oonedirectioon

I want you

I want you - chapter 90 ♥

 

Tidigare

Jag låg ner i soffan med Isabelle över mig.

- We can't do this, sa jag och knuffade bort henne.

- Why? Because of Emma?

- You really have to go, sa jag och Isabelle satte motvilligt på sig sina kläder och sprang ut från lägenheten.

Jag satte mig upp i soffan och kände att det började brännas bakom ögonlocken. Vad hade jag gjort?

Plötsligt knackade det på dörren. Fan, jag hoppas på liv och död att det inte är Emma.

_________________________________________________________________________________

 

Nialls perspektiv
Eftersom Alexandra var med Emma på stan idag, kunde jag i princip göra vad jag ville på min lediga dag. Fifaturnering härnäst! Jag tog upp mobilen, men när jag precis skulle slå in Harrys nummer ringde någon annan, min mamma. 

- Hello mum, sa jag och redan då förstod jag att det inte skulle bli någon fifaturnering idag.

- Hi Niall, how are you?

Mamma skulle självklart prata på och jag bara väntade på att hon skulle säga att de skulle komma över och fika.

- Is Alexandra home?

- No, she is with Emma and shopping, sa jag och suckade lite lätt.

- It's too bad. However, we come over and have a tea, if that is okey?

Äntligen.

- Yeah, it's okey.

Mamma, pappa och brorsan kom förbi en liten stund. De berättade att de skulle åka hem till Irland imorgon igen, så det var ganska länge tills jag skulle få se dem igen.

När de hade gått blev jag jättetaggad för en fifamatch så jag tog upp mobilen och slog in Harrys nummer en gång till. Men signalerna gick fram utan att någon svarade. Jag bestämde mig för att ta gå ner till honom istället, det var ju inte så långt och han borde ju faktiskt vara hemma.
Det kändes som trappstegen aldrig tog slut även fast det kanske bara var ett par stycken. När jag gick upp för de oändliga trappstegen möttes jag plötsligt av Isabelle, Harrys ex. Det verkade som om hon hade bråttom eftersom hon nästan sprang ner för trapporna. Hon hälsade bara lite snabbt men fortsatte sedan att springa. Vad gjorde hon här egentligen?

Jag knackade på dörren lite snabbt och ropade att det var jag. Jag satte örat mot dörren och hörde att Harry höll på och prassla med något, som om det var något han ville dölja innan jag kom in. Tillslut öppnades dörren och en glad Harry stod med en kudde i ena handen.

- I'm cleaning up here. You know, Emma litter so much, sa Harry och gick in igen och lade kudden till rätta i soffhörnet.

- Really? Are you sure about that? frågade jag.

Harry kollade oskyldigt på mig.

- Seriously? Did you hade sex with her, again?

Nu var jag riktigt arg och besviken på Harry. Hur kunde han egentligen göra så mot Emma?

- I didn't know what I did, I'm sorry, försökte Harry med.

- You don't need to say sorry to me, say it to Emma instead.
Harry började ivrigt gå runt på golvet. Man såg på honom att han ångrade sig så enormt. Men det räckte ändå inte, han hade gjort det värsta man kunde göra i ett förhållande och när han skulle berätta för Emma vad han hade gjort var bara en tidsfråga.

- I thought we could play fifa, but now am I unfortunately not in that mood anymore, sa jag och gick ut från lägenheten.

 

Emmas perspektiv
Varför var jag alltid tvungen att skämma ut mig. Alltid!

- I'm so sorry!

Jag hade inte sett killen som hade kommit gåendes och därför spillt ut två, inte en, muggar med kaffe i.

- Ouch!

Jag såg att alla som satt på cafét vände sina blickar mot mig. Jag såg säkert ut som en tomat i ansiktet.

- Let me help you, sa jag och tog fram en servett.

- No, it's okey.

Jag hade aldrig sett en kille med så vita tänder. Det var sjukt. Även fast jag nyss hade spillt kaffe över hela honom var det som om han ändå aldrig hade lett så mycket mot någon.

- Emma, stå inte bara där, gör något! utbrast Alexandra och tog fram en servett hon med.

Killen med leendet började kolla fundersamt på oss båda och plötsligt började han skratta.

- Så, ni är svenskar?

Alexandra och jag kollade på varandra och sedan chockat på honom

- Ja, är du? frågade jag men märkte sedan att det var ganska uppenbart att han var svensk eftersom han pratade svenska.

Han nickade på huvudet och började skratta.

- Emma, sa jag och räckte fram min hand.

- Willam.

Det uppstod en liten tystnad, men jag kom sedan på att jag var tvungen att göra något.

- Du vill inte att jag ska bjuda på en kaffe, för besväret menar jag, sa jag tillslut. Måste ju ändå köpa två nya till oss.

Vi satte oss ner vid ett bord, jag, Alexandra och William. Vi beställde in några latte och bara satt och pratade ett tag.

När några fans hade kommit fram till oss och frågat om vi var Niall och Harrys flickvänner hade William frågat om det verkligen var sant.

- Coolt, så ni är typ kändisar nu eller? sa han och log det dära underbara leendet mot mig.

- Det är väl ändå och ta i, det är väl snarare bara alla som gillar One Direction som vet vilka vi är, sa jag och log tillbaka.

Efter någon timme eller så avbröt plötsligt Alexandra våran lilla pratstund.

- Emma, vi borde gå hem, jag tror Harry väntar på dig.

Jag fattade inte var som var fel. Var hon avundsjuk för att jag pratade med William och inte med henne? 

- Jag borde också gå, flickvännen väntar där hemma på hotellet. Tack för kaffet förresten, sa William och innan han gick gav han mig och Alexandra en liten kram.

När vi gick där på gatan hem, pratade varken jag eller Alexandra med varandra. Men när Alexandra var tvungen att svänga av eftersom hon skulle hem till Niall och jag till Harry, vände hon plötsligt sitt ansikte mot mig

- Han William verkade ju faktiskt vara väldigt trevlig, sa hon.

Jag nickade på huvudet.

- Men Emma, tänk på att du har en pojkvän.

- Tror du jag inte vet att jag är tillsammans med Harry? Herregud, sa jag och suckade.

- Du verkade bara lite...

- Verkade vad? sa jag argt och kollade frågande på henne.

Alexandra ryckte på axlarna och skulle precis vända sig om och gå.

- Han hade faktiskt en flickvän Alex, en flickvän. Så fort när man pratar med en kille ska du få värsta rycket?

- Nej, men jag ville bara att du skulle veta att Harry en bra kille, och du ska vara glad att du har honom.

Alexandra vände sig om och gick iväg. Jag stod kvar en stund och kollade när hon gick. Varför förstod hon inte, jag och William var bara vänner. Jag älskade Harry över allt annat, och han skulle aldrig göra mig besviken.

 

_________________________________________________________________________________

hej undebara söta ni! jag la in det här kapitlet på morgonen så jag hann inte fixa bilder, förutom på Niall då, men gör det så fort jag kommer hem imorgon! kram

 

 

Super bra!!!!!

Super! Längtar till nästa! <3