I want you - chapter 102 ♥
Tidigare
Jag tvekade inte en sekund med att säga sanningen. Det var nu jag skulle berätta det.
- Okey, then say it to yourself...började jag försiktigt.
Harry höjde sakta sitt högra ögonbryn.
Harry höjde sakta sitt högra ögonbryn.
...because it's you who are the lucky guy. You are Edward's father Harry.
__________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv - 3 månader tidigare
Alexandra satt vid min sida om den vita sjukhussängen. För bara några timmar sedan trodde jag att en vattenläcka hade brutit ut på badrumsgolvet hemma hos Alexandra och Marcus. De hade nyss köpt en ny lägenhet och jag tyckte det var så konstigt att det började läcka vatten helt plötsligt.
- Alexandra! ropade jag och efter några sekunder kom Alexandra rusandes in i badrummet.
- Vad är det? sa hon och kollade frågande på mig. Men när hon sedan såg det rinnande vattnet på golvet förstod hon genast vad som hade hänt.
- Men Emma, vattnet har ju gått!
Som tur var kom Marcus hem från jobbet precis och kunde skjutsa oss raka vägen till sjukhuset. Och här låg jag nu med Alexandra sittandes vid min sida. Jag hade inte fött barnet än men visste att det skulle vilja komma när som helst.
- Hur känns det Emma?
Alexandra log mot mig och strök mig sakta över pannan.
Jag nickade på huvudet som svar och började genast känna en så enorm smärta i hela min kropp. Alexandra såg att jag hade ont och ropade genast på en sjuksköterska som i sin tur ropade på flera sjuksköterskor. Väl inne på barnmorskemottagningen fick jag träffa min barnmorska som jag hade träffat under hela graviditeten. Jag hade ju i för sig träffat henne innan med. Det var nämligen en nyutbildad Hilda som skulle hjälpa mig att föda barnet.
- Emma, det här kommer att gå super bra, sa Hilda och sa åt sina medhjälpare att hämta lite saker.
Hilda hade blivit som en helt annan person nu efter att vi hade tagit studenten. Absolut inte som hon var förut.
Jag ville inte visa den oerhörda smärtan som jag skulle få lida med under hela förlossningen. Jag ville att mamma skulle vara här, pappa och alla mina vänner. Men de var tvungna att sitta utanför i vänterummet medan jag födde barnet. Den enda som fick vara här var Alexandra. Hon stod och höll mig i handen.
Sen kom jag inte ihåg mer. Det gick så oerhört snabbt att det nästan kändes som att Edward flög ut. Edward var barnets namn. Men varför döpte jag det till Edward?
Jag låg i sängen ett tag efter förlossningen med det nyfödda barnet invirad i min famn. Jag kollade honom i ögonen och han kollade i mina. Plötsligt hörde jag att dörren öppnades och in kom Hilda med massor av papper och blad.
- Vilken snygging, sa hon och tittade på barnet.
Jag skrattade till och försökte kolla vad det stod på papprerna.
- Okej, jag kommer säga det snabbt och sedan kommer jag gå ut direkt för jag tror att du behöver vara lite ensam med ja, vad han nu ska heta.
Hela jag blev nervös. Vad skulle hon berätta?
- Ditt barn är tre veckor för tidigt. Men eftersom han väger och är som ett normalt nyfött barn kunde vi inte förstå vad som var fel. Och sedan...
Hilda blev tyst och hon visste knappt vad hon skulle säga.
- Asså du vet väl att jag är en väldigt nyfiken typ som måste göra lite busiga grejer och så, sa Hilda och kollade ner på resten av sina papper och fortsatte:
- Jag brukar ju vara expert på att se när de "gjorde det". Du vet. Och i mina och datorns beräkningar hade du och William sex den 1 juli förra året.
Allt stannade upp.
- Va, nej, herregud! Då var jag fortfarande i London. Jag åkte hem den 15 juli.
Då hade jag och Harry inte ens gjort slut än. Han hade varit otrogen men inte jag.
- Emma, William är inte pappan. Du kommer aldrig behöva se det svinet igen.
Hilda gav fram ett papper men jag kollade inte på det. Jag kollade på mitt barn som låg och sov. Han skulle heta Edward, samma som Harrys mellannamn.
Marcus perspektiv
Efter några minuter stod vi genast i en klump med massor av One direction- fans och varken jag eller Alexandra visste vad vi skulle ta oss till.
Efter några minuter stod vi genast i en klump med massor av One direction- fans och varken jag eller Alexandra visste vad vi skulle ta oss till.
Alexandra kollade på mig och skrattade.
- Typiskt oss. Det ska alltid hända något på deras konserter.
Jag kollade på Alexandra. Jag älskade att hon var glad. När hon var glad var jag glad.
Alexandra kysste mig på kinden.
- Vi måste komma ut härifrån.
Vi försökte tränga oss ut genom alla fans som stod som djur och väntade på att de skulle få komma in. När vi väl var ute ur klumpen tog jag upp mobilen och slog Emmas nummer.
- Svarar hon inte? frågade Alexandra och tittade oroligt på mig.
- Nej, sa jag och lade ner mobilen i fickan igen.
- Vi går och letar, sa jag och med rask takt gick jag och Alexandra mot toaletterna.
Efter någon timmes letande och ringande hade vi fortfarande inte hittat Emma.
- Prova att ringa henne en gång till, sa Alexandra. Svarar hon inte nu skiter vi i henne.
Signalerna pep fram en efter en men Emmas röst kunde fortfarande inte höras.
One direction hade redan börjat spelat och plötsligt såg jag en stege lite längre bort som ledde till taket uppe på byggnaden.
- Alex, en stege!
Alexandra kollade på stegen och sedan på mig.
- Ska du klättra upp?
- Ja varför inte? Då kanske vi ser henne.
Alexandra skakade på huvudet och jag såg på henne att hon tyckte det var en dålig idé. Men efter några sekunder var jag redan halvvägs upp på stegen.
- Ramla inte ner bara! ropade Alexandra nere från marken.
När jag kom längst upp kunde jag i princip se hela göteborg.
- Vilken jävla utsikt! ropade jag ner till Alexandra som stod och oroade sig.
- Jaja, kolla om du ser Emma nudå!
Jag vände mig om och såg scenen killarna uppträdde på. Niall, Zayn, Louis, Liam och... Harry vart var han?
- Ser du något?! ropade Alexandra.
- Jag ser killarna. Alla förutom Harry! svarade jag tillbaka.
Plötsligt kom Harry ut på scenen. Men han kom inte ut själv. En tjej med en liten bebis följde med honom ut på scenen. Vad skulle hända nu?
________________________________________________________________________________
Heeeej! Det var ett tag sen sist. Hoppas ni mår bra och säg bara till om det är något ni inte förstår. Kanske är lite krångligt just nu!
Love u
I want you - chapter 101 ♥
Tidigare
Alexandra tog upp provstickan och såg att den visade motsatsen till negativt.
- Emma, det behöver inte stämma, det vet du väl?
Alexandra kramade fortfarande om mig hårt och ville inte släppa mig i första taget.
Jag snyftade och valde att inte svara.
- Emma, förstår du att det inte behöver vara sant? Du kanske inte är gravid.
________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv - 1 år senare
- Kan jag få nallebjörnen Alexandra?
Jag, Marcus och Emma hade varit på Liseberg hela dagen med Marcus och Emmas familj och vi skulle just säga adjö till de andra och bege oss ut på promenad i staden
Jag tog ut nallebjörnen från min handväska och gav fram den till Emma som sedan satte den i barnvagnen bredvid Edward.
- Sådär ja, utbrast Emma nöjt och vi begav oss ut från Liseberg.
Vi kramade om Emmas och Marcus familj förutom Marcus lillebrorsa som var tvungen att hålla i alla stora mjölkchoklader han hade vunnit.
- Synd att du inte vågade åka Kanonen, sa Marcus och puttade till Emma lite lätt när vi gick på trottoarkanten mot stan.
- Jag vågade visst det, men jag var tvungen att hålla Edward under uppsikt, sa Emma och skrattade. Jag och Marcus skrattade också.
När vi sedan hade gått en bit och nästan var vid Filmstaden började vi genast höra massor skrik.
När vi sedan hade gått en bit och nästan var vid Filmstaden började vi genast höra massor skrik.
- Vad fan är det som låter? sa Marcus och försökte titta sig omkring för att se vart skriket kom ifrån.
Vi följde efter ljudet, men efter ett tag stoppade Emma oss och sa att det kanske inte var bra för Edward att höra eländet.
- Men det verkar som om det händer något där borta vid Ullevi. Det måste vara någon konstert eller något, sa jag och såg att det stod massor människor vid arenan.
- Okej, vi går dit och kollar då, gav sig Emma efter ett tag och drog med sig vagnen och gick med raska steg tätt efter mig och Marcus.
- Inte lite mycket folk hörrni, sa Marcus när vi kom fram till den stora folkmassan, eller rättare sagt "tjejmassan"
Alla var tonåringar och en del stod och skrattade, sjöng och en del stod och skrek.
- Fan, jag tror jag måste byta på Edward, jag tror han har..., började Emma.
- Okej, sa jag snabbt när jag visste vad det handlade om och skrattade till lite.
Emma gick iväg till närmaste toalett medan jag och Marcus stod kvar och tittade på alla människor som stod och trängdes. Det var helt smockfullt.
- Vi går fram och frågar någon vad som försiggår, gav Marcus som förslag och jag gick genast med på det.
Det stod ett tjejgäng och pratade några meter bort så vi passade på att fråga:
- Vad pågår här? Är det någon som ska ha konsert här eller vad är det som händer? frågade jag och kollade på varenda en.
- En av tjejerna vände sig snabbt om med ett stort leende på läpparna.
- Vet ni inte det?
Jag och Marcus kollade frågade på varandra och sedan på henne.
- Men kolla på skylten där uppe! utbrast plötsligt flickan och de andra började skrika av glädje.
Jag och Marcus vände blicken snabbt upp mot en stor skylt och vi kunde knappt tro våra ögon.
Harrys perspektiv
Ett år hade gått sedan jag och Emma gjort slut och nu skulle vi åka till Sverige igen, tänk om jag skulle råka träffa henne?
Ett år hade gått sedan jag och Emma gjort slut och nu skulle vi åka till Sverige igen, tänk om jag skulle råka träffa henne?
- Guys, we need to hurry when we are arrive.
Jag satt och kollade ut genom flygplansfönstret när Liam stötte till mig med armbågen. Jag hoppade genast till.
- Are you alive? sa han och skrattade lite lätt.
- Sorry, I'm just a little bit nervous about the concert.
Louis som satt bredvid Liam och smaskade på ett chips vände sig snabbt om mot mig.
- I think I know what's going on. You're nervous because you think you will meet Emma.
- No! utbrast jag tog chipspåsen från Louis.
- Hey!
När vi väl var framme var det snabba puckar som gällde. Konserten skulle börja ganska snart och det var saker som skulle fixas innan.
Vi begav oss till Ullevi Arena med taxin och efter drygt 20 minuter var vi framme.
- Okey guys, come on. It's about an hour left! ropade Niall när vi klev ur bilen och påväg in i arenan.
Vi var tvungna att klä på oss nya kläder, stylisten skulle snygga till håret och sminka oss lite. Vi var också tvungna att värma upp våra röster lite, så vi körde igenom lite låtar och gick igenom med koreografen vad vi skulle göra på scenen.
- Ten minutes left! ropade Paul som mest suttit och studerat vad vi har gjort hela tiden. Han visste nog inte om han skulle skratta eller gråta.
Jag sprang fram till honom och de andra killarna sprang efter.
- Is everything good? Is my hair okey? frågade Zayn och kollade på oss andra.
- You are pretty Zayn, sa Louis och klappade till honom på huvudet.
- Don't destroy it Lou!
Liam började nynna på en låt och jag kände att min nervositet började komma fram.
- Sorry guys, I have to pee, sa jag och killarna vände sig åt mitt håll.
- No, you can't, we have to go out sooner than soon. The people are waiting, sa Niall och kollade lika oroligt på mig som de andra gjorde.
- But I have to.
- But do you remember the last time Harry? You never came back! utbrast Liam lite smått irriterat.
- I promise I will hurry.
Jag sprang iväg till närmaste toalett, men såklart var det upptaget. Jag sprang vidare, men toaletterna fanns verkligen inte.
- Do they even have any toilets in Sweden? sa jag för mig själv och sökte intensivt med blicken efter någon toalett.
Jag kollade på klockan jag hade på armen. Det var bara sju minuter kvar nu tills vi skulle gå ut på scen.
Jag sprang ut genom en bakdörr och smög snabbt ut till en buske lite längre bort. Jag knäppte upp byxorna och gjorde vad jag var tvungen till.
Det skulle säkert börja när som helst och hela jag var jätte nervös.
När jag var klar vände jag mig om och plötsligt såg världens finaste, underbaraste tjej stå rakt framför mig med ett stort leende på läpparna.
- Hi!
Emmas perspektiv
Jag förstod inte att det kunde vara såhär mycket folk? Vad var det som hände här egentligen? Edward hade gjort på sig och jag visste att jag inte kunde vänta med att byta blöja tills vi kom hem. Men såklart hade toaletterna utanför arenan en enorm kö och jag skulle aldrig orka stå där med Edward så länge.
Jag tog med mig vagnen bort från alla och bakom arenan. Här kanske ingen skulle se vad jag gjorde.
Men plötsligt när jag gick där fick jag se en person jag inte sett på ett år och nu visste jag varför det var så mycket folk här.
Harry vände sig om och där stod jag med ett stort leende.
- Hi!
Hans kinder blev röda eftersom jag nyss hade sett honom stå där och uträttat sina behov.
- I didn't see anything, ljög jag fram och skrattade.
Han tittade chockat på mig och jag tror inte att han insåg att det var jag förens några sekunder senare.
- Hey Emma!
Han gav mig en kram. Men kramen var skum på något sätt. Förra gången vi kramades bodde jag i London, Harry och jag var tillsammans och vi hade inte ens någon tanke på att göra slut.
