oonedirectioon

Tidigare
- Harry! My baby! ropade hon och nästan hoppade runt på golvet av glädje. Gemma tittade bekymrande på mig eftersom hon visste att jag redan hade Emma och att ingen skulle få komma i vägen. Resten av min familj visste tydligen inte om det, så det kanske var dags att prata med dem snart.
Jag hälsade på pappa och Robin, sedan gick jag tyst och satte mig i soffan. Hur skulle det här egentligen gå?
______________________________________________________________________________________________



Alexandras perspektiv
Jag stängde ihop datorn när jag såg att Niall hade loggat ut. När jag skulle bege mig till badrummet för att tvätta bort det lilla sminket jag hade på mig ringde det plötsligt på dörren. Jag sprang ner direkt och öppnade. Utanför dörren stod Hilda igen. Hennes röda lockiga hår fladdrade i vinden och hennes tänder var lika vita som snö. Hon stod där och tittade på mig som om vi verkligen var riktiga systrar.
- Jag glömde min mobil, sa hon sedan oroligt.
- Okej, vart ligger den?
- Där uppe, jag kan nog hitta den själv, sa Hilda bestämt och gick in.
Jag himlade med ögonen och stängde dörren.
Hon gick uppför trappen och försvann troligtvist in på toaletten där hon hade varit innan.
- Vart är Emma? ropade jag efter ett tag, men fick inget svar.
- Hallå, Hilda?
Hon svarade inte den här gången heller. Jag smög sakta uppför trappan. Plötsligt kände jag att hon rusade jätte snabbt förbi mig och sprang ut från ytterdörren.
Jag ryckte på axlarna och gick och satte mig på sängen igen. Oväntat satte jag mig på något hårt. Jag lyfte smig snabbt upp och tog upp det jag hade satt mig på. En mobil, Hildas mobil. Jag kom genast på det. Det var hon som hade skrivit något elakt till Niall. Jag kokade av ilska men samtidigt kände jag mig väldigt lättad. Det var ju i alla fall inte jag som hade gjort något. Problemet nu var bara att ställa allt till rätta igen.
Plötsligt ringde det i mobilen och jag svarade...

Louis perspektiv
Det var en tidig måndagsmorgon och snart skulle jag och killarna på ett möte. Jag och Eleanor satt och myste i soffan när jag plötsligt hörde att mobilen utifrån köket ringde.
- Don't answer, sa Eleanor och tog tag i min arm när jag hastigt skulle resa mig upp.
- I have to answer, sa jag och hon släppte sakta min arm.
Jag gick snabbt ut i köket och tog upp mobilen som låg på köksbordet.
- Hi man! svarade jag när jag såg att det var Harry som ringde.
- Hello, svarade han bara. Harry lät väldigt ledsen och bedrövad.
- What's wrong?
- You know Lou, I love Emma, right? sa han och det lät nästan som han skulle börja gråta när som helst.
- Yes of course, she's your girlfriend!
- Yeah I know, but I did a big mistake tonight Lou.
Han snyftade nu mellan orden och jag kunde inget annat än att känna mig nedstämd jag med. Om Harry var ledsen var jag ledsen.
- Tell me, sa jag sedan.
- Do you remember Isabelle?
- Your ex-girlfriend? sa jag och höjde ögonbrynen en aning.
- Yes, she is here and yeah, we had sex.
- Oh no, you're so dead Harry, utbrast jag.
- I know, but what should I do?
- Talk to Emma and say the truth. And then she may forgive you.
- Yeah, I hope so. But Louis, I think I'll be late to the meeting, sa Harry och lät fortfarande väldigt ledsen. Man märkte att han ångrade sig och verkligen hade skuldkänslor för det han gjort.
- And please don't say anything to the other guys for god's sake, fortsatte han innan jag hann och säga ett ord.
- No, I will not do that, sa jag och det slutade med att Harry la på luren.
Jag la ifrån mig mobilen och gick snabbt in till Eleanor istället som satt och väntade på mig i soffan.

Marcus perspektiv
Jag gick med snabba steg hem från parken. Jag visste inte varför men jag bara kände att jag behövde gå snabbt, som om jag hade bråttom till något.
När jag kom in innanför dörren möttes jag av en arg blick från min bror. Han var tio år och älskade fotboll lite mer än vad jag gjorde.
- Tja brorsan, det var längesen man såg dig, sa jag och tog av mig jackan och mina skor.
Han tittade fortfarande argt på mig och plötsligt tog han fram min biljett bakom ryggen.
- Ge hit den där, sa jag och sprang fram till honom.
- Bara om jag får följa med, sa han och gömde biljetten bakom ryggen igen.
Jag skrattade och det distraherade honom. Jag fick tag på biljetten bakom hans rygg.
- Tyvärr är du för liten brorsan, sa jag skämtsamt och gick iväg till mitt rum.
Jag slängde mig på sängen när jag kom in. Jag vände mig om så att jag låg på rygg. Jag granskade biljetten som jag hade i min hand. Jag skulle kolla på Arsenalmatchen om bara ungefär en vecka.
Jag låg och funderade ett tag. Jag hade den bästa planen för att kunna få tillbaka Alexandra. Men för att den planen skulle fungera måste hon följa med till London igen. Och om Alexandra följer med måste ju såklart Emma följa med. Det skulle kunna gå åt helvete men det är risken man måste ta när man verkligen gillar en person så mycket.
Tveksamt slog jag in Alexandras nummer i mobilen och tryckte på "ring". Efter två signaler svarade hon.
- Hej, sa hon.
Hon lät lite sur men jag struntade i att fråga.
- Hej, hur är det? sa jag istället men kom sedan på att det kanske var en ganska onödig fråga eftersom det inte var så länge sedan vi träffades.
- Jo, det är okej, svarade hon i alla fall utan att tycka att det var konstigt att jag frågade.
- Härligt! Men du, har du och Emma något emot att åka till London igen?


______________________________________________________________________________________________
Hej, förlåt för det dåliga slutet på kapitlet, men det var tvunget att bli så, sorry! Imorgon är det fredag, yes! Vet inte ifall det blir något kapitel imorrn men ska alltid försöka, puss!