oonedirectioon

Tidigare
- Det är synd att du inte vill följa med till London för..., sa jag. Jag hade inte en minsta aning om vad jag skulle säga utan jag bara gjorde det jag skulle göra. Mina ögon fylldes med tårar för allt kändes så fel. Jag var så otroligt taskig. Jag kysste honom lite lätt på munnen och utan att titta på honom gick jag där ifrån. Jag ångrade mig så mycket. Plötsligt tog han tag i min arm och frågade varför jag kysste honom. Jag svarade inte utan gav honom ett falskt léende istället. Hur kan man göra så mot en vän?
________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Efter att Marcus kommit tillbaka från sin flakresa så kom han springande mot Alexandra och mig. Vi stod och små pratade lite och jag gav Alexandra en blick, så att hon skulle få det gjort någon gång. Hon och Marcus gick iväg en bit och jag stod ensam kvar. Fastän det kändes som typ en timme så tog det inte mer än fem minuter innan Alexandra kom gående mot mig. Hennes mascara hade runnit ner på kinderna och jag blev orolig, vad hade hänt?
- Nu går vi, sa hon och fortsatte att gå utan att titta på mig.
- Hur gick det? Vad har hänt? frågade jag och försökte få henne att stanna, men hon bara gick.
Alexandra gick iväg en bit för att inte visa att hon grät, medans jag sa till mina föräldrar att vi skulle ta bussen hem till Angered. Jag gick sedan fram till Alexandra och tog henne under armen och sedan gick vi armkrok till busshållsplatsen utan att säga ett enda ord till varandra.
Bussresan började också ganska tyst, men jag orkade inte att hålla mig längre, jag ville veta vad som hade hänt.
- Berätta, vad hände? sa jag efter ett tag.
- Jag glömde helt bort vad jag skulle säga, så jag sa bara att det var synd att han inte ville följa med till London, sa Alexandra mellan snyftningarna.
- Va, hände det inget mer? Kysste du honom inte? Vill du inte åka till London eller!? frågade jag med en ganska arg ton i rösten.
- Du vet att jag vill till London mer än något annat, men den här idén var så jävla dum, men jag gjorde det!
Tårarna började rinna på hennes kinder igen och jag kände mig så himla dum.
- Gillar du Marcus? frågade jag försiktigt och tittade på henne.
- Ja, som en vän. Och jag tjuter för att man inte gör så här mot vänner, sa Alexandra.
Jag visste inte vad jag skulle säga, jag fick fram ett förlåt och vi kramade om varandra.
- Det är inte ditt fel Emma, sa sedan Alexandra och log lite.
Vi satt tysta resten av vägen hem.

Alexandras perspektiv
Jag förstår att Emma undrade vad som hade hänt, men jag orkade inte prata om det. Emma gick till sina föräldrar och frågade om vi kunde ta bussen hem. Jag började gå bortåt för jag ville inte att någon skulle se att jag grät. Bussresan var seg och Emma frågade efter en stund vad som hade hänt. Egentligen ville jag samla mig lite innan men hon behövde ändå få veta. Så jag berättade. Till en början så verkade hon lite arg, men ilskan gick över när jag berättade att jag hade kysst honom. Jag hoppas att hon förstår att det var jobbigt för mig, men det gjorde hon säkert eftersom hon sa förlåt. Jag orkade inte prata så mycket mer, så vi satt tysta hela vägen hem.
När vi var hemma i Angered igen så gick vi båda hem till mig. Vi kom på att vi hade slutat skolan idag och vi ville fira det på något sätt så vi bakade en stor kladdkaka. När den var klar gick vi ut på balkongen och åt. Vi satt och pratade om allt möjligt och det kändes som om det som hade hänt idag redan var bortglömt. Men plötsligt hörde jag att det var någonting som plingade till inifrån. Jag gick genast in och letade reda på min mobil eftersom det lät som om det var den som hade ringt. Den låg på köksbänken och mycket riktigt det var den som hade plingat. Jag läste på skärmen och jag hade fått ett meddelande. Jag kände genast hur jag blev varm i kroppen av nervositet. Jag sprang ut till Emma som satt kvar på balkongen.
- Jag har fått ett sms från Marcus! skrek jag.
- Men vad väntar du på, läs! sa Emma förväntansfullt.
Jag läste sms:et tyst för mig själv en gång innan Emma skulle få reda på vad det stod. Sedan läste jag högt:
- ''Tja! Jag förstår att du blev ledsen idag, för jag har varit så himla självisk. Men du behöver inte vara ledsen längre för jag har bestämt mig för att följa med till London, för din skull. Packa väskan så ringer jag dig sen ;)''.
- Oh yeah, fattar du Alexandra? Vi ska till London och träffa One Direction!!! skrek Emma och kramade om mig.
Jag visste inte om jag skulle vara glad, orolig eller både och. Marcus gör det för mig, hur ska jag ta det? Gillar han mig eller är vi bara vänner?

Marcus perspektiv
När jag kom tillbaka till familjen efter att ha pratat med Alexandra så hade de två tydligen åkt hem. Alexandra måste varit jätte ledsen. Efter ett tag kom några av mina kompisar och vi åkte till festen. Redan efter en timme på studentfesten så  började det bli ganska tråkigt och efter två timmar så var jag helt uttråkad. Den tredje timmen satt jag bara och tänkte på Alexandra och då beslutade jag mig. Jag skrev ett sms och berättade för Alexandra att jag ville följa med, men bara för hennes skull. Hon skulle säkert tycka om mig ännu mer då.
Det tog ett ganska långt tag innan jag fick något sms tillbaka. Men det kom tillslut. ''Hej, så himla snällt av dig. Men känn inte att du gör det för min skull, gör det för din egen skull, det kommer bli AWESOME!''.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt, det vart ett sjukt dåligt och kort kapitel men jag hoppas och tror det blir bättre och längre imorgon! kram