oonedirectioon

Tidigare
- Tja!
- Hallå, vet du hur mycket jag har försökt att få tag på dig!? sa Emma argt.
- Oj förlåt, men vad är det då?
- Alexandras pappa skjutsar oss till flygplatsen, så han hämtar dig fem i halv tre.
- Jaha, okej. Vi ses snart då! sa jag och stoppade ner mobilen i fickan.
Fan, jag hade ju velat hämta upp Alexandra själv för då hade vi kunnat få lite tid ensamma. Jag skulle verkligen behöva snacka med henne.
_____________________________________________________________________________________________________



Emmas perspektiv
Jag vaknade vid 11. Igår när jag kom hem från Alexandra hade jag ingen lust med att packa. Jag la ner kläder, smycken, smink och massor med tidningar i en stor resväska. Även om vi bara skulle vara där över helgen hade jag ändå med mig överdrivet mycket saker. När jag var färdig med packningen gick jag ner till köket. Där satt hela min familj och åt frukost.
- Hej, sa jag och alla vände blicken mot mig.
- Hej gumman, sätt dig, sa mamma och log mot mig. När ska ni åka?
Jag satte mig ner på stolen bredvid Maja. Jag klappade henne på huvudet.
- Vid halv 3 skulle jag tro, sa jag och satte ner två mackor i brödrosten.
Vi åt och skrattade. Jag tror jag ändå hade världens bästa familj. Jag älskade dem så otroligt mycket.
Jag kom genast på att jag var tvungen att ringa till Marcus. Vi hade inte snackat med honom sen igår och vem vet, han kanske inte ens kom hem.
Jag ringde runt fem gånger men varje gång var det hans telefonsvarare som svarade. Jag slängde också iväg några sms. Jag började bli orolig. Tänk om han verkligen inte kom hem igår?
Jag var egentligen färdig med allt. Men det kändes ändå som jag saknade något. Men jag kunde inte komma på vad. Jag gick upp till mitt rum och kollade igenom min resväska en gång till. Plötsligt ringde det i mobilen. Det var Marcus och han verkade inte vara direkt pigg om man säger så. Jag sa bland annat att Alexandras pappa skulle skjutsa oss till flygplatsen.
Alexandra och hennes pappa skulle komma om ungefär tio minuter så jag började ta farväl av min mamma och pappa. Jag kom genast på att det var mina Jeffrey Campbell skor som jag hade glömt. Jag hade fått dem för några veckor sedan men inte använt dem än. Jag gick upp till mitt rum för att leta efter dem. Jag slängde ut alla mina skor på golvet. Plötsligt hörde jag ett duns bakom mig. Jag vände mig om och hela världen stannade. Maja låg där på mattan mitt i mitt rum. Hon hade antagligen fått ett nytt epilepsi anfall. Jag skrek till och mamma och pappa kom genast springade upp för trappen. Jag la mig ner på golvet, höll för öronen och blundade.  Jag ville inte se henne. Hon låg och skakade och dregel bara forsade ut från hennes mun. Det var en hemsk syn.
Efter några minuter öppnade jag ögonen och såg att hon inte låg kvar där. Jag tog försiktigt bort mina händer från öronen. Allt var knäppt tyst. Mina Jeffrey Campbell skor stod mitt på golvet som om de hade varit där hela tiden. Jag tog upp dem i mina händer och gick sakta nedför trappan. Jag stannade upp när jag såg att Alexandra stod i hallen. Hon vinkade och log mot mig. Hennes pappa stod bredvid henne. Jag gick yttligare några steg nedför trappen. Mamma och pappa stod där och skrattade. Jag förstod verkligen ingenting. När jag hade kommit ner helt från trappan såg jag även att Maja sprang runt i huset. Hon hade en barbiedocka i ena handen.

Alexandras perspektiv
Pappa och jag satte oss i bilen. Jag satt med min resväska i knät. Jag åkte med ett léende på läpparna hela vägen till Emmas hus. Vi skulle hämta henne först och sedan skulle vi hämta Marcus.
Vi knackade på dörren. En glad liten Maja öppnade. Hon sprang fram och kramade mig.
- Hej Maja, sa jag och hon sprang iväg.
Emmas föräldrar kom inrusande till hallen. Vi stod och pratade en stund och plötsligt kom Emma nedför trappan. Det såg ut som hon precis hade vaknat. Hon var helt röd i ansiktet och hennes ögon var jättestora. Jag log och vinkade till henne men hon bara stirrade på mig.
Vi la ner Emmas resväska i bakluckan, sedan satte vi oss i bilen och körde iväg.
Jag hade fortfarande inte hört ett enda ord från Emma. Jag kände att jag behövde fråga hur det var med henne.
- Emma, hur är det egentligen?
Jag vände mig om och såg att hon satt och tittade ut ur fönstret. Efter ett tag vände hon blicken mot mig. Hon var fortfarande lite röd om kinderna och hennes ögonpupiller hade blivit jättestora. Hon vände sin blick mot fönstret igen.
Marcus stod redan vid vägkanten när vi skulle hämta upp honom. Han vinkade åt mig. Han öppnade sedan bildörren och satte sig.