oonedirectioon

___________________________________________________________________________________

 

 

 Emmas perspektiv

Dagarna gick och gick och det var nästan en hel vecka sedan Maja gick bort. Allt hade varit ett helvete och just idag skulle det bli ännu jobbigare. Mamma och pappa hade nämligen bestämt att vi skulle begrava Maja så tidigt som möjligt för att bara kunna lägga hennes bortgång bakom oss. Det var inte för att glömma henne, för det skulle jag och mina föräldrar aldrig göra, utan det var bara för att kunna gå vidare. 

Folk strömade in i kyrkan, det var en ganska liten kyrka och det var precis så att bänkraderna räckte till. När alla hade kommit på plats började plötsligt kyrk-klockorna att slå och en djup tysnad uppstod. 

Under hela sermonin forsande tårarna ur mig, jag tror faktiskt att ingen i hela kyrkan kunde hålla in gråten. När det sedan var dags för att sänka kistan i graven så visste jag inte vart jag skulle ta vägen, det var så himla hemskt så till och med prästen brast i gråt. 

Efter att själva begravningen var slut började alla gå mot ett hus som låg brevid kyrkan, där man blev bjuden på begravningsfika. Men jag ville inte lämna min lillasyster själv på kyrkogården, jag ville vara med henne ett litet tag till. Jag stod ensam kvar vid graven och grät, men plötsligt kom någon springandes på vägen, någon som var klädd i svarta kläder. Jag såg en bil som backade ut från kyrkans parkering, jag såg också att personen skulle bli påkörd om inte bilen stannade eller om personen inte slutade springa. Knappt en sekund senare var det försent, personen som var klädd i svart fick ur sig ett skrik och flög mot marken på samma gång.  Jag började springa mot människan som låg i gruset på marken och jag blev mer och mer orolig ju närmare jag kom. När jag sedan var helt framme hos personen och verkligen såg vem det var så bröt jag ihop. Jag ville inte vara med om det en gång till, jag orkade inte förlora ännu en älskad människa. Jag kunde lika gärna gå och gräva min egen grav för va fan fanns det kvar att leva för.

 

- Alex, borde inte du gå upp nu?

Jag gnuggade mig i ögonen för att se vem som väcker mig på en sommarlovsmorgon, då jag egentligen kunde få sova hur länge jag ville. Det var pappa som stod i dörröppningen och tittade på mig.

- Börjar begravningen klockan elva eller klockan tolv idag? Eller ska du ens på den?, frågande han sedan.

Det hade jag helt glömt bort, Majas begravning är ju idag och jag hade lovat Emma att komma.

- Jag ska på den och den börjar klockan elva, svarade jag trött. 

- Då får du nog skynda dig lite på, sa pappa och gick ut från mitt rum.

Jag kastade en blick på klockan, som visade 10:38 och då flög jag upp ur sängen och in i duschen. Men när jag kom in duschen så fanns det inget shampo, så jag sprang ur duschen och började rota i alla lådor i hela badrummet. När jag efter en stund hittade ett gamalt shampo för havsvatten så skyndade jag mig in i duschen igen. Jag upptäckte så småning om att också rakhyveln var borta, men jag fick strunta i och raka benen fastän jag skulle ha klänning på mig. Efter att ha duschat så sprang jag in i mitt rum igen för att klä på mig, men då var min svarta klänning borta, som jag hade hängt på garderobsdörren kvällen innan. Jag rotade igen garderoben och kläderna flög åt alla håll, men jag kunde inte hitta den. Jag öppnade även byrålådorna och kastade ut allt innehåll och i sista lådan hittade jag den, alldeles skrynklig. Det var konstigt att den låg där, hade jag gått i sömnen kanske, men jag hann inte tänka mer på det, jag var redan fem minuter försenad till begravningen.

När jag fått på mig min klänning och några smycken så skyndade jag mig ner till köket för att få någonting i magen. Jag slängde snabbt i mig en smörgås sedan gick jag till badrummet för att borsta tänderna och såklart var också min tandborste spårlöst försvunnen.

- Pappa, vart är min tandborste!, skrek jag för nu orkade jag inte mer.

- I badrummet som vanligt, skulle jag tro, ropade pappa tillbaka.

Efter en stunds letande utan något resultat slutade det med att jag tog ett tuggummi istället, för att få en bra andedräkt. 

- Kan någon skjussa mig till kyrkan nu?, frågade jag och tittade frågande på pappa och Catarina som satt i soffan och tittade på tv.

- Tyvärr, båda bilarna är på service, så du får ta dig dit själv gumman, sa Catarina och gav mig ett falskt leende.

Jag tittade på klockan innan jag gick ut och den hade nu hunnit bli 11:21, var det ens någon idé att gå på begravningen då, att cykla dit tar ju 10 minuter och då är det bara en halvtimme kvar. Men jag hade ju lovat Emma och jag måste stötta henne nu när hon har det svårt. Så jag skyndade mig ut och hoppade upp på min cykel, men när jag skulle trampa iväg så kom jag ingenstans, cykeln stod helt stilla. Det kunde inte vara sant, jag hade bunktering på båda däcken. Nu visste jag verkligen inte vad jag skulle ta mig till, men jag skulle inte svika Emma. Jag kastade cykeln i marken och sedan började jag att gå istället. Jag gick så fort jag kunde, men det var inte det lättaste när man hade 10cm klackar under fötterna. 

Plötsligt plingade det till i min mobil och jag tog genast upp den, tänk om det var Emma som skrev att hon hatade mig eller något sådant. Men det var inte hon, det var Hilda och när jag läste smset så gick allt upp för mig. Det var Hilda som stängt av min väckarklocka så att jag försov mig, det var hon som hade gömt shampot, rakhyveln, klänningen och tandborsten och det var hon som hade gjort punktering på min cykel. ''Har du haft en rolig morgon?'' stod det i smset. 

Nu var jag nästan framme vid kyrkan och jag såg en människa stå helt ensam på kyrkogården och det var säkert Emma, det såg ut som Emma. Jag började springa och personen tittade på mig, Emma tittade konstigt på mig, när jag sprang där på mina högklackade skor.

 

 

___________________________________________________________________________________________

Förlåt för att vi har uppdaterat så dåligt, men det är sommarlov, vi reser och bara tar det lugnt. Vi har inte slutat iallafall, men det kommer nog inte uppdateras lika mycket som för Ha det bäst alla underbara som väntar och läser!!