oonedirectioon

 

Om ungefär två dagar skulle killarna komma hem och jag och Emma kunde verkligen inte vänta tills att få se deras miner när de kom in innanför dörren.

Alexandras perspektiv - ungefär 2 år senare
Och sen gick de där åren, de två snabba åren som man egentligen trodde skulle ta evigheter. Förra gången var det Marcus som stod här på trapputgången utanför kyrkan. Men den här gången var det nämligen jag och Emma som skulle ta studenten.

-... För vi har tagit studenteeeeeen, fyfan va' vi är bra.

Vi sjöng och därefter börjades musik spelas i högtalarna och apploder och jubel hördes från alla håll och kanter. Det var knappt att man kunde se Niall som stod och vinkade en liten bit bort. Tänk att vi hade varit tillsammans i nästan två år nu, två år! De var de bästa åren i hela mitt liv.

Bredvid Niall stod Louis och Eleanor, Liam och Danielle och Zayn och Perrie. Harry kunde jag inte se.

- Emma, vart är Harry?

Jag kollade på Emma som stod och diggade och smådansade lite till musiken.

- Who cares?! ropade hon och skrattade.

Emma brukade såklart bli lite lättare berusad än vad jag brukade, och ja, vi hade ju faktiskt smygdruckit ganska mycket under dagen.

Jag skrattade också och förstod att hon bara var glad och lycklig. Men jag själv var fortfarande orolig, Harry var inte där. Han kunde ju inte liksom missa Emmas student.

Vi började gå mot våra nära och kära och plötsligt fick jag tusen kramar lite här och vart. Niall mötte mig däremot med en stor blöt kyss.

- Congrats, sa han sedan och kramade om mig hårt.

- Thanks baby, svarade jag och log mot honom.

Emma stod bredvid mig och plötsligt kände jag en kall vätska över mig. Sedan märkte jag att Emma hade fått vätskan över sig hon med. Vi började skrika och genast vände vi oss om och såg att Harry stod med en champangeflaska i händernna och skrattade. Emma och jag tittade först lite irriterande på honom, men sedan kunde vi inte heller låta bli att skratta.

Sedan begav mig jag och Alexandra till lastbilsflaket där vi skulle ta en sväng runt i Partille. Vi dansade, sjöng och drack på flaket och bara njöt av att vi äntligen hade tagit studenten.

Efter flakresan skulle jag och Emma bege oss med släkt och vänner hem till Emmas hus där vi skulle äta och fika. Så vi fick ta limousinen hem med alla de andra.

När vi väl var framme vid Emmas hus gick Emma och Harry hand i hand in i huset. Niall höll om mig och kysste mig på hjässan lite emellanåt. Plötsligt såg jag att Marcus stod en liten bit bort under ett träd. Han stod och studerade trädet samtidigt som det kom fram några barn och ville klättra upp på hans axlar. Jag och Emma hade knappt hållit kontakt med honom sedan vi åkte fram och tillbaka till London. Det enda jag visste var att han hade följt sin dröm och öppnat ett eget företag.

Vi begav oss in i matrummet där Emmas föräldrar hade dukat upp ett stort bord med mat ända upp till taket. Jag tittade på Niall som tydligen inte kunde slita sin blick från maten. För honom var det bara för bra för att vara sant.

 

De senaste åren hade varit väldigt speciella år. Det var mycket som hade varit bra och mycket som hade varit mindre bra. Både jag och Alexandra hade gått igenom mycket och nu när vi äntligen hade tagit studenten kunde vi starta våra liv, från början. Med andra ord var det faktiskt dags för mig och Alexandra att flytta till London, och den här gången på riktigt. Det hade funkat bra med att bara åka på loven, men man saknade killarna alldeles för mycket när man gick i skolan. 

I London skulle Alexandra däremot plugga vidare. Hon ville bli läkare. Först förstod jag egentligen inte varför hon ville bli det. Jag menar, hon skulle precis flytta ihop med en av kanske världens kändaste killar. Men sedan förstod jag att hon inte var den tjejen som inte ville göra något alls, hon ville bli läkare och göra världen kanske lite bättre. Själv var jag inte lika kräsen som Alexandra. Jag kunde ta vilket jobb som helst.

- Emma, kommer du då?

Det var mamma som ropade nerifrån hallen. Jag hade precis packat ihop det sista och snart skulle jag och Alexandra lämna Sverige för sista gången.

- Ja, jag kommer snart, svarade jag och drog igen dragkedjan på en av resväskorna.

Jag kollade mig omkring en sista gång i rummet. Tänk att jag inte skulle få se det här rummet på kanske flera år, det var nästan sorgligt.

Plötsligt såg jag en liten vit sak som satt och tittade på mig. Kaninen. Kaninen jag hade fått av Maja på min 17-års dag. Hur kunde jag glömma den?

Jag gick genast fram till den med ett stort leende på läpparna. Jag tog upp den och tittade på den länge.

- Emma, vi måste åka nu. Alex är säkert redan framme vid flygplatsen, ropade mamma.

Jag packade ner kaninen i en av väskorna och gick sedan ut från rummet. Jag stängde dörren till rummet och tog ett djupt andetag. Sedan mötte pappa mig i trappen och hjälpte mig ner med väskorna.

- Jag kommer sakna er så oroligt mycket, sa mamma och kramade om både mig och Alexandra när vi stod på flyplatsen och precis skulle bege oss in i planet

- Vi kommer sakna dig med, sa Alexandra och jag nickade och höll med.

- Lova att ni tar hand om er. Om det händer något är det bara att ni ringer, sa Alexandras pappa.

- Vi lovar, sa jag och Alexandra nästan i kör och skrattade lite smått.

Sedan gick jag och Alexandra och ställde oss i kö för att visa upp passen och bege oss in i flyplanet. Det skulle bli så otroligt skönt att slippa pendla så många gånger om året mellan London och Göteborg nu. Det var nästan som om de som jobbade på flygplatsen exakt visste vilka vi var så mycket som vi var där. Men nu var det i alla fall slut på det och en hel resa väntade oss i London.

 

 

__________________________________________________________________________________

Hej underbara ni! Det här var kanske det längsta ni har fått vänta på ett nytt kapitel och jag är verkligen jätteledsen för det. Men vi har verkligen jättemycket annat på "måste-göra-listan" och tyvärr går en del saker före. Sorry. Men jag uppskattar verkligen er som läser vidare, ni är bäst! Och jag lovar er, det är till slutet det blir bäst :) mega kram!