oonedirectioon

I want you

I want you - chapter 95 ♥

 

Tidigare

Allt stannade till och det kändes som jag var i en helt ny värld.

Varför hade jag inte kommit på det förut? Varför hade jag inte kommit på att det inte var Niall jag ville ha. Det var inte han jag tänkte på varje gång vi kysstes. Det var någon helt annan och jag hade inte kommit på det förens nu. Jag drog bort svetten från min panna och lade mig ner på marken.

____________________________________________________________________________________________

 

 

Alexandras perspektiv
Sedan satt jag och Emma på flygplanet hem till Sverige igen. Emma låg med huvudet på min axel och grät i princip hela vägen hem.

När vi var framme vid flygplatsen sprang genast Emmas mamma fram till oss. Vi väntade på att våra väskor skulle rulla ut längs med rullbandet så att vi äntligen kunde få komma hem någon gång.

När vi hade hittat våra väskor gick vi raka spåret ut mot parkeringen.

- Just det, Marcus skjutsade mig hit, han sitter i bilen, sa Emmas mamma och jag stannade plötsligt till.

- Men vad är det Alexandra? frågade Emmas mamma oroligt.

Jag tänkte efter en stund innan jag svarade.

- Jag tror jag glömde... eh... mina tamponger på flygplanet, ljög jag fram.

Jag var inte beredd att träffa Marcus än. Visst, det var ju därför jag åkte hem, för att det var han jag ville vara med och inte Niall. Men jag hade mjukiskläder på mig, inget smink och mitt hår var helt ruffsigt efter att Emma hade legat och gråtit på min axel.

- Okej, sa Emmas mamma kort och Emma fick för första gången ett litet leende på läpparna.

Jag stod fortfarande kvar på samma plats och väntade på att Emmas mamma skulle säga något mer. Att vi till exempel kunde gå tillbaka och leta och att Marcus kunde åka hem igen, så kunde vi ta taxin.

- Vi svänger förbi ICA påvägen och köper ett paket, utbrast Emmas mamma tillslut och började gå mot utgången igen.

Jag började tveksamt gå efter och visste att jag inte hade något annat väl än att träffa Marcus nu.

- Hej, sa Emma till Marcus när vi precis hade satt oss i bilen.

Jag ville också säga hej, men jag  vågade helt enkelt inte. Jag hade ju inte pratat med honom på flera månader.

- Hej Alexandra, sa Marcus istället och jag hoppade kvickt till.

Emma kollade på mig med en konstig blick.

- Hallå, svarade jag Marcus.

Varför sa jag hallå? Det var ju inte direkt så att jag svarade i en telefon.

Sedan körde vi iväg.

Det var förstås mest Emma som hördes i bilen. Hon pratade hela tiden om Harry och försökte förklara vad han hade gjort och vilken hemsk pojkvän han hade varit. Jag själv satt mest tyst med blicken ut mot vägen. Ingen visste ju egentligen varför jag satt i bilen påväg hem. Emma visste knappt inte ens. Men jag visste inte riktigt om jag vågade säga att jag och Niall inte var tillsammans längre. Det gick så himla fort och alla skulle tycka jag var helt galen som gjorde slut med honom.

Eftersom Emma bodde närmast släppte Marcus av Emma och hennes mamma först för att slippa massa krångel och omvägar.

Sedan åkte jag och Marcus vidare hem till mig. Vi sa inte ett enda ord till varandra i bilen och det var inte riktigt så att man kunde säga att stämningen var på topp.

När vi äntligen var framme steg jag ut ur bilen det snabbaste jag kunde.

 - Tack för skjutsen, sa jag och stängde igen dörren.

Jag började gå mot husverandan.

- Alexandra! hörde jag någon ropa.

Jag vände mig om och såg att Marcus hade öppnat bilrutan.

- Du glömde dina väskor! ropade han.

Varför skulle det alltid hända mig.

Jag gick tillbaka, öppnade bagageluckan och lyfte ut mina väskor.

Jag började gå mot dörren igen.

- Alexandra! hörde jag Marcus ropa igen. Vad var det nu?

- När ska du åka hem igen?

Allt stannade upp. Skulle jag ta chansen och berätta för Marcus nu? Skulle jag berätta för honom att jag i stort sätt var kär i honom.

Jag tvekade en stund, men valde sedan att ge ett svar genom att rycka på axlarna lite lätt med ett litet hemligtsfullt leende på läpparna.

Jag vände mig sedan om igen och gick in i huset.

 

Emmas perspektiv
Mamma sprang och mötte mig och Alexandra på flygplatsen. Hon kramade om mig hårt och lite tårar började sakta rinna ner från hennes kinder.

- Jag är ledsen gumman, mumlade hon sedan fram.

Hon gav Alexandra en stor kram också innan hon återgick till mig med blicken.

- Det kommer att ordna sig, jag lovar.

 Sedan åkte vi hem från allt, Harry, London, flygplatsen. Det skulle bli skönt att bara få komma hem till familjen.

När mamma och jag precis kommit in innanför hallen mötte pappa mig med en stor kram.

- Hej gumman! Hur är det? sa pappa och kollade förtvivlat på mig.

- Jo, men det är okej.

 Jag och mamma började ta av oss jacka och skor och gick sedan in i köket för att se om pappa hade börjat med maten.

- Jag tänkte börja steka pannkakor. Låter det bra? utbrast pappa med ett stort leende på läpparna.

- Det låter bra, sa jag och försökte få fram ett leende.

