oonedirectioon

I want you

I want you - chapter 99 ♥

 Tidigare

- William, sluta.

Jag försökte knuffa bort honom, men han höll sig hårt kvar.

Jag ropade på hjälp flera gånger, men även om jag ropade hundratusentals gånger var det ingen som hjälpte mig.

Allt blev mörkt igen och det kändes som om de här var de sista minuterna i mitt liv, och kanske till och med dem värsta.

____________________________________________________________________________________________

 

 

Alexandras perspektiv - tre dagar tidigare i parken

Jag sprang längs de folktomma gatorna och bort mot en stor park. Min kondition var inte den bästa så jag satte mig ner på huk och vilade ett tag. När jag hade samlat lite krafter var jag uppe på ben igen och sprang iväg. Det tog inte lång tid innan jag stannade igen. Jag stannade till när jag såg en kille spela gitarr lite längre bort. Han satt på en bänk och drog fingrarna upp och ner på strängarna.

- Hey, Liam? ropade jag och killen slutade spela.

- Alexandra, hi!

Jag sprang fram till Liam och satte mig ner bredvid honom på bänken.

- It sounded terrible, sa jag och skrattade.

Liam lade ifrån sig gitarren.

- I know, sa han bara och gav mig ett litet leende.

- How are you by the way? sa jag och gav Liam en frågande blick.

- It has been a hard time for me since Danielle and I broke up, but it feels better with each passing day, sa Liam och lät lite bedrövad.

- Yeah, and that is good, I think, sa jag för att få honom på bättre humör.

Det blev tyst och jag skulle precis resa mig upp för att springa vidare, men Liam höll mig kvar.

- And how is it with you and Niall?

- Oh, it's good. We love each other, sa jag och gav Liam ytterligare ett leende.

- Are you sure about that? frågade Liam och kollade mig allvarligt i ögonen. Doesn't the name Marcus say something?

Liam tog upp gitarren igen och fortsatte att spela. Det lät absolut inte bra, men det tänkte jag inte på. Jag tänkte bara på allt jag hade missat i mitt liv.

Allt stannade till och det kändes som jag var i en helt ny värld.

Varför hade jag inte kommit på det förut? Varför hade jag inte kommit på att det inte var Niall jag ville ha. Det var inte han jag tänkte på varje gång vi kysstes. Det var någon helt annan och jag hade inte kommit på det förens nu. Jag drog bort svetten från min panna och lade mig ner på marken.

 

Emmas perspektiv

Jag vaknade av ett obehagligt ljus som bara lyste in rakt i mina stängda ögon. Jag öppnade dem sakta och såg att solen lyste starkt in genom fönstret. Jag reste mig upp och gick fram och drog ner persiennerna. Jag vände mig sedan om och såg att någon låg i min säng. Jag skrek till och personen reste sig tröttsamt upp från sängen. Jag såg mig omkring och såg att det inte var i mitt rum jag befann mig i.

- Emma, varför skriker du?

Jag kastade en blick mot personen som precis hade vaknat. Det var William. Varför låg jag och William i samma säng?

- Vad gör du här? frågade jag och gick fram och satte mig på sängen.

- Jag bor här, sa William kort med en nyvaken röst.

- Men vad gör jag här då?

Jag mindes verkligen ingenting från igår och allt kändes bara konstigt. Varför var jag här? Hade jag verkligen druckit såhär mycket att jag inte ens kom ihåg vad jag gjorde.

- Vi var ute igår och sen ramlade du ihop så jag tog med dig hem hit.

- Och då somnade jag?

William nickade på huvudet. 

- Förlåt, sa jag och kände hur det gjorde ont i magen

Jag reste mig upp från sängen och kände en kvälning i halsen.

- Vart finns toalett? frågade jag medans William bäddade iordning sängen.

- Utanför precis, sa han och pekade ut.

Jag gick mot toaletten med snabba steg och öppnade locket. Spyan kom snabbt upp och jag kände en motbjudande känsla inom mig. Jag kände mig så oerhört äcklig att jag bara ville springa därifrån.

