oonedirectioon

Tidigare
Jag hade tagit upp kuvertet förut på flygplanet men då inte tänkt på vad det var. Det var först nu när jag läste det som jag tog in det i huvudet. Jag skulle få åka till London igen och gå på en Arsenal match med One Direction killarna, och ja, hotell-mannen såklart.
__________________________________________________________________________________________



Alexandras perspektiv
Jag vaknade av att en dörr smälldes igen. Jag reste mig upp snabbt och gick tröttsamt fram till fönstret. Jag såg att pappa gick in i bilen och körde iväg. Jag gnuggade mig i ögonen och kliade mig i nacken. Jag hade bara somnat igår när jag hade blivit sur på pappa. Okej, jag kanske överdrev en aning, men jag kunde ju inte direkt påstå att det var bra att han hade träffat Catarina. Hur skulle det liksom bli nu med allt? Skulle vi flytta ihop? Jag suckade för mig själv och tog upp mobilen som låg på golvet. När jag såg hur mycket klockan var tappade jag mobilen på golvet igen. Om en timme skulle jag träffa Marcus vid parken. Jag rusade fram till garderoben och tog fram den närmsta bästa tröjan och de närmsta bästa shortsen. Jag trädde över den stora stickade tröjan över huvudet och tog på mig jeans shortsen. Sedan sprang jag fram till mitt sminkbord och målade på ögonbrynen och drog på lite mascara. Jag lät håret vara som det brukade och gick sedan ner till köket. Jag tog en banan som låg i fruktskålen och käkade upp den. Jag tittade på klockan som visade att jag ungefär hade gjort i ordning mig på 20 minuter. Men jag bestämde mig för att bege mig till parken ändå.
När jag var framme vid parken var allt så tyst och fridfullt. Det enda man hörde var löven som fladdrade av vinden. Och inte en enda människa syntes.
Jag satte mig ner på en parkbänk och väntade på att Marcus skulle komma. Jag var faktiskt lite nervös inför vad jag skulle säga, jag hade ju inte direkt tänkt ut något.
När jag hade suttit där ett tag och njutit av tystaden tittade jag på mobilen. Det var verkligen inte likt Marcus att vara sen, han kom alltid på tok för tidigt till allting. Klockan visade kvart över ett så jag tryckte sakta in hans nummer. Efter fem signaler svarade hans telefonsvarare. Vad gjorde han för något?
Jag reste mig upp från parkbänken och kollade mig omkring. Det var fortfarande inte en människa i närheten så jag började att ropa.
- Marcus!
Utan något svar gick jag längs vägen i parken. I den här parken hade jag varit mycket i som liten och det kom alltid tillbaka gamla minnen från mamma innan hon dog. Jag log när jag tänkte på henne men leendet försvann sedan när jag tänkte på Hildas mamma Catarina. Jag ville inte att hon skulle ta mammas plats.
Jag gick ganska långt och plötsligt var jag framme vid tågspåret. Här åkte det tåg dag ut och dag in. När jag precis skulle vända mig om såg jag att det satt någon lite längre bort på tågspåret. Paniken spreds inom mig och jag sprang raka vägen fram till personen. När jag allt kom närmare såg jag att det inte var vem som helst som satt där och spelade gitarr.
- Vad gör du? ropade jag oroligt när jag var helt säker på att det var Marcus. Han vände upp blicken från gitarren och tittade irriterat på mig.
- Jag väntar på tåget, men det verkar vara försenat, sa han och vände ner blicken igen. Han började dra sina fingrar på gitarrens strängar. Han spelade så fantastikt fult.
- Vart har du fått den där ifrån? sa jag och satte mig ner bredvid honom på tågspåret.
- Äh, jag hittade den hemma.
Jag började att skratta. Han slutade att spela och la ifrån sig gitarren.
- Men jag är inte så bra, sa han sedan och log mot mig. Jag log tillbaka.
- Så varför sitter du här?
- Jag har ganska många anledningar. Tjejen som jag är kär i tycker bara att jag kommer och förstör, mitt liv har ingen mening, och ja, jag måste träffa One Direction killarna igen.

Marcus perspektiv
Jag gick med snabba steg med gitarren i ena handen nedför gatan. Jag hade kollat ut vilka tider tåget skulle komma, så jag bestämde mig för att bara ägna de sista minuterna i mitt liv åt att spela på en skruttig gammal gitarr på ett skruttigt gammalt tågräls.
När jag hade satt mig ner och börjat spelat ropade någon plötsligt. Jag vände upp blicken från gitarren och såg att Alexandra kom springandes emot mig. Hon satte sig ner bredvid mig och sedan satt vi och pratade. Tåget kom aldrig och plötsligt reste Alexandra såg upp och sträckte fram sin hand. Jag fattade den och reste mig upp jag med.
- Tjejen som du är kär i ska nu förklara allt, sa Alexandra och släppte min hand. Hon pekade in mot skogen.
- Men först, gå in där och räkna till tjugofem, sedan kommer du ut igen och då berättar jag, sa hon när jag hade gått med på att hon skulle få förklara allt.
Jag tittade först fundersamt på henne men sedan ryckte jag på axlarna och gick in. Efter tjugofem sekunder gick jag ut igen och där stod Alexandra och skrattade. Jag vände mig om och såg att tåget precis hade gått förbi. Fan, hur kunde jag missat det?
- Marcus, du får inte dö, sa hon sedan och tittade allvarligt på mig. Jag bara log mot henne.
Vi gick på tågspåret hand i hand. Hon pratade mest om sin pappa, att han hade träffat en tjej och att det var Hildas mamma. Plötsligt plingade det till i hennes mobil. Hon tog upp mobilen ur fickan och läste sms:et tyst för sig själv medans jag försökte hålla mig från för att titta.
- Det var Niall, sa hon sedan med en ynklig liten röst. Hon fick ett stort leende på läpparna.
Jag svarade inte utan log bara lite försiktigt istället.
- Jo asså, du vet väl att jag tycker om Niall va? Mycket! sa hon och ställde sig mitt framför mig.
Jag nickade lite lätt på huvudet och försökte få fram ett leende.
- Jag är verkligen jätte ledsen för allt jag har sagt och gjort, och jag borde verkligen talat om för dig som det var från början. Jag menar, jag och Emma var tvungna att få med dig på något sätt och då kysste jag dig. Jag vill bara att du ska veta att jag inte är såhär egentligen. Men jag var så intresserad av Niall och jag kunde inte träffa honom på något annat sätt än att åka dit, till London alltså.
Jag visste inte om jag skulle vara arg, glad, sur eller lycklig. Men istället kramade jag om henne för att hon var ärlig. Och den här gången visste jag att hon var ärlig.
- Vänner? sa hon sedan.
- Absolut, sa jag och log mot henne. Hon ställde dig brevid mig igen och sedan gick vi hand i hand och pratade. När vi sedan gick där kom jag genast på den ultimata idén. Idén som som skulle förändra både mitt och Alexandras liv...


__________________________________________________________________________________________
Jag hann i alla fall att skriva ett kapitel. Vet inte ifall det blev så bra, men aja! Imorgon och på måndag blir det troligtvist ingen kapitel. Det är andra saker som kommer i vägen tyvärr nu med valborg och allt. Men på tisdag är vi förmodligen tillbaka med nya krafter! Puss och kram.