Mamma och pappa började rota igenom skåp och lådor efter ingridienserna och de rätta redskapen. Men pappa stannande plötsligt upp och kollade med en ledsam blick på både mig och mamma.

 - Vi har inget socker, sa han och suckade lite lätt.

- Skit också! utbrast mamma. Jag som var så sugen på pannkakor.

Jag skickade en blick på köksklockan och såg att visaren började närma sig halv nio. Jag kollade ut ur fönstret och såg att solen började dra sig ner. 

- Jag går ner till ICA, sa jag sedan och började gå mot hallen igen.

- Men det ska inte du behöva göra gumman.

Mamma gick tätt efter och tog sin hand och smekte mig över kinden.

- Men det är lugnt mamma. Det är skönt med lite luft och dessutom kan jag köpa en tidning också.

Mamma ryckte på axlarna.

- Du gör som du vill.

Jag tog på mig mina skor igen och kilade ner till affären.

Det kändes så otroligt konstigt att vara hemma i göteborg igen. Folk stirrade på en och allt kändes bara fel. Jag kanske inte hörde hemma i Sverige trots allt, det kanske var i England jag skulle bo i.

På ICA letade jag genast rätt efter sockret och ett mjölkpaket mamma bad mig att ändå köpa på vägen.

- 26 kronor blir det då, sa killen i kassan och räckte fram sin hand när jag hade givit fram matvarorna.

Han stirrade på mig ovanligt länge medans jag rotade igenom plånboken efter pengar. Efter en stund drog han bort handen.

- Nämen hej, det är ju du! utbrast han och jag kollade genast bort med blicken från plånboken.

Jag stirrade på honom ett litet tag och visste inte rikigt vad jag skulle säga. Han visste väl antagligen att var Harrys flickvän, eller ja, rättare sagt ex-flickvän.

- Hejsan, svarade jag och lade fram en femtiolapp bredvid kassan.

- Kommer du inte ihåg mig? sa killen och gav mig en liten orolig blick.

Jag kollade djupt in i hans ögon och tänkte efter en lång stund vart jag hade sett honom förut.

- Men det är ju jag William, sa han efter ett tag och började skratta lite tyst.

När jag hörde namnet kom jag naturligtvis direkt på vem det var. Det var ju killen jag hade spillt kaffe på i London. Han kunde man ju inte glömma i första taget.

- Nu känner jag igen dig. Förlåt. Jag har haft så mycket att tänka på.

Han tog femtiolappen jag hade lagt fram och gav tillbaka en tjugolapp och fyra enkronor.

- Inte visste jag att du jobbade här, sa jag och kollade bak så att ingen annan stod och köade.

- Det var inte så längesedan jag fick jobb här heller, inte världens bästa kanske, men det duger för tillfället, sa William och ställde ner en "kassa stängd" skylt på rullbandet.

- Vad gör du här då? frågade han sedan.

- Det är lite komplicerat, svarade jag och tog upp matvarorna.

- Har det hänt något? sa han och kollade frågande på mig.

Han kollade på sin klocka på armen samtidigt som han började låsa kassaapparaten.

- Det kan man väl säga, sa jag och suckade till lite lätt.

- Vi stänger nu vilket betyder att jag slutar, sa William och tog sig ut från själva kassaområdet. Vi kanske ska gå någonstans och snacka? Och kanske ta en fika?

Jag fick verkligen en chock när William sa att vi skulle gå iväg någonstans och fika. Det var verkligen jättesnällt, men jag hade ju bara träffat honom en gång tidigare. Det skulle kännas lite konstigt.

- Det skulle vara jättetrevligt, men mamma och pappa väntar hemma, sa jag som svar och visade upp sockerpaketet.

- Det är lugnt. Vi tar det någon annan dag.

Jag gav William en lätt kram och gick ut från affären.

Efter någon minut när jag gick hem fick jag plötsligt ett sms. Jag hade ingen aning om att jag hade Williams nummer och jag kunde verkligen inte förstå att han skrev sms:et. Var det konstigt eller var det bara bra?

 

 

___________________________________________________________________________________________

 Hello there! Hur är det? Finally är detta sega kapitlet klart. Förlåt för att det tog så lång tid.

Hoppas det är bra med er i alla fall? Har ni också höstlov nu? Guuuud vad skönt! Men har dock fortfarande plugg, roligt va?

Love u guys!

 

 

Asså jag vill veta vad som händer med Niall och Harry!! Men som vanligt så var det bra!!!

Den här delen var Asbra!!!! ;)
Men nu om ditt svar till min kommentar på förra delen:
Haha älskar din humor, bor länge :) men annars blev jag otroligt glad över att du svarade och skrev så trevliga grejer! Jag var faktiskt sur över min storebrorsa men när jag läste ditt svar blev jag så varm inombords Asså ;) Men göteborg är en mysig stad. Eller jag är ju göteborgare så jag måste smöra om "min" stad :D
Lite synd att du helst inte skulle vilja lägga upp en bild, men jag förstår dig ;) hoppas du har en trevlig fortsatt dag (Gud vad vuxet det lät jag är ju bara 12 år)(snart tretton) lite onödig info<-----
Men nu vet du hur gammal jag är. Men ha det gött och lycka till med läxorna(?) haha aja hoppas du blev liite glad av min kommentar! Kraam!
Btw: DU ÄR BÄST!!!

Nej tyvärr :( men ska du? I så fall är jag AVIS som bara den!!
Kram!