I want you - chapter 59 ♥
Tidigare
Jag hade egentligen aldrig sagt något dumt till Hilda förut och det kändes skönt att bara få släppa ut ilskan över henne med bara några ord.
- Jävla idiot, fräste hon och tittade argt på mig. Hon vände sig sedan om och började gå.
- Jag skulle hälsa från Emma att du är en stor riktig jävla B-I-T-C-H! ropade jag efter henne och jag såg hur hon gick snabbare av arghet.
Jag log för mig själv och började gå hemåt jag med. Nu skulle det packas och jag var hur lycklig som helst. Jag var hur lycklig som helst tills jag kom hem och såg att min egna pappa satt och grät i fåtöljen.
____________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Jag sprang genast fram till pappa som bara satt där och grät. Jag hade aldrig sett honom gråta förut och jag ville så gärna veta varför.
- Men pappa, varför gråter du? frågade jag och satte mig ner i fåtöljen bredvid honom.
Han slutade att gråta och torkade bort tårarna.
- För allt och inget, sa han tyst och tittade ner på tavlan som gått sönder.
Jag ville inte verka jobbig men jag var tvungen att veta vad han hade på hjärtat. Sedan mamma dog så har det varit en tuff tid för både pappa och mig och vissa dagar har varit svårare än andra, men det har också gjort att pappa och jag kommit närmare varandra.
- Snälla säg pappa, jag kanske kan hjälpa dig på något sätt?
- Nej, det kan du verkligen inte göra gumman. Du behöver inte tänka på mig, jag ordnar det här själv, sa han och reste sig upp från fåtöljen.
- Gå och packa istället, du ska ju åka till London imorgon, ropade han sedan efter sig när han gick med snabba steg ut till köket.
Jag ryckte på axlarna och gick upp på mitt rum.
Marcus perspektiv
Emma, Alexandra och jag åkte tidigt på morgonen till flygplatsen, vi fick vänta någon timme innan vi kunde stiga på planet och sedan var vi påväg. Flygresan till London hade aldrig gått så fort som den här gången, när man är förväntansfull så brukar ju tiden gå så sjukt långsamt men nu var det helt tvärtom.
Vi hade suttit på planet, pratat och skrattat, och innan jag visste ordet av det så var vi framme i London. Vi skyndade oss att hämta ut våra väskor för Emma ville inte förlora en enda sekund med Harry. Hon sökte hetsigt med blicken efter grabbarna och när hon tillslut hittat dem så släppte hon alla sina väskor och mötte Harry springandes. Emma och Harry stod där ett tag och bara höll på med varandra så de andra grabbarna kom fram till oss och hälsade.
Jag tyckte jättesynd om Alexandra för Niall ignorerade henne helt och hållet och när hon skulle krama om honom så gick han snabbt ur hennes famn och det enda han sa var ''hej''. Även fast det var bra för mig så hatade jag att se Alexandra så bortstött och ledsen. Fast hon visade inte att hon var ledsen men jag visste ändå, på något sätt att hennes hjärta var krossat.
Alexandras perspektiv
När vi hade klivit av planet, hämtat ut våra väskor och hälsat på killarna kände jag någon slags glädje i mig. Jag var så otroligt glad att vi äntligen var här igen. Jag hade kramat om Niall men han verkade inte direkt bry sig. Han drog sig ur och gick bara därifrån.
- Niall, wait! ropade jag efter honom och tog tag i hans axel.
- What?! sa han och vände sig om. Han tittade irriterat på mig och jag visste att han bara ville vända sig om igen och gå.
- Can you just let me explain everything?
- Why? I'm done with you Alex, I know who you really are, so it does not matter how much you explain, sa han och precis när han skulle vända sig om igen greppade jag tag i hans arm.
- Yes it does, come here! sa jag bestämt.
Jag drog med honom en liten bit bort från allt och alla.
- I know you're upset and you have so right to be that, but I just want you to know that it was not me who wrote, sa jag sedan och tittade allvarligt på honom.
- Okey, but I don't care, sa han och vände upp sin blick i taket.
- I have no idea what was in the message, but you should know that I would never write so to you, never.
Jag tänkte efter en stund och tog två djupa andetag innan jag sa det.
- Because I love you.
Han vände ner sin blick från taket igen och tittade in i mina ögon istället. För ett ögonblick trodde jag att jag hade lyckats övertyga honom om att det faktiskt inte var jag som skrev meddelandet.
- I loved you, but not anymore, sa han och gick ifrån mig.
Jag förstod sedan att det skulle bli svårt. Niall var tydligen svårfångad. Jag var tvungen att bevisa för honom att jag faktiskt älskade honom och att jag egentligen ville att det skulle vara han och jag, men frågan var hur?
Harrys perspektiv
Jag satt och skakade hela bilfärden till flygplatsen. Jag skulle behöva prata med Emma om det jag hade gjort. Jag ville bara spola tillbaka tiden och inte gjort det jag gjorde. Det var så hemskt och jag såg verkligen inte fram emot att berätta sanningen för Emma.