- So, finally you have a concert in Gothenburg, sa jag och log lite lätt.
- Yeah, we thought it was time now, sa Harry och kollade på Edward lite emellanåt.
- Is that your kid? frågade han efter ett tag.
Jag skrattade till.
- Yes, don't you see that?
Harry kollade länge på Edward.
- Does the baby have a name or is he nameless? sa han sedan med ett leende.
Jag skrattade till ännu en gång.
- No, his name is Edward.
- Oh, my middle name is Edward, observerade Harry och kastade blicken mot Edward som satt i vagnen tuggandes på en liten nallebjörn.
- I know.
Harry kollade på mig med ett osäkert leende.
- I thought it was a good name and it suited him.
Harry nickade och satte sig ner på huk. Han gjorde några rörelser med armarna och Edward log lite försiktigt. Det var allra första gången han log.
- So, who's the lucky guy? Is he here around? frågade Harry sedan och reste sig upp.
- Actually hi is, svarade jag och log lite hemlighetsfullt mot honom.
- Okey, where? I would like to say congratulations. I mean, his baby is gorgeous, sa han och kollade sig omkring.
Jag tvekade inte en sekund med att säga sanningen. Det var nu jag skulle berätta det.
- Okey, then say it to yourself...började jag försiktigt.
Harry höjde sakta sitt högra ögonbryn.
Harry höjde sakta sitt högra ögonbryn.
...because it's you who are the lucky guy. You are Edward's father Harry.
__________________________________________________________________________________
Hej, hur mår ni?
I want you - chapter 100 ♥
Tidigare
Jag fick upp en kvälning i halsen igen. Det var något som inte stämde, det var det verkligen. Men vad?
Kvälningen höll sig tillbaka medans mina tårar rullade ner en efter en på kinden. Jag öppnade skåpet på sidan om spegeln och slängde ner alla sorters piller och mediciner som fanns. Plötsligt såg jag den ligga där, en förpackning med graviditetstest. Jag öppnade förpackningen och såg att den var oanvänd.
________________________________________________________________________________'
Alexandras perspektiv
Det hade verkligen inte gått som jag hade tänkt igår. Allt var förstört. Marcus hatade mig och skulle aldrig förlåta mig för det jag gjorde. Eller rättare sagt alla de sakerna jag gjorde mot honom. Till exempel när jag kysste honom bara för att han skulle följa med till London och alla de gångerna jag har lekt med hans känslor bara för att komma närmare Niall. Han förtjänade helt enkelt inte ens någon som mig, han förtjänade någon bättre.
Det hade verkligen inte gått som jag hade tänkt igår. Allt var förstört. Marcus hatade mig och skulle aldrig förlåta mig för det jag gjorde. Eller rättare sagt alla de sakerna jag gjorde mot honom. Till exempel när jag kysste honom bara för att han skulle följa med till London och alla de gångerna jag har lekt med hans känslor bara för att komma närmare Niall. Han förtjänade helt enkelt inte ens någon som mig, han förtjänade någon bättre.
- Alexandra! Jag åker till jobbet nu, vill du ha skjuts någonstans?!
Jag låg i sängen och kollade på "the notebook" när pappa ropade hej vilt från nedervåningen. Sett på film var det enda jag hade gjort sen igår. Film, äta, film, sova, film äta, film, sova och nu film igen. Lite glass till var inte heller fel.
- Jag kommer ner pappa!
Jag stängde av filmen och gick och tog på mig en stor tröja. Jag orkade varken fixa i ordning mig i håret eller sminka mig så jag sprang raka spåret ut från mitt rum och ner till undervåningen där pappa stod redo att åka.
Vi satte oss i bilen och radion började genast spela musik. Men det var som om radion ville jävlas med mig för låten som precis hade börjat var en av just One Directions gamla låtar, Little Things.
Jag stängde omedelbart av.
- Så vart ska jag skjutsa dig? frågade pappa och satt fast med blicken på vägen.
- Jag vet inte.
- Vadå "vet inte"?
- Jag ville bara komma hemifrån. Jag orkar inte se längre när Noah ser att Allie är lycklig med Lon och Noah kämpar med att bygga upp huset bara för att han tror att Allie ska komma tillbaka till honom då.
Pappa kastade blicken från vägen mot mig.
- Va? sa han och tittade frågande.
- Det var inget, svarade jag kort och suckade.
- Men ta en promenad i parken då om du inte vet vad du ska göra. Det är alltid trevligt, gav pappa med förslag och tittade nöjt på mig.
Jag tänkte igenom hans förslag och sa:
- Okej pappa. Varför inte?
Pappa släppte av mig efter några minuter vid parken. Parken där jag och Marcus en gång suttit vid tågspåret och pratat ut om livet. Nu däremot ville jag bara gå här själv, njuta av de sista sommardagarna och bara va.
Det tog dock inte lång tid innan allt var förstört. Nej, för vad gjorde Marcus här nu såhär tidigt på morgonen? Jag såg ju helt förjävlig ut. Han fick verkligen inte se mig såhär. Jag tittade in mot skogen och tänkte att jag kunde gömma mig bakom ett träd. Men det var redan för sent. För rätt som det var mötte jag hans blick och jag visste inte om jag bara skulle springa därifrån. Men blicken han gav mig sa att jag skulle springa, springa till honom och kyssa honom tusen gånger om. Det var just den blicken han gav mig. Så vad hade jag för val?
I nästa sekund kastade jag mig på honom och kysste hans perfektformade mjuka läppar.
- Jag älskar dig Marcus.
- Jag älskar dig Alexandra.
Emmas perspektiv
Jag slog numret snabbt till William och väntade på att han skulle svara. Svetten rann nerför pannan av nervositet.
- Hej, svarade han tystlåtet efter ett par signaler.
- Vad gjorde vi igår egentligen? Svara ärligt tack, sa jag frustrerat.
- Jag sa ju det förut. Vi var ute och...
- Men efter det?! avbröt jag med en orolig ton i rösten.
- Okej, vi hade...
- Sex?!
Det blev tyst.
- William, hade vi sex?
- Ja, hörde jag honom tyst säga.
Jag lade på luren och kastade mobilen hårt i spegeln så att en stor spricka blev till. Jag lade mig mot på golvet och grät. Jag grät floder och visste inte vad jag skulle ta mig till. Hela mitt liv var förstört.
Jag hörde några knack på dörren men orkade varken svara eller kolla på personen som precis skulle kliva in.
- Emma?
Jag kände en hand på ryggen.
- Vad har hänt?
Jag hörde att det var Alexandras röst så jag reste mig sakta upp och slängde mig i hennes famn. Alexandra kramade om mig hårt och drog en lätt suck när hon såg stickan med svaret på ligga på golvet bredvid.
- Är du...?
- Gravid.
Alexandra tog upp provstickan och såg att den visade motsatsen till negativt.
- Emma, det behöver inte stämma, det vet du väl?
Alexandra kramade fortfarande om mig hårt och ville inte släppa mig i första taget.
Jag snyftade och valde att inte svara.
- Emma, förstår du att det inte behöver vara sant? Du kanske inte är gravid.
________________________________________________________________________________
Hello, guuud vad längesen det var! Är verkligen hemskt ledsen och straffet har vi tyvärr fått, knappt några läsare kvar. Men ni som är kvar, ni är ju bara för underbara och jag uppskattar verkligen erat tålamod. Det är absolut inte många kapitel kvar nu och jag lovar att vi inte kommer att göra er besvikna ;) Och förresten kan ni fatta att vi har skrivit 100 kapitel?... På typ 1 år! haha
I want you - chapter 99 ♥
Tidigare
- William, sluta.
Jag försökte knuffa bort honom, men han höll sig hårt kvar.
Jag ropade på hjälp flera gånger, men även om jag ropade hundratusentals gånger var det ingen som hjälpte mig.
Allt blev mörkt igen och det kändes som om de här var de sista minuterna i mitt liv, och kanske till och med dem värsta.
____________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv - tre dagar tidigare i parken
Jag sprang längs de folktomma gatorna och bort mot en stor park. Min kondition var inte den bästa så jag satte mig ner på huk och vilade ett tag. När jag hade samlat lite krafter var jag uppe på ben igen och sprang iväg. Det tog inte lång tid innan jag stannade igen. Jag stannade till när jag såg en kille spela gitarr lite längre bort. Han satt på en bänk och drog fingrarna upp och ner på strängarna.
- Hey, Liam? ropade jag och killen slutade spela.
- Alexandra, hi!
Jag sprang fram till Liam och satte mig ner bredvid honom på bänken.
- It sounded terrible, sa jag och skrattade.
Liam lade ifrån sig gitarren.
- I know, sa han bara och gav mig ett litet leende.
- How are you by the way? sa jag och gav Liam en frågande blick.
- It has been a hard time for me since Danielle and I broke up, but it feels better with each passing day, sa Liam och lät lite bedrövad.
- Yeah, and that is good, I think, sa jag för att få honom på bättre humör.
Det blev tyst och jag skulle precis resa mig upp för att springa vidare, men Liam höll mig kvar.
- And how is it with you and Niall?
- Oh, it's good. We love each other, sa jag och gav Liam ytterligare ett leende.
- Are you sure about that? frågade Liam och kollade mig allvarligt i ögonen. Doesn't the name Marcus say something?
Liam tog upp gitarren igen och fortsatte att spela. Det lät absolut inte bra, men det tänkte jag inte på. Jag tänkte bara på allt jag hade missat i mitt liv.
Allt stannade till och det kändes som jag var i en helt ny värld.
Varför hade jag inte kommit på det förut? Varför hade jag inte kommit på att det inte var Niall jag ville ha. Det var inte han jag tänkte på varje gång vi kysstes. Det var någon helt annan och jag hade inte kommit på det förens nu. Jag drog bort svetten från min panna och lade mig ner på marken.
Jag vaknade av ett obehagligt ljus som bara lyste in rakt i mina stängda ögon. Jag öppnade dem sakta och såg att solen lyste starkt in genom fönstret. Jag reste mig upp och gick fram och drog ner persiennerna. Jag vände mig sedan om och såg att någon låg i min säng. Jag skrek till och personen reste sig tröttsamt upp från sängen. Jag såg mig omkring och såg att det inte var i mitt rum jag befann mig i.
- Emma, varför skriker du?
Jag kastade en blick mot personen som precis hade vaknat. Det var William. Varför låg jag och William i samma säng?
- Vad gör du här? frågade jag och gick fram och satte mig på sängen.
- Jag bor här, sa William kort med en nyvaken röst.
- Men vad gör jag här då?
Jag mindes verkligen ingenting från igår och allt kändes bara konstigt. Varför var jag här? Hade jag verkligen druckit såhär mycket att jag inte ens kom ihåg vad jag gjorde.
- Vi var ute igår och sen ramlade du ihop så jag tog med dig hem hit.
- Och då somnade jag?
William nickade på huvudet.
- Förlåt, sa jag och kände hur det gjorde ont i magen
Jag reste mig upp från sängen och kände en kvälning i halsen.
- Vart finns toalett? frågade jag medans William bäddade iordning sängen.
- Utanför precis, sa han och pekade ut.
Jag gick mot toaletten med snabba steg och öppnade locket. Spyan kom snabbt upp och jag kände en motbjudande känsla inom mig. Jag kände mig så oerhört äcklig att jag bara ville springa därifrån.
- Hur är det? hörde jag William säga medans han kom rusandes in i badrummet.
Jag reste mig upp efter det evenemanget och torkade mig med handduken för munnen och hakan.
- Jag fick nog i mig lite för mycket igår.
- Ja, kanske, sa William lite tveksamt, som om han döljde något.
Vi gick ut från badrummet och jag märkte plötsligt att jag inte hade några kläder på mig.
- Förlåt att jag gick runt så här, sa jag och sprang genast in i rummet och tog på mig det ena och det andra.
- Ingen fara, sa William och kollade på när jag sprang runt som en galning och letade efter mina kläder.
Jag stannade plötsligt till när jag såg ett glas på golvet. Glaset var tomt men man kunde fortfarande se något vitt i det, som något vitt pulver.
- Jag måste gå, sa jag och tog min väska. Tack för att du tog hand om mig igår.
- Hejdå, sa William och följde mig med blicken när jag gick ut från hans rum och ut genom ytterdörren.
När jag kom ut på gatan kände jag inte igen mig. Jag hade ingen aning om vart jag var.
Jag gick åt något håll. Jag visste inte åt vilket och jag visste inte vart jag tog vägen. Jag gick kanske 750 meter lite hur som helst tills jag såg ett hus. Det var inte vilket hus som helst, utan det var Alexandras hus.
Jag sprang så snabbt jag kunde dit och plingade på.
- Hej Emma.
Det var Alexandras svärmor Catarina som öppnade.
- Alexandra är inte hemma tyvärr, sa hon sedan och kollade lite ledsamt på mig.
Jag visste att det var ganska långt hem till mig och jag orkade verkligen inte gå längre. Jag mådde illa och mitt huvud nästan sprack av smärta.
- Får jag komma in ändå? frågade jag och gick in utan att egentligen få ett svar.
- Okej, sa Catarina när jag redan var halvvägs upp i trappen.
Jag gick in i badrummet och drog upp locket igen från toaletten. Varför skulle jag spy hela tiden? Jag hade blivit full förut men aldrig spytt såhär mycket efteråt.
När jag hade uträttat mina behov reste jag mig upp från golvet och granskade mig själv i spegeln. Mitt hår var alldeles fettigt och mitt smink hade jag inte tvättat bort än. Jag såg med andra ord helt förjävlig ut.
Jag fick upp en kvälning i halsen igen. Det var något som inte stämde, det var det verkligen. Men vad?
Kvälningen höll sig tillbaka medans mina tårar rullade ner en efter en på kinden. Jag öppnade skåpet på sidan om spegeln och slängde ner alla sorters piller och mediciner som fanns. Plötsligt såg jag den ligga där, en förpackning med graviditetstest. Jag öppnade förpackningen och såg att den var oanvänd.
