oonedirectioon

Tidigare
Jag sprang snabbt ut i hallen och satte på mig mina skor. Sedan gick jag ut och hoppade upp på cykeln och trampade iväg. Det tog inte lång tid innan jag var framme hos Alexandra. När jag plingade på dörren så var det Alexandras pappa som öppnade dörren.
- Hejsan Emma, Alexandra är på sitt rum skulle jag tro, sa han och gick iväg.
Jag gick upp till Alexandras rum och öppnade dörren.
- Jag har en bra idé! utbrast jag samtidigt som jag gick in.
________________________________________________________________________________________________


Marcus perspektiv
När vi kom ut ur kyrkan möttes vi av applåder och jubel där vi alla stod på kyrktrappan. Jag såg att Joel tog av sig sin studenthatt och kastade upp den i luften och vi andra gjorde samma sak. Några människor fotograferade oss, någons föräldrar stod och ropade, en tjej sprang upp på kyrk-trappan och kramade om sin kille, medans jag sökte intensivt med blicken efter min skylt. Med bilden på mig som liten, där det också stod mitt namn. Tillslut såg jag skylten och mamma kom gående imot mig, jag fick en stor varm kram. Bakom mamma så kom resten av familjen, mormor, morfar, farmor, moster och några kusiner. Jag tog emot blommor som hängdes runt min hals och farmor stoppade ner en 500-lapp i min bröstficka.
- Grattis Marcus! hörde jag plötsligt någon säga.
Jag vände mig om och där stod Alexandra och Emma.
- Jag måste prata med dig, sa Alexandra och log.
Hon var så fin, med hennes vita klänning, skruvlockade hår och röda läppar.
- Kom Marcus, vi ska åka flak nu! skrek plötsligt Joel och drog med mig bort mot vägen.
Efter att ha åkt runt i hela Göteborg med mycket skratt och skrik började vi närma oss Partille igen. Nu skulle vi äta middag och fira med släkten och senare vankades det fest. Jag var inte direkt någon fest prisse men det skulle ju trots allt vara en studentfest.
När vi var framme sprang jag raka vägen till familjen. De kramades och tog massor med kort. Jag såg att Emma och Alexandra stod en liten bit bort så jag sprang fram till dem.
- Tja brudar!
- Hej Marcus, sa Emma. Gick flakresan bra?
- Haha, ja helt okej.
Emma tittade på Alexandra med stora ögon.
- Jo, Marcus skulle jag kunna få prata med dig? harklade Alexandra fram.
- Okej visst, sa jag och log.
Hon tog min hand och vi gick bort en bit från Emma. Jag blev alldeles varm i kroppen.
- Det är synd att du inte ville följa med till London för..., sa Alexandra och tittade ner i marken.
- För?
Hon tittade på mig och jag såg hur hennes ögon fylldes med tårar. Jag skulle precis fråga vad som var fel, men innan jag hann få fram ett ord så kände jag hennes läppar mot mina. Det gick fort men för mig var det en perfekt kyss. Hon vände sig snabbt om och började gå men jag greppade tag i hennes arm.
- Vad var det där för? frågade jag och tog hennes hand i min.
Hon vände sig om snabbt och jag såg att det rann tårar på hennes kinder. Hon gav mig ett leende, men vände sig sedan om och gick igen.
Jag stod kvar ett tag och följde henne med blicken, jag var den lyckligaste killen i världen!

Alexandras perspektiv
Min dörr öppnades hastigt och in kom Emma .
- Jag har en bra idé! utbrast hon och satte sig på min säng.
- Okej, berätta, sa jag förväntansfullt.
- Vi struntar i att ringa honom nu, istället så kommer vi på hans student imorgon, sa hon och tog ett andetag.
- Men vad ska vi göra på hans student? frågade jag.
- Du ska kysssa honom. Jag vet att det låter konstigt, men jag lovar det kommer gå, han är ju dö kär i dig!
- Nae, så kan man inte göra Emma, vi utnyttjar ju bara honom då.
Det skulle jag ju inte kunna göra, för när vi åker till London då skulle han tro att jag typ var kär i honom. Så kan man bara inte göra.
- Men kom igen. Vill du åka till London eller inte? sa hon sedan med en arg ton.
- Det är klart jag vill men..
- Alexandra, han kommer inte tro att du gillar honom. En kyss liksom, vad betyder en enda liten kyss?

