I want you - chapter 50 ♥
Tidigare
Jag gick tillbaka till datorn och såg att Harry hade svarat. "Hey beautiful. Really? I have to talk with you then, it's important. See ya xxxx!"
Hade det hänt något? Vad var så viktigt? Jag satt och funderade hela kvällen och jag skulle verkligen inte kunna vänta en hel vecka för att få reda på vad som hänt...
___________________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
Allting var som en mardröm, att Isabelle var där igår var en mardröm och det vi gjorde var en mardröm. Jag fattar inte hur jag kunde göra det, bara fem timmar efter att Emma hade åkt. Men jag saknade henne så mycket och tror att jag gjorde det för att jag tänkte att det var Emma och inte Isabelle. Just nu var allt bara skit, Isabelle tror att vi är tillsammans igen och hur ska jag kunna förklara allt för Emma utan att hon slutar prata med mig för alltid?
Jag och Louis satt i vardagsrummet och tittade på någon film som Louis tydligen tyckte var bra, men som jag tyckte var riktigt kass. Det enda som var mitt huvud var Emma.
Det plingade till i mobilen så jag tog försiktigt upp den ur byxfickan. Jag suckade när jag hade läst färdigt sms:et.
- What did it say? frågade Louis när han såg att jag inte blev så glad när jag såg vad som stod.
- I had a good night Harry, when will we meet again? läste jag högt och suckade igen. Istället för att lägga ner mobilen i fickan slängde jag den hårt i väggen så att det blev ett litet märke.
- It's going to be okey, försökte Louis trösta mig med. Men utan att svara reste jag mig upp från soffan och gick snabbt in till mitt rum.
Väl inne på rummet slängde jag mig ner på soffan. Jag tänkte efter en lång stund. Jag skulle faktiskt behöva prata med Emma som Louis sa. Om jag bara berättade sanningen kanske hon skulle förstå mig.
Jag hade satt mig ner med datan ett tag. Emma hade skrivit till mig att hon skulle komma hit. Jag blev genast nervös. Jag skulle behöva prata med henne och det skulle inte bli roligt.
Marcus perspektiv
Allt hade gått utmärkt och allt skulle bli perfekt. Jag hade fått med mig både Alexandra och Emma, och inget eller ingen skulle kunna komma i vägen.
Jag skuttade töntigt hem från Emma. Jag var så himla lycklig. Jag visste precis hur jag skulle få tillbaka Alexandra och London skulle bli min chans. Bara inte Gemma hade åkt hem. Hon var nämligen en viktig pusselbit som var tvungen att sitta på plats.
När jag gick där på vägen bestämde jag mig genast för att bege mig till snickarboden istället för att gå hem. Jag hade fått sommarjobb hos min kompis pappa där jag skulle börja jobba snart. Jag svärde för mig själv. Nu hade jag tagit studenten och nu skulle mitt liv börja på riktigt. Jag var tvungen att ta ansvar och allt man gjorde påverkade alla och allt, inte bara mig själv.
Jag målade på gungstolen som snart var färdig. Jag ville ge den till Alexandra men visste inte om det kanske var lite för tidigt.
Alexandras perspektiv
Jag behövde verkligen Emma nu. Hon var den enda jag kunde snacka med om sånt här. Hon var den enda som kände Niall och som verkligen kände mig.
Jag la ifrån mig mobilen och gick fram till mitt skrivbord. Jag tog upp en penna som hade fallit ner från dens rätta plats. Oväntat såg jag armbandet, armbandet som jag hade fått från Niall första gången vi sågs. Jag torkade bort tårarna som föll ner från mina kalla kinder. Sedan satte jag på mig det. Jag ryste till. Varför skulle det bli såhär? Plötsligt hörde jag att ytterdörren öppnades. Jag smög ut ur mitt rum och försökte tjuvkika lite vid trappen.
- Alexandra, Catarina är här!
Det var pappa som ropade och innan jag hann och gömma mig såg han att jag stod där och tittade förvånat på dem.
- Jaså, där är du, sa han sedan och log mot mig.
Jag gick sakta ner för trappan och plötsligt såg jag henne, Catarina. Catarina, hon var den som alltid kom till skolan för att se om det stod rätt till. Hon var den som satt i kassan på ICA varje dag. Hon var den som man alltid såg gick ute med hunden. Hon var Hildas mamma och nu stod hon i vår hall och tittade på mig som hon aldrig hade sett mig förut.
