I want you - chapter 56 ♥
Tidigare
- Den där resan till London, den är som bortblåst för dig, sa pappa och en tår föll nerför hans kind.
Jag tittade oroligt på honom. Hade inte min plan funkat, fick inte jag följa med till London?- Hilda, tillade han och gick sin väg.
Jag andades ut. Jag hade fixat det och nu skulle jag få åka till London utan att Hilda följde med. Och jag fick inte glömma Marcus, han hade hjälpt och stöttat mig. Och nu fanns det bara ett problem kvar, Emma.
__________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
Jag log för mig själv. Det kändes skönt att veta att man kunde få hjälpa till. Jag menar, Alexandra behövde mig mer än något annat just då. Om inte jag hade sagt något till Alexandras pappa kanske han inte hade trott på henne, och då kanske inte hon skulle få följt med till London.
- Varför ler du? frågade Alexandra och skrattade.
- Jag vet inte, jag är bara glad att jag har en sån bra vän som du, sa jag och Alexandra reste sig upp från solstolen och gick fram och satte sig över mig. Hon kramade om mig hårt och jag ryste i hela kroppen.
- Jag är glad att jag har en sån bra vän som du också Marcus, sa hon sedan och log mot mig. Varför var hon så jävla fin och underbar?
Emmas perspektiv
Jag vaknade bara sådär. Jag öppnade mina ögon och såg att jag var i Alexandras hus, i Alexandras soffa. Jag reste mig hastigt upp från soffan och gnuggade mig själv i ögonen. Vad hade hänt igår egentligen? Antagligen hade jag väl druckit för mycket och bara somnat här i soffan.
Plöstligt såg jag att det låg någon på mattan nedanför mina fötter. Jag gnuggade mig i ögonen yttligare än gång eftersom jag inte var säker på vem det var.
- Hilda, vakna, sa jag och satte mig ner på huk bredvid henne när jag var helt hundra procent säker på att det var Hilda som låg där raklång på mattan.
- Va? sa hon och tittade sakta upp mot mig.
- Vi är i Alexandras hus, sa jag förtvivlat och skakade på henne.
- Det vet jag väl, sa hon och reste sig upp från golvet.
Plötsligt hörde vi en smäll, en smäll som tycks komma från en bildörr när den stängs. Hilda och jag tittade samtidigt på varandra med en blick som sa "Oh my god. vad ska vi göra nu?".
Vi gick tröttsamt upp på fötterna och sprang iväg och gömde oss bakom soffan.
- Ta bakvägen, viskade Hilda och pekade mot en dörr lite längre bort.
Jag nickade med huvudet och smög iväg på tå ut ur bakdörren. Innan jag stängde dörren hörde jag att Alexandras pappa skrek av ilska. Han hade antagligen kommit in i huset och sett röran vi hade orsakat.
Jag gick med långsamma steg hem. Jag mådde varken bra eller dåligt. Och undra hur mycket skäll Hilda och Alexandra skulle få egentligen. Fast det vore ju orättvist om Alexandra fick skit, hon hade ju faktiskt inte gjort någonting. Om jag tänkte efter så hade jag i över huvudtaget inte sett henne på hela kvällen.
När jag kom in mitt hus möttes jag av en ond blick i hallen.
- Vart fan har du varit?! frågade mamma.
- Men jag sa ju att jag sov hos Hilda inatt, försökte jag ljuga fram.
- Men varför har du då varken skor eller jacka på dig och varför är ditt hår ruffsigt och sminket utsmetat i hela ansiktet?
- Jag vet inte..., sa jag och tittade ner i golvet.
- Jag vet att du är inte är nykter Emma, du har druckit alkohol och festat hela natten, sa mamma och hennes kinder blev röda av ilska.
- Men nej, sa jag irriterande.
- Jo, ljug inte för mig Emma.
- Men håll käften mamma, kan du inte bara låta mig vara för en gångs skull?! ropade jag och gick förbi henne med tunga steg.
- Du säger inte så där till mig, gå upp på ditt rum nu och va där tills du har lugnat ner dig.