Nästa dag
Idag var det äntligen skolavslutning. Första året på gymnasiet var avklarat. Nu var det en långt och härligt sommarlov innan andra året.
Jag hade fixat och klätt upp mig rätt så mycket innan avslutningen. Jag hade beställt en vit klännig från internet som jag skulle använda. Jag lockade mitt långa bruna hår och sminkade mig lite sött.
Sen skjutsade pappa mig till skolan, vi skulle ha avslutning där i år, inte i kyrkan.
Vi sjöng lite sommar låtar och några höll tal. Vi fikade med klassen och vi fick våra betyg. Vi hade det trevligt tills Hilda kom till mitt bord och skulle börja prata.
- Förlåt om jag stör, sa hon och slog handen i bordet. Jag himlade med ögonen och hon harklade sig.
- Jag ville bara säga förlåt för att jag skyllde på Alexandra när det egentligen inte var hon som misshandlade mig. Det var jag som betalade alla andra för att göra det och sedan skylla på Alexandra.
Vad gör hon? Varför står hon och erkänner framför alla föräldrar att hon ljög? Jag fattar ingenting. Jag kollade på Emma och hon bara skakade lite smått på huvudet för att visa att hon fatta lika lite som jag. Jag tittade sedan på min pappa och han blinkade med ena ögat och jag vände mig om mot Hilda igen.
Efter att skolavslutningen var slut så gick jag fram till Hilda.
- Varför erkännde du? frågade jag och tittade undrande på henne.
- Jag visste att ni visste och då skulle alla få reda på det ändå. Och så du vet så berättade jag även för idrottsläraren att jag ljög så du behöver inte oroa dig.
- Okej, tack. sa jag och vände mig om för att gå.
- Ha ett bra sommarlov, ropade hon efter mig.
Jag träffade Emma vid parkeringen. Vi kramade om varandra och sedan satte vi oss i Emmas bil.
Jag satt och skakade hela vägen till Partille. Den kändes som om vi åkte i evigheter även fast vi bara åkt i 20 min. När vi äntligen kom fram gick vi av vid kyrkan. Vi förberedde oss på att studenterna skulle springa ut.
Jag och Emma stod en bit bort. När Marcus hade kastat upp sin mössa i luften och hälsat på sin familj och så vidare så gick Emma och jag fram till honom. Vi grattade honom och jag skakade av nervositet.
- Jag måste prata med dig, sa jag efter ett tag och försökte få fram ett léende. Vårt "samtal" avbröts när hans kompis ropade på honom. Han drogs med till flaket och efter en stund var dem borta.
När han kom tillbaka sprang han fram till Emma och mig. Jag frågade honom om vi kunde prata. Jag var så jäkla nervös. Jag tog Marcus hand och vi gick bort en bit och ställde oss bakom ett träd. Jag och Emma hade bestämt vad jag exakt skulle säga men jag hade helt glömt bort det.
- Det är synd att du inte vill följa med till London för..., sa jag. Jag hade inte en minsta aning om vad jag skulle säga utan jag bara gjorde det jag skulle göra. Mina ögon fylldes med tårar för allt kändes så fel. Jag var så otroligt taskig. Jag kysste honom lite lätt på munnen och utan att titta på honom gick jag där ifrån. Jag ångrade mig så mycket. Plötsligt tog han tag i min arm och frågade varför jag kysste honom. Jag svarade inte utan gav honom ett falskt léende istället. Hur kan man göra så mot en vän?
__________________________________________________________________________________________________
Ganska långt kapitel, hoppas det blev bra!!