oonedirectioon

Tidigare
Min tröja var helt blöt när jag hade läst färdigt brevet. Jag behövde verkligen det här, lycka. Och det fick jag från honom. Han var helt underbar. Det kändes så himla bra när han skrev att vi borde träffas utan alkohol någon gång och bara bli vänner. Jag trodde faktiskt egentligen att han inte ens kom ihåg mig, men nu skrev han att jag var en speciell tjej med ett speciellt léende.
Jag tog upp mobilen och slog numret till honom.
____________________________________________________________________________________________



Harrys perspektiv
Vi var i studion när jag hörde att min mobil började ringa. Jag sprang fram och svarade.
- Harry.
- Hey Harry, it's me Emma. Jag gick ut ur rummet och log för mig själv.
- Hey Emma, how are you?
- I'm fine, and you? Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, vad vi skulle prata om. Skulle jag fråga om hon hade fått brevet?
- Yeah, It's good here, svarade jag efter en stund.
- Harry, I don't know what I can say. You're just so wonderful. Hon hade antagligen läst brevet men jag hade absolut inte trott att hon skulle ringa och säga att jag var underbar.
- You're wonderful too! I enjoyed to write that letter.
- Really?! Which letter? frågade hon fundersamt. Jag skämdes så in i bomben. Hade hon inte läst brevet än? Jag blev röd i ansiktet.
- Oh, it was nothing.
- I'm just kidding with you Harry! Of course I got the letter, sa hon och skrattade.
- Haha, it wasn't funny!
- Haha anyway, all I can say to you as an answer is that I will meet you again and be your friend. Cause you are good a guy, and you are so cute. I mean, which guy whose to send a letter to a girl?
Hela min kropp fylldes med glädje. Jag visste inte vad jag gjorde men jag kunde verkligen inte motstå.
- How do you say if we want you come to London? Det blev tyst en ganska lång stund men plötsligt hörde jag att hon började skrika i telefonen.
- Are you serious? You are One Direction! We can't come to you.
- Yes, of course you can. You and Alexandra.
Vi pratade en litet tag, men sedan ropade killarna på mig så jag behövde lägga på.

Alexandras perspektiv
Vi hade cyklat över 3 mil så jag var helt slut när jag kom hem. Jag kände mig så otroligt äcklig och svettig så jag bestämde mig för att jag skulle ta en kall dusch.
När jag var färdig tog jag på mig mina underkläder och ett par mjukisbyxor. Det var fortfarande jätte varmt ute så jag satte bara på mig en liten söt tubtopp.
Jag gick ut på balkongen och satte mig ner på en stol. Jag stängde mina ögon och bara njöt. Jag slumrade till en stund men vaknade sedan av att ytterdörren stängdes igen. Jag visste att det var pappa som hade kommit hem men jag varken ville eller orkade bry mig om honom just nu. Det var egentligen hans fel att det hade blivit såhär. Om han hade trott på mig så hade vi kunnat prata med varandra just nu.
- Värst vad tidigt du var hemma idag då, hörde jag att han sa när han hade sett att jag legat och solat på balkongen. Jag låtsades sova. Han gick ut från balkongen igen och gick ner till köket istället.
När jag hade legat där och blundat ett tag kände jag att det börja vibrera på magen. Jag hade lagt mobilen där innan. Jag tog upp mobilen och sträckte på mig.
- Hej, svarade jag.
- Hej Alex, du kan verkligen inte förstå det här! Du kommer vekligen inte att förstå det här, sa Emma. Hon pratade så fort att hon inte kunde andas.
Hon berättade allt. Att vi skulle åka till London på fredag dagen efter skolavslutingen och att vi skulle vara där över helgen. Allt lät så himla bra och det var bara en sak som skulle kunna komma i vägen nu, pappa.
När vi pratat och skrattat färdigt lade jag på luren och gick med långsamma steg nedför trappan. Jag gick mot köket men stannade sedan till vid tröskeln. Pappa stod och lagade någon gryta. Jag knackade på väggen. Han vände sin blick mot mig.
- Kan jag få prata med dig om en sak? sa jag och tittade ledsamt på honom. Han vände ner blicken mot grytan.
- Jag är väl din pappa, du kan säga allt till mig, sa han och tog bort grytan från plattan.
- Men nu äter vi, sa han och tittade på mig med ett stort léende. Jag log lite lätt tillbaka.
Det kändes som pappa och jag hade blivit sams igen. Vi satt och åt och han berättade massor av gamla minnen när han var yngre. Tillslut kände jag mig beredd att fråga.
- Jo pappa, jag fick ju fråga dig en sak? Ellerhur? sa jag och han nickade på huvudet.
- Det är ju skolavsluting imorgon och på fredag undrar Emma och jag om vi får åka till London och träffa One Direction- killarna?
Han började skratta. Han slog i bordet så mycket han skrattade. Han blev genast allvarlig och tittade på mig med en ond blick.
- Säg en enda anledning till varför du skulle få åka till London?
Jag var tvungen att tänka efter en stund innan jag svarade.
- Jag har skött mina studier helt exemplariskt den senaste tiden, jag har A i typ allt!
- Sant. Men flickan du slog, och alla gånger du har skolkat då? Förklara det! Han tittade fortfarande på mig med en allvarlig blick.
- Hilda, hon fick alla att låtsas om som om det var jag. Och alla gånger jag skolkat har jag faktiskt ingen förklaring till. Men snälla tro mig pappa! sa jag oroligt.
- Vet du, det är bättre om du ägnar helgen åt att tänka på vad du gjort istället. Dessutom har du utegångsförbud, hade du glömt det?
- JAG HATAR DIG! skrek jag och kastade ner grytan på golvet. Hur mycket pappa än hade kämpat med grytan så sket jag fullständigt i det. Han var den värsta pappan som fanns och jag hatade honom.


__________________________________________________________________________________________
Vet inte ifall det vart så bra, men det är allt jag har och erbjuda idag. Mycket plugg just nu! Kramar