oonedirectioon

Tidigare
Efter att ha fått tillbaka det smset som jag väntat på så smög jag försiktigt ner för trappan och hela tiden höll jag ögonen på vart Hilda var. Det såg förjävligt ut i hela huset, jag stannade plötsligt upp när jag funnit det som hade smällt i golvet, det var en tavla som visade min, mamma och pappas händer. Jag ville så gärna ta upp bilden och lägga den på en trygg plats men då skulle kanske hela planen bli förstörd...
_______________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Det hade gått yttligare tre dagar på sommarlovet, tre! Och de dagarna hade jag bara varit med Hilda. Vi hade blivit som bästa vänner och vi kunde berätta allt för varandra. Jag förstod inte vad Alexandra höll på med egentligen. Varför brydde hon inte sig inte om mig när jag hade det som värst?
Jag låg på min säng och lyssnade på musik i min högtalare när jag plötsligt hörde att mobilen ringde. Jag hoppade snabbt upp ur sängen och sprang fram till min mobil som satt i högatalaren. Alexandra, varför skulle Alexandra ringa? Vi hade inte pratat på en halv vecka och sen ringer hon nu. Jag tvekade lite innan jag tryckte på "svara".
- Hej, mumlade jag fram.
- Tjena Emma, det är jag Hilda!
Jag blev lite chockad först. Varför ringde Hilda ifrån Alexandras mobil?
- Men hej Hilda, sa jag lite gladare.
- Jo, asså jag vet att du och Alex inte har snackat med varandra på ett tag, men vi tänkte ha en fest ikväll, alltså jag och Alexandra, eller mest jag då, sa Hilda snabbt.
Nu blev jag ännu mer chockad och jag visste verkligen inte vad jag skulle säga.
- Jaha, sa jag lite osäkert tillslut.
- Så jag undrade om du ville komma och hjälpa till? frågade hon.
- Okej visst, fick jag fram. Vare sig jag ville eller inte var det kanske bra att hjälpa Hilda. Hon hade ju trots allt hjälpt mig när jag inte mådde så bra.
Vi hade fixat allt och snart skulle alla komma. Jag hade inte sett ett knyst av Alexandra, men det var väl lika bra det. Sedan kom alla och festen var igång. Då och då kom det fram massa desperata tjejer och frågade mig om jag och Harry var tillsammans. Och varje gång någon frågade mig fylldes mina ögon med saltvatten. Jag saknade honom så otroligt mycket och bara tanken på att jag skulle få träffa honom snart gjorde mig så lycklig.
- Hur är det tjejen? frågade Hilda när jag stod i min egen lilla värld med en burk cider i ena handen.
- Det är bra, lite jobbigt när alla frågar om Harry bara, sa jag och log mot Hilda.
Hon kramade om mig och jag märkte redan att hon hade blivit allt mer och mer berusad.
- Det ordnar sig, jag ska ju följa med till London. Det kommer bli bäst, ropade Hilda hur högt som helst och sedan gick hon sin väg.
Jag stod ensam kvar och hade hur tråkigt som helst. Jag ville egentligen att Alexandra skulle vara här men samtidigt ändå inte. Vi var nästan inte ens vänner längre och jag blev bara arg av att tänka på henne.

Marcus perspektiv
Jag satt och åt när det plötsligt plingade till i min mobil. Jag tog snabbt upp mobilen ur fickan och läste sms:et jag hade fått från Alexandra. "Jag kommer till dig om 10 minuter" Glädje spreds inom mig och jag kunde inget göra något annat än att vara glad.
Jag reste mig upp från köksbordet och mamma, pappa och brorsan tittade oroligt på mig.
- Det var värst vad du åt snabbt då, sa sedan mamma och utan något svar sprang jag raka vägen upp till mitt rum.
Som det det stod i sms:et var Alexandra hos mig inom 10 minuter. Hon nästan sprang in i mitt rum.
- Hej Marcus! sa hon och visade upp en rad vita tänder. Hon sprang fram till mig och gav mig en stor varm kram.
- Hej, sa jag tillbaka.
Hon satte sig ner på min säng och jag satte mig ner bredvid henne.
- Okej, såhär är det, du måste hjälpa mig med en sak, sa hon plötsligt och tittade allvarligt på mig.
- Vadå?
- Jag har varit hos dig hela dagen och hela kvällen. Jag vet inte om vad som föregår hemma hos mig nu, jag har ingen aning.
Jag förstod ingenting, vad menade hon egentligen?
- Va? sa jag.
- Okej, det är fest hemma hos mig nu, Hilda har bjudit dit massa folk och jag kommer få skit för det imorgon. Kan du försvara mig och säga att jag har varit här hela kvällen?
Nu förstod jag precis vad hon menade. Jag började att skratta.
- Verkligen? sa jag och log mot henne.
Hon nickade bara på huvudet och gav mig yttligare ett stort leende