_______________________________________________________________________________________
Det blev ett snabbt skrivet kapitel idag igen, så nu får själva avgöra om det var bra eller dåligt. Det tog i alla fall inte rekord lång tid den här gången för mig att skriva i alla fall! :)
Om ni kanske inte fattar är Alexandras perspektiv en tillbakablick från chapter 94 när hon är ute och joggar precis innan hon har gjort slut med Niall. Men jag har lagt till en text om vad som egentligen hände och varför hon började tänka på Marcus istället.
Kramar!
I want you - chapter 98 ♥
Tidigare
Jag öppnade kylskåpet och tog ut en förpackning grädde som skulle användas till soppan. Undrar om Niall någonsin skulle få reda på vad jag egentligen hade gjort. Det var kanske till och med ännu värre än att ta hans tjej. Han skulle nog aldrig förlåta mig. Det var bara en tidsfråga när allt skulle avslöjas.
Jag öppnade kylskåpet och tog ut en förpackning grädde som skulle användas till soppan. Undrar om Niall någonsin skulle få reda på vad jag egentligen hade gjort. Det var kanske till och med ännu värre än att ta hans tjej. Han skulle nog aldrig förlåta mig. Det var bara en tidsfråga när allt skulle avslöjas.
____________________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
Jag stod och slipade på en bänkskiva när jag hörde att det knackade på dörren in till snickarboden. Jag lade ifrån mig sandpappret och gick raka spåret till dörren.
- Hej.
Ett stort leende var det enda jag såg.
- Hej Alexandra, sa jag med en svag röst, kom in.
Igår när jag och Emmas mamma hämtade Alexandra och Emma blev stämningen ganska konstig då jag och Alexandra inte pratade med varandra alls.
- Det var länge sen jag var här, sa Alexandra och tittade sig omkring.
- Ja, du har ju varit i London ganska länge och så nu..., mumlade jag fram, helt utan anledning.
Alexandra vände sig sakta emot mig.
- Jo, du vet när du frågade mig igår när jag skulle åka hem igen?
Jag nickade på huvudet.
- Jag ska inte tillbaka.
Alexandra tog ett steg närmare mig och jag började känna att det blev allt varmare och varmare inom mig.
- Varför inte? Ska Niall flytta hit? sa jag och tittade frågande på Alexandra.
Alexandra svarade inte. Istället tog hon sandpappret jag hade använt innan och börade slipa sakta på skivan. Hon slipade ojämt och dåligt.
- Lite mer komplicerande än så är det, svarade hon tillslut med en svag ton i rösten.
Vad menade hon egentligen?
- Har det hänt något? försökte jag med för att kanske få reda på vad hon egentligen menade.
- Marcus, Niall och jag är inte tillsammans längre.
Alexandra slutade slipa på bänkskivan och tog fem långsamma steg fram till mig.
- Det är dig jag vill ha Marcus, dig.
Orden strömmade runt i mitt huvud. Var dig i lika med mig?
- Det var dig jag ville ha från första början, men jag har inte insett det förens nu.
Alexandra greppade tag i min arm och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Talade hon verkligen sanning eller var allt bara ännu en lögn?
Jag slet mig ifrån henne och tog några steg bakåt.
- Lägg av, sa jag bara och Alexandra tittade förskräckt på mig. Hon hade väl förväntat sig att jag skulle kyssa henne eller säga något annat än bara "lägg av".
Jag rusade ut från snickarboden och hoppades så innerligt att Alexandra inte följde efter mig.
Emmas perspektiv
- Smakade det bra?
William lutade sig bakåt och log med ett stort leende mot mig.
- Ja, sa jag bara och det kändes som om hela världen snurrade.
Jag kände mig yr och ville bara lägga mig ner.
- Hur är det? frågade William och tittade häpet på mig.
Jag visste att jag hade druckit för mycket vin och kände redan nu att kvällen inte skulle sluta bra.
- Jag är okej. Men kan vi snälla åka hem?
Det enda jag såg var en suddig William och ett stort vinglas som bara väntade på att bli uppdrucket.
William suckade och reste sig upp från stolen.
- Okej vi åker hem, sa han sedan och sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp från stolen.
William ringde ett samtal och jag låg ner på marken bara för att samla mig en aning. Fan, att jag var tvungen att förstöra kvällen med att bli full. Alltid skulle det hända något.
Efter några minuter anlände en taxi och William hjälpte mig upp från marken och in i taxin.
Jag blundade hela taxifärden och somnade till en liten stund. Jag var knappt medveten om vad vi egentligen gjorde. När jag vaknade var vi framme vid huset som jag trodde var mitt hus. William höll om mig och vi gick in genom dörren. Jag började höra musik och folk som pratade.
Trots att mina ögon fortfarande var suddiga såg jag en man komma allt närmare oss. Han ropade på William och gav honom en high five.
- Vem är det där? hörde jag mannen fråga och William tittade underligt på mig.
- En tjej bara. Hon är lite full så jag måste ta hand om henne, sa William och jag fattade ingenting.
- William, ta mig här ifrån.
Mannen gick iväg och William drog med mig längre in i huset.
- Vart är vi? frågade jag men fick inget svar tillbaka.
Nu såg jag verkligen ingenting. Det var för mörkt. Inga lampor var tända och det enda man hörde var party musik och en massa klirr från flaskor.
William satte mig ner på en säng och drog bort mitt hår från ansiktet med sina fingrar. Jag började skratta.
- William, seriöst vart är vi? frågade jag igen.
- Jag ska hämta något att dricka.
William gick ut från rummet och jag lade mig ner på sängen. Jag kunde fortfarande inte se något eftersom det var så mörkt. Men efter ett tag kunde jag se ett litet ljus så dörren öppnades på nytt.
William smög in i rummet. Han satte dig på sängkanten och gav mig ett glas vatten.
- Tack, sa jag och drack upp det lika snabbt som blixten.
William tog glaset när det var tomt och ställde ner det på golvet. Sedan lutade han sig fram mot mig och började kyssa mig på halsen.
- William, sa jag tyst. Jag är full.
- Jag vet, sa han och fortsatte att kyssa mig.
Snart låg han där över mig och jag visste inte om jag ville göra det här. Jag vet inte ens om jag visste vad jag gjorde, allt kändes bara så fel.
- William, sluta.
Jag försökte knuffa bort honom, men han höll sig hårt kvar.
Jag ropade på hjälp flera gånger, men även om jag ropade hundratusentals gånger var det ingen som hjälpte mig.
Allt blev mörkt igen och det kändes som om de här var de sista minuterna i mitt liv, och kanske till och med dem värsta.
_____________________________________________________________________________________________
Hej underbara ni! Det blev ett kapitel tillslut. Skrev det väldigt snabbt så innehållet är väl inte så jättebra, med det får duga för den här gången. Nu är det i alla fall jullov så något eller några kapitel ska jag väl hinna skriva.
Puss och kram på er som har tålamod och tittar in på bloggen fortfarande. Ni är bäst och jag vet att det är väldigt taskigt av mig att prioritera vissa andra saker. Men jag måste! <3
I want you - chapter 97 ♥
Tidigare
Nu kom jag på det. Efter att han och Danielle hade gjort slut är han den enda som har varit singel, det måste vara Liam Alexandra är kär i.
- You have to promise me? Niall?
Jag lade snabbt på luren och gick argt ut i hallen och satte på mig både skor och jacka. Det här skulle inte bli Liams turdag.
_____________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Jag mötte William vid parken klockan åtta som vi hade bestämt kvällen innan. Han kramade om mig och log brett. Hans leende gjorde mig varm i hela kroppen.
- Ska vi gå?
Jag nickade på huvudet och log tillbaka mot William. Vi började gå ut från parken och när vi hade gått en bit på vägen stannade plötsligt en taxi precis framför oss. Jag skrek till och William började skratta.
- Ska vi åka någonstans? frågade jag och log förväntansfullt mot William som precis hade öppnat dörren till bilen.
- Varsågod, sa han hemlighetsfullt och visade med sin hand att jag skulle sätta mig i taxin.
Efter att vi hade åkt i någon kvart kände jag mig redan vilse. Vart var vi egentligen påväg? Även fast jag hade bott i Göteborg i snart 20 år kunde jag fortfarande inte hitta här, det var som en helt okänd plats.
- Vart ska vi egentligen? frågade jag och kollade lite förskräckt på William.
- Vi är faktiskt framme, sa han och taxichauffören stannade till några sekunder efter.
Jag och William klev av taxin och jag kollade mig snabbt omkring.
- Så vackert.
- Du är vacker, Emma, sa William och log mot mig.
Jag log tillbaka.
William hade tagit mig till en annan park, en mycket mysigare park. Under ett stort träd fanns ett bord med två stolar med hur mycket mat som helst på. Det var tända ljus lite varsom och inte en människa i närheten förutom William, jag och taxichauffören, som precis skulle åka förstås.
- Du måste ha planerat det här i flera veckor, utbrast jag och sprang fram till bordet. Det är verkligen helt underbart.
- Ja, det kanske man skulle kunna tro. Men faktum är att jag inte ens visste att du bodde här förens igår, sa William och skrattade.
Han drog ut en stol och bad mig sätta mig ner.
Två stora vinflaskor stod på bordet och jag visste att William inte visste att jag inte hade rört ett glas med vin eller någon annan sorts dricka sedan jag tagit studenten.
Han hällde sakta upp lite, men jag var tvungen att säga stopp.
- William, jag dricker liksom inte alkohol längre. Bara när det är nyår kanske, sa jag och skämdes lite över att jag inte ville ha.
- Kom igen. Vi måste ju fira att båda är singlar. Klart att du ska dricka vin, insisterade William och hällde upp till fullt glas.
Jag tvekade ytterligare en stund men tänkte sedan på Harry. Varför skulle jag sluta med alkoholen nu när vi hade gjort slut. Det var ju nu jag behövde den som mest.
Jag tog upp vinglaset och snuttade lite lätt på det vita vinet.
- Ja just det. Hur är det med ditt ex? Tog det slut för länge sen? frågade jag sedan och ställde ner glaset igen.
William skakade lugnt på huvudet.
- Ska jag vara ärlig, sa William och sträckte på sig en aning, gjorde jag slut med henne efter att jag hade träffat dig för första gången.
- Jag kände att mina kinder började bli varma.
- Jag visste då på något sätt att hon inte var den rätta. Och det gick ju inte direkt att jämföra er två heller, hon var så stel och kall, du är liksom mer livfull och varm.
Jag skrattade till, men inte på flit och tog upp vinglaset igen.
- Skål för att vara singel, sa jag och William tog upp sitt glas han med och glasen möttes snart i luften med ett litet kling.
Jag och William satt och pratade om allt mellan himmel och jord hela kvällen, och omedvetet kanske drack lite för mycket vin. Jag som inte skulle dricka något alls.
Liams perspektiv
- How are you, Liam? frågade mamma i luren medans jag stod och hackade grönsaker på köksbänken. Jag höll på att laga mat, så jag var egentligen inget annat än stressad.
Jag hade inte pratat med min familj sedan de åkte till Italien för några veckor sedan, så jag kände att det kanske var lite viktigt att prata med dem nu.
- I'm good, I'm actually cooking. My friends from Brighton will be here about an hour, so I'm little stressed, sa jag och tog upp en morot och la den på skärbrädan.
- That's my boy. What do you cook? I'm so cheerful.
Jag hörde att någon plingade på dörren. Fan, var de redan här.
- It's open! ropade jag och började hacka moroten snabbt i tunna skivor.
- I'm doing fishsoup with vegetables, sa jag snabbt och såg att Niall snart stod vid dörröppningen och tittade in med en arg blick.
- Good choise Liam. We all miss you so much. It will be a pleasure to meet you again.
- Yeah. I miss you too. But now I have to go, sa jag snabbt och kollade på Niall.
- I love you sweetie.
- Love you too. Bye, sa jag och la på luren.
- Mum has always to talk such a long time, she never stops, sa jag och återgick till att hacka grönsakerna.
Niall stod kvar i dörröppningen in till köket, men jag hade ingen aning om varför.
- Right, your mum, sa Niall med en lite stel röst.
- Yeah, my mum, sa jag och kollade lite fundersamt på Niall.
- So, the name Alexandra isn't pleasant? sa Niall och gick tillslut bort från dörröppningen in till köket.
Jag råkade skära mig med kniven när han sa "Alexandra".
- Why Alexandra? sa jag och kollade frågande på Niall?
Jag tänkte inte på blodet som nyss tagit sig ut från fingret.
- You know what I mean. But seriously, "I love you"?
- I don't know what you're talking about Niall. If you only are here to fight, I not have time for this. My friends are here in a couple of minutes.
- I know what's going on. But man, couldn't you find someone else than Alex? I mean, we just broke up. You know that.
Niall kollade på mig med ledsna ögon.
- Hey man. Alexandra is just a stupid girl who doesn't know better and I would never even think about to have an affair with her.
Niall började kolla på mig med ett litet leende. Han började skratta.
- And I who thought it was something going on between you, sa han sedan och gick nöjt ut från köket.
Efter några sekunder hörde jag ytterdörren stängas igen och så var det inget mer med det.
Jag öppnade kylskåpet och tog ut en förpackning grädde som skulle användas till soppan. Undrar om Niall någonsin skulle få reda på vad jag egentligen hade gjort. Det var kanske till och med ännu värre än att ta hans tjej. Han skulle nog aldrig förlåta mig. Det var bara en tidsfråga när allt skulle avslöjas.
____________________________________________________________________________________________
Hej sötingar! Länge sedan nu. Hemsk ledsen. Ska försöka gottgöra er med nästa kapitel, promise!
I want you - chapter 96 ♥
Tidigare
Jag gav William en lätt kram och gick ut från affären.
Efter någon minut när jag gick hem fick jag plötsligt ett sms. Jag hade ingen aning om att jag hade Williams nummer och jag kunde verkligen inte förstå att han skrev sms:et. Var det konstigt eller var det bara bra?
