I want you - chapter 57 ♥
Tidigare
Plötsligt vibrerade min mobil. Jag tog sakta upp den och såg att det var Emma som ringde. Jag ville varken svara eller prata med henne. Hon var arg på mig utan anledning och hon kunde inte tro att hon bara kunde förlåta mig så lätt.
Helt omedvetet tryckte jag på "svara" efter att hon hade ringt ett antal gånger, och i den stunden hade jag aldrig mått bättre än såhär...
__________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Mina tårar kunde inte sluta rinna, allt var som en stor mardröm. Jag slog in Alexandras nummer yttligare ett par gånger och oväntat hörde jag en röst i telefonen.
- Hej, sa Alexandra och jag verkligen njöt av att bara höra hennes röst.
Jag kunde inte prata eftersom jag snyftade så mycket.
- Vad har hänt? frågade Alexandra efter ett tag när hon troligtvist hade märkt att jag var ledsen och grät.
- Jag är ledsen för allt jag har gjort Alex, snyftade jag fram.
Det blev tyst och jag visste att hon inte skulle börja prata tills jag sa något vettigare än ett bara förlåt.
- Jag tror vi har missförstått varandra om allting och jag behöver verkligen dig nu Alexandra, nu!
Tystnaden fortsatte och jag ville inte inget annat än att skrika "Säg något då för fan".
Plötsligt hörde jag tre pip och Alexandra hade lagt på luren. Jag ville bara skrika och slänga mig i väggen. Allt hade gått åt helvete och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Hur skulle det egentligen bli med London när inte ens Alexandra ville prata med mig?
Jag reste mig upp från sängen och gick fram till mitt stora fönster. Nyss var det skinande sol ute men nu hade det börjat regna och åska. Kunde den här dagen bli sämre?
Plötsligt när jag stod där och tittade ut såg jag att någon sprang på trottoaren nedanför, mot vårat hus. Efter ett tag när jag hade sett vem det egentligen var lyste hela jag upp i ett stort leende. Jag sprang ifrån fönstret, nedför trappan och ut genom ytterdörren. Alexandra hade sprungit snabbt men nu sprang hon ännu snabbare. Regnet piskade i ansiktet och snart stod vi där och kramade varandra.
- Förlåt, sa jag och torkade mig med handen i ögonen.
- Det är skit samma Emma! För vet du vad, du är den bästa vännen man någonsin kan ha, sa Alexandra och log mot mig.
Jag log tillbaka och gav henne yttligare en kram.
- Kom, vi går in, sa jag sedan och skrattade.
Alexandras perspektiv
Jag tog av mig mina solglasögon och la ifrån mig mobilen. Okej, för några minuter sedan hade jag intalat mig själv att aldrig mer bli vän med Emma igen, men jag kunde verkligen inte motstå. Motstå att springa hem till henne och säga förlåt. Jag visste egentligen inte om det var jag som hade gjort fel eller om det var hon, men det spelade ingen roll, vi kunde inte hålla på såhär hela livet ut i alla fall.
Jag reste mig snabbt upp från solstolen och sprang ut från balkongen, ner i köket och ut från huset.
När jag sprang där på vägen genom husen i Angered började det plötsligt att regna. Jag hade precis legat och solat med en drink i handen men nu hade himlen blivit grå och regnet bara forsade ner.
Jag såg att hon var ledsen och det värsta jag visste var när någon just var ledsen. Det hade hänt något och jag ville veta vad. Jag sprang fram och kramade om henne. Hon snyftade och grät och jag kunde inte stå emot att göra samma sak.
- Kom, vi går in, sa hon efter ett tag och vi gick in i hennes hus.
Vi satt och pratade om allt. Om festen, om att Emmas mamma hade blivit arg på henne och Emmas panik inför London och Harry.
- Förlåt att jag blev så arg förut, jag menar, du skulle ju inte behöva komma till sjukhuset, sa plötsligt Emma och jag tittade på henne med en frågande blick. Vad menade hon med sjukhuset?
- Vadå vilket sjukhus, när var du där? frågade jag sedan fundersamt.
- Jo, men du vet när Maja fick ett till anfall och... Vänta vadå visste du inte det?
- Naej, men gud när hände det? Varför sa du inget?! sa jag oroligt.
- Men jag sa ju... Eller vänta... Jag bad Hilda säga det till dig. Sa hon inget?
Jag suckade och tog händerna för ansiktet.
- Vilken bitch, sa Emma sedan. Det var ju fan hon som gjorde så att vi började bråka, fortsatte hon och började att gnissla sina tänder av ilska.
Vi satt helt tysta en stund men plötsligt började Emma skratta.
- Tänk att jag kunde gå på det? Hur lättlurad är jag inte? sa hon sedan och log mot mig.
Det var hur skönt som helst att prata med Emma. Det kändes bra att vi hade rett ut allt. Vi bestämde oss för att aldrig bråka igen, inte på ett tag i alla fall och jag hoppas verkligen att Emma förstår vilken bitch Hilda egentligen är.
__________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Mina tårar kunde inte sluta rinna, allt var som en stor mardröm. Jag slog in Alexandras nummer yttligare ett par gånger och oväntat hörde jag en röst i telefonen.
- Hej, sa Alexandra och jag verkligen njöt av att bara höra hennes röst.
Jag kunde inte prata eftersom jag snyftade så mycket.
