oonedirectioon

 

Marcus perspektiv

Klockan var fyra på eftermiddagen och jag och Emma begav oss hem från sjukhuset där vi hade besökt Alexandra. Jag hade nyss börjat sommarjobba och om jag gjorde bra ifrån mig nu skulle jag garanterat få jobb efter sommaren. Vid parken gick jag åt höger och Emma åt vänster, med andra ord, hon skulle hem och jag skulle till jobbet. Jag hade fått i uppgift att lägga något golv hos en gubbe i Partille, så direkt när jag kommit hem satte jag mig bilen och körde iväg till Partille.

När jag var färdig körde jag hem igen. Men påvägen kom jag genast och tänka på Alexandra. Det kanske vore bra om vi åkte och hälsade på henne igen. Hon behövde nog verkligen mig och Emma just nu.
Jag svänge upp på Emmas uppfart och parkerade bilen där. Sedan gick jag med långsamma steg in i huset efter att Emmas mamma hade öppnat dörren. Jag gick uppför trappan och när jag just skulle gå in genom hennes dörr hörde jag inte bara Emmas röst.

- Hey dude! ropade Liam när jag precis hade stängt dörren till rummet.

Jag såg att alla ansikten var vända mot mig med stora leenden, Zayns, Liams, Louis, Emmas, Harrys och till och med Gemmas.

Jag blev förstås väldigt chockad när jag såg att de satt i Emmas rum. Jag menar, det händer ju liksom inte varje dag. Men det var absolut inte bra, för Gemma var här och jag var tvungen att prata med henne. Men jag bestämde mig för att vänta ett litet tag.

Vi satt och pratade i några timmar tills solen började gå ner, då gav Emma mig en blick att jag skulle ta med Gemma ut och berätta det för henne. Och tro mig, jag såg verkligen inte fram emot det.

Alexandras perspektiv
När jag märkte att det faktiskt inte var Marcus som satt på sängkanten av min säng, utan att det faktiskt var min älskade Niall som hade flygit ända från London hit, reste jag mig hastigt upp från sängen och kastade mig i hans famn. Jag kunde verkligen inte fatta att han var här.

- What are you doing here? sa jag och kysste honom mjukt på hans perfektformade läppar och drog långsamt igenom mina fingrar i hans ljusblonda hår.

- Emma called me, and I became worried. And of course I missed you, sa han och log mot mig.

Jag la mina armar runt hans breda axlar och tryckte mina läppar mot hans ännu en gång.

- I have missed you too, sa jag och lade mig ner på sängen igen.

Jag hade egentligen väldigt ont i huvudet, men ville inte säga något till Niall. Jag ville inte att han skulle lämna mig här. Faktum var att jag aldrig ville att han skulle lämna mig. Jag skulle inte kunna leva så, utan honom.

- How are you? Are you tired? frågade han och tittade lite oroligt på mig.

- No, ljög jag fram och gav honom ett falskt "jag-mår-bra" leende.

Han lade sig ner bredvid mig på sängen. Vi låg med händerna inflätade i varandra och kollade upp mot taket. Det var helt knäpptyst och det enda jag kunde höra var Nialls djupa andetag. Vi hade egentligen säkert tusen frågor att ställa till varandra, men tydligen förstod både jag och Niall att tystnaden var mycket bättre. I alla fall nu. Men utan förvarning frågade Niall plötsligt mig en fråga, en fråga som jag inte alls var beredd på. Svaret på frågan skulle också inte bara förändra våra liv, utan jag skulle aldrig behöva vara ensam igen.

 

Gemmas perspektiv
Marcus greppade nervöst tag i min hand. Jag såg på honom att han var skakig och bara ville därifrån, bort från mig och hela världen.

- What's wrong Marcus?

Han svarade genom att skaka på huvudet och jag blev allt mer och mer orolig.

- Please, tell me, sa jag och stannade upp på vägen.

Jag kollade mig först omkring och sedan allvarligt in i Marcus isblåa ögon. För ett litet tag kollade han in i mina men sedan vände han blicken om och släppte min hand.

- Can you sit down? sa han och pekade på en brun gammal bänk bredvid sig.

Jag satte mig snabbt ner och han likaså.

- I know I should have told you this much earlier, but I never found the right time.

Hjärtat började dunka mycket hårdare i mig. Jag kände på mig att det här inte skulle sluta bra. Att allt skulle gå åt helvete. Vad skulle han ha berättat?

- Fuck, fick han ur sig och jag såg att några svettdroppar rann ner från hans röda panna.

- What should you told me earlier? frågade jag och smekte hans arm lite lätt för att lugna ner honom.

Han rätade på ryggen och torkade bort svettdropparna med den andra armen.

- I will be honest now, sa han och kollade djupt in i mina ögon.

Jag nickade försiktigt på huvudet.

- When I met you for the first time, I was hooked for your smile and your charm. You were and are so funny and I didn't know what would happen between us.