- Hej, sa hon och sträckte fram sin hand när jag allt kom närmare.
Utan att säga något tog jag tveksamt också fram handen. Jag pressade motvilligt fram ett leende det såg ut som hon ungefär hade lika mycket problem som mig att le. Jag och Catarina skulle inte få roligt med varandra, och jag kände redan att hon hatade mig lika mycket som jag hatade henne.
- Catarina ska sova här inatt, sa sedan pappa efter en kort tystnad. Jag tittade på honom med en frågande blick. Varför skulle hon sova här?
Jag hade inte sagt ett ord ännu, men det ville jag inte heller. Jag sprang upp till mitt rum och la mig ner på golvet. Jag hade ett jävla stort problem. Jag var tvungen att bli av med Catarina så fort som möjligt hur mycket pappa än var kär i henne. Hon var säkert inte kär i honom och det kände jag på mig. Hon var ute efter något annat och det visste jag. Hon och Hilda.
Jag greppade tag i mobilen som hade ramlat ner på golvet från sängkanten. Jag försökte att undvika texten Niall hade skrivit men jag kunde verkligen inte slita blicken från det. Det var som om någon hade ominstrallerat mina ögon så att jag bara kunde kolla på han. Jag läste smset sakta för mig själv en gång till.
- Alex, Alexandra, I don't even know your name. How could I be in love with you? I think you should stay home and not come here, because I will not meet you again. I'm sorry, but that's the truth. Have a nice summer and don't catch to many boys, or that's maybe what you want, läste jag och mina tårar kunde inte sluta rinna ner på kinderna. Jag hade inte nu bara ett problem utan två!
______________________________________________________________________________________________
Det här kapitlet sööööög. Det verkligen sög! srry :( Men ni får hemskt gärna kommentera så att vi vet om det är bra eller dåligt. Önskemål och tips eller andra funderingar och frågor går också bra. Puuuuuusss!
I want you - chapter 49 ♥
Tidigare
Tveksamt slog jag in Alexandras nummer i mobilen och tryckte på "ring". Efter två signaler svarade hon.
- Hej, sa hon.
Hon lät lite sur men jag struntade i att fråga.
- Hej, hur är det? sa jag istället men kom sedan på att det kanske var en ganska onödig fråga eftersom det inte var så länge sedan vi träffades.
- Jo, det är okej, svarade hon i alla fall utan att tycka att det var konstigt att jag frågade.
- Härligt! Men du, har du och Emma något emot att åka till London igen?
______________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Det var Marcus som ringde och när jag svarade kände jag att jag lät väldigt tjurig. Det var inte meningen men jag var så arg på Hilda och på Emma, men det var ju inte meningen att jag skulle låta tjurig mot Marcus för det. Men det lät inte som om han brydde sig så mycket om jag var sur eller inte.
- Hej, hur är det? frågade han.
- Jo, det är okej, svarade jag med en lite gladare ton.
- Härligt! Men du, har du och Emma något emot att åka till London igen?
Jag visste inte om det var sant eller inte, det var helt sjukt att Marcus ville åka tillbaka till London, vad hade han för anledning till att vilja det? Jag visste inte vad jag skulle svara, jag visste inte om jag ville tillbaka, inte just nu i alla fall.
- Skulle du vilja det? frågade Marcus igen, men den här gången lät han lite mer försiktig.
Jag tänkte ett tag. Det skulle ju vara bra om jag fick träffa Niall igen så vi slapp reda ut allt via telefon och jag borde ställa upp för Marcus efter allt som hänt.
- Ja visst, det vore kul, svarade jag sedan.
- Bra! Men ringer du till Emma och pratar med henne? Det om exakt en vecka, sa han och lät helt överlycklig.
- Okej, men det är nog bättre om du ringer till Emma.
- Visst, jag kan snacka med henne, svarade Marcus fundersamt.
- Tack, hejdå! sa jag och la på luren.
Jag fattade fortfarande inte varför Marcus ville till London, men jag orkade inte fråga det nu så jag får ta reda på det nästa gång vi ses. Undrar hur det kommer gå mellen mig och Emma, hon kanske har förändrats nu när hon typ är bästa vän med Hilda.