____________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
"Vill du gå ut med mig imorgonkväll? Du kan väl ringa?", sa jag tyst för mig själv i huvudet.
Mamma, pappa och jag satt och åt pannkakor, men det enda jag kunde tänka på var sms:et William hade skrivit till mig några minuter efter att jag hade lämnat hon i affären.
- Var det gott? frågade pappa och tittade med en snälla-säg-att-jag-har-lagat-god-mat-blick på mig.
- Godaste jag ätit på länge, fjäskade jag fram.
Jag tog upp min mobil lite i smyg och kollade på sms:et igen. Vad skulle jag skriva tillbaka? Eller skulle jag ringa tillbaka?
Jag kollade på mamma och pappa som jag hade lärt mig av redan som barn att inte hålla på med mobilen i matbordet. De satt och pratade om att de skulle köpa en ny brevlåda så jag återgick till mobilen och skrev: "Självklart :)"
Jag skickade sms:et men ångrade mig snabbt att jag hade skickat en smiley efteråt.
- Fan, sa jag och mamma och pappa kollade snabbt frågande på mig.
Jag gömde genast mobilen.
- Ja, asså jag tycker inte att ni borde köpa en ny brevlåda för...eh den där är ju så fin, sa jag som ursäkt och gick hastigt ifrån matbordet.
- Tack för maten förresten, det var jättegott!
Jag sprang sedan upp på mitt rum och och tog fram min gamla dator som jag inte hade använt på några månader.Jag kollade twitter och facebook och såg att massor hade skrivit till mig. Både bra och dåliga saker. En del hade skrivit "I'm sorry for you and I hope you will be happy" och några hade skrivit "Yes, finally, I hate you from the first moment you and Harry were together".
Jag stängde ner datorn och tittade på sms:et en gång till. Skulle det bli något mellan William och mig?
Alexandras perspektiv
Det var fredagsmorgon och jag hade precis vaknat. Jag var så otroligt glad över att pappa och Catarina inte hade gjort om mitt rum till något kontor eller så. Då kunde jag ändå vakna i min egna säng utan några problem.
Jag låg och läste i en tidning när jag hörde några lätta knack på dörren.
- Kom in!
Jag såg att pappa smög in tyst i rummet. Han satte sig på sängkanten och strök mig försiktigt över huvudet.
- Hur är det fatt? Du verkar så ledsen på något sätt, sa han och gav mig en ledsam blick.
- Det har hänt lite saker bara, sa jag och lade ifrån mig tidningen.
- Är det därför du är hemma igen? Har det något med Niall att göra? frågade han.
Jag nickade på huvudet.
- Berätta, sa han kort.
- Vill du verkligen att jag ska berätta? sa jag. Det kommer att ta evigheter.
- Berätta på du bara.
- Jo men, jag vaknade upp en morgon och kände att jag behövde gå ut och springa. Så jag slängde på mig träningskläderna och gympaskorna och sprang ut och tog mig en runda.
Pappa nickade långsamt på huvudet.
- Jag sprang sedan förbi parken. Jag var helt slut så jag bestämde mig för att vila ett tag. Plötsligt såg jag en kille som påminde så oerhört mycket om Marcus. Det var helt sjukt!
- Jaså, Marcus?
- Mm. Då fick jag bara en konstig känsla av att jag bara hade valt fel från första början. Niall var inte den rätta för mig, men jag tror jag inte riktigt vågade intala mig det.
- Så, har jag fel om jag säger att du och Niall inte är tillsammans längre?
- Nej, du har i princip rätt, men jag tror jag behöver prata med honom lite först, det gick så snabbt.
Pappa klappade mig lite lätt på huvudet.
- Jag minns hur det var i den där åldern. När jag till exempel blev kär i din mamma. Men henne var jag på något sätt ändå säker på, jag var helt säker på att hon var kvinnan jag skulle gifta mig med.
- Tror du mamma kände likadant för dig?
Pappa skrattade lite lätt.
- Det vet jag inte. Men när jag hade kämpat för henne ett tag gav hon sig i alla fall tillslut. Du är ju resultatet.
Jag nickade och gav pappa ett litet leende.
- Men jag ska nog gå ner och hjälpa Catarina med frukosten nu, sa sedan pappa och reste sig upp från sängen och gick sakta ut från rummet.
Jag sträckte mig ut till en stor väska som stod en liten bit bort från sängen. Där i hade jag min mobil, och den hade legat där ända sedan jag åkte från London. Jag ville inte att Niall skulle ringa massor och sånt så jag kände att det var bäst om jag grävde ner den bland alla kläder.
Nialls perspektiv
De sista dagarna hade jag och killarna umgåts väldigt mycket, firat Eleanor, festast och bara försökt glömma allt som hänt.
De sista dagarna hade jag och killarna umgåts väldigt mycket, firat Eleanor, festast och bara försökt glömma allt som hänt.
Jag låg hemma i soffan. Jag hade legat här hela morgonen och bara tänkt på allt och alla. Framförallt på Alexandra. Varför lämnade hon mig bara sådär? Jag som trodde vi var lyckliga, men jag hade antagligen fel.
Var det jag som hade skadat och förstört vårt förhållande?
Jag hoppade till när jag hörde mobilen ringa. Jag tog upp den ur fickan och såg att det inte var någon mindre än just tjejen jag hade tänkt på som ringde.
Jag visste inte om jag skulle svara eller inte, vad hade Alexandra att säga? Skulle hon påminna mig om att hon hade gjort slut med mig?
- Hey.
Jag valde sedan att svara ändå. Hon kanske trots allt skulle berätta något viktigt.
Det tog ett tag innan Alexandra sa något. Hon kanske var rädd för vad jag skulle säga.
- Niall. I'm sorry that I went so fast, but I didn't know what to do.
- And? svarade jag lite drygt.
- And I just wanted to say that I think our relationship was a mistake, because I think I'm in love with someone who doesn't are you.
Jag andades djupt och tänkte efter en stund vad jag skulle svara. Vad skulle jag säga?
- Niall? hörde jag Alexandra säga.
- So, who is this "someone"?
- I can't say. But you know him so promise me that you never go and hurt him? It's not his fault.
Vadå, var det någon i bandet? Liam?
- Niall? sa Alexandra i luren.
Nu kom jag på det. Efter att han och Danielle hade gjort slut är han den enda som har varit singel, det måste vara Liam Alexandra är kär i.
- You have to promise me? Niall?
Jag lade snabbt på luren och gick argt ut i hallen och satte på mig både skor och jacka. Det här skulle inte bli Liams turdag.
__________________________________________________________________________________________
Hej! Länge sen nu, hur har ni det? :)
I want you - chapter 95 ♥
Tidigare
Allt stannade till och det kändes som jag var i en helt ny värld.
Varför hade jag inte kommit på det förut? Varför hade jag inte kommit på att det inte var Niall jag ville ha. Det var inte han jag tänkte på varje gång vi kysstes. Det var någon helt annan och jag hade inte kommit på det förens nu. Jag drog bort svetten från min panna och lade mig ner på marken.
____________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Sedan satt jag och Emma på flygplanet hem till Sverige igen. Emma låg med huvudet på min axel och grät i princip hela vägen hem.
Sedan satt jag och Emma på flygplanet hem till Sverige igen. Emma låg med huvudet på min axel och grät i princip hela vägen hem.
När vi var framme vid flygplatsen sprang genast Emmas mamma fram till oss. Vi väntade på att våra väskor skulle rulla ut längs med rullbandet så att vi äntligen kunde få komma hem någon gång.
När vi hade hittat våra väskor gick vi raka spåret ut mot parkeringen.
- Just det, Marcus skjutsade mig hit, han sitter i bilen, sa Emmas mamma och jag stannade plötsligt till.
- Men vad är det Alexandra? frågade Emmas mamma oroligt.
Jag tänkte efter en stund innan jag svarade.
- Jag tror jag glömde... eh... mina tamponger på flygplanet, ljög jag fram.
Jag var inte beredd att träffa Marcus än. Visst, det var ju därför jag åkte hem, för att det var han jag ville vara med och inte Niall. Men jag hade mjukiskläder på mig, inget smink och mitt hår var helt ruffsigt efter att Emma hade legat och gråtit på min axel.
- Okej, sa Emmas mamma kort och Emma fick för första gången ett litet leende på läpparna.
Jag stod fortfarande kvar på samma plats och väntade på att Emmas mamma skulle säga något mer. Att vi till exempel kunde gå tillbaka och leta och att Marcus kunde åka hem igen, så kunde vi ta taxin.
- Vi svänger förbi ICA påvägen och köper ett paket, utbrast Emmas mamma tillslut och började gå mot utgången igen.
Jag började tveksamt gå efter och visste att jag inte hade något annat väl än att träffa Marcus nu.
- Hej, sa Emma till Marcus när vi precis hade satt oss i bilen.Jag ville också säga hej, men jag vågade helt enkelt inte. Jag hade ju inte pratat med honom på flera månader.
- Hej Alexandra, sa Marcus istället och jag hoppade kvickt till.
Emma kollade på mig med en konstig blick.
- Hallå, svarade jag Marcus.
Varför sa jag hallå? Det var ju inte direkt så att jag svarade i en telefon.
Sedan körde vi iväg.
Det var förstås mest Emma som hördes i bilen. Hon pratade hela tiden om Harry och försökte förklara vad han hade gjort och vilken hemsk pojkvän han hade varit. Jag själv satt mest tyst med blicken ut mot vägen. Ingen visste ju egentligen varför jag satt i bilen påväg hem. Emma visste knappt inte ens. Men jag visste inte riktigt om jag vågade säga att jag och Niall inte var tillsammans längre. Det gick så himla fort och alla skulle tycka jag var helt galen som gjorde slut med honom.
Eftersom Emma bodde närmast släppte Marcus av Emma och hennes mamma först för att slippa massa krångel och omvägar.
Sedan åkte jag och Marcus vidare hem till mig. Vi sa inte ett enda ord till varandra i bilen och det var inte riktigt så att man kunde säga att stämningen var på topp.
När vi äntligen var framme steg jag ut ur bilen det snabbaste jag kunde.
- Tack för skjutsen, sa jag och stängde igen dörren.
Jag började gå mot husverandan.
- Alexandra! hörde jag någon ropa.
Jag vände mig om och såg att Marcus hade öppnat bilrutan.
- Du glömde dina väskor! ropade han.
Varför skulle det alltid hända mig.
Jag gick tillbaka, öppnade bagageluckan och lyfte ut mina väskor.
Jag började gå mot dörren igen.
- Alexandra! hörde jag Marcus ropa igen. Vad var det nu?
- När ska du åka hem igen?
Allt stannade upp. Skulle jag ta chansen och berätta för Marcus nu? Skulle jag berätta för honom att jag i stort sätt var kär i honom.
Jag tvekade en stund, men valde sedan att ge ett svar genom att rycka på axlarna lite lätt med ett litet hemligtsfullt leende på läpparna.
Jag vände mig sedan om igen och gick in i huset.
Emmas perspektiv
Mamma sprang och mötte mig och Alexandra på flygplatsen. Hon kramade om mig hårt och lite tårar började sakta rinna ner från hennes kinder.
Mamma sprang och mötte mig och Alexandra på flygplatsen. Hon kramade om mig hårt och lite tårar började sakta rinna ner från hennes kinder.
- Jag är ledsen gumman, mumlade hon sedan fram.
Hon gav Alexandra en stor kram också innan hon återgick till mig med blicken.
- Det kommer att ordna sig, jag lovar.
Sedan åkte vi hem från allt, Harry, London, flygplatsen. Det skulle bli skönt att bara få komma hem till familjen.
När mamma och jag precis kommit in innanför hallen mötte pappa mig med en stor kram.
- Hej gumman! Hur är det? sa pappa och kollade förtvivlat på mig.
- Jo, men det är okej.
Jag och mamma började ta av oss jacka och skor och gick sedan in i köket för att se om pappa hade börjat med maten.
- Jag tänkte börja steka pannkakor. Låter det bra? utbrast pappa med ett stort leende på läpparna.
- Det låter bra, sa jag och försökte få fram ett leende.
Mamma och pappa började rota igenom skåp och lådor efter ingridienserna och de rätta redskapen. Men pappa stannande plötsligt upp och kollade med en ledsam blick på både mig och mamma.
- Vi har inget socker, sa han och suckade lite lätt.
- Skit också! utbrast mamma. Jag som var så sugen på pannkakor.
Jag skickade en blick på köksklockan och såg att visaren började närma sig halv nio. Jag kollade ut ur fönstret och såg att solen började dra sig ner.
- Jag går ner till ICA, sa jag sedan och började gå mot hallen igen.
- Men det ska inte du behöva göra gumman.
Mamma gick tätt efter och tog sin hand och smekte mig över kinden.
- Men det är lugnt mamma. Det är skönt med lite luft och dessutom kan jag köpa en tidning också.
Mamma ryckte på axlarna.
- Du gör som du vill.
Jag tog på mig mina skor igen och kilade ner till affären.
Det kändes så otroligt konstigt att vara hemma i göteborg igen. Folk stirrade på en och allt kändes bara fel. Jag kanske inte hörde hemma i Sverige trots allt, det kanske var i England jag skulle bo i.
På ICA letade jag genast rätt efter sockret och ett mjölkpaket mamma bad mig att ändå köpa på vägen.
- 26 kronor blir det då, sa killen i kassan och räckte fram sin hand när jag hade givit fram matvarorna.
Han stirrade på mig ovanligt länge medans jag rotade igenom plånboken efter pengar. Efter en stund drog han bort handen.
- Nämen hej, det är ju du! utbrast han och jag kollade genast bort med blicken från plånboken.
Jag stirrade på honom ett litet tag och visste inte rikigt vad jag skulle säga. Han visste väl antagligen att var Harrys flickvän, eller ja, rättare sagt ex-flickvän.
- Hejsan, svarade jag och lade fram en femtiolapp bredvid kassan.
