på sängkanten och strök mig försiktigt över huvudet.

- Hur är det fatt? Du verkar så ledsen på något sätt, sa han och gav mig en ledsam blick.

- Det har hänt lite saker bara, sa jag och lade ifrån mig tidningen.

- Är det därför du är hemma igen? Har det något med Niall att göra? frågade han.

Jag nickade på huvudet.

- Berätta, sa han kort.

- Vill du verkligen att jag ska berätta? sa jag. Det kommer att ta evigheter.

- Berätta på du bara.

- Jo men, jag vaknade upp en morgon och kände att jag behövde gå ut och springa. Så jag slängde på mig träningskläderna och gympaskorna och sprang ut och tog mig en runda.

Pappa nickade långsamt på huvudet.

- Jag sprang sedan förbi parken. Jag var helt slut så jag bestämde mig för att vila ett tag. Plötsligt såg jag en kille som påminde så oerhört mycket om Marcus. Det var helt sjukt!

- Jaså, Marcus?

- Mm. Då fick jag bara en konstig känsla av att jag bara hade valt fel från första början. Niall var inte den rätta för mig, men jag tror jag inte riktigt vågade intala mig det.

- Så, har jag fel om jag säger att du och Niall inte är tillsammans längre?

- Nej, du har i princip rätt, men jag tror jag behöver prata med honom lite först, det gick så snabbt.

Pappa klappade mig lite lätt på huvudet.

- Jag minns hur det var i den där åldern. När jag till exempel blev kär i din mamma. Men henne var jag på något sätt ändå säker på, jag var helt säker på att hon var kvinnan jag skulle gifta mig med.

- Tror du mamma kände likadant för dig?

Pappa skrattade lite lätt.

- Det vet jag inte. Men när jag hade kämpat för henne ett tag gav hon sig i alla fall tillslut. Du är ju resultatet.

Jag nickade och gav pappa ett litet leende.

- Men jag ska nog gå ner och hjälpa Catarina med frukosten nu, sa sedan pappa och reste sig upp från sängen och gick sakta ut från rummet.

Jag sträckte mig ut till en stor väska som stod en liten bit bort från sängen. Där i hade jag min mobil, och den hade legat där ända sedan jag åkte från London. Jag ville inte att Niall skulle ringa massor och sånt så jag kände att det var bäst om jag grävde ner den bland alla kläder.

 

Nialls perspektiv
De sista dagarna hade jag och killarna umgåts väldigt mycket, firat Eleanor, festast och bara försökt glömma allt som hänt.

Jag låg hemma i soffan. Jag hade legat här hela morgonen och bara tänkt på allt och alla. Framförallt på Alexandra. Varför lämnade hon mig bara sådär? Jag som trodde vi var lyckliga, men jag hade antagligen fel.

Var det jag som hade skadat och förstört vårt förhållande?

Jag hoppade till när jag hörde mobilen ringa. Jag tog upp den ur fickan och såg att det inte var någon mindre än just tjejen jag hade tänkt på som ringde.

Jag visste inte om jag skulle svara eller inte, vad hade Alexandra att säga? Skulle hon påminna mig om att hon hade gjort slut med mig?

- Hey.

Jag valde sedan att svara ändå. Hon kanske trots allt skulle berätta något viktigt.

Det tog ett tag innan Alexandra sa något. Hon kanske var rädd för vad jag skulle säga.

- Niall. I'm sorry that I went so fast, but I didn't know what to do.

- And? svarade jag lite drygt.

- And I just wanted to say that I think our relationship was a mistake, because I think I'm in love with someone who doesn't are you.

Jag andades djupt och tänkte efter en stund vad jag skulle svara. Vad skulle jag säga?

- Niall? hörde jag Alexandra säga.

- So, who is this "someone"?

- I can't say. But you know him so promise me that you never go and hurt him? It's not his fault.

Vadå, var det någon i bandet? Liam?

- Niall? sa Alexandra i luren.

Nu kom jag på det. Efter att han och Danielle hade gjort slut är han den enda som har varit singel, det måste vara Liam Alexandra är kär i.

- You have to promise me? Niall?

Jag lade snabbt på luren och gick argt ut i hallen och satte på mig både skor och jacka. Det här skulle inte bli Liams turdag.

 

__________________________________________________________________________________________

Hej! Länge sen nu, hur har ni det? :)

 

 

Asså du fattar inte hur frustrerad jag blir när kapitlet är slut!!! Jag vill bara veta vad som händer!!! Speciellt nu!! Vad faan kommer Niall slå ihjäl Liam nu eller!! Nu får du skriva nästa kapitel snabbt för jag måste veta!!!

MEN HERREGUD! DU ÄR JU VÄRLDENS BÄSTA NOVELL SKRIVARE!! Det här var nog ditt bästa kapitel någonsin!! <3 JAG ÄLSKAR DIG OCH DIN NOVELL. Åååååh vad kommer hända nu?! KOMMER DEM SLÅSS?! ÅHHH SKRIV MER NU!! JAG ÄLSKAR DIG!!
Det är dig jag får all inspiration från. <3
NEJ NU FÅR JAG NOG. SKRIV MER NU SNÄLLA KÄRA UNDERBARA DIRECTIONER. BÄSTA KAPITEL NÅGONSIN. ÅH! <3
Kram

Förresten vad heter din design?
För om du kollar på min blogg så blir kapitlet jätte brett men jag skulle vilja ha som dig så det blir en rak linje? Skit snygg! Skulle du vilja säga den? (: <3

Nu var det ett tag sedan ett kapitel kom upp och jag längtar som satan så jag ber på min bara knän snälla snälla lägg upp ett snarast!! :)