Jag tog upp min mobil och skrev ett sms till Niall för att berätta de goda nyheterna. ''Hey Niall! Everything is a misstake and I can explain it when I come to London next week. I miss you so much! xx''. Det tog väldigt lång tid innan jag fick något svar och det var absolut inget svar jag hade räknat med. Det var som om någon slet ut mitt hjärta, så starka var orden som han hade skrivit i smsen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag ville inte längre åka till London och jag ville inte längre träffa Niall. Hur fan skulle jag komma ur den här situationen? Jag kollade på smset en gång till för att verkligen se om det var sant och det var det.
Emmas perspektiv
Efter det lilla besöket hos Alexandra så gick Hilda och jag i armkrok hem medans vi skrattade åt ingenting. Alexandra var verkligen inte på humör idag verkade det som, eller jag förstår ju henne att hon inte tycker om Hilda osv, men hon borde ändå ge Hilda en chans, hon har ju faktiskt förändrats.
- Kan inte vi vara hemma hos dig ett tag? frågade Hilda när vi var precis utanför mitt hus.
Jag hade varken ork eller lust att vara mer med henne så jag letade intensivt efter en anledning så att det inte skulle gå.
- Nej, tyvärr så kommer farmor och farfar snart och jag måste vara hemma då, sa jag efter ett tag och kramade Hilda hejdå.
När Hilda sedan hade gått så gick jag in i huset, upp på mitt rum och satte mig med datorn. Efter ett ganska långt tag hörde jag plötsligt att det knackade på dörren där nere och några sekunder senare ropade pappa:
- Emma, Marcus är här!
- Han kan komma upp till mitt rum, skrek jag tillbaka.
När jag hörde hans steg i trappan så stängde jag ihop datorn och tittade på dörren tills den öppnades.
- Tja kusin, sa Marcus när han öppnade dörren.
- Tja!
Jag tittade på honom och jag kunde inte låta bli att le för han såg så himla glad ut.
- Vad är det? frågade jag efter ett tag och gav honom ett till leende.
Han stod helt stilla och bara kollade på mig med en hemlighetsfull min.
- Jag ska till London och träffa grabbarna om en vecka och jag undrade om du vill följa med, Alex ville i alla fall, sa han sedan.
När Marcus sagt ''London'' och ''grabbarna'' så kom en bild på Harry upp i mitt huvud och jag kände hur jag fick fjärilar i magen.
- Jag vill också följa med! Men hur kommer det sig att du vill åka tillbaka?
- Ja du, det finns många anledningar, sa han och blinkade med ena ögat mot mig.
Jag tittade först nyfiket mot honom tillbaka men vände sedan blicken om när jag inte orkade bry mig om varför han egentligen ville åka dit. Han kanske kände att han ville gottgöra mig efter vad han hade gjort sist. Jag menar, han drog ju bara bort mig från Harry.
- Okej, svarade jag efter ett tag.
Marcus gick efter en stund och jag satt kvar med datorn i knät. Jag hade stängt igen den innan så jag bestämde mig för att öppna den igen. Jag kollade runt på lite hemsidor och bloggar, sedan fick jag inte glömma att titta till facebook lite grann, där jag passade på att skicka ett meddelande till min älskling, Harry. "Hi babe, I come to London with Marcus next week. Then we see each other again!!! xo". Medan jag väntade på ett svar från Harry gick jag fram till garderoben och slängde på mig en stor mysig tröja. Jag gick tillbaka till datorn och såg att Harry hade svarat. "Hey beautiful. Really? I have to talk with you then, it's important. See ya xxxx!"
Hade det hänt något? Vad var så viktigt? Jag satt och funderade hela kvällen och jag skulle verkligen inte kunna vänta en hel vecka för att få reda på vad som hänt...
____________________________________________________________________________________________
Tjenare, det blev ett ganska sent kapitel idag, men så är det! Kramisar
Emmas perspektiv
Efter det lilla besöket hos Alexandra så gick Hilda och jag i armkrok hem medans vi skrattade åt ingenting. Alexandra var verkligen inte på humör idag verkade det som, eller jag förstår ju henne att hon inte tycker om Hilda osv, men hon borde ändå ge Hilda en chans, hon har ju faktiskt förändrats.
- Kan inte vi vara hemma hos dig ett tag? frågade Hilda när vi var precis utanför mitt hus.
Jag hade varken ork eller lust att vara mer med henne så jag letade intensivt efter en anledning så att det inte skulle gå.
