oonedirectioon

Tidigare
När det inte var långt kvar till planet skulle gå gav vi fram våra biljetter och satte oss på planet. Nu skulle vi åka i någon timme, sedan skulle vi vara framme i London och träffa killarna. Det var egentligen för bra för att vara sant. Jag log för mig själv. Jag tittade sedan på Emma som satt bredvid mig men hon hade fortfarande inte någon kontakt med jorden. Jag slutade att le.
_____________________________________________________________________________________________________



Harrys perspektiv
Jag och grabbarna skulle nu bege oss till flygplatsen för att hämta upp tjejerna. Jag var så otroligt nervös, tänk om jag skulle göra bort mig.
- Hey dude, relax, sa Louis till mig när han såg att jag satt och skakade.
Paul körde oss till flygplatsen. Vi pratade inte så mycket i bilen utan vi satt mest tysta.
När vi klev av kom det genast massa fans springandes mot oss. De ville ha autografer och ta kort. Efter några minuter av skrikande tjejer sprang vi in till avgångshallen. Vi satte oss ner och väntade. Jag var fortfarande jätte nervös.
- There they are..., sa Liam och pekade på två tjejer som kom med fem jättestora väskor.
Vi reste oss upp från väntestolarna.
- Oh Liam, it's not them! sa Louis och skrattade.
Vi satte oss besviket ner igen. Jag hade absolut inget tålamod, så istället började jag bli irriterad och arg.
- Where is the plane? skrek jag högt.
- Take it easy Harry, sa Zayn och klappade till mig på axeln.
Plötsligt kom det två tjejer som var sjukt lika Emma och Alexandra. Bakom dem gick det någon stalkers. Det var en kille som tog massa väskor. När de hade kommit lite närmare började jag känna igen killen men kunde inte komma på vart ifrån. Jag reste mig upp och grabbarna lika så. Jag kunde se att det var Emma, men hon hade gjort något med sitt ansikte. Jag nästan sprang fram och kramade tjejerna.
- Hey girls, sa jag och killarna som hade kommit lite efter när jag sprang kramade också om dem.
Jag tittade på Emma och log, men hon log inte tillbaka utan hon bara stirrade på mig. Jag hörde att det var någon som viskade i mitt öra.
- I don't know what's wrong, but she is not herself. Det var Alexandra som viskade. Jag tittade på henne och hon gjorde en orolig blick till mig.
När vi hade pratat ett tag, främst med Alexandra utbrast hon plötsligt:
- Sorry, you guys met him on your concert, this is Marcus.
Han tog fram sin hand för att hälsa, vi grabbar gjorde lika dant. Han såg inte så glad ut men han försökte ändå le på något sätt. Jag visste inte att han skulle följa med hit. Jag menar, var det bra eller inte?
Vi bestämde oss för att hjälpa till med deras packning, så jag tog Emmas väskor och de andra tog Alexandras. Jag försökte få kontakt med Emma ibland men hon tittade bara på mig och sedan vände blicken bortåt.
Vi satte oss i bilen och körde iväg hem till vår lägenhet.

Emmas perspektiv
Jag visste egentligen vad som hände men jag kunde inte prata. Inget ljud kom ur mig. Jag kände mig så yr och när vi skulle på planet ville jag bara tillbaka hem. Jag ville inte att Harry eller någon av de andra killarna skulle se mig så här. Alexandra och Marcus försökte prata med mig men jag hörde inte ett ord. Jag var som döv.
När vi hade kommit fram till London sprang Harry fram och kramade mig men jag mötte inte kramen. Han tittade bara på mig och log men jag tittade bara tillbaka med en ledsam min. Alexandra, Marcus och killarna försökte hela tiden få kontakt med mig men jag vände bara blicket åt något annat håll. Jag ville egentligen bara lägga mig ner på golvet och skrika. Hade jag fått något slags syndrom?
Jag försökte läsa Harrys läppar när vi åkte bilen hem. Men jag kunde inte läsa dem. Läpparna bara rörde sig i en konstig rörelse utan att man såg någonting. Han tog min hand men omedvetet släppte jag den.

Marcus perspektiv
Emma var så konstig hela resan. Hon hade inte sagt ett enda ord till Alexandra och mig. Vi visste inte vad det var med henne.
När vi i alla fall var framme möttes vi av killarna. De tittade bara på mig först och undrade säkert vem fan jag var. Tillslut tog jag fram min hand och hälsade. Vi hade egentligen setts förut men kanske inte på ett så bra tillfälle.
Liam och jag fick ganska bra kontakt. Vi båda gillade att spela basket så vi pratade ganska mycket om det.
- So here we are, sa Harry och drog upp bildörren. Jag gick av sist och såg att Alexandra och Niall gick framför mig. Han höll båda sina händer på hennes midja och hon bara skrattade. Jag gillade inte han Niall. Han klängde bara på Alexandra hela tiden. Det var ju något på gång mellan Alexandra och mig nu, och jag ville inte att han skulle förstöra det.
Vi skulle tydligen bo i Harry och Louis gemensamma lägenhet. Och när vi kom in hörde jag att Alexandra började skrika.
- Oh my god! skrek hon. Okej, lägenheten var helt galet cool, men det ville jag ju inte erkänna.
- Marcus ser du inte eller? Ser du inte hur sjuk lägenheten är? sa hon och kramade om mig. Jag blev alldeles varm. Killarna skrattade.
- If you want to be here, you most talk english, sa Louis och log mot Alexandra.
Emma stod fortfarande kvar vid dörröppningen och vägrade att kliva in. Jag fick dra in henne. Nu hade det röda på hennes kinder försvunnit i alla fall.
___________________________________________________________________________________________________
Okej, det blev ett snabbt skrivet kapitel idag. Och jag vet, den var inte bra. Men det var något i alla fall !
Nu på påsklovet vet vi inte om vi kommer skriva exakt varje dag. Men ska försöka att skriva så ofta som det går, promise !