- Vad har hänt? frågade Alexandra efter ett tag när hon troligtvist hade märkt att jag var ledsen och grät.
- Jag är ledsen för allt jag har gjort Alex, snyftade jag fram.
Det blev tyst och jag visste att hon inte skulle börja prata tills jag sa något vettigare än ett bara förlåt.
- Jag tror vi har missförstått varandra om allting och jag behöver verkligen dig nu Alexandra, nu!
Tystnaden fortsatte och jag ville inte inget annat än att skrika "Säg något då för fan".
Plötsligt hörde jag tre pip och Alexandra hade lagt på luren. Jag ville bara skrika och slänga mig i väggen. Allt hade gått åt helvete och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Hur skulle det egentligen bli med London när inte ens Alexandra ville prata med mig?
Jag reste mig upp från sängen och gick fram till mitt stora fönster. Nyss var det skinande sol ute men nu hade det börjat regna och åska. Kunde den här dagen bli sämre?
Plötsligt när jag stod där och tittade ut såg jag att någon sprang på trottoaren nedanför, mot vårat hus. Efter ett tag när jag hade sett vem det egentligen var lyste hela jag upp i ett stort leende. Jag sprang ifrån fönstret, nedför trappan och ut genom ytterdörren. Alexandra hade sprungit snabbt men nu sprang hon ännu snabbare. Regnet piskade i ansiktet och snart stod vi där och kramade varandra.
- Förlåt, sa jag och torkade mig med handen i ögonen.
- Det är skit samma Emma! För vet du vad, du är den bästa vännen man någonsin kan ha, sa Alexandra och log mot mig.
Jag log tillbaka och gav henne yttligare en kram.
- Kom, vi går in, sa jag sedan och skrattade.
Alexandras perspektiv
Jag tog av mig mina solglasögon och la ifrån mig mobilen. Okej, för några minuter sedan hade jag intalat mig själv att aldrig mer bli vän med Emma igen, men jag kunde verkligen inte motstå. Motstå att springa hem till henne och säga förlåt. Jag visste egentligen inte om det var jag som hade gjort fel eller om det var hon, men det spelade ingen roll, vi kunde inte hålla på såhär hela livet ut i alla fall.
Jag reste mig snabbt upp från solstolen och sprang ut från balkongen, ner i köket och ut från huset.
När jag sprang där på vägen genom husen i Angered började det plötsligt att regna. Jag hade precis legat och solat med en drink i handen men nu hade himlen blivit grå och regnet bara forsade ner.
Jag såg att hon var ledsen och det värsta jag visste var när någon just var ledsen. Det hade hänt något och jag ville veta vad. Jag sprang fram och kramade om henne. Hon snyftade och grät och jag kunde inte stå emot att göra samma sak.
- Kom, vi går in, sa hon efter ett tag och vi gick in i hennes hus.
Vi satt och pratade om allt. Om festen, om att Emmas mamma hade blivit arg på henne och Emmas panik inför London och Harry.
- Förlåt att jag blev så arg förut, jag menar, du skulle ju inte behöva komma till sjukhuset, sa plötsligt Emma och jag tittade på henne med en frågande blick. Vad menade hon med sjukhuset?
- Vadå vilket sjukhus, när var du där? frågade jag sedan fundersamt.
- Jo, men du vet när Maja fick ett till anfall och... Vänta vadå visste du inte det?
- Naej, men gud när hände det? Varför sa du inget?! sa jag oroligt.
- Men jag sa ju... Eller vänta... Jag bad Hilda säga det till dig. Sa hon inget?
Jag suckade och tog händerna för ansiktet.
- Vilken bitch, sa Emma sedan. Det var ju fan hon som gjorde så att vi började bråka, fortsatte hon och började att gnissla sina tänder av ilska.
Vi satt helt tysta en stund men plötsligt började Emma skratta.
- Tänk att jag kunde gå på det? Hur lättlurad är jag inte? sa hon sedan och log mot mig.
Det var hur skönt som helst att prata med Emma. Det kändes bra att vi hade rett ut allt. Vi bestämde oss för att aldrig bråka igen, inte på ett tag i alla fall och jag hoppas verkligen att Emma förstår vilken bitch Hilda egentligen är.
Timmarna gick otroligt snabbt och innan jag visste ordet av det så började det mörkna ute. Jag tog upp min mobil ur fickan och slog in numret till pappa, han undrade säkert vart jag hade tagit vägen. Precis innan jag hann trycka på ''ring'' så sa Emma snabbt:
- Du kan sova hos mig ikväll, om du vill alltså.
Jag nickade och log på samma gång sedan ringde jag pappa och sa att jag sov över hos Emma. Efter att jag lagt på luren till min pappa så fortsatte vi att prata på, jag berättade om problemen mellan Niall och mig och jag kände hur mycket jag längtade efter honom och hur gärna jag just nu ville förklara hur allt verkligen låg tilll, men snart är ju dagen här. Det slutade med att vi båda, sent in på natten, somnade av trötthet.
______________________________________________________________________________________________
Hej på er! Förlåt för att det inte blev något kapitel igår, men vi alla hade mkt o göra och man blir ju oftast ganska trött efter skolan, men det vet ju ni redan om! Det här kapitlet blev inte som jag hade tänkt mej, men det blir nya tag imorrn antagligen. kramar! :)
Kommentarer
Postat av: emma
jättebra!
Postat av: Anonym
när kommer nästa kapitel?
Trackback