I want you - chapter 83 ♥
Tididgare
- So, what's the point? frågade jag tillslut.
- The point is that I'm still in love with that girl. And I'm sorry, but the girl isn't you.
Jag kunde verkligen inte tro mina öron. Jag ville inte bryta ut i tårar. Men vad gör man inte om killen som man älskar över allt annat säger att han är kär i någon annan.
Jag släppte blicken ifrån hans ögon och med tårar nerforsandes från mina varma kinder sprang jag därifrån. Nu var det inte Marcus som ville springa iväg från mig och hela världen, det var jag som ville springa iväg från hela världen och Marcus.___________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Solen började gå ner och man såg på killarna att de började bli trötta. Louis, Liam, Zayn, Harry och jag satt i mitt rum och kollade på American pie. Gemma och Marcus hade fortfarande inte kommit hem än efter att de varit borta i nästan över tre timmar. Vad gjorde de egentligen?
- Perhaps we shall go home to the hotel room now, it's late, sa plöstligt Liam när filmen var slut och alla instämde förutom Harry.
De skulle sova på hotellet lite längre bort i Partille inatt, och sedan skulle de åka hem dagen efter.
- I will stay here with Emma, if that's okey? sa Harry.
- Of course, sa Louis och blinkade med ena ögat mot oss.
Sedan gick de ut ur rummet och jag och Harry satt ensamma kvar i sängen. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och han vilade sina läppar mot mitt huvud.
- I'm sorry that I left you so quickly the last time, you had such a hard time, and I just left. I'm really sorry, I am never going to do that again, I promise, mumlade han sedan fram lite tyst.
- It's okey and thanks for coming, I think it means a lot to Alex, and me too of course. But I can't belive you left your tour, it's so important to you.
- But you and Alex are more important to us, we love you, and no one or nothing comes before you, sa han och kysste mig hjässan.
- We love you too, sa jag som svar och log för mig själv.
Vi pratade en lång stund, om killarnas galna fans, de konstiga intervjuerna och vad killarna skulle göra härnäst. Jag kände att jag bara ville höra Harry prata, höra hans röst röra sig fram och tillbaka i rummet och själv bara sitta tyst, jag älskade det.
- And now Niall and I wondering something, hörde jag Harry säga, och jag slöt mina ögon och nickade försiktigt med huvudet.
Men när han tillslut ställde frågan var det som om hela världen stannade upp. Jag öppnade ögonen snabbt och kramade ivrigt om Harry. Jag kysste honom hetsigt flera gånger på hans läppar tills det tillslut rusade in någon in i mitt rum. Tårarna forsade ner från personens kinder och den roliga stunden, var helt plötsligt över.
Nialls perspektiv
Jag var såklart väldigt nervös för att ställa den stora frågan. Vad skulle hon svara, ja eller nej?
Jag var såklart väldigt nervös för att ställa den stora frågan. Vad skulle hon svara, ja eller nej?
Jag ställde frågan inne i mitt huvud ett antal gånger innan jag faktiskt sa den på riktigt.
- Would you and Emma move to London with us?
Jag blev först lite osäker på Alexandras reaktion, men när hon sedan satte sig upp ur sängen och kramade om mig hårt, förstod jag att det var ett självklart ja.
- it would be awesome, we would never have to travel to each other, and we could always be together, sa hon och pressade hennes läppar hårt mot mina.
- Yes, sa jag. What can stop you?
Hon kollade sig omkring i rummet och plötsligt stannade hennes blick på en gammal tavla som hängde mitt på väggen. Tavlan visade en liten flicka som kramade om sin pappa. Hon kollade på tavlan länge.
- What's wrong? frågade jag till sist.
- My dad. He is never going to let me go.
- Talk to him, perhaps he understand, sa jag lugnt.
- And my school, what should I do with it?
- I don't know, you can start in London.
- No I can't Niall. I have plans after school. It's never going to happen, I can't move now, I really can't, sa Alexandra hysteriskt.
- Okey, I'm sorry, I should never asked.
- Yes, you should. I can come up with something, we can work it out, sa hon och reste sig genast upp från sängen.
Hon gick fram och tillbaka i rummet och jag började se att hennes ansikte blev blekare och blekare.
Hon gick fram och tillbaka i rummet och jag började se att hennes ansikte blev blekare och blekare.
- Alex, come here, sa jag.
- You may be able to move here or something.
Hon var nu helt krit vit i ansiktet och jag visste att det här inte skulle sluta bra.
- Alexandra, come here and sit down! sa jag allvarligt.
- No, you can't move here, you are fucking One Direction, sa hon och började gå snabbare runt på golvet.
- Alexandra! ropade jag och i den sekunden tappade hon balansen och föll ner på golvet.
Jag sprang genast fram till henne och bärde upp henne i mina bara armar. Jag lade snabbt ner henne på sängen och tryckte på den röda nödknappen.
Alexandras perspektiv
Antagligen var det hjärnskakningen som gjorde att jag bara ramlade ihop, men jag var inte hundra procent säker på det. Allt var som en stor mardröm, jag ville inte ligga här på sjukhuset yttligare i några dagar. Jag orkade inte att massor sjuksköterskor och läkare sprang hit och dit överallt och pip-ljuden från alla sorts apparater som stod på sidan av min säng. Det var för jobbigt. Jag ville bara till Niall, min Niall.
Jag öppnade ögonen. Allt var så ovanligt tyst. Apparaterna lät inte och inga människor var här. Det var så himla tyst och fridfullt. Men plötsligt hörde jag en röst, en röst jag inte hade hört på fjorton år. Jag vände på mig och såg att den personen som jag hade önskat att få se en gång till, bara en gång till satt där på en stol bredvid mig. Min mamma. Var inte min mamma död? Eller var jag också död?
Antagligen var det hjärnskakningen som gjorde att jag bara ramlade ihop, men jag var inte hundra procent säker på det. Allt var som en stor mardröm, jag ville inte ligga här på sjukhuset yttligare i några dagar. Jag orkade inte att massor sjuksköterskor och läkare sprang hit och dit överallt och pip-ljuden från alla sorts apparater som stod på sidan av min säng. Det var för jobbigt. Jag ville bara till Niall, min Niall.
Jag öppnade ögonen. Allt var så ovanligt tyst. Apparaterna lät inte och inga människor var här. Det var så himla tyst och fridfullt. Men plötsligt hörde jag en röst, en röst jag inte hade hört på fjorton år. Jag vände på mig och såg att den personen som jag hade önskat att få se en gång till, bara en gång till satt där på en stol bredvid mig. Min mamma. Var inte min mamma död? Eller var jag också död?
________________________________________________________________________________
Värdelöst kapitel I know... but I think it will be better the next time :) puuuusssar och kraaaamar
Kommentarer
Postat av: 🎀Sharon🎀
Ah maj god !!!!!!!!
Postat av: Anna
Det var super!!!!!!!! Allvarligt super!!!! Vill ha mer!!!
Postat av: Mirre
Kanon kapitel!! :-)
Trackback