- Kommer du inte ihåg mig? sa killen och gav mig en liten orolig blick.
Jag kollade djupt in i hans ögon och tänkte efter en lång stund vart jag hade sett honom förut.
- Men det är ju jag William, sa han efter ett tag och började skratta lite tyst.
När jag hörde namnet kom jag naturligtvis direkt på vem det var. Det var ju killen jag hade spillt kaffe på i London. Han kunde man ju inte glömma i första taget.
- Nu känner jag igen dig. Förlåt. Jag har haft så mycket att tänka på.
Han tog femtiolappen jag hade lagt fram och gav tillbaka en tjugolapp och fyra enkronor.
- Inte visste jag att du jobbade här, sa jag och kollade bak så att ingen annan stod och köade.
- Det var inte så längesedan jag fick jobb här heller, inte världens bästa kanske, men det duger för tillfället, sa William och ställde ner en "kassa stängd" skylt på rullbandet.
- Vad gör du här då? frågade han sedan.
- Det är lite komplicerat, svarade jag och tog upp matvarorna.
- Har det hänt något? sa han och kollade frågande på mig.
Han kollade på sin klocka på armen samtidigt som han började låsa kassaapparaten.
- Det kan man väl säga, sa jag och suckade till lite lätt.
- Vi stänger nu vilket betyder att jag slutar, sa William och tog sig ut från själva kassaområdet. Vi kanske ska gå någonstans och snacka? Och kanske ta en fika?
Jag fick verkligen en chock när William sa att vi skulle gå iväg någonstans och fika. Det var verkligen jättesnällt, men jag hade ju bara träffat honom en gång tidigare. Det skulle kännas lite konstigt.
- Det skulle vara jättetrevligt, men mamma och pappa väntar hemma, sa jag som svar och visade upp sockerpaketet.
- Det är lugnt. Vi tar det någon annan dag.
Jag gav William en lätt kram och gick ut från affären.
Efter någon minut när jag gick hem fick jag plötsligt ett sms. Jag hade ingen aning om att jag hade Williams nummer och jag kunde verkligen inte förstå att han skrev sms:et. Var det konstigt eller var det bara bra?
___________________________________________________________________________________________
Hello there! Hur är det? Finally är detta sega kapitlet klart. Förlåt för att det tog så lång tid.
Hoppas det är bra med er i alla fall? Har ni också höstlov nu? Guuuud vad skönt! Men har dock fortfarande plugg, roligt va?
Love u guys!
I want you - chapter 94 ♥
Tidigare
Men plötsligt avbröts det underbara ögonblicket av några knack på dörren.
Jag suckade lite lätt och sprang fram till ytterdörren.
Det första jag såg var massor med väskor och bakom alla väskor såg jag det som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen, en ledsen Alexandra.
- Kan jag få bo här ett tag?
______________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Hela morgonen hade jag varit på ett viktigt möte, och nu var jag på väg hem till Alexandra. Jag var trött i både armar och ben och det skulle kännas skönt att bara få komma hem.
- Hi buddy! utbrast Alexandra när jag hade kommit in innanför dörren. Hon log överdrivet mycket mot mig.
Kompis? Seriöst?
- Hey baby? sa jag och skulle precis kyssa henne på läpparna, men hon drog sig undan så det blev en liten lätt kyss på pannan istället.
- What's going on? frågade jag och fortsatte att gå ännu längre in i lägenheten.
Jag stannade till när jag fick se massor med resväskor.
- What is this? Are you going away? sa jag och kollade fundersamt på Alexandra och sen på väskorna igen.
- Yes, and about all these suitcases, I want to break up.
Jag kollade på Alexandra som nöjt tog upp en tröja och började vika den.
- Have you taken something or are you just crazy?
Alexandra packade ner tröjan och drog igen dragkedjan på väskan.
- I think I'm just crazy, sa hon och skrattade till.
Hon bärde ut sina väskor till hallen en efter en och visslade högt. Själv stod jag blixtstilla kvar på samma plats och följde hennes steg med blicken när hon gick fram och tillbaka i rummet.
- Taxi waiting, I have to go, sa hon sedan när hon hade bärt ut alla sina väskor i hallen.
Hon gick fram till mig och kramade om mig hårt.
- Thanks for everything, you are the best, sa hon sedan och log brett.
Hon släpade sedan ut sina väskor ut från ytterdörren och man hörde dunset i trapporna när hon gick ner.
Jag stod kvar en stund och väntade på att det skulle hända något.
Efter någon minut satte jag mig ner i soffan när jag förstått att det var meningslöst. Jag kollade mig omkring och såg att lägenheten inte var stökig. Inga bh:ar låg och skräpade på golvet och allt var så ovanligt rent. Det var inte förens då jag insåg att Alexandra hade gjort slut med mig och att jag faktiskt hade blivit singel.
Emmas perspektiv
- Vad gillar Harry för parfym då?
Alexandra och jag stod på parfymavdelningen inne på topman och letade förtvivlat efter en parfym som jag kunde köpa till Harry. Harry och jag hade nämligen varit tillsammans i två år om några dagar, och jag kände att jag behövde köpa något till honom.
- Hmm... jag vet inte om jag ska vara ärlig. Jag kanske får ta och köpa något annat istället.
- Okej, sa Alexandra och ryckte på axlarna.
Alexandra verkade ganska normal för att ha gjort slut med Niall. Igår hade hon bara knackat på och frågat om hon kunde bo hos mig ett tag. Hon hade inte alls berättat varför, men hon hade berättat att jag skulle få reda på det snart.
Det slutade med att vi gick in på ett konditori och köpte massor cupcakes. På asken som cupcaksen låg i stod det "The world's best boyfriend"
- It looks like it's going to be bad weather today. Oh no, It's always raining here in London and it never ends, sa den gamla kassörskan när vi betalde och suckade lite tyst.
Vi tog cupcakesasken och gick ut från konditoriet. När vi kom ut från konditoriet började genast Alexandra skrika förtvivlat.
- Vad är det? frågade jag.
- Desperate housewives har börjat!
Jag skrattade till och Alexandra kollade med valpögon på mig.
- Gå hem, sa jag kort och Alexandra hoppade glatt till och efter några sekunder var hon borta.
Jag letade intensivt efter Harry. Eftersom jag var tvungen att gå iväg och köpa något till honom gick han troligtvis någon annanstans.Vi hade i alla fall bestämt en tid då vi skulle träffas igen, men han var självklart sen.
Jag satte mig ner på en bänk och började stirra lite på folk som gick förbi. Plötsligt såg jag någon jag kände igen. Vi fick genast ögonkontakt och några sekunder efter stod hon mitt framför mig med ett stort fejkat leende på läpparna.
- Hi, sa hon och sneglade på asken jag hade hållandes i min hand.
Jag valde att inte svara Isabelle, då jag fortfarande inte tyckte om henne. Jag menar, hon hade ju trots allt varit otrogen med min pojkvän.
- Where is Harry? Or are you not togheter anymore? sa Isabelle.
- He's here somewhere, svarade jag och önskade över allt annat att hon bara kunde gå sin väg.
Jag reste mig upp från bänken när jag kände en regndroppe på näsan. Jag tog upp paraplytet ur väskan, men fällde inte upp det.
- I think you are lying, sa Isabelle och log brett mot mig.
- No Isabelle, I'm not lying. A few days ago Harry actually told me the truth about you two and I forgave him.
Isabelle tog upp sitt rosa paraply ur sin väska också, men hon fällde däremot upp det.
- So, what did he say? frågade hon lite smått oroligt.
- You know, about he and you two years ago.
- Did he really said that he was cheating on you two years ago? Such a liar! utbrast Isabelle och skrattade till.
- Did he really said that he was cheating on you two years ago? Such a liar! utbrast Isabelle och skrattade till.
- What do you mean with that? sa jag och tittade frågade på henne.
Jag greppade hårdare tag i paraplyet och allt fler regndroppar började sakta rinna ner genom luften.
- Come on! sa hon och skrattade ännu högre.
Regnet började ösa ner och folk började ta skydd under tak. Men jag själv orkade inte göra något, jag orkade inte ens fälla upp paraplyet jag hade hårt i min hand.
Isabelle stirrade på mig samtidigt som hon skrattade ondskefullt. Varför skrattade hon ens?
- Harry and I had sex with each other about two weeks ago.
Medans orden flög ut från hennes mun rann tårar ner från min kind. Det var som om jag visste att hon skulle säga de där orden.
- I don't believe you, svarade jag kort och mina tårar blandade sig med regnet och bildade genast floder som rann ner från min kind och mina kläder.
- Oh, there you are Harry, can you tell your stupid girlfriend that we had sex? I mean, she doesn't believe me!
Harry gick mot mig med små tveksamma steg. Han skämdes, han skämdes så otroligt mycket att han bara ville springa iväg. Men det kunde han inte. Det var hans plikt som pojkvän att förklara sig och berätta att det inte var så, att det inte var sant. Men han sa inget. Inga ord tog sig ut från hans mun. Det enda man hörde var hur regnet hårt slog i marken och hur cupcaksen sakta ramlade ut en efter en ur den lilla hjärtformade asken.
Jag började springa, springa det snabbaste jag kunde hem till Alexandra.
Mitt hår var genomsurt när jag kom in i hallen och mina händer var kalla som is. Jag tog av mig min jacka och mina skor och gick längre in i lägenheten.
Alexandra satt i vardagsrummet med en filt över sig. Desperate housewives var igång och Alexandra var så inne i programmet att hon inte ens såg att jag stog där.
Inte förens jag sa:
Inte förens jag sa:
- Jag åker med dig, jag åker med dig hem till Sverige.
Alexandras perspektiv
Jag vaknade tidigt den morgonen. Jag kollade bredvid mig och såg att Niall inte låg där.
Jag vaknade tidigt den morgonen. Jag kollade bredvid mig och såg att Niall inte låg där.
Han måste ha åkt på mötet, tänkte jag och suckade lite tyst.
Efter några minuter gick jag upp ur sängen och drog tröttsamt upp gardinerna i fönstret. Det såg ut som om det skulle bli en härlig dag i London och en joggingtur skulle aldrig sitta fel sådär klockan åtta på morgonen.
Jag gick fram till min walk-in-closet och tog fram alla mina träningskläder. Jag satte på mig dem och slängde upp håret i en slarvig tofs.Sedan var jag påväg ut och redo för joggingturen.
Jag sprang längs de folktomma gatorna och bort mot en stor park. Min kondition var inte den bästa så jag satte mig ner på huk och vilade ett tag. När jag hade samlat lite krafter var jag uppe på ben igen och sprang iväg. Det tog inte lång tid innan jag stannade igen. Jag stannade till när jag såg en kille spela gitarr lite längre bort. Han satt på en bänk och drog fingrarna upp och ner på strängarna. Det lät absolut inte bra men det tänkte jag inte på. Jag tänkte bara på allt jag hade missat i mitt liv.
Allt stannade till och det kändes som jag var i en helt ny värld.
Varför hade jag inte kommit på det förut? Varför hade jag inte kommit på att det inte var Niall jag ville ha. Det var inte han jag tänkte på varje gång vi kysstes. Det var någon helt annan och jag hade inte kommit på det förens nu. Jag drog bort svetten från min panna och lade mig ner på marken.
_________________________________________________________________________________________
Hallå där! vi fick lite frågor om förra kapitlet då det var några som inte förstod vad Emmas brillianta idé var. Det var jättesvårt att "avslöja" det i det här kapitlet eftersom det gick några veckor därefter, så jag säger det här istället. Emma vet att Harry gillar sex, så därför tänkte hon om de kunde ha det, kunde Harry berätta sanningen om otroheten, vilket han gjorde (nästan).
Förlåt om jag inte skrev det så tydligt, men jag såg det senare och visste att jag inte kunde ändra i texten!
Det var också jättebra att ni sa till att det var lite otydligt, ska absolut tänka på det nu. Och om det är något mer är det bara att hojta till.
(Att dem har sex är också en viktig del senare i novellen)
Puss, ni är bäst!
I want you - chapter 93 ♥
Tidigare
Emmas ögon lyste starkt i mörkret och samma sak med hennes blonda ljusa hår.
Hon log mot mig medans hon snabbt tog av sig alla sina kläder. Hon kröp sedan ner under täcket och började kyssa mig vilt. Hon närmade sig mitt öra och plötsligt stannade hon där.
Hon log mot mig medans hon snabbt tog av sig alla sina kläder. Hon kröp sedan ner under täcket och började kyssa mig vilt. Hon närmade sig mitt öra och plötsligt stannade hon där.
- I missed you, viskade hon sedan och jag kände att ett leende blev till på mina läppar.
Hon fortsatte att kyssa mig och plötsligt knäppte hon upp mina byxor som jag inte orkat ta av mig innan och drog ner dem ända till knäna.
____________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Jag stod och hällde hallon i en mixer när det plötsligt knackade på dörren ute i hallen. Vem kan det vara?
Jag sprang snabbt ut och öppnade. Jag fick genast se en ledsam och orolig blick, och när Alexandra gav fram mig en Ben & Jerry's blev jag orolig jag med.
- Vad är det? frågade jag när hon hade gått in genom dörren och tagit av sig sina skor.
Jag gick in i köket och ställde in glassen i frysen och återgick till smoothien jag höll på med innan.
- Du skulle nog behöva Ben & Jerry's:en, sa Alexandra innan jag tryckte på "start" på mixern.
Jag och Alexandra satte oss ner vid soffan efter ett tag med allt möjligt framför oss på bordet. Glass, dricka, smoothies, ja, precis allt. Jag hade egentligen ingen aning om vad Alexandra ville prata med mig om, men lite godsaker var ju aldrig fel.
- Berätta, sa jag och tog en klunk av colan.
- Jo, asså jag vet inte hur jag ska berätta det här men..., började Alexandra osäkert.
- Men berätta bara, sa jag och Alexandra tog ett djupt andetag.
