oonedirectioon

I want you

I want you - chapter 52 ♥

Tidigare

- Hej, sa jag och log mot Emma, inte mot Hilda.
Båda tittade bara på mig som om jag vore dum i huvet och sedan gick de förbi. Jag följde dem med blicken och plötsligt stannade Emma upp och vände sig om.
- Vet du vad Alex? Jag trodde vi var vänner? Eller ställer inte alla vänner upp i alla lägen? sa hon och tittade upprört på mig. Innan jag hann få ur mig ett ord var hon och Hilda redan borta för länge sen.

________________________________________________________________________________________

Emmas perspektiv

Jag vaknade hur tidigt som helst morgonen därpå, klockan hade inte ens blivit sju. Men jag kunde inte sova längre, alla tankar om natten hade kommit tillbaka och det enda jag ville just nu var att åka till sjukhuset och hälsa på Maja. När jag kom in i köket skrämdes jag av att någon satt där vid köksbordet, men det var bara mamma.

- Hej gumman, kan du inte sova? frågade hon med en sorgsen ton i rösten.

Jag skakade på huvudet och nästa sekund var jag inne i hennes varma famn. Jag tror hon grät, men jag vågade inte fråga.

- Vi åker till sjukhuset, sa hon efter ett tag och tog ett djupt andetag.

Det tog inte mer än tio minuter förens vi båda satt i bilen och körde raka vägen mot Sahlgrenska Sjukhuset. När vi var framme efter den långa bilresan som kändes som fem timmar, fast den varade i bara 25 minuter, så gick vi snabbt in till receptionen. Den här gången försökte jag att ta det lugnt och inte stressa upp mig alldeles för mycket när kvinnan i receptionen letade efter vilket rum min syster låg på. När kvinnan några minuter senare hade hittat rätt sal så begav vi oss med rask takt mot sal 125.

Där låg hon, med sitt ljusbruna hår och med sitt favorit gosedjur i händerna och sov. Pappa satt i en fåtölj på sidan av sängen och sov han också. Jag gick sakta fram mot sängen och klappade Maja försiktigt på kinden. Jag vände mig om och märkte att mamma stod kvar vid dörröppningen och jag såg att det rann en tår nedför hennes kind.

- Det är ingen fara mamma, hon lever, sa jag för att försöka trösta henne.

- Jag vet, ni är bara så söta, svarade hon och torkade bort en tår.

Plötsligt vaknade Maja och hon bokstavligt talat hoppade upp i mina armar och kramade om mig med sina små armar. Det vart ett riktigt känslofyllt kramkalas när även pappa vaknade och hel familjen var samlad igen. När klockan började närma sig 10 så knackade det på dörren in till sjukhusrummet. Jag gick och öppnade för jag tänkte att det kunde vara en sköterska eller kanske Alexandra. Men överaskande nog så var det Hilda som stod vid dörren. Jag fick en kram och hon hälsade på alla andra i min familj. Men det var ju inte henne som jag ville prata med, det var ju Alexandra!

- Jag och Hilda åker hem igen, men vi ses ikväll igen, sa jag efter att jag kramat om Maja och var på väg ut genom dörren.

Vi gick tysta ett tag men sedan började Hilda fråga om hur det var med Maja och om hon kunde göra något för mig. Det kändes bra att Hilda fanns där och vi hade verkligen kommit nära varandra. Samtidigt som vi pratade så gick vi på en buss som skulle köra oss tillbaka till Angered.

- Vad hände med Alex? frågade jag efter ett tag och kollade på Hilda.

Hon sänkte huvudet lite och såg väldigt bekymrad ut.

- Hon ville inte komma, sa hon sedan och tittade oroligt på mig.

Jag fick en klump i halsen, hade det hänt något med Alexandra? Vi brukade ju alltid ställa upp för varandra.

- Jag ringde till henne som du sa men hon sa att hon inte orkade åka till sjukhuset och så sa hon någonting om att du kunde klara dig själv för en gång skull, att hon inte orkade med dina problem längre, förklarade Hilda sedan.

