oonedirectioon

Tidigare
Alla som satt runt i cafét vände sig om och stirrade på oss. De kände säkert igen Harry men de undrade säkert vem fan jag var.
Jag hoppade upp på Harrys höft och kramade om honom hårt. Nu var det bara jag och Harry och ingen eller inget annat skulle få komma i vägen.
__________________________________________________________________________________________



Marcus perspektiv
Efter några minuters pratande med killarna och Gemma var vi tvungna att bege oss bortåt. Men varken Emma eller Alexandra var i närheten. Jag tittade mig omkring och såg även att Niall och Harry var borta. De var alltså med dem. Men de hade ändå inte tid att umgås med dem hela dagen, för vi skulle ju åka hem. Jag var inte heller på humör, så nu ville jag verkligen bara hem. Plötsligt hör jag en röst i någon högtalare som säger att planet till Göteborg är inställt. Jag blev varm i kroppen av ilska. Skulle vi få vara här yttligare en dag? Ilskan försvann sedan när jag ändå kom på att vi inte skulle ta Göteborgsplanet. Vi skulle till Sturup i Malmö istället eftersom alla platser var fullbokade i det andra flyget. Men bara för att planet till Göteborg var inställt så var ju inte vårat det, och det skulle fortfarande gå när som helst.
Jag sa snabbt hejdå till Liam, Louis, Zayn och Gemma, sedan försökte jag tränga mig förbi alla människor. Jag hade nästan aldrig sett så mycket folk förut.
När jag skulle ta upp mobilen för att ringa till Emma sprang det plöstligt in någon i mig. Jag ramlade inte men jag fick ändå en lätt knuff. Jag såg först inte vem det var men när jag sedan hörde rösten visste jag precis vem det var.
- Oj, förlåt Marcus, sa Alexandra.
- Vart har du varit? Planet lyfter snart och vi har inte ens checkat in, sa jag förtvivlat. Hon stod lugnt och tittade mig.
- Planet är ju inställt Marcus, sa hon sedan besviket och vände sig om. Jag tog tag i hennes arm.
- Det till Göteborg ja, men hade du redan glömt att vi skulle åka till Malmö istället?
Hon vände sig om och började hoppa av glädje. Jag trodde snarare att hon skulle bli ledsen.
Jag var egentligen skit sur och arg på Alexandra. Men nu gällde det att vi inte tappade bort varandra, och då kunde vi ju inte vara osams.
- Vi måste hitta Emma! sa jag sedan högt och hon nickade bara på huvudet.
Vi gick bland folkmassan. Jag hade försökt att ringa till Emma två gånger men hon hade inte svarat.
- Marcus! Ropade plötsligt Alexandra och tog tag i min arm. Jag stannade hastigt till och tittade åt det hållet Alexandra pekade mot. Där stod Harry och skrattade. Alexandra höll fortfarnade tag i min arm och jag bara kände hur varm jag blev. Jag ryckte mig ifrån när jag sedan kom på att jag redan hade intalat mig själv att jag skulle sluta att vara kär i henne. Hon var egentligen ett ego, och hon skulle absolut inte tro att det gick att få mig så lätt tillbaka.

Alexandras perspektiv
Jag ville bara skrika. Folk sprang förbi mig och skrikande barn dreglade lite överallt. Jag började också att springa och utan att ens veta vad jag gjort sprang jag raka vägen in i Marcus. Han tittade konstigt på mig men jag försökte ändå att le.
Marcus betedde sig drygt och annorlunda mot mig. Han hade ju i och för sig all rätt i världen att vara arg på mig men man behövde väl inte vara så dryg nu, inte i det här tillfället i alla fall.
Flyget skulle snart lyfta och Emma var inte inom synhåll. Marcus och jag gick stressat igenom alla folkmassor. Om vi inte hittade henne snabbt så skulle vi missa flyget och vi skulle få vänta yttligare någon dag i det här eländet. Men omedvetet riktade jag blicken mot Harry. Han stod inne vid Starbucks och flinade. Jag ropade på Marcus och sedan sprang vi in på cafet.
- Where is Emma? flåsade jag fram. Harry log bara stort mot mig utan att säga ett ord. Plötsligt kom Emma fram från ingenstans med två stora latte i händerna.
- Hejsan på er, sa hon bara och tittade lugnt på oss. Antagligen hade väl hon gjort samma misstag som mig och helt och hållet glömt bort att vi inte skulle ta det flyget.
- Vet du hur mycket klockan är Emma? sa sedan Marcus och tittade bekymrat på Emma. Harry tittade skumt på honom eftersom han pratade Svenska.
- Inte mycket antar jag, sa hon.
Marcus tog snabbt tag i kaffekopparna i Emmas händer och gav fram dem till Harry.
- Here, sa han och tog sedan tag i Emmas arm och drog henne ut från cafet.
- Vad gör du Marcus? ropade hon och tittade oroligt på honom.
- Flyget går nu och inte sen, vi skulle inte ta det som blev inställt, utbrast jag. Emma vände sig om och tittade bak på Harry som stod med latten i båda händerna.
Vi sprang snabbt fram till säkerhetskontrollen och lämnade samt in våra väskor. Sedan försökte vi hitta gaten där vi sedan skulle bege oss in i flygplanet. När vi sedan hittat vart vi skulle satte vi oss på planet och efter en stund körde det iväg.
Jag tittade ut mot London och log. Tänk att vi hade hängt med One Direction.
Marcus som satt bredvid mig öppnade plötsligt kuvertet han hade fått från hotellmannen. Jag tjuvkikade lite försiktigt. Det såg ut som det låg en slags lapp eller någon biljett i kuvertet. När han läst färdigt det vände han snabbt på det och la i det i kuvertet igen. Det enda jag hann se var sex stycken bokstäver. -L -O -N -D -O -N.


__________________________________________________________________________________________
Det här kapitlet gjorde inget annat än sög! Förlåt mig så mycket, men jag är helt död i huvudet! Kramar