Alexandras perspektiv
Jag vaknade nästa dag av att det ringde i mobilen. Jag hade sovit i Marcus soffa den natten och vart Marcus var hade jag ingen aning om. Jag sträckte mig efter mobilen som låg på bordet bredvid soffan.
- Hallå, sa jag lite tröttsamt.
- Du kommer hem genast! hörde jag pappa skrika i luren, tydligen hade han kommit hem.
Jag lade på och log för mig själv. Sedan smög jag ut från rummet jag sov i och försökte hetsigt leta upp Marucs i huset. Jag hittade honom sovandes i sin säng så jag bestämde mig bara för att gå fram och klappa honom försiktigt på huvudet istället för att väcka honom. Men plötsligt när jag skulle gå ut ur hans rum hörde jag en röst.
- Jag följer med, sa Marcus och reste sig upp från sängen. Jag ryckte på axlarna och väntade på honom vid dörröppningen medan han tog på sig sina kläder. Sedan sprang vi ut ur huset och trampade iväg på våra cyklar.
När vi kom in i mitt hus stod redan pappa, Catarina och Hilda på rad, alla med armarna i kors.
- Oj, vad det ser ut här, sa jag lite spydigt och tittade mig runt omkring.
- Ja, och varför ser det ut såhär då Alexandra? sa pappa och tittade allvarligt på mig, som om det var jag som hade gjort allt.
- Men varför kollar ni på mig? Det är ju inte direkt jag som har stökat till?
- Vem var det då då? frågade pappa.
Jag log ondskefullt och pekade på Hilda som stod där helt oskyldig.
- Hilda? Min dotter skulle aldrig göra något sådant! utbrast Catarina som inte hade sagt ett enda ord sen Marcus och jag kom dit.
- Verkligen, det var ju synd, för jag tror faktiskt att det är hon som har stökat till och har haft värsta festen här, sa jag och log mot Catarina.
Hilda stod och skakade på huvudet.
- Men det var ju din fest, du var ju här och jag hjälpte bara till eftersom du sa att jag skulle komma hit, sa sedan Hilda upprört och stampade med sin ena fot av nervositet.
- Faktiskt, så har Alex varit med mig igår, hon satte inte ens sin fot i närheten av det här huset efter 4 på dagen. Hur skulle hon kunnat ha gjort det här? sa Marcus och tittade frågande på både pappa, Catarina och Hilda.
- Precis, instämde jag och log mot Marcus. Jag visste att jag kunde lita på honom.
Pappa vände sig om och sprang fram till glassplittert som låg på golvet. Han tog upp bilden av våra händer och höll den framför sina ögon.
- Den där resan till London, den är som bortblåst för dig, sa pappa och en tår föll nerför hans kind.
Jag tittade oroligt på honom. Hade inte min plan funkat, fick inte jag följa med till London?
- Hilda, tillade han och gick sin väg.
Jag andades ut. Jag hade fixat det och nu skulle jag få åka till London utan att Hilda följde med. Och jag fick inte glömma Marcus, han hade hjälpt och stöttat mig. Och nu fanns det bara ett problem kvar, Emma.


_____________________________________________________________________________________________
Hej fina ni! Gud, så skönt det är med helg. Men dock har jag pluggat hela lördagen så jag får ursäkta om det blev ett dåligt kapitel, för jag liksom stressade mig igenom det! Puss och kram!