- Hur är det? hörde jag William säga medans han kom rusandes in i badrummet.

Jag reste mig upp efter det evenemanget och torkade mig med handduken för munnen och hakan.

- Jag fick nog i mig lite för mycket igår.

- Ja, kanske, sa William lite tveksamt, som om han döljde något.

Vi gick ut från badrummet och jag märkte plötsligt att jag inte hade några kläder på mig.

- Förlåt att jag gick runt så här, sa jag och sprang genast in i rummet och tog på mig det ena och det andra.

- Ingen fara, sa William och kollade på när jag sprang runt som en galning och letade efter mina kläder.

Jag stannade plötsligt till när jag såg ett glas på golvet. Glaset var tomt men man kunde fortfarande se något vitt i det, som något vitt pulver.

- Jag måste gå, sa jag och tog min väska. Tack för att du tog hand om mig igår.

- Hejdå, sa William och följde mig med blicken när jag gick ut från hans rum och ut genom ytterdörren.

När jag kom ut på gatan kände jag inte igen mig. Jag hade ingen aning om vart jag var.

Jag gick åt något håll. Jag visste inte åt vilket och jag visste inte vart jag tog vägen. Jag gick kanske 750 meter lite hur som helst tills jag såg ett hus. Det var inte vilket hus som helst, utan det var Alexandras hus.

Jag sprang så snabbt jag kunde dit och plingade på.

- Hej Emma.

Det var Alexandras svärmor Catarina som öppnade.

- Alexandra är inte hemma tyvärr, sa hon sedan och kollade lite ledsamt på mig.

Jag visste att det var ganska långt hem till mig och jag orkade verkligen inte gå längre. Jag mådde illa och mitt huvud nästan sprack av smärta.

- Får jag komma in ändå? frågade jag och gick in utan att egentligen få ett svar.

- Okej, sa Catarina när jag redan var halvvägs upp i trappen.

Jag gick in i badrummet och drog upp locket igen från toaletten. Varför skulle jag spy hela tiden? Jag hade blivit full förut men aldrig spytt såhär mycket efteråt.

När jag hade uträttat mina behov reste jag mig upp från golvet och granskade mig själv i spegeln. Mitt hår var alldeles fettigt och mitt smink hade jag inte tvättat bort än. Jag såg med andra ord helt förjävlig ut.

Jag fick upp en kvälning i halsen igen. Det var något som inte stämde, det var det verkligen. Men vad?

Kvälningen höll sig tillbaka medans mina tårar rullade ner en efter en på kinden. Jag öppnade skåpet på sidan om spegeln och slängde ner alla sorters piller och mediciner som fanns. Plötsligt såg jag den ligga där, en förpackning med graviditetstest. Jag öppnade förpackningen och såg att den var oanvänd.

 

 _______________________________________________________________________________________

Det blev ett snabbt skrivet kapitel idag igen, så nu får själva avgöra om det var bra eller dåligt. Det tog i alla fall inte rekord lång tid den här gången för mig att skriva i alla fall! :)

Om ni kanske inte fattar är Alexandras perspektiv en tillbakablick från chapter 94 när hon är ute och joggar precis innan hon har gjort slut med Niall. Men jag har lagt till en text om vad som egentligen hände och varför hon började tänka på Marcus istället. 

Kramar!

 

 

säg inte efter varje kapitel att det är dåligt:) den är jättebra, du behöver inte oroa dig :)

Skriv nästa kapitel nu annars kmr jag att bajsa på mig av spänning ;)
Kram!

Jätte bra ! :D Omg vill ha mer ! Du e jätte duktig på att skriva !

Åhh så bra!! Du är så duktig på att skriva!! Man lever sig verkligen in i novellen!!! Undra hur det går för Emma!!

Du förstår inte hur beroende man blir!!
Så bra! ❤

Åh vad jag längtar till nästa kapitel!! :D