I want you - chapter 81 ♥
Tidigare
Jag vaknade sedan igen av ett underligt ljud. Jag ville inte vakna, men jag kände att jag ändå var tvungen att öppna ögonen. Den här gången såg jag ännu suddigare och nu kunde jag bara se ett blont huvud sitta bredvid sängen. Det var en kille med blont kort hår och jag visste genast vem det var.
- Hej Marcus! Är det okej om jag blundar? sa jag och stängde ögonen igen.
Jag orkade verkligen inte hålla dem uppe.
- Marcus? I look like Marcus?
___________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Vi hade haft fullt upp hela veckan med spelningar, signeringar och intervjuer och det skulle hålla på yttligare i några dagar tills vi kunde få åka hem igen. Jag och grabbarna satt och väntade på en intervju som skulle hållas i någon timme när det plötsligt började vibrera i min mobil. Utan att jag ens kollade på mobilen tryckte jag snabbt på "svara".
Vi hade haft fullt upp hela veckan med spelningar, signeringar och intervjuer och det skulle hålla på yttligare i några dagar tills vi kunde få åka hem igen. Jag och grabbarna satt och väntade på en intervju som skulle hållas i någon timme när det plötsligt började vibrera i min mobil. Utan att jag ens kollade på mobilen tryckte jag snabbt på "svara".
- Hello, Niall here.
- Where are you guys? sa en förtvivlad röst i telefonen.
Jag drog bort telefonen från örat och kollade vem det var som ringde eftersom jag inte hade någon aning om vem det var innan.
- Oh, hi Emma! sa jag sedan och fortsatte:
- We are going on an interview about a few minutes.
Jag förstod egentligen inte varför Emma just skulle ringa till mig och inte till Harry, och varför inte det var Alexandra som ringde till mig. Hade det hänt något?
- We are going on an interview about a few minutes.
Jag förstod egentligen inte varför Emma just skulle ringa till mig och inte till Harry, och varför inte det var Alexandra som ringde till mig. Hade det hänt något?
- Alexandra just got hit by a car, sa Emma ännu mer förtvivlande.
Det slutade med att jag lade på luren, berättade allt för grabbarna och sedan satte oss på nästa plan hem till Sverige. Gemma hängde också med eftersom hon så gärna ville träffa Marcus igen.
Vi hade inte sagt något att vi skulle komma till varken Emma, Alexandra eller Marcus. Det skulle bli en liten överraskning att vi kom. Sedan stod vi där på flygplatsen, med några väskor och hade ingen aning om vart vi skulle.
- So what are we doing now? frågade Liam och kollade lite irriterat på mig eftersom det faktiskt var jag som hade övertalat alla att följa med.
- Maybe I remember the way to Emma's house. I was here the last week and yeah, you guys know that I have such a good sense of direction, sa Harry och log brett åt oss alla.
Louis började skratta och puttade lite lätt på Harrys axel.
- No, we don't know that. We might end up in Norway or something if you will show the way, sa han sedan och skakade på huvudet.
- Funny, Lou, funny. But a skiing vacation in Norway couldn't sit wrong, right?
- No Harry, it hasn't, but now we have to go to Alexandra, sa jag och alla nickade förstående mot mig.
Sedan begav vi oss ut från flygplatsen och tog närmaste taxi. Harry satte fram bredvid chauffören eftersom han visste lite mer än oss andra, medans jag, Louis och Zayn satte oss ner bakom honom och Gemma och Liam satte sig allra längst bak.
När vi lyckats komma fram till Emmas hus med taxin klev vi lite diskret ut ur bilen. Vi hade ju förstås ingen aning om vart sjukhuset låg och chauffören som körde taxin verkade lite konstig.
Alla stod lite halvt nervösa vid trapputgången och när Liam hade tryckt in plingklockan dröjde det en lång stund innan någon öppnade. Självklart var det inte Emma som öppnade, det var hennes pappa. Han stod och stirrade på oss i några sekunder utan att säga ett ord. Det slutade med att Louis sa:
När vi lyckats komma fram till Emmas hus med taxin klev vi lite diskret ut ur bilen. Vi hade ju förstås ingen aning om vart sjukhuset låg och chauffören som körde taxin verkade lite konstig.