Jag kände hur min ögon fylldes med tårar, jag fattade ingenting. Jag trodde att vi var vänner och hon har ju pratat om alla sina problem med mig, varför gör hon såhär? Min sorg förvandlades till ilska när jag kom på vad som fått Alexandra att säga sådär, det är för att jag är med Hilda. Hon tycker säkert att Hilda har tagit hennes plats, så var det inte förut men efter att hon sagt sådär så stämmer det faktiskt, Hilda har tagit hennes plats och jag vill aldrig ha henne tillbaka.

Alexandras perspektiv

Det var som att hjärtat slutade slå eller som att någon skar ut mitt hjärta med en kniv och kastade det i marken. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, tårarna bara forsade ur mig, jag stod mitt på gatan och folk glodde som om ögonen hade fastnat med blicken på mig.

- Har du blivit rånad? hörd jag en röst bakom mig.

När jag vände mig om var det en tant som tittade oroligt på mig. Men jag brydde mig inte om henne, det enda jag kunde tänka på var orden som Emma hade sagt och den där onda blicken som Hilda hade gett mig. Jag sprang snabbt där ifrån, från tanten, från allt stirrande folk och mot Marcus. Jag ville till Marcus, han var den enda som jag kunde prata med just nu och det kändes som om han var den ända som tyckte om mig. Jag sprang hela vägen hem till hans hus och jag knackade ivrigt på dörren i hopp om att det skulle vara Marcus som öppnade och det var det. Jag kastade mig i hans famn utan att säga ett enda ord. Jag blev varm i kroppen och jag kände mig trygg, han var min bästa vän.

Marcus perspektiv

När jag vaknade ville jag bara somna om igen och komma tillbaka till drömmen igen. Jag hade drömt att vi var i London och idé gick enligt planerna, men tyvärr var det bara en dröm och ingenting var så säkert än. Jag insåg att det aldrig skulle gå att somna om så jag släpade mig upp ur sängen och in i badrummet. Efter att jag uträttat mina behov gick jag med tunga steg in i köket och hällde upp ett glas juice. Jag slängde en blick på klockan som visade 11.07 och sedan drack jag upp juicen. Utan förvarning så knackade det plötsligt på dörren och jag hoppade till. Jag gick snabbt ut och öppnade dörren och in kom Alexandra och omfamnade mig. Det enda jag hann se var att hon var röd kring ögonen och jag hörde små snyftningar vilket säkert betydde att något var på tok. Jag njöt av stunden som jag fick ha henne i mina armar men jag var ju såklart tvungen att fråga vad som hade hänt och det skulle förstöra allting.

- Vad har hänt Alex? frågade jag och som jag hade trott så gick hon ur min famn och kramstunden var slut.

- Jag vet inte, Emma..., hon fick inte fram något mer utan tog ett djup andetag för att börja om.

- Kom in, så kan du få ett glas juice och berätta i lugn och ro, sa jag, tog hennes hand och gick in i köket.

Jag tog de två juice-glasen och bärde ut på altanen där jag slog mig ner i en av fåtöljerna och Alexandra i den andra.

När hon efter ett tag fått fram vad som hade hänt så började en oro växa fram inom mig. Hur skulle jag nu få med dem båda till London? Alexandra fortsatte att berätta om allt som hänt med Niall och det med hennes pappa och Catarina. Jag lyssnade noga och jag kände mig viktig, som om hon kom till mig av en anledning och när vi bestämde oss för att gå upp på mitt rum för att ringa och reda ut allting med Emma så kramade hon om mig igen och jag kunde inte motstå. Jag gjorde det igen, jag kysste henne, men bara en liten, på kinden. Eller kanske ska man kalla det för puss då?

_______________________________________________________________________________________

Tjena mittbena! Hoppas i blev nöjda med kapitlet? :) Kram

I Like It :D

jätte spännande! :D