oonedirectioon

Tidigare
Jag tittade fundersamt på henne men när jag sedan såg vem som stod där och tittade vid dörröppningen stannade hela världen upp. Det var därför Emma var så konstig, hon visste att Marcus hade stått där hela tiden.
Jag reste mig snabbt från soffan och sprang fram till Marcus. Jag visste inte hur mycket han egentligen hade hört så jag tänkte att det kanske var bäst att fråga.
- Hur mycket hörde du? sa jag och tittade oskyldigt ner i marken.
- Alldeles för mycket för att veta att du är en feg idiot...
____________________________________________________________________________________________________


Emmas perspektiv
Jag kunde inte fatta att jag lät Alexandra säga det där. Jag förstod henne så himla mycket men Marcus hade dödat mig om jag hade sagt att han stod där.
Alexandra reste sig snabbt upp från soffan och sprang raka vägen fram till Marcus. Jag visste att han hade stått där hela tiden och att han hade hört varenda litet ord.
- Hur mycket hörde du? hörde jag Alexandra säga lite nervöst. Jag tittade på Marcus som nästan hade tårar i ögonen. De stod långt ifrån där jag satt men jag kunde ändå se att han var ledsen och besviken.
- Alldeles för mycket för att veta att du är en feg idiot, sa Marcus och tittade argt ner på Alexandra. Marcus var egentligen världens snällaste människa och om jag kände honom rätt så skulle han bara säga så om han verkligen hade blivit sviken.
- Förlåt Marcus, förlåt, fick Alexandra ur sig. Jag tyckte så synd om henne men samtidigt var jag ledsen för Marcus skull också.
- Ska vi åka? sa Marcus efter ett tag och det såg inte ut som han varken ville eller skulle förlåta Alexandra.
Jag reste mig upp från soffan och tog upp min stora väska.
- Ja, det gör vi, sa jag tittade mot Marcus. Han hade fortfarande tårar i ögonen och det såg verkligen ut som han skulle börja gråta när som helst.
Alexandra gick in och tog sina saker och Marcus lika så. Jag stod vid dörröppningen och tittade på dem när de sprang fram och tillbaka i rummet.
Efter en stund när vi var packade och klara så vi tog trappan ner till receptionen, eftersom inte hissen fungerade. Hotellmannen stod där som vanligt och tittade med sin läskiga blick mot oss. Han var riktigt scary han den där killen. Marcus som tydligen hade blivit bra vän med honom nu hälsade ett svagt adjö och mannen gav fram något till honom, men jag kunde inte se vad det var. Vi gick sedan ut från hotellet och ropade på en taxi.
När vi väl satt i taxin sa vi inte ett ord till varandra. Det var som om någon hade limmat igen våra läppar.

Marcus perspektiv
Hela mitt liv rasade samman. Hur kunde man gå sådär långt? Hon låtsades bara gilla mig. Vilken jävla idiot. Varför gillade jag henne? Jag ville inte göra det. Hur kan man ens gilla en sån idiot som henne?
Jag försökte att undvika och ignorera Alexandra men samtidigt kunde jag inte göra det. Hon var den rätta och jag var hundra procent säker på det. Hur taskig och dryg hon än var så skulle jag aldrig sluta gilla henne.
När vi var färdiga drog vi ner till receptionen. Jag mådde fortfarande inte bra efter igår men jag försökte ändå verka normal. Jag ville inte säga att jag egentligen var jättebakis. I lobbyn stod hotellmannen som jag hade blivit fifa mate med nu. När jag skulle säga hejdå gav han fram ett kuvert. När jag skulle ta upp det skakade han på huvudet. Jag förstod att han menade att jag skulle öppna det senare.
Vi gick ut och ropade på närmsta taxi. Och när vi sedan satt i taxin sa vi inte ett knyst. Jag ville inte prata med någon av dem och de ville väl antagligen inte prata med mig. Just nu ville jag bara bort här ifrån och hem till min morfars snickarbod.
Vi gick av taxin och gick med långsamma steg in till avgångshallen. Den här gången fick Emma och Alexandra ta sina egna väskor och saker. Eller skulle de vara för lata för att ta dem nu också?
När vi kom in möttes vi av fem killar och en tjej. Vad gjorde Gemma här? Nyss låg hon ju hemma och spydde vid Zayns soffa. Harry tittade på mig med en allvarlig blick. Hade Zayn berättat vad som egentligen hade hänt?