Alla stod lite halvt nervösa vid trapputgången och när Liam hade tryckt in plingklockan dröjde det en lång stund innan någon öppnade. Självklart var det inte Emma som öppnade, det var hennes pappa. Han stod och stirrade på oss i några sekunder utan att säga ett ord. Det slutade med att Louis sa:
- Hello.
Emmas pappa nickade lite osäkert på huvudet.
- Emma, jag tror du har besök! ropade han sedan och nästan sprang in i huset igen.
Emmas perspektiv
Efter olyckan och efter begravningen som fick avbrytas åkte jag och Marcus hem till mig. Vi åt lite mat och bara pratade om allt mellan himmel och jord. Marcus pratade mest om Gemma och att han egentligen inte var kär i henne. Han lovade också mig att nästa gång de skulle träffas skulle han säga att hon inte var den rätta.
När vi satt där och pratade kom jag också på att det kanske var bäst att ringa till Niall och berätta vad som hade hänt, så jag tog snabbt upp mobilen och ringde.
När vi satt där och pratade kom jag också på att det kanske var bäst att ringa till Niall och berätta vad som hade hänt, så jag tog snabbt upp mobilen och ringde.
Sedan åkte jag och Marcus en sväng förbi sjukhuset för att kolla hur Alexandra mådde. Vi satt och pratade en stund, men efter ett tag såg man på henne att hon började bli ganska trött. Marcus och jag bestämde oss då för att lämna sjukhuset och gå hem åt varsit håll igen.
Jag slängde mig ner på sängen när jag kom in i mitt rum. Jag tog upp en tidning och granskade sidorna noga, en efter en. Jag märkte sedan hur otroligt trött jag blev och med tidningen hållandes i mina händer, somnade jag.
Jag vaknade inte förens jag kände en kall hand på min mage. Jag hoppade upp från sängen och fick se ett ansikte som jag trodde jag inte skulle få se på flera veckor.
- Harry! What are you doing here?
Jag kollade mig sedan omkring och såg att det inte bara var Harry som var inne i mitt rum. Zayn, Louis, Liam och Gemma hade också hittat sig en plats i rummet.
- Oh, hey guys. How long have you been in here?
- A couple of minutes, sa Zayn.
Alla måste alltså ha sett mig när jag sov. Pinsamt värre.
Jag blev såklart väldigt chockad när killarna och Gemma stod i mitt rum bara några timmar efter jag hade ringt dem. Jag kunde egentligen inte fatta att de hade åkt ifrån sin turné bara för att Alexandra hade varit med om en olycka.
Jag kom genast och tänka på att det faktiskt var någon som saknades bland gänget, nämligen Niall.
- Where is Niall? frågade jag sedan och tittade fundersamt på de alla.
- He went directly to Alexandra. He was very worried, sa Liam och kollade lite ledsamt mot mig.
Det kändes bra att Alexandra hade en sån bra kille som Niall. Han verkligen stöttade henne och struntade i sin karriär för henne. Det kallar jag en riktig pojkvän.
Efter en stunds pratande, kramande och pussandes, med Harry såklart, ropade någon plötsligt nerifrån. Jag vart först lite osäker på rösten, men sedan hörde jag, vem som hade ropat och vem som var påväg uppför trappan och in i mitt rum...
__________________________________________________________________________________________ Hallojsan! Sorry för det mycket usla kapitlet jag skrev.. men det är väldigt svårt att skriva just nu, eftersom man är helt död i huvudet. Men tack så himla mycket för att ni fortsätter läsa, ni är helt enkelt bäst!
Kommentarer
Postat av: Nathalie
Jättebra!
Läntar tills nästa del :D
Postat av: Nathalie
Jättebra!
Längtar tills nästa del :D
Postat av: Anna
Som jag säger en gång till så suger inte kapitlet som du säger det är assss bra!!!! Lita på dig själv,det är as bra!!!!
Trackback