- Nej, tyvärr så kommer farmor och farfar snart och jag måste vara hemma då, sa jag efter ett tag och kramade Hilda hejdå.
När Hilda sedan hade gått så gick jag in i huset, upp på mitt rum och satte mig med datorn. Efter ett ganska långt tag hörde jag plötsligt att det knackade på dörren där nere och några sekunder senare ropade pappa:
- Emma, Marcus är här!
- Han kan komma upp till mitt rum, skrek jag tillbaka.
När jag hörde hans steg i trappan så stängde jag ihop datorn och tittade på dörren tills den öppnades.
- Tja kusin, sa Marcus när han öppnade dörren.
- Tja!
Jag tittade på honom och jag kunde inte låta bli att le för han såg så himla glad ut.
- Vad är det? frågade jag efter ett tag och gav honom ett till leende.
Han stod helt stilla och bara kollade på mig med en hemlighetsfull min.
- Jag ska till London och träffa grabbarna om en vecka och jag undrade om du vill följa med, Alex ville i alla fall, sa han sedan.
När Marcus sagt ''London'' och ''grabbarna'' så kom en bild på Harry upp i mitt huvud och jag kände hur jag fick fjärilar i magen.
- Jag vill också följa med! Men hur kommer det sig att du vill åka tillbaka?
- Ja du, det finns många anledningar, sa han och blinkade med ena ögat mot mig.
Jag tittade först nyfiket mot honom tillbaka men vände sedan blicken om när jag inte orkade bry mig om varför han egentligen ville åka dit. Han kanske kände att han ville gottgöra mig efter vad han hade gjort sist. Jag menar, han drog ju bara bort mig från Harry.
- Okej, svarade jag efter ett tag.
Marcus gick efter en stund och jag satt kvar med datorn i knät. Jag hade stängt igen den innan så jag bestämde mig för att öppna den igen. Jag kollade runt på lite hemsidor och bloggar, sedan fick jag inte glömma att titta till facebook lite grann, där jag passade på att skicka ett meddelande till min älskling, Harry. "Hi babe, I come to London with Marcus next week. Then we see each other again!!! xo". Medan jag väntade på ett svar från Harry gick jag fram till garderoben och slängde på mig en stor mysig tröja. Jag gick tillbaka till datorn och såg att Harry hade svarat. "Hey beautiful. Really? I have to talk with you then, it's important. See ya xxxx!"
Hade det hänt något? Vad var så viktigt? Jag satt och funderade hela kvällen och jag skulle verkligen inte kunna vänta en hel vecka för att få reda på vad som hänt...
____________________________________________________________________________________________
Tjenare, det blev ett ganska sent kapitel idag, men så är det! Kramisar
I want you - chapter 48 ♥
Tidigare
- Harry! My baby! ropade hon och nästan hoppade runt på golvet av glädje. Gemma tittade bekymrande på mig eftersom hon visste att jag redan hade Emma och att ingen skulle få komma i vägen. Resten av min familj visste tydligen inte om det, så det kanske var dags att prata med dem snart.
Jag hälsade på pappa och Robin, sedan gick jag tyst och satte mig i soffan. Hur skulle det här egentligen gå?
______________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Jag stängde ihop datorn när jag såg att Niall hade loggat ut. När jag skulle bege mig till badrummet för att tvätta bort det lilla sminket jag hade på mig ringde det plötsligt på dörren. Jag sprang ner direkt och öppnade. Utanför dörren stod Hilda igen. Hennes röda lockiga hår fladdrade i vinden och hennes tänder var lika vita som snö. Hon stod där och tittade på mig som om vi verkligen var riktiga systrar.
- Jag glömde min mobil, sa hon sedan oroligt.
- Okej, vart ligger den?
- Där uppe, jag kan nog hitta den själv, sa Hilda bestämt och gick in.
Jag himlade med ögonen och stängde dörren.
Hon gick uppför trappen och försvann troligtvist in på toaletten där hon hade varit innan.
- Vart är Emma? ropade jag efter ett tag, men fick inget svar.
- Hallå, Hilda?
Hon svarade inte den här gången heller. Jag smög sakta uppför trappan. Plötsligt kände jag att hon rusade jätte snabbt förbi mig och sprang ut från ytterdörren.