När Alexandra hade berättat visste jag varken om jag skulle vara glad eller ledsen. Det var som om jag inte kunde gråta och bli arg för att Harry hade varit otrogen. Jag kunde inte fatta att det var sant ännu och jag behövde komma på ett sätt att få Harry att berätta sanningen. Om han bara kunde berätta sanningen om att han hade varit otrogen kunde jag kanske förlåta honom, men bara kanske.
Alexandra kramade om mig när det tillslut rann ner några tårar från min kind.
- Det kommer att ordna sig, sa hon sedan tyst.
Hela kvällen satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord och när solen började gå ner gick Alexandra hem.
Jag gick tröttsamt in på badrummet och började förbereda mig för natten. Jag var trött och visste att Harry inte skulle komma hem på länge i alla fall. Jag ville ju prata med honom, men insåg att jag skulle få ta det imorgon istället.
Men plötsligt hörde jag en dörr slå igen och jag fick genast en brilliant idé. Jag satte örat mot badrumsdörren och hörde att någon gick där ute i lägenheten. Jag hörde sedan ett suck och visste genast att det var Harry. Ett leende formades på mina läppar, men när jag sedan kom och tänka på vad Harry hade gjort försvann det genast,
Jag gick tyst ut från badrummet men kunde inte hålla mig för skratt när jag insåg att han förmodligen skulle tro att jag var en mördare som skulle komma in och mörda honom. Jag öppnade dörren tyst och sprang fram till honom. Min brillianta idé skulle inte Harry kunna motstå, och han skulle absolut berätta sanningen.
Harry kysste mig långsamt.
- That was amazing, sa han sedan och lade sig ner på rygg.
- Yeah it was.
Harry kollade på mig och log.
- Emma, I have to tell you something, sa han sedan och hans blick blev genast allvarligare,
Jag nickade nöjt på huvudet.
- Two years ago, Isabelle and I met. I don't know how and I don't know why, but we met each other.
Var det hela två år sedan? Det hade jag ingen aning om. Då var vi ju knappt tillsammans så det skulle väl inte göra så mycket.
- And? frågade jag som om jag inte visste vad det handlade om.
- We slept together, svarade Harry kort och man såg på honom att han skämdes.
Jag kunde äntligen andas ut igen. Harry hade berättat och allt kunde bli bra igen. Det var trots allt två år sedan och jag visste att Harry aldrig skulle göra det igen. Allt som allt fungerade min brillianta idé!
Två veckor senare
Det var i mitten av juli och idag var det en ovanligt fin dag i London. Solen sken starkt och fåglarna kvittrade högt. Harry och jag gick hand i hand längs gatan i staden. Harry hade lovat att jag skulle få shoppa hur mycket som helst, men fans strömmade efter honom och efter ett tag gick det inte att gå på stan längre. Vi begav oss hem och fick nöja oss med den lilla presenten vi hade köpt till Eleanor. Hon skulle nämligen fylla 22 nästa dag och en stor fest skulle bli till.
Det var i mitten av juli och idag var det en ovanligt fin dag i London. Solen sken starkt och fåglarna kvittrade högt. Harry och jag gick hand i hand längs gatan i staden. Harry hade lovat att jag skulle få shoppa hur mycket som helst, men fans strömmade efter honom och efter ett tag gick det inte att gå på stan längre. Vi begav oss hem och fick nöja oss med den lilla presenten vi hade köpt till Eleanor. Hon skulle nämligen fylla 22 nästa dag och en stor fest skulle bli till.
Jag och Harry hade själva rätt upp vårat förhållande och allt var som det hade varit tidigare, alltså perfekt. Harry var verkligen perfekt och det som hände för två år sedan var som bortblåst.
- I love you Emma, sa Harry när jag knöt en rosett på Eleanors paket.
Han gick fram till mig med ett stort leende på läpparna. Jag släppte rosetten och han började kyssa mig passionerat med sina perfektformade läppar.
Men plötsligt avbröts det underbara ögonblicket av några knack på dörren.
Jag suckade lite lätt och sprang fram till ytterdörren.
Det första jag såg var massor med väskor och bakom alla väskor såg jag det som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen, en ledsen Alexandra.
- Kan jag få bo här ett tag?
___________________________________________________________________________________________
Hej hopp! Hoppas det är bra med er. Som vanligt är vi dåliga på att uppdatera, men som sagt, ni vet varför! Puss!
I want you - chapter 92 ♥
Tidigare
- It was not my fault.
- Okey, so who's fault was it? hörde jag Niall fråga.
Ännu en gång svarade inte Harry.
- Harry, you must tell Emma that you cheated on her.
Jag höll nästan på och bryta ihop där bakom dörren. Mina händer skakade och hela jag var helt yr. Vad skulle jag ta mig till nu? Berätta för Emma och hennes hjärta krossas, eller bara låta det vara?
_____________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Dagar gick och jag hade länge funderat på hur jag skulle göra. Jag visste inte om jag skulle säga till Emma vad jag hade hört när Niall och Harry stod och pratade. Jag visste inte om jag skulle berätta att Harry hade varit otrogen. När jag hade hört vad de hade sagt smög jag tillbaka ut i rummet och sa att de hade spillt läsk på golvet till Emma. När de sedan kom ut efter några minuter låtsades de bara att de inte hade hänt något, och jag låtsades som om jag inte hade hört något.
Dagar gick och jag hade länge funderat på hur jag skulle göra. Jag visste inte om jag skulle säga till Emma vad jag hade hört när Niall och Harry stod och pratade. Jag visste inte om jag skulle berätta att Harry hade varit otrogen. När jag hade hört vad de hade sagt smög jag tillbaka ut i rummet och sa att de hade spillt läsk på golvet till Emma. När de sedan kom ut efter några minuter låtsades de bara att de inte hade hänt något, och jag låtsades som om jag inte hade hört något.
Idag var söndag, en sådan där dag man inte visste vad man skulle göra. Niall var borta som vanligt och skulle inte komma hem förens framåt kvällen. Emma och jag hade varit lite sura på varandra sedan "William-träffen". Egentligen visste jag inte varför jag var sur på henne, Harry hade ju varit otrogen så varför skulle inte hon kunna få flirta runt? Jag hade hur som helst inte någon större lust att ringa till henne.
Jag satte på tv:n och började zappa runt lite, men upptäckte ganska snabbt att det inte fanns något roligt att titta på. Jag suckade och reste mig långsamt upp från soffan. Jag begav mig ut i hallen och slängde på mig ett par skor. Sedan gick jag ut från lägenheten och ner mot gatan.
Jag följde vägen längs floden i parken. Egentligen var det nästan ingen flod eftersom vattnet stod stilla, eller vattnet såg stilla ut i alla fall.
Jag satte mig ner på en liten avlägsen bänk. Jag kollade ut mot floden som stod stilla och tänkte för mig själv. Hur kommer det sig att jag just sitter här? Hur kommer det sig att jag just träffade Niall? Och hur kommer det sig att jag flyttade hit med just honom? Jag började fundera, men kunde inte komma på varför.
Jag suckade lite tyst och lade mig sedan ner på bänken.
Jag kände att ett par tårar sakta började rinna ner från ögonen. Jag hade ingen aning om varför men kände att det bara var skönt att gråta, det hade faktiskt aldrig varit så skönt att gråta förut.
Jag fick ännu en gång den där känslan över att någonting fattades, något i mitt liv fattades. Vad det var kunde jag inte komma på. Det var som om någon förbjöd mig att förstå.
Jag reste mig upp från bänken och gick med snabba steg mot en liten livsmedelsaffär. Jag köpte två Ben & Jerrys och fyra stora chokladkakor. Sedan begav jag mig hem till Emmas och Harrys lägenhet.
Emma var min bästavän, och även om hon skulle bryta ihop om jag sa sanningen skulle det ändå vara värt det.
Jag stod länge utanför dörren och tänkte. Skulle jag knacka på? Jag räknade till tre och sedan knackade jag på. Efter några sekunder öppnade en glad Emma dörren. Jag ville verkligen inte förstöra det nu. Jag ville inte förstöra Emmas och Harrys föhållande med att säga att Harry hade varit otrogen.
Jag gav fram Ben & Jerrysen och kramade om Emma som kollade frågade och ovetande på mig.
Harrys perspektiv
Jag och grabbarna hade åkt över till Paris över helgen på några möten och intervjurer. Jag vet inte om Niall hade berättat för de andra vad jag hade gjort, men alla verkade på något sätt sura på mig. Jag förstod det inte, varför kunde vi inte bara släppa det och låtsas som inget hade hänt? De visste ju att jag ångrade mig och aldrig skulle göra något sånt egentligen.
Jag och grabbarna hade åkt över till Paris över helgen på några möten och intervjurer. Jag vet inte om Niall hade berättat för de andra vad jag hade gjort, men alla verkade på något sätt sura på mig. Jag förstod det inte, varför kunde vi inte bara släppa det och låtsas som inget hade hänt? De visste ju att jag ångrade mig och aldrig skulle göra något sånt egentligen.
När helgen var slut skulle vi flyga hem och på flygplatsen trodde jag mig se min älskade Emma stå en liten bit bort. Jag och grabbarna gick närmare och plötsligt såg vi att det var någon helt annan person än Emma.
- What is she doing here?
Zayn blängde på mig och jag ryckte på axlarna. Hur skulle jag veta att Isabelle var här?
Jag suckade när hon kom springandes emot mig med ett stort leende på läpparna.
- What are you doing here Isabelle? frågade jag efter att hon hade gett mig en stor kram.
- I missed you so much and I couldn't wait to see you. So I came here, sa hon.
Jag kollade bak på Liam, Louis, Zayn och Niall och såg att alla höjde ögonbrynen och suckade för sig själva.
När jag vände mig om igen möttes jag snabbt av en kyss. Jag knuffade direkt bort henne och torkade mig för munnen.
- Okey Isabelle, sa jag och harklade. Please understad that Emma is the girl I want. The girl I maybe want to marry me with. Not you. I even didn't want you when we actually were togheter. So please leave me alone and do not talk with me again, because I hate you.
Jag vände mig om och såg att killarna såg väldigt nöjda ut efter mitt korta tal som jag hade utbringat särsklit till Isabelle.
- I deserve a so much better guy than you Harry, sa Isabelle innan hon vände sig om och gick iväg.
Louis gav mig en high five och de andra grabbarna skrattade högt. Sedan tog vi våra väskor och begav oss ut från flygplatsen vi med.
När vi satt i bilen påväg hem kände jag att det skulle bli så otroligt skönt att få gå och lägga sig i sin egna säng, och det skulle absolut inte göra något om Emma låg bredvid. Hjärtat började klaffa hårt när jag tänkte på henne och hela jag blev alldeles varm.
Jag öppnade dörren, ganska så tyst. Det hade blivit mörkt ute så Emma kanske sov. Jag ställde ifrån mig väskorna i hallen och hängde upp jackan på en galge och ställde upp skorna på skohyllan. Jag gick genom mörkret längre in i huset tills jag kom fram till sovrummet. Jag öppnade dörren och gick fram och slängde mig på sängen när jag märkte att Emma inte låg där. Konstigt tänkte jag. Undrar vart hon kan vara?
Jag bäddade ner mig i sängen och visste att jag skulle somna när som helst. Men plötsligt hörde jag ett ljud och jag vaknade till. Jag hörde ett fnitter och såg att dörren öppnades sakta in till sovrummet.
Emmas ögon lyste starkt i mörkret och samma sak med hennes blonda ljusa hår.
Hon log mot mig medans hon snabbt tog av sig alla sina kläder. Hon kröp sedan ner under täcket och började kyssa mig vilt. Hon närmade sig mitt öra och plötsligt stannade hon där.
Hon log mot mig medans hon snabbt tog av sig alla sina kläder. Hon kröp sedan ner under täcket och började kyssa mig vilt. Hon närmade sig mitt öra och plötsligt stannade hon där.
- I missed you, viskade hon sedan och jag kände att ett leende blev till på mina läppar.
Hon fortsatte att kyssa mig och plötsligt knäppte hon upp mina byxor som jag inte orkat ta av mig innan och drog ner dem ända till knäna.
___________________________________________________________________________________________
Hej finaste underbaraste ni! Jag kan inte fatta att vi fortfarade har besökare här! Det var liksom mer än 2 veckor sedan vi uppdaterade och jag är så otroligt ledsen för det. Jag skojar inte när jag säger att vi verkligen inte har haft tid med att skriva. Vi går på en skola som begär att vi typ ska plugga skiten ur oss, och ja, egentligen vill man säga ifrån, men det kan man ju knappast göra. Jag har också varit och är sjuk hela den här veckan så jag har skrivit en liten snutt varje dag, eftersom jag inte har mått så bra.
Men vi uppskattar att ni fortfarande läser och vi ska försöka göra så att det här inte händer igen, för det är fan inte acceptabelt!
LOVE YOU GUYS!
...och angående kapitlet. Väldigt dåligt, och förlåt för att jag inte skriver så detaljerat när det gäller sexdelen, men det är ganska obekvämt att skriva och sen vet jag inte riktigt hur mycket ni vill ha.
I want you - chapter 91 ♥
Tidigare
Alexandra ryckte på axlarna och skulle precis vända sig om och gå.
- Han hade faktiskt en flickvän Alex, en flickvän. Så fort när man pratar med en kille ska du få värsta rycket?
- Nej, men jag ville bara att du skulle veta att Harry en bra kille, och du ska vara glad att du har honom.
Alexandra vände sig om och gick iväg. Jag stod kvar en stund och kollade när hon gick. Varför förstod hon inte, jag och William var bara vänner. Jag älskade Harry över allt annat, och han skulle aldrig göra mig besviken.__________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Nästa dag vaknade jag bredvid Niall, min Niall. Hela han var perfekt och det kändes som om jag aldrig skulle kunna sluta älska honom. Men ändå kändes det som om någonting fattades. Något i mitt liv saknades, men jag kunde verkligen inte komma på vad.
Niall hade inte betett sig som han brukade göra kvällen innan. Han ville varken hitta på något eller ligga och mysa, han ville bara gå och lägga sig.
