oonedirectioon

Tidigare
- Marcus ser du inte eller? Ser du inte hur sjuk lägenheten är? sa hon och kramade om mig. Jag blev alldeles varm. Killarna skrattade.
- If you will be here, you most talk english, sa Louis och log mot Alexandra.
Emma stod fortfarande kvar vid dörröppningen och vägrade att kliva in. Jag fick dra in henne. Nu hade det röda på hennes kinder försvunnit i alla fall.
_______________________________________________________________________________________________



Nialls perspektiv
När vi öppnade dörren till lägenheten så utbrast Alexandra:
- Oh my god!
Hon kramade om den där Marcus och sa något på svenska. Emma var dock inte lika glad, jag fattar inte vad som hade hänt med henne. Inte för att jag känner henne så bra men hon betedde sig ändå märkligt och jag tror att Harry var väldig ledsen och orolig för det. Marcus bokstavligt talat drog in henne i lägenheten och hon satte sig ner i soffan. Jag visade runt Alexandra och Marcus, fast han följde bara efter som om han var hennes livvakt eller något. Medans jag och Alexandra gick runt och skrattade så lagade de andra killarna lite middag. Jag skickade en blick mot Harry lite då och då och jag såg att han kollade oroligt på Emma. Jag tyckte så synd om honom.
Efter att vi ätit klart så satte sig alla i soffan för att ta det lite lugnt ett tag. Men jag kände att jag inte hade lust att sitta där med alla, vi hade ju varit allihopa hela dagen. Jag tänkte att Alexandra och jag skulle kunna ta en promenad för att få vara lite ensamma. Men jag visste inte hur jag skulle säga det, för om jag frågade Alexandra högt inför alla andra så skulle antingen Marcus fråga om han fick följa med eller så skulle han hata mig för att jag vill vara ensam med henne hela tiden, fast det känns ju i och för sig redan som han gör det. Men det var som om hon läste mina tankar, för precis när jag gett upp hoppet om lite ensam tid så sa hon plötsligt:
- Do you wanna take a walk Niall?
- Absolutely, svarade jag snabbt och reste mig upp.
Vi gick ut i hallen och tog på oss skor, sedan gick vi ner på gatan. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och allt kändes helt underbart. Efter att ha gått ett tag så stannade jag plötsligt upp.
- What are you doing? frågade Alexandra och log.
Utan att veta vad jag höll på med så mötte jag hennes mjuka läppar i en kyss. Jag kunde inte styra det, det var inte med mening, det bara blev.

Alexandras perspektiv
Nialls läppar nuddade mina och allt kändes helt rätt, som om det bara var vi två och som om det alltid skulle vara det. Men plötsligt kom jag på det, jag backade två steg och såg förvirrat på Niall, vad fan gjorde jag? Tankarna for om kring i huvudet, hur kunde jag kyssa Marcus så att han tror att jag gillar honom och sedan 24 timmar senare kyssa Niall? Det kändes som om jag stod och glodde på Niall i över en timme.
- Sorry, I didn't... sa Niall efter ett tag och såg sorgset ner i marken.
Det var ju inte hans fel, men vad skulle jag säga " hej jag gillar att leka med andras känslor, och kyssa killar hej vilt". Nej, varför backade jag, om jag bara hade låtsas som ingenting hade allt varit bra nu. Men nu måste jag säga något till honom, men vad?
- No, Im sorry for... Mer fick jag inte fram utan jag började gråta. Den här dagen blev nu helt förstörd. SAMLA DIG ALEXANDRA! Skrek jag i mitt huvud, men tårarna slutade inte rinna. Niall gick långsamt fram till mig och torkade försiktigt bort en tår. Jag tror att han var rädd att jag skulle skrika på honom och be honom dra åt helvetet.
- Can you tell me what I did? sa Niall och kollade mig in i ögonen.
Jag kände att om jag skulle börja prata om allt nu, så skulle jag börja gråta mer, så jag skakade på huvudet och gick rätt in i Nialls famn.
Jag tror han vart förvånad, men efter ett tag stod vi där och höll om varandra.
- You can tell me tomorrow, if you want.
Jag nickade långsamt på huvudet.

Harrys perspektiv
Efter att Niall och Alexandra gått ut för att ta en promenad så uppstod en tystnad hos oss andra i soffan, men den bröts när Marcus plötsligt sa:
- Sorry for asking, but where could we stay?
- Oh, have you don't reserved a hotelroom? frågade Liam.
- No, I found out that we was going to London yesterday. So we haven't, svarade Marcus oroligt.
- I have an idea. We can go and fix a hotelroom and Harry, you can stay here with Emma, utbrast Zayn.
Och innan jag visste ordet av det så var grabbarna ute ur lägenheten och jag var ensam kvar med Emma. Nu hade jag min chans att snacka med henne och reda ut lite om vad som har hänt.
- Emma, would you have something to drink or eat? frågade jag först lite försiktigt.
Hon svarade på frågan genom att skaka på huvudet.
- What's wrong Emma, you haven't say something on the whole day and I have to know what's wrong? frågade jag och la min hand över hennes.
Hon tog tag den och jag tog det som ett svar, att det kanske inte var jag som hade gjort någonting. Men jag ville ändå att hon skulle veta att jag fanns där för henne.
- You can tell what do you want for me, I'm here for you and I don't like to see you sad, sa jag och tittade henne djupt in i ögonen.
Jag såg hur hennes ögon vattnades och tårar började rinna nerför hennes kinder.
- I hope you don't cry because I said something wrong, sa jag och gav henne ett leende.
Hon skakade på huvudet och i nästa sekund hade jag henne i min famn. Jag hörde hur hon tyst snyftade i mina armar.
- It's gonna be okey, I promise, viskade jag sedan tyst i hennes öra.
Jag hörde hur hennes snyftningar började avta och andetagen blev djupare. Jag förstod att hon hade somnat och det tog inte lång tid innan mina ögon också slocknade.

_______________________________________________________________________________________________