oonedirectioon

Tidigare
Jag gick tillbaka till datorn och såg att Harry hade svarat. "Hey beautiful. Really? I have to talk with you then, it's important. See ya xxxx!"
Hade det hänt något? Vad var så viktigt? Jag satt och funderade hela kvällen och jag skulle verkligen inte kunna vänta en hel vecka för att få reda på vad som hänt...
___________________________________________________________________________________________



Harrys perspektiv
Allting var som en mardröm, att Isabelle var där igår var en mardröm och det vi gjorde var en mardröm. Jag fattar inte hur jag kunde göra det, bara fem timmar efter att Emma hade åkt. Men jag saknade henne så mycket och tror att jag gjorde det för att jag tänkte att det var Emma och inte Isabelle. Just nu var allt bara skit, Isabelle tror att vi är tillsammans igen och hur ska jag kunna förklara allt för Emma utan att hon slutar prata med mig för alltid?
Jag och Louis satt i vardagsrummet och tittade på någon film som Louis tydligen tyckte var bra, men som jag tyckte var riktigt kass. Det enda som var mitt huvud var Emma.
Det plingade till i mobilen så jag tog försiktigt upp den ur byxfickan. Jag suckade när jag hade läst färdigt sms:et.
- What did it say? frågade Louis när han såg att jag inte blev så glad när jag såg vad som stod.
- I had a good night Harry, when will we meet again? läste jag högt och suckade igen. Istället för att lägga ner mobilen i fickan slängde jag den hårt i väggen så att det blev ett litet märke.
- It's going to be okey, försökte Louis trösta mig med. Men utan att svara reste jag mig upp från soffan och gick snabbt in till mitt rum.
Väl inne på rummet slängde jag mig ner på soffan. Jag tänkte efter en lång stund. Jag skulle faktiskt behöva prata med Emma som Louis sa. Om jag bara berättade sanningen kanske hon skulle förstå mig.
Jag hade satt mig ner med datan ett tag. Emma hade skrivit till mig att hon skulle komma hit. Jag blev genast nervös. Jag skulle behöva prata med henne och det skulle inte bli roligt.

Marcus perspektiv
Allt hade gått utmärkt och allt skulle bli perfekt. Jag hade fått med mig både Alexandra och Emma, och inget eller ingen skulle kunna komma i vägen.
Jag skuttade töntigt hem från Emma. Jag var så himla lycklig. Jag visste precis hur jag skulle få tillbaka Alexandra och London skulle bli min chans. Bara inte Gemma hade åkt hem. Hon var nämligen en viktig pusselbit som var tvungen att sitta på plats.
När jag gick där på vägen bestämde jag mig genast för att bege mig till snickarboden istället för att gå hem. Jag hade fått sommarjobb hos min kompis pappa där jag skulle börja jobba snart. Jag svärde för mig själv. Nu hade jag tagit studenten och nu skulle mitt liv börja på riktigt. Jag var tvungen att ta ansvar och allt man gjorde påverkade alla och allt, inte bara mig själv. 
Jag målade på gungstolen som snart var färdig. Jag ville ge den till Alexandra men visste inte om det kanske var lite för tidigt.

Alexandras perspektiv
Jag behövde verkligen Emma nu. Hon var den enda jag kunde snacka med om sånt här. Hon var den enda som kände Niall och som verkligen kände mig.
Jag la ifrån mig mobilen och gick fram till mitt skrivbord. Jag tog upp en penna som hade fallit ner från dens rätta plats. Oväntat såg jag armbandet, armbandet som jag hade fått från Niall första gången vi sågs. Jag torkade bort tårarna som föll ner från mina kalla kinder. Sedan satte jag på mig det. Jag ryste till. Varför skulle det bli såhär? Plötsligt hörde jag att ytterdörren öppnades. Jag smög ut ur mitt rum och försökte tjuvkika lite vid trappen.
- Alexandra, Catarina är här!
Det var pappa som ropade och innan jag hann och gömma mig såg han att jag stod där och tittade förvånat på dem.
- Jaså, där är du, sa han sedan och log mot mig.
Jag gick sakta ner för trappan och plötsligt såg jag henne, Catarina. Catarina, hon var den som alltid kom till skolan för att se om det stod rätt till. Hon var den som satt i kassan på ICA varje dag. Hon var den som man alltid såg gick ute med hunden. Hon var Hildas mamma och nu stod hon i vår hall och tittade på mig som hon aldrig hade sett mig förut.
- Hej, sa hon och sträckte fram sin hand när jag allt kom närmare.
Utan att säga något tog jag tveksamt också fram handen. Jag pressade motvilligt fram ett leende det såg ut som hon ungefär hade lika mycket problem som mig att le. Jag och Catarina skulle inte få roligt med varandra, och jag kände redan att hon hatade mig lika mycket som jag hatade henne.
- Catarina ska sova här inatt, sa sedan pappa efter en kort tystnad. Jag tittade på honom med en frågande blick. Varför skulle hon sova här?
Jag hade inte sagt ett ord ännu, men det ville jag inte heller. Jag sprang upp till mitt rum och la mig ner på golvet. Jag hade ett jävla stort problem. Jag var tvungen att bli av med Catarina så fort som möjligt hur mycket pappa än var kär i henne. Hon var säkert inte kär i honom och det kände jag på mig. Hon var ute efter något annat och det visste jag. Hon och Hilda.
Jag greppade tag i mobilen som hade ramlat ner på golvet från sängkanten. Jag försökte att undvika texten Niall hade skrivit men jag kunde verkligen inte slita blicken från det. Det var som om någon hade ominstrallerat mina ögon så att jag bara kunde kolla på han. Jag läste smset sakta för mig själv en gång till.
- Alex, Alexandra, I don't even know your name. How could I be in love with you? I think you should stay home and not come here, because I will not meet you again. I'm sorry, but that's the truth. Have a nice summer and don't catch to many boys, or that's maybe what you want, läste jag och mina tårar kunde inte sluta rinna ner på kinderna. Jag hade inte nu bara ett problem utan två!


______________________________________________________________________________________________
Det här kapitlet sööööög. Det verkligen sög! srry :( Men ni får hemskt gärna kommentera så att vi vet om det är bra eller dåligt. Önskemål och tips eller andra funderingar och frågor går också bra. Puuuuuusss!