Jag tittade på honom en stund, men plötsligt ringde det till i min mobil så min blick sökte sig genast till den istället.
Harrys perspektiv
Morgonen därpå vaknade jag av att Emma kysste mig långsamt.
Morgonen därpå vaknade jag av att Emma kysste mig långsamt.
- Morning beautiful, sa jag och min röst rasslade till.
Hon fnissade till lite och log mot mig innan hon kysste mig igen.
- Morning handsome, sa hon sedan.
Jag ville egentligen bara glömma allt från igår, men jag kunde inte sluta tänka på det. Jag var tvungen att berätta för Emma, men någonting i mig sa ifrån.
- I've talked with Alex for a few minutes ago, we will meet them tonight and have dinner.
Jag kom genast och tänka på Niall. Han blev väldigt sur på mig när han hade fått reda på vad jag hade gjort och han hade antagligen inte kommit över det än. - I can not wait! utbrast jag.
Men egentligen var det ju inte sant. Jag ville helst slippa middagen, jag ville egentligen slippa allt och bara krypa in i något mörkt rum och aldrig behöva komma ut igen.
Alexandras perspektiv
Dagen hade gått blixtsnabbt och när som helst skulle äntligen Emma och Harry komma. Jag och Niall hade tillbringat dagen hemma. Niall hade varit på dåligt humör och inte orkat göra något. Men nu skulle det bli ändring på det eftersom hans bästa vän skulle komma på besök.
Dagen hade gått blixtsnabbt och när som helst skulle äntligen Emma och Harry komma. Jag och Niall hade tillbringat dagen hemma. Niall hade varit på dåligt humör och inte orkat göra något. Men nu skulle det bli ändring på det eftersom hans bästa vän skulle komma på besök.
- Alex, can you open the door?!
Det var Niall som ropade när någon hade tryckt in ringklockan utanför dörren.
Jag sprang genast och öppnade och självklart fick jag syn på två glada ansikten. Jag kramade om både Emma och Harry, sedan begav vi oss in i lägenheten.
När vi åt blev det plötsligt en ganska konstig stämning emellan oss. Medans jag och Emma satt och pratade med varandra, satt bara Harry och Niall helt knäpptysta och vräkte i sig maten.
- So, what are we going to do later? frågade jag och tittade på både Niall och Harry.
De både ryckte på axlarna och fortsatte att vräka i sig maten.
- I think we will watch any movie, sa Emma och log.
Efter maten satte vi oss ner i soffan och Niall satte på filmen. Men plötsligt kom jag på att vi inte hade några popcorn, som man alltid var tvungen att ha när man såg på film.
- Wait! We forgot popcorn!
Emma började skratta lite lätt medans Harry och Niall fortfarande var lika tråkiga och satt knäpptysta.
- I can get the popcorn, sa tillslut Harry lite dystert och gick iväg,
- I may help him, sa plötsligt Niall och följde snabbt efter.
När jag visste att de var i köket började jag och Emma plötsligt samtala om killarna.
- Vad är det med dem egentligen? sa Emma.
- De är absolut inte sig själva.
Det dröjde några minuter och jag och Emma kunde inte vänta längre till att få sätta på filmen.
- Vad gör de egentligen? undrade Emma.
Vi satt kvar en stund till, men tillslut fick jag och Emma nog.
- Jag går ut och kollar vad dem gör!
Jag smög ut i hallen och när jag precis skulle gå in i köket hörde jag att Harry och Niall hade ett allvarligt samtal med varandra.
Jag smög ut i hallen och när jag precis skulle gå in i köket hörde jag att Harry och Niall hade ett allvarligt samtal med varandra.
Jag gömde mig bakom dörren och försökte verkligen anstränga mig så mycket som jag kunde för att höra vad de sa.
- Seriously, have you not tell her yet?
Niall fick inget svar från Harry. Vad menade han egentligen?
Jag skulle precis gå bort från dörren och avslöja att jag hade lyssnat och nu ville veta vad som försiggick. Men plötsligt hörde jag Harrys röst och jag var tvungen att gömma mig igen.
- It was not my fault.
- Okey, so who's fault was it? hörde jag Niall fråga.
Ännu en gång svarade inte Harry.
- Harry, you must tell Emma that you cheated on her.
Jag höll nästan på och bryta ihop där bakom dörren. Mina händer skakade och hela jag var helt yr. Vad skulle jag ta mig till nu? Berätta för Emma och hennes hjärta krossas, eller bara låta det vara?
________________________________________________________________________________________
Det här kapitlet var absolut inte det bästa jag skrivit, men jag antar att det får duga för den här gången.Vi får hoppas på ett bättre kapitel nästa gång! puss, ni är bäst!
I want you - chapter 90 ♥
Tidigare
Jag låg ner i soffan med Isabelle över mig.
- We can't do this, sa jag och knuffade bort henne.
- Why? Because of Emma?
- You really have to go, sa jag och Isabelle satte motvilligt på sig sina kläder och sprang ut från lägenheten.
Jag satte mig upp i soffan och kände att det började brännas bakom ögonlocken. Vad hade jag gjort?
Plötsligt knackade det på dörren. Fan, jag hoppas på liv och död att det inte är Emma.
_________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Eftersom Alexandra var med Emma på stan idag, kunde jag i princip göra vad jag ville på min lediga dag. Fifaturnering härnäst! Jag tog upp mobilen, men när jag precis skulle slå in Harrys nummer ringde någon annan, min mamma.
Eftersom Alexandra var med Emma på stan idag, kunde jag i princip göra vad jag ville på min lediga dag. Fifaturnering härnäst! Jag tog upp mobilen, men när jag precis skulle slå in Harrys nummer ringde någon annan, min mamma.
- Hello mum, sa jag och redan då förstod jag att det inte skulle bli någon fifaturnering idag.
- Hi Niall, how are you?
Mamma skulle självklart prata på och jag bara väntade på att hon skulle säga att de skulle komma över och fika.
- Is Alexandra home?
- No, she is with Emma and shopping, sa jag och suckade lite lätt.
- It's too bad. However, we come over and have a tea, if that is okey?
Äntligen.
- Yeah, it's okey.
Mamma, pappa och brorsan kom förbi en liten stund. De berättade att de skulle åka hem till Irland imorgon igen, så det var ganska länge tills jag skulle få se dem igen.
När de hade gått blev jag jättetaggad för en fifamatch så jag tog upp mobilen och slog in Harrys nummer en gång till. Men signalerna gick fram utan att någon svarade. Jag bestämde mig för att ta gå ner till honom istället, det var ju inte så långt och han borde ju faktiskt vara hemma.
Det kändes som trappstegen aldrig tog slut även fast det kanske bara var ett par stycken. När jag gick upp för de oändliga trappstegen möttes jag plötsligt av Isabelle, Harrys ex. Det verkade som om hon hade bråttom eftersom hon nästan sprang ner för trapporna. Hon hälsade bara lite snabbt men fortsatte sedan att springa. Vad gjorde hon här egentligen?
Det kändes som trappstegen aldrig tog slut även fast det kanske bara var ett par stycken. När jag gick upp för de oändliga trappstegen möttes jag plötsligt av Isabelle, Harrys ex. Det verkade som om hon hade bråttom eftersom hon nästan sprang ner för trapporna. Hon hälsade bara lite snabbt men fortsatte sedan att springa. Vad gjorde hon här egentligen?
Jag knackade på dörren lite snabbt och ropade att det var jag. Jag satte örat mot dörren och hörde att Harry höll på och prassla med något, som om det var något han ville dölja innan jag kom in. Tillslut öppnades dörren och en glad Harry stod med en kudde i ena handen.
- I'm cleaning up here. You know, Emma litter so much, sa Harry och gick in igen och lade kudden till rätta i soffhörnet.
- Really? Are you sure about that? frågade jag.
Harry kollade oskyldigt på mig.
- Seriously? Did you hade sex with her, again?
Nu var jag riktigt arg och besviken på Harry. Hur kunde han egentligen göra så mot Emma?
- I didn't know what I did, I'm sorry, försökte Harry med.
- You don't need to say sorry to me, say it to Emma instead.
Harry började ivrigt gå runt på golvet. Man såg på honom att han ångrade sig så enormt. Men det räckte ändå inte, han hade gjort det värsta man kunde göra i ett förhållande och när han skulle berätta för Emma vad han hade gjort var bara en tidsfråga.
Harry började ivrigt gå runt på golvet. Man såg på honom att han ångrade sig så enormt. Men det räckte ändå inte, han hade gjort det värsta man kunde göra i ett förhållande och när han skulle berätta för Emma vad han hade gjort var bara en tidsfråga.
- I thought we could play fifa, but now am I unfortunately not in that mood anymore, sa jag och gick ut från lägenheten.
Emmas perspektiv
Varför var jag alltid tvungen att skämma ut mig. Alltid!
Varför var jag alltid tvungen att skämma ut mig. Alltid!
- I'm so sorry!
Jag hade inte sett killen som hade kommit gåendes och därför spillt ut två, inte en, muggar med kaffe i.
- Ouch!
Jag såg att alla som satt på cafét vände sina blickar mot mig. Jag såg säkert ut som en tomat i ansiktet.
- Let me help you, sa jag och tog fram en servett.
- No, it's okey.
Jag hade aldrig sett en kille med så vita tänder. Det var sjukt. Även fast jag nyss hade spillt kaffe över hela honom var det som om han ändå aldrig hade lett så mycket mot någon.
- Emma, stå inte bara där, gör något! utbrast Alexandra och tog fram en servett hon med.
Killen med leendet började kolla fundersamt på oss båda och plötsligt började han skratta.
- Så, ni är svenskar?
Alexandra och jag kollade på varandra och sedan chockat på honom
- Ja, är du? frågade jag men märkte sedan att det var ganska uppenbart att han var svensk eftersom han pratade svenska.
Han nickade på huvudet och började skratta.
- Emma, sa jag och räckte fram min hand.
- Willam.
Det uppstod en liten tystnad, men jag kom sedan på att jag var tvungen att göra något.
- Du vill inte att jag ska bjuda på en kaffe, för besväret menar jag, sa jag tillslut. Måste ju ändå köpa två nya till oss.
Vi satte oss ner vid ett bord, jag, Alexandra och William. Vi beställde in några latte och bara satt och pratade ett tag.
När några fans hade kommit fram till oss och frågat om vi var Niall och Harrys flickvänner hade William frågat om det verkligen var sant.
- Coolt, så ni är typ kändisar nu eller? sa han och log det dära underbara leendet mot mig.
- Det är väl ändå och ta i, det är väl snarare bara alla som gillar One Direction som vet vilka vi är, sa jag och log tillbaka.
Efter någon timme eller så avbröt plötsligt Alexandra våran lilla pratstund.
- Emma, vi borde gå hem, jag tror Harry väntar på dig.
Jag fattade inte var som var fel. Var hon avundsjuk för att jag pratade med William och inte med henne?
- Jag borde också gå, flickvännen väntar där hemma på hotellet. Tack för kaffet förresten, sa William och innan han gick gav han mig och Alexandra en liten kram.
När vi gick där på gatan hem, pratade varken jag eller Alexandra med varandra. Men när Alexandra var tvungen att svänga av eftersom hon skulle hem till Niall och jag till Harry, vände hon plötsligt sitt ansikte mot mig
- Han William verkade ju faktiskt vara väldigt trevlig, sa hon.
Jag nickade på huvudet.
- Men Emma, tänk på att du har en pojkvän.
- Tror du jag inte vet att jag är tillsammans med Harry? Herregud, sa jag och suckade.
- Du verkade bara lite...
- Verkade vad? sa jag argt och kollade frågande på henne.
Alexandra ryckte på axlarna och skulle precis vända sig om och gå.
- Han hade faktiskt en flickvän Alex, en flickvän. Så fort när man pratar med en kille ska du få värsta rycket?
- Nej, men jag ville bara att du skulle veta att Harry en bra kille, och du ska vara glad att du har honom.
Alexandra vände sig om och gick iväg. Jag stod kvar en stund och kollade när hon gick. Varför förstod hon inte, jag och William var bara vänner. Jag älskade Harry över allt annat, och han skulle aldrig göra mig besviken.
_________________________________________________________________________________
hej undebara söta ni! jag la in det här kapitlet på morgonen så jag hann inte fixa bilder, förutom på Niall då, men gör det så fort jag kommer hem imorgon! kram
I want you - chapter 89 ♥
Tidigare
Jag ökade takten en aning och när jag var framme vid Harry tittade jag fundersamt på honom samtidigt som han pratade med tjejen.
- Hello? sa jag och log lite lätt mot den långa blonda tjejen.
- Hi! So it's you who are Harry's girlfriend?
I det ögonblicket kände jag att det var något som jag inte tyckte om med henne, som om jag redan visste att jag aldrig skulle kunna bli vän med henne.
- Yeah, sa jag bara och räckte fram min hand. Emma, sa jag sedan.
- Yes I know, my name is Isabelle. ___________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Jag vaknade av att mobilen ringde. Jag hade varken ork eller lust att svara, så jag lät bli och försökte somna om istället. Men rätt som det var började mobilen ringa yttligare en gång.
- Alexandra, answar the phone!
Niall tog kudden han låg med huvudet på och tryckte den mot öronen.
Jag tog tröttsamt tag i mobilen och tryckte på "svara".
- Hey, sa jag försökte sätta mig upp till rätta i sängen.
- Alex, det är jag Emma.
- Varför ringer du såhär tidigt?
Jag kollade lite snabbt på Niall som fortfarande hade kudden för öronen.
- Hallå, det är "shoppa-sönder-dagen" idag. Hade du glömt bort det? sa Emma lite irriterande i telefonen.
Just ja, det hade jag glömt bort. Jag och Emma hade nämligen bestämt att vi skulle just den här dagen bokstavligen köpa upp alla kläder i alla butiker.
- Självklart inte, ljög jag fram. Jag håller på att välja kläder som jag kan ha på mig idag.
