I want you - chapter 85 ♥
Tidigare
- It's a shame, sa Harry och suckade lite lätt. And it's so sad that we have to go home today.
- Today? frågade jag fundersamt.
- The clock is actually 4 at night, sa Niall och visade klockan på sin arm.
Det slutade med att vi somnade alla fyra. Jag och Niall i sängen, och Harry och Emma på en soffa lite längre bort i rummet.___________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Och sedan stod jag och Alexandra där på flygplatsen i London med två stora väskor i vardera hand. Det var liksom inte meningen att det skulle gå såhär snabbt, med att flytta hemifrån. Alexandra och jag var ju trots allt bara 17 år gamla och vi gick ju faktiskt fortfarande i skolan. Men vi hade kommit på en lysande idé varför det skulle fungera.
Och sedan stod jag och Alexandra där på flygplatsen i London med två stora väskor i vardera hand. Det var liksom inte meningen att det skulle gå såhär snabbt, med att flytta hemifrån. Alexandra och jag var ju trots allt bara 17 år gamla och vi gick ju faktiskt fortfarande i skolan. Men vi hade kommit på en lysande idé varför det skulle fungera.
- Hur ska vi göra nu då? Vi vill väl överraska dem, sa Alexandra exalterat och hoppade upp och ner på golvet.
Människorna som gick förbi undrade säkert vad hon höll på med.
Vi tog våra väskor och gick mot utgången, när vi väl var ute vinkade vi in en taxi och åkte till killarnas lägenhet.
3 dagar tidigare
Morgonen därpå vaknade vi hastigt av att Harrys mobil plötsligt ringde. Harry hade då svarat och när han pratat färdigt med personen i telefonen, berättade han att det var Paul som hade ringt och sagt att de var tvungna att flyga tillbaka till London och fortsätta turnén. Sagt och gjort, efter att jag följt med killarna till flygplatsen och tagit farväl av varandra, tog killarna det första bästa planet hem till London igen och fortsatte sin turné. Det var självklart inte lätt att säga adjö till dem med tanke på att det skulle dröja väldigt länge tills vi kunde få träffa dem igen.
Sedan tog jag taxin tillbaka till sjukhuset och tog hissen upp till Alexandras rum.
- Hej, hur gick det? frågade Alexandra när jag kom in och hade stängt dörren efter mig.
- Det är väl inte alltid lätt att säga hejdå, men det gick väl bra, svarade jag och tog en stol och satte mig ner bredvid sängen.
Vi satt och pratade ett tag och plötsligt kom en läkare in genom dörren.
- God morgon Alexandra, hur står det till? frågade han och log vänligt mot henne.
- Det är bra, jag mår faktiskt helt utmärkt.
Han slog ihop händerna och gjorde en ful min som fick både mig och Alexandra att skratta.
- Härligt! Det är faktiskt så att du ska få åka hem imorgon! utbrast läkaren. Din hjärnskakning var inte så allvarlig som vi trodde.
- Åh vad bra.
Läkaren lämnade smidigt rummet och jag och Alexandra återgick till att prata ett tag till.
- Det skulle jag velat sett, sa Alexandra och gäspade stort.
- Hon var typ galen, sa jag och skrattade. Men jag ska gå nu så att du kan vila lite, så kommer jag och Marcus och hämtar upp dig imorgon.
Alexandra nickade på huvudet och jag reste mig upp, lämnade rummet, lämnade sjukhuset och nu var jag påväg hem. Klockan var nästan 2 på eftermiddagen och solen sken lika starkt som den brukade göra.
När jag kom in i huset möttes jag av en orolig blick i hallen.
- Hur är det med Alexandra? frågade mamma och gick fram och gav mig en tröstande kram.
- Det är bra, hon får åka hem imorgon, sa jag och log lite lätt.
När jag precis skulle gå upp för trappan till mitt rum hörde jag en till röst bakom mig.
- Vart är pojkarna?
Det var pappa som kom ut från köket med en stor paj i händerna.
- De var tvungna att åka hem, sa jag.
- Jag som har gjort paj till så många, men aja, desto mer till oss, sa han och gick tillbaka in till köket.
- Behöver du hjälp med något? frågade mamma och både hon och jag gick efter honom.
- Du kan ta fram bestick och tallrikar, sa pappa.
- Du kan ta fram bestick och tallrikar, sa pappa.
Mamma började duka fram och jag gick och satte mig vid matbordet.
När mamma och pappa satt sig till rätta de med slog tanken mig att de var så ovanligt glada. De hade liksom gjort en paj och det verkade som om de hade förträngt Majas död på något sätt.
Jag och Alexandra skulle ju nästan göra allt för att få flytta till London, men vi förstod ändå att det aldrig skulle fungera. Det var bara dumt att fråga föräldrarna.
- Vad skulle ni säga om jag bara helt plötsligt sa att jag ville flytta till London? sa jag och skar upp en bit av hallonpajen och lade ner den på tallriken.
Både mamma och pappa kollade först lite frågande på mig, men sedan började pappa skratta lite försiktigt och mamma likaså.
- Jo, det skulle ju vara riktigt roligt. Det är ju en riktigt fin stad, sa mamma och tog en tugga av pajen.
Pappa instämde:
- Och du skulle ju bo väldigt nära Harry.
- Så ni menar att jag skulle få flytta dit? frågade jag förvånat och släppte skeden jag höll i.
- Nja, du går ju fortfarande i skolan, sa mamma.
Jag tog upp snabbt upp skeden igen och började äta.
- Hon skulle ju kunna flytta dit på loven och komma hem till Sverige när hon går i skolan, sa sedan pappa och såg väldigt stolt ut efter vad han hade sagt.
Jag boktavligen talat sken upp som en sol hela jag när han sa de där orden, det var nästan för bra för att vara sant. Jag kunde inte fatta att vi inte hade kommit på det tidigare.
__________________________________________________________________________________
Förlåt för ett väldigt dåligt avslut, men kapitlet skulle bli för långt om jag fortsatte att skriva. Därför får ni ett litet kapitel imorrn istället! Kram
Kommentarer
Postat av: Nathalie
Bra! :D
Postat av: Anna
Jätte bra!!!! Det gör inget om det blir långa kapitlen!!!
Trackback