Jag gjorde som hon sa även fast jag inte ville. Jag ville inte följa hennes order. Jag gick upp till mitt rum och la mig ner på mig säng. Mina tårar slutade inte att rinna nedför kinderna och snart var det en stor blöt fläck på huvudkudden. Efter en stund tittade jag på min mobil. En bild på Harry kom upp på skärmen och jag ville inte något annat än att träffa honom nu. Jag saknade honom så otroligt mycket.
Jag kom genast att tänka på London, London och Alexandra. Jag hade inte pratat med Alexandra på jättelänge och jag kände att hon var den enda man kunde prata med i såna här lägen. Även fast vi bråkade insåg jag att vi alltid skulle vara vänner, ovansett.
Jag slog in hennes nummer i mobilen och tryckte på "ring".
Jag tvekade inte en sekund. Men tydligen gjorde hon det. Jag ringde ett femtal gånger men hon svarade inte. Jag försökte intala mig själv att hon kanske inte hade mobilen i närheten eller att hon helt enkelt kanske var upptagen.
Alexandras perspektiv
Jag längtade så jävla mycket till London. Jag visste att Niall var arg på mig men att bara få förklara hur allt egentligen var skulle bli så himla härligt. Och nu när inte Hilda ska följa med heller, det skulle bli bäst! Frågan är bara vad Emma kommer att säga. Men hon får göra som hon vill, vara kompis med en falsk vän som Hilda eller helt enkelt vara ensam. Jag skulle aldrig vara vän med henne mer i alla fall.
Marcus och jag satt och solade på min balkong. Jag hade gjort drinkar till oss båda som vi satt och snuttade på medan solstrålarna brände i ansiktet. Catarina och Hilda hade åkt hem efter det roliga samtalet med pappa. Jag var så otroligt glad att Hilda fick skit för det hon hade gjort.
Marcus och jag satt och njöt av tystanden. Han var ingen man behövde prata med så mycket, det var mest skönt och bara vara. Man kunde liksom slappna av när man var i hans närhet.
Det var verkligen inte meningen. Jag visste att han gillade mig jättemycket men ändå satt jag över Marcus och kramade honom. Jag reste mig sedan upp när jag insett vad jag gjort. Okej, det är inte fel att vänner kramar varandra men med tanke på att Marcus är kär i mig kanske det inte var så himla smart.
- Förlåt, sa jag och gick tillbaka och satte mig ner i min solstol.
- Jag måste nog gå nu, sa han och reste sig hastigt upp.
Fan, att jag alltid skulle göra bort mig.
Marcus gick ut från balkongen och in i huset. Jag reste mig upp jag med och tittade ner från balkongen. Marcus kom utrusandes från huset efter ett tag och plötsligt vände han sig om och tittade upp mot mig. Han vinkade och jag vinkade tillbaka. Sedan tog han sin cykel och trampade iväg.
Jag suckade och satte mig ner i solstolen för typ hundrade gången. Jag satte upp mitt stora långa hår i en slarvig tofs och satte på mig ett par solbrillor och la mig ner till rätta. Det var fortfarande inte ett moln på himlen och solen lyste stark. Plötsligt vibrerade min mobil. Jag tog sakta upp den och såg att det var Emma som ringde. Jag ville varken svara eller prata med henne. Hon var arg på mig utan anledning och hon kunde inte tro att hon bara kunde förlåta mig så lätt.
Helt omedvetet tryckte jag på "svara" efter att hon hade ringt ett antal gånger, och i den stunden hade jag aldrig mått bättre än såhär...
________________________________________________________________________
Tjenare! Jag vet inte hur det här kapitlet faktiskt blev för jag fick skriva det på en annan dator emot vad jag brukar göra eftersom klantig som jag var glömde min dator i mammas bil, haha! Aja, kommentera vad ni tycker och känner! Puuuuuussssssssssss :)
Kommentarer
Postat av: emma
jättebra!
Postat av: Ella
Fin header :D
Postat av: Joanna
AAAAAAAAS BRAAAAAAAAA!!!
Trackback