- Du sov!
Niall tog bort kudden från öronen och log mot mig. Hans hår var ruffsigt, men han var ändå lika snygg som alltid.
- Nej, jag sminkar mig, sa jag.
- Men nyss valde du ju kläder?
- Okej, hejdå, vi ringer sen.
Jag lade på luren när jag hörde ett suck och ett svagt hejdå.
- I have to go up Niall, sa jag sedan och tryckte mina läppar mot Nialls.
Jag gick fram till rummet där jag hade samlat alla mina skor, kläder, väskor, ja precis allt. Jag rotade fram ett par gamla Levi's shorts och tog fram en vit t-shirt. Jag sminkade mig lite snabbt och när jag var färdig med allt ringde jag till Emma.
Vi bestämde att vi skulle mötas utanför milkshake city där vi sedan kunde bege oss runt i staden och shoppa loss.
Efter några timmar då vi absolut inte hade köpt någonting var vi redan trötta i benen. Emma sa att hon ville sätta sig någonstans och ta en kaffe.
- Blir starbucks bra? frågade jag när vi hade letat ett tag efter något mysigt café.
När vi väl var inne på starbucks ställde vi oss i kö och väntade på att få beställa oss en varsin latte.
- Emma, är det okej om jag sätter mig ner sålänge, mina ben är typ döda, sa jag och pekade på ett bord lite längre bort.
Emma nickade på huvudet och jag gick bort och satte mig.
Efter några minuter kom Emma med två kaffemuggar i händerna gåendes emot mig. Jag såg att hon precis skulle krocka ihop med en lång brunhårig kille. Antingen skulle hon tappa all kaffe på honom eller så skulle någon superhjälte komma och rädda killen i sista sekund från att få all kaffe över sig, vilket självklart var ganska osannolikt.
Harrys perspektiv
Hela dagen hade gått så himla långsamt. Emma var inte hemma och jag hade inte ork till att ringa de andra grabbarna.
Hela dagen hade gått så himla långsamt. Emma var inte hemma och jag hade inte ork till att ringa de andra grabbarna.
Jag satte mig ner i soffan och tittade rakt fram i väggen. Vad skulle jag göra?
Jag bestämde mig tillslut för att gå ner till pizzerian och vräka i mig en pizza innan Emma skulle komma hem. Så jag slängde på mig mina skor och sprang ner.
När jag stod och beställde pizzan jag ville ha kände jag plötsligt en hand på min axel.
Jag vände mig hastigt om och såg att ingen mindre än Isabelle stod och log mot mig.
Jag vände mig hastigt om och såg att ingen mindre än Isabelle stod och log mot mig.
- Hi Isabelle, again, sa jag och vände mig om igen för att betala pizzan.
- Hey Harry, how are you? sa hon och jag gick med raska steg mot ett bord som jag kunde sätta mig vid sålänge medans jag väntade på pizzan.
Isabelle följde såklart efter och satte sig vid bordet hon med.
- I'm fine, but I'm a bit bored, you know, sa jag. What are you doing here by the way?
Jag ville egenligen inte träffa Isabelle en gång till. Det väcktes alltid en massa gamla minnen av när vi var tillsammans.
Isabelle nickade på huvudet och log oerhört överdrivet mycket mot mig.
- I saw you outside, so I went in here to meet you, sa hon sedan och jag kollade ut genom fönstret bredvid. - Maybe we can find something to do, I mean, it was a so long time ago, right? fortsatte Isabelle.
- Yeah it was, sa jag lite osäkert.
- You know Harry, I know you are in love with Emma, but that we had will you never forget. You and I are meant for each other.
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag lät bli att svara.
- Here you have. Enjoy!
Servitrisen avbröt tystnaden när hon kom gåendes med en stor pizza i händerna. Hon ställde ner tallriken och gick sin väg igen.
Jag tog upp gaffel och kniv och började sakta skära i pizzan. Isabelle iakttog varje rörelse jag gjorde och hon kunde verkligen inte slita blicken ifrån pizzan.
- Do you want a piece of pizza? frågade jag och började skära ut en bit.
- No, it's fine!
Efter ungefär tjugo minuter, då jag hade tvingats äta pizza med en stirrande blick mot mig, betalade jag notan och gick ut från pizzerian.
Isabelle sprang snabbt efter och satte sin arm i armkrok med min.
Tänk om Emma skulle komma nu, jag ville inte att hon skulle se oss. Jag menar, efter att hon hade sett oss igår var det nästan som hon visste att det var något skumt med Isabelle och om hon skulle se oss tillsammans en gång till, skulle hon väl förmodligen bryta ihop.
- So, may I come up to your apartment for a while? frågade plötsligt Isabelle.
Jag visste att det självklart inte var någon bra idé men kunde inte säga att hon inte fick komma upp.
Jag tvekade länge.
- Okey, fine, sa jag sedan och jag och Isabelle gick armkrok hem till lägenheten.
Hon kollade djupt in i mina ögon och jag i hennes. Sedan hände det som absolut inte fick hända, de tio snabba minuterna som man efteråt skulle ångra sig i resten av sitt liv att man utnyttjade såhär.
Jag låg ner i soffan med Isabelle över mig.
- We can't do this, sa jag och knuffade bort henne.
- Why? Because of Emma?
- You really have to go, sa jag och Isabelle satte motvilligt på sig sina kläder och sprang ut från lägenheten.
Jag satte mig upp i soffan och kände att det började brännas bakom ögonlocken. Vad hade jag gjort?
Plötsligt knackade det på dörren. Fan, jag hoppas på liv och död att det inte är Emma.
__________________________________________________________________________________
Hej på er! Jag vet inte om jag skrev det så tydligt, men Harry och Isabelle har sorgligt nog sex, med andra ord, Harry är otrogen IGEN!
Skolan började idag, för mig i alla fall, men jag hoppas ni har haft en underbar sommar och vi ska, om jag säger så här, försöka uppdatera och skriva så mycket som vi bara kan! Puss och kram!
I want you - chapter 88 ♥
Tidigare
Sedan gick jag och Alexandra och ställde oss i kö för att visa upp passen och bege oss in i flyplanet. Det skulle bli så otroligt skönt att slippa pendla så många gånger om året mellan London och Göteborg nu. Det var nästan som om de som jobbade på flygplatsen exakt visste vilka vi var så mycket som vi var där. Men nu var det i alla fall slut på det och en hel resa väntade oss i London.
_________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
År och månader gick och nu hade äntligen Emma flyttat in hos mig.
År och månader gick och nu hade äntligen Emma flyttat in hos mig.
- So, what are we going to do tonight?
Emma la sina armar runt min hals och kysste mig passionerat.
- How about...
Även fast Emma hade flyttat hit, kunde vi ändå inte träffas dygnet runt. Det hade gått nästan 4 år sen det stora genombrottet efter X-factor, men vi var fortfarande lika kända nu som då. Därför ville jag spendera så mycket tid som möjligt med Emma, bara umgås och ha det trevligt.
- What?, sa Emma och log mot mig.
- How about to meet my mother and her fiance Robin?
Trots att vi hade varit tillsammans i över två år, hade Emma ännu inte träffat mina föräldrar. Jag vet inte om Emma skämdes över att träffa dem, för varje gång vi skulle ut och äta med mamma och Robin, hade hon alltid någon bortförklaring, t.ex. att hon mådde dåligt eller att hon lovat Alexandra att göra något annat.
- Harry, I'm busy tonight, sa hon och tog bort sina armar från min hals.
- But then, why did you asked what we are going to do tonight?
Hennes kinder blev allt rödare och rödare.
- Emma, why do you not want to meet my parents? I mean, I have met yours, several times.
- I want to meet them, sa Emma bestämt och tittade lite irriterande på mig samtidigt som hennes kinder blev allt mer röda.
Jag höjde ögonbrynen och tittade frågande på henne.
- Okey, I'm worried, erkände hon tillslut.
- Worried about what?
- About what they are going to think about me, and what they are thinking. I mean, maybe they think I'm just a stupid blond girl who's together with you because you are famous and rich. And I'm will just embarrass me too, like I always do.
Emma tittade sorgset ner i golvet. Jag drog henne tätt intill mig och omfamnade henne. Jag vilade min haka mot hennes huvud och sa tyst:
- Emma, first of all. If you were that stupid blond girl, who only lives with me because of my money, you would not be standing here right now, trust me. Second, I have talked about you with my mother since we met from the first time, and she is always so exited to meet you, I promise. And thirdly, It's fun when you embarrass yourself, it's one reason that I love you.
Alexandras perspektiv
Niall låg på rygg i soffan med händerna bakom huvudet. TV:en var på, men han tittade inte på den. Han blundade. Jag smög långsamt in i tv rummet för att skrämma honom men när jag precis skulle skrämma honom öppnade han sina ögon. Han blev ändå rädd av att jag stod där så han reste sig genast upp och började skratta.
Niall låg på rygg i soffan med händerna bakom huvudet. TV:en var på, men han tittade inte på den. Han blundade. Jag smög långsamt in i tv rummet för att skrämma honom men när jag precis skulle skrämma honom öppnade han sina ögon. Han blev ändå rädd av att jag stod där så han reste sig genast upp och började skratta.
- You scared me baby, sa han sedan.
Jag ställde mig bakom Niall och började massera hans axlar.
- I know you slept and I know you are tired, but you have to help me with something.
- Ouch!
- Sorry, sa jag när jag märkte att jag hade klämt lite för hårt.
- What do I have to help you with? frågade han sedan.
- We are going to... bake! utbrast jag.
- Seriously?
- Yes, so come here with me now, because i have no idea how I do.
Jag drog med Niall ut i köket. Jag hade redan tagit fram alla redskap som man behövde ha när man skulle göra cupcakes.
Niall satte på sig ett vitt förkläde med hjärtan på som han hade fått ifrån mig i julklapp förra julen. Vi bestämde att jag skulle ge allt till honom vad han behövde medans han skulle hälla i allt, bland och vispa.
- Eggs, sa han och jag tog upp tre ägg ur äggkartongen.
Niall knäckte ett ägg mot sin panna, så jag var tvungen att hämta papper och torka bort all äggröra i ansiktet.
- Sugar!
- Butter!
- Cocoa!
- Flour, sa han sedan och jag tog fram floursockret.
Niall kollade då allvarligt på mig och satte ner floursockret på bänken igen.
- What? sa jag och tittade frågande på honom.
- I didn't said icing sugar.
Jag kollade på paketet och såg att det stod med stora tydliga bokstäver "ICING SUGAR"
Han pekade på ett annat paket som stod lite längre bort på diskbänken.
Jag tog upp paketet och såg att det var mjöl.
Inte kunde väl jag veta att flour betyder mjöl på engelska. Det är väl ganska uppenbart att det är florsocker. Och hur många gånger säger en person som aldrig bakar annars ordet mjöl på engelska?
Jag tog upp lite mjöl ur påsen och började kasta på Niall. Han blev helt kritvit i ansiktet och jag kunde inte hålla mig för skratt.
Det slutade med ett mjölkrig, och tro mig, köket var verkligen ingen annan färg än vit när kriget var slut.
Emmas perspektiv
The food was very delicious Anne, sa jag och log vänligt mot Harrys mamma.
The food was very delicious Anne, sa jag och log vänligt mot Harrys mamma.
Middagen hade gått bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag trodde först att det skulle gå åt helvete och att Harrys mamma skulle hata mig. Föralltid.
- Thank you dear! But we have also a dessert who wants to be eaten, sa Anne och gick ut i köket.
Harry kollade på mig, tog min hand och log.
- Thank you for doing this, sa han sedan.
- So Emma, what do you think about London? It's a lovely city, or have I wrong? frågade plötsligt Harrys styvfar Robin.
- No, you have totally right, it's a lovely city.
Efter efterrätten gick jag och hjälpte Harrys mamma med disken. Anne började prata om Harrys barndom och alla roliga minnen av honom.
- I think you are the right for him, sa sedan Anne och gav mig en tallrik som jag skulle ställa in i skåpet.
Jag blev alldeles varm i kroppen av glädje. Det var underbart att Anne tyckte att jag var den rätta, fantastiskt.
Harry ropade plötsligt utifrån hallen.
- Emma, would you like to take a walk with me outside?
Jag kollade på Anne som samtidigt nickade och log mot mig.
- Yes, I'm coming, ropade jag tillbaka och log mot Anne.
När jag kom ut i hallen hade Harry redan tagit på sig sin jacka och sina skor.
- Wow, you were...
- Fast, I know.
Jag började skratta medans jag tog bort jeansjackan från galjen.
- Oh, I almost forgot my phone in the kitchen. But you can go out as long as I get it, sa jag och började bege mig ut i köket.
Harry hade gjort som jag hade sagt, för när jag kom tillbaka ut i hallen var Harry redan borta.
Jag tog på mig mina skor, öppnade dörren och gick ut.
Det regnade ute, som det i och för sig brukade göra och allt jag kunde se var regn. Harry var borta. Vart var han någonstans?
Jag gick en liten bit och plötsligt såg jag att han stod och pratade med någon. Det var inte så att jag aldrig hade sett honom prata med någon, men det var som om han kände tjejen han pratade med.
Jag ökade takten en aning och när jag var framme vid Harry tittade jag fundersamt på honom samtidigt som han pratade med tjejen.
- Hello? sa jag och log lite lätt mot den långa blonda tjejen.
- Hi! So it's you who are Harry's girlfriend?
I det ögonblicket kände jag att det var något som jag inte tyckte om med henne, som om jag redan visste att jag aldrig skulle kunna bli vän med henne.
- Yeah, sa jag bara och räckte fram min hand. Emma, sa jag sedan.
- Yes I know, my name is Isabelle.
__________________________________________________________________________________
Hej kära ni! Hur mår ni? Blev ett ganska långt kapitel idag, men det är ni värda!
Haha, rätta mig om jag har fel med det där med Harrys familj, vet verkligen inte om Harrys mamma är gift med någon som heter Robin, men jag gissar att det är så. Puss!