När vi kom fram till flygplatsen tog det inte lång tid innan en springandes Emma kom emot mig. Hon kastade sig rakt i min famn och jag bara kände hur värmen spreds inom mig. Man såg hur glad och lycklig hon var, och jag ville inget annat än att vara glad och lycklig jag med. Men jag var för nervös för att ens le.
- Hey my cutie, sa hon och kysste mig.
- Hey baby, svarade jag och jag verkligen kände hur mina ben skakade. Det var som om jag skulle ramla ihop, i vilken sekund som helst.
- Why are you shaking? frågade hon sedan och tittade oroligt på mig.
- Do you remember that I said that I had an important thing to say to you when you came here.
- Yeah, I remember that? sa hon och tittade frågande på mig.
Jag ville bara springa därifrån och inte behöva säga det till Emma, att jag hade varit otrogen.
- When you left London last week..., sa jag och svetten bara rann nedför min panna. Jag kom genast på att jag inte kunde säga det. Jag ville inte förstöra det vi hade, för jag visste ju inte hur hon skulle ta det.
- Yes? sa hon och smekte min kind.
Jag tittade djupt in i hennes vackra blåa ögon.
- ... I missed you like hell, sa jag och gav hennes läppar en mjuk kyss.
_____________________________________________________________________________________________
Hej och puss på er !
Alexandras perspektiv
När vi hade klivit av planet, hämtat ut våra väskor och hälsat på killarna kände jag någon slags glädje i mig. Jag var så otroligt glad att vi äntligen var här igen. Jag hade kramat om Niall men han verkade inte direkt bry sig. Han drog sig ur och gick bara därifrån.
- Niall, wait! ropade jag efter honom och tog tag i hans axel.
- What?! sa han och vände sig om. Han tittade irriterat på mig och jag visste att han bara ville vända sig om igen och gå.
- Can you just let me explain everything?
- Why? I'm done with you Alex, I know who you really are, so it does not matter how much you explain, sa han och precis när han skulle vända sig om igen greppade jag tag i hans arm.
- Yes it does, come here! sa jag bestämt.
Jag drog med honom en liten bit bort från allt och alla.
- I know you're upset and you have so right to be that, but I just want you to know that it was not me who wrote, sa jag sedan och tittade allvarligt på honom.
- Okey, but I don't care, sa han och vände upp sin blick i taket.
- I have no idea what was in the message, but you should know that I would never write so to you, never.
Jag tänkte efter en stund och tog två djupa andetag innan jag sa det.
- Because I love you.
Han vände ner sin blick från taket igen och tittade in i mina ögon istället. För ett ögonblick trodde jag att jag hade lyckats övertyga honom om att det faktiskt inte var jag som skrev meddelandet.
- I loved you, but not anymore, sa han och gick ifrån mig.
Jag förstod sedan att det skulle bli svårt. Niall var tydligen svårfångad. Jag var tvungen att bevisa för honom att jag faktiskt älskade honom och att jag egentligen ville att det skulle vara han och jag, men frågan var hur?
Harrys perspektiv
Jag satt och skakade hela bilfärden till flygplatsen. Jag skulle behöva prata med Emma om det jag hade gjort. Jag ville bara spola tillbaka tiden och inte gjort det jag gjorde. Det var så hemskt och jag såg verkligen inte fram emot att berätta sanningen för Emma.
När vi kom fram till flygplatsen tog det inte lång tid innan en springandes Emma kom emot mig. Hon kastade sig rakt i min famn och jag bara kände hur värmen spreds inom mig. Man såg hur glad och lycklig hon var, och jag ville inget annat än att vara glad och lycklig jag med. Men jag var för nervös för att ens le.
- Hey my cutie, sa hon och kysste mig.
- Hey baby, svarade jag och jag verkligen kände hur mina ben skakade. Det var som om jag skulle ramla ihop, i vilken sekund som helst.
- Why are you shaking? frågade hon sedan och tittade oroligt på mig.
- Do you remember that I said that I had an important thing to say to you when you came here.
- Yeah, I remember that? sa hon och tittade frågande på mig.
Jag ville bara springa därifrån och inte behöva säga det till Emma, att jag hade varit otrogen.
- When you left London last week..., sa jag och svetten bara rann nedför min panna. Jag kom genast på att jag inte kunde säga det. Jag ville inte förstöra det vi hade, för jag visste ju inte hur hon skulle ta det.
- Yes? sa hon och smekte min kind.
Jag tittade djupt in i hennes vackra blåa ögon.
- ... I missed you like hell, sa jag och gav hennes läppar en mjuk kyss.
_____________________________________________________________________________________________
Hej och puss på er !
Kommentarer
Postat av: Anonym
bästa novellen någonsin! :)
Postat av: Anonym
GRYM NOVELL! När kommer nästa kapitell? :D
Postat av: Sharon
Super bra!
Trackback