Nialls perspektiv
Hon var så fin. Jag kunde verkligen inte förstå hur man kunde vara sådär fin, det var overkligt. När hon kom där släpande med sin stora väska sprang jag fram och hjälpte henne.
- Hi, sa jag och tog tag i väskan. Hon tittade lite ledsamt och oroligt på mig. Hade det hänt något?
- Hey Niall, sa hon bara och vände blicken ner mot golvet. Okej, det hade verkligen hänt något, men vad?
När vi gick där stannade jag plötsligt upp och lutade mig fram mot hennes öra. Jag ville få henne på bättre humör.
- Thanks for yesterday, viskade jag. I read the paper.
Hon ställde sig genast mitt framför mig och tittade sig omkring.
- Okey Niall. This is the fact: My feelings for you is unutterable, I'm so in love with you. But I can't handle it. I'm not ready for a relationship with you right now.
Jag visste inte om jag skulle vara glad eller om jag skulle vara ledsen. Det var ju bra att hon var kär i mig, men samtidigt var det ju mindre bra att hon inte ville gå vidare.
- It's okey Alex, I'm understand you. But you know, I will be here for you every time.
Hon tittade sig omkring igen, sedan gav hon mig en mjuk liten kyss på kinden. Det var som om hon döljde något, som om hon inte ville visa sig med mig. Men jag struntade fullständigt i det. Även om det stod massa fans och fotografer runt om sket jag i det. Jag lutade mig över henne och kysste hennes mjuka perfektformade läppar. Men rätt som det var vände hon sig bara om och gick iväg. Jag stod där kvar helt ensam och tittade med blicken efter henne. Plötsligt kom hon tillbaka. Jag trodde hon ångrade sig, men när hon sedan tog tag i väskan jag höll ändrades mina tankar.

Alexandras perspektiv
Vad fan hade jag gjort för något? Jag var ju helt fucking dum i huvudet. Varför skulle jag säga det där, jag menade det ju inte ens. Eller jo, det gjorde jag ju faktiskt, men på något sätt ändå inte.
När vi var framme vid flyplatsen försökte jag släpa min tunga väska på marken. Vi hade varit här i två dagar men jag hade ändå haft i överdrivet mycket packning.
Jag möttes av en glad Niall. Han tog genast tag i väskan och jag släppte den. Vi pratade lite, fast egentligen orkade jag inte det nu. Visst, det var typ sista gången jag skulle träffa Niall och jag hade klätt upp mig fint nu inför honom men efter vad jag hade sagt och gjort var det bara Marcus som fanns i mitt huvud. Hur mycket Niall än tyckte om mig nu och hur mycket jag än tyckte om honom var det inte rätt tillfälle att prata ut. Jag sa vad jag tyckte och kände för honom och att jag inte vill ha något förhållande just nu. Och herregud, han var ju trots allt Niall Horan.
Jag var rädd över att Marcus och Emma skulle se vad jag gjorde. De hade blivit galna om de såg mig så jag valde bara att pussa Niall lite lätt på kinden. Men utan förvarning kysste han mig på munnen istället. Jag gick där ifrån och försökte istället hitta Emma. Men hon var verkligen ingenstans.
Det skulle ändå bli skönt att komma hem. Även fast jag inte var så jätte sams med Emma och Marcus skulle det ändå bli skönt att komma hem till pappa, jag saknade honom faktiskt.
Jag väntade på att tiden skulle gå fortare så att vi bara kunde komma här ifrån. Men rätt som det var hör jag en röst i högtalaren.
- We regret the waiting time. But the plane who is going to Gothenburg is unfortunately canceled...


__________________________________________________________________________________________
Hej kära ni! Förlåt för det sena skrivet kapitlet. Jag vet, det skulle kommit ut igår. Men vi hade annat för oss så det gick tyvärr inte, sry! Men jag skrev iaf ett långt kapitel nu, så jag hoppas ni blir nöjda!