oonedirectioon

I want you

I want you - chapter 84 ♥

 

Tidigare

Jag öppnade ögonen. Allt var så ovanligt tyst. Apparaterna lät inte och inga människor var här. Det var så himla tyst och fridfullt. Men plötsligt hörde jag en röst, en röst jag inte hade hört på fjorton år. Jag vände på mig och såg att den personen som jag hade önskat att få se en gång till, bara en gång till satt där på en stol bredvid mig. Min mamma. Var inte min mamma död? Eller var jag också död? 

___________________________________________________________________________________

 

 

Harrys perspektiv

Visst, det skulle ske lite förändringar i mitt liv om Emma flyttade till London. Men vad gjorde det? Jag var beredd att göra allt för att det skulle fungera, verkligen allt.

Emma kysste mig passionerat.

- I'll take that as a yes? frågade jag och skrattade.

- Yes, I want to move to you!

Ett leende sprack upp mitt ansikte och i hennes ansikte lika så. Men plötsligt rusade Gemma in i rummet och sänkte våra leenden med sina tårar som forsade ner från hennes kinder.

- What's wrong Gemma? frågade jag oroligt.

Hon stängde dörren efter sig och satte sig ner i Emmas vita fåtölj.

- Did he do that I think he did? sa Emma till sig själv och såg helt chockad ut.

- What? sa jag och tittade frågade på både Emma och Gemma.

Jag var helt förvirrad.

- Marcus broke up with me, sa hon och kollade sorgset ner i golvet. He is in love with someone else.

- Finally! Seriously, it took years! utbrast Emma.

Gemmas tårar slutade rinna och istället kollade hon frågande på Emma med en allvarlig och förvånande blick.

- Did you know that he would break up with me? frågade hon sedan med en liten argare ton i rösten.

- Technically, yes, but you know, it's not a big deal, he had done it anyway.

Jag förstod egentligen ingenting förutom att det skulle bli catfight i vilken sekund som helst.

- Bitch, sa Gemma tyst och kollade argt på Emma.

- Excuse me?

- You are a bitch, and I can't belive you did not say anything to me, sa Gemma ännu högre.

- Okey girls, calm down, sa jag och greppade tag i Emmas arm när hon precis skulle resa sig upp från sängen.

Men istället rusade Gemma upp från fåtöljen och kastade sig på Emma. De drog varandra i håret och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Plötsligt ringde det till i mobilen i fickan.

- Shut up! ropade jag innan jag tryckte på "svara"

Både Gemmas och Emmas huvuden vreds åt mitt håll, och catfighten var tydligen över.

- Harry.

- I think you and Emma should come, Alexandra has passed out, sa en förtvivlad röst i telefonen.

 

Alexandras perspektiv
- Mamma, vad gör du här? Jag trodde du var död! utbrast jag samtidigt som jag nästan hoppade upp från sängen bara för att få krama om henne. 

Jag kunde verkligen inte fatta att hon var här. Hon var lika vacker som hon alltid hade varit förut, nästan vackrare. Hon hade inte åldrats alls.

- Mamma?

Hon svarade inte, hon satt bara där vid sidan av min säng och kollade mig rakt i ögonen.

Jag hörde steg som kom allt närmare dörren intill rummet. Jag vände blicken om och såg att dörren öppnades, långsamt och försiktigt.

- Mamma, vet du vad jag alltid har undrat? frågade jag medans jag granskade dörren när den sakta öppnades.

Jag vände sedan blicken åt hennes håll igen. Men den här gången satt hon inte där, hon var borta.

- Mamma?

Jag kollade mig oroligt omkring, men hon fanns verkligen ingenstans.

Jag hörde stegen som jag hade hört tidigare utanför dörren. Jag hörde dem, men ingen människa var inom synhåll. Stegen kom så nära att de nu stod bredvid sängen. De slutade att gå och jag kände att någon inspekterade mig, noga. Det var inte förens då jag vaknade, vaknade från drömmen. Jag hade bara drömt, men ändå kändes drömmen så verklig att det lika gärna kunde varit på riktigt.

Stegen jag hade hört var egentligen Emmas steg. Hon tittade mig i ögonen och helt plötsligt började hon skratta.

- Vad skrattar du åt? frågade jag.

- Dig, du är så rolig när du sover. Du låtsades väl bara när du kallade Harry för mamma?

Hon skrattade ännu mer.

- Harry, är han här?
Jag vände mig om, och mycket riktigt satt Harry där, precis på samma plats som min mamma hade suttit och tittat på mig.

- Jag var och hämtade kaffe åt mig och Harry, here Harry, sa sedan Emma och räckte fram en plastkopp med kaffe till Harry.

- Thank you beautiful.

Efter en stund kom också Niall in i rummet. Vi satt och pratade och skrattade hela natten. Niall berättade också att han hade pratat med min pappa och sagt att han inte behövde komma eftersom det inte var något direkt allvarligt som hade hänt.

- Are you guys sure you not can move to London with us? frågade Niall och tittade på mig och Emma med sina små söta valpögon som man verkligen inte ville slita blicken ifrån.

- We're sorry, we just can't, we hope you understand. Our lifes are here and your lifes are there, sa Emma som svar och lät väldigt nedstämd.

- It's a shame, sa Harry och suckade lite lätt. And it's so sad that we have to go home today.

- Today? frågade jag fundersamt.

- The clock is actually 4 at night, sa Niall och visade klockan på sin arm.

Det slutade med att vi somnade alla fyra. Jag och Niall i sängen, och Harry och Emma på en soffa lite längre bort i rummet.

 

 ________________________________________________________________________________

Förlåt för det super ultra mega dåliga kapitlet, men jag hade liksom ingen direkt fantasi ikväll. Men jag lovar er, nästa kapitel kommer bli så mycket mer super mega ultra bättre!!! puuuuussss

 

 

 

Azum jag gillade kapitlet i alla fall!👍👍👍✌✌✌

Nu börjar jag mig faan störa på att du säger att det är ett dåligt kapitle!! Det är super,lita på dig själv!!!

Längtar till det super mega ultra bra kapitlet :DD