Jag ryckte på axlarna och gick och satte mig på sängen igen. Oväntat satte jag mig på något hårt. Jag lyfte smig snabbt upp och tog upp det jag hade satt mig på. En mobil, Hildas mobil. Jag kom genast på det. Det var hon som hade skrivit något elakt till Niall. Jag kokade av ilska men samtidigt kände jag mig väldigt lättad. Det var ju i alla fall inte jag som hade gjort något. Problemet nu var bara att ställa allt till rätta igen.
Plötsligt ringde det i mobilen och jag svarade...
Louis perspektiv
Det var en tidig måndagsmorgon och snart skulle jag och killarna på ett möte. Jag och Eleanor satt och myste i soffan när jag plötsligt hörde att mobilen utifrån köket ringde.
- Don't answer, sa Eleanor och tog tag i min arm när jag hastigt skulle resa mig upp.
- I have to answer, sa jag och hon släppte sakta min arm.
Jag gick snabbt ut i köket och tog upp mobilen som låg på köksbordet.
- Hi man! svarade jag när jag såg att det var Harry som ringde.
- Hello, svarade han bara. Harry lät väldigt ledsen och bedrövad.
- What's wrong?
- You know Lou, I love Emma, right? sa han och det lät nästan som han skulle börja gråta när som helst.
- Yes of course, she's your girlfriend!
- Yeah I know, but I did a big mistake tonight Lou.
Han snyftade nu mellan orden och jag kunde inget annat än att känna mig nedstämd jag med. Om Harry var ledsen var jag ledsen.
- Tell me, sa jag sedan.
- Do you remember Isabelle?
- Your ex-girlfriend? sa jag och höjde ögonbrynen en aning.
- Yes, she is here and yeah, we had sex.
- Oh no, you're so dead Harry, utbrast jag.
- I know, but what should I do?
- Talk to Emma and say the truth. And then she may forgive you.
- Yeah, I hope so. But Louis, I think I'll be late to the meeting, sa Harry och lät fortfarande väldigt ledsen. Man märkte att han ångrade sig och verkligen hade skuldkänslor för det han gjort.
- And please don't say anything to the other guys for god's sake, fortsatte han innan jag hann och säga ett ord.
- No, I will not do that, sa jag och det slutade med att Harry la på luren.
Jag la ifrån mig mobilen och gick snabbt in till Eleanor istället som satt och väntade på mig i soffan.
Marcus perspektiv
Jag gick med snabba steg hem från parken. Jag visste inte varför men jag bara kände att jag behövde gå snabbt, som om jag hade bråttom till något.
När jag kom in innanför dörren möttes jag av en arg blick från min bror. Han var tio år och älskade fotboll lite mer än vad jag gjorde.
- Tja brorsan, det var längesen man såg dig, sa jag och tog av mig jackan och mina skor.
Han tittade fortfarande argt på mig och plötsligt tog han fram min biljett bakom ryggen.
- Ge hit den där, sa jag och sprang fram till honom.
- Bara om jag får följa med, sa han och gömde biljetten bakom ryggen igen.
Jag skrattade och det distraherade honom. Jag fick tag på biljetten bakom hans rygg.
- Tyvärr är du för liten brorsan, sa jag skämtsamt och gick iväg till mitt rum.
Jag slängde mig på sängen när jag kom in. Jag vände mig om så att jag låg på rygg. Jag granskade biljetten som jag hade i min hand. Jag skulle kolla på Arsenalmatchen om bara ungefär en vecka.
Jag låg och funderade ett tag. Jag hade den bästa planen för att kunna få tillbaka Alexandra. Men för att den planen skulle fungera måste hon följa med till London igen. Och om Alexandra följer med måste ju såklart Emma följa med. Det skulle kunna gå åt helvete men det är risken man måste ta när man verkligen gillar en person så mycket.
Tveksamt slog jag in Alexandras nummer i mobilen och tryckte på "ring". Efter två signaler svarade hon.
- Hej, sa hon.
Hon lät lite sur men jag struntade i att fråga.
- Hej, hur är det? sa jag istället men kom sedan på att det kanske var en ganska onödig fråga eftersom det inte var så länge sedan vi träffades.
- Jo, det är okej, svarade hon i alla fall utan att tycka att det var konstigt att jag frågade.
- Härligt! Men du, har du och Emma något emot att åka till London igen?
______________________________________________________________________________________________
Hej, förlåt för det dåliga slutet på kapitlet, men det var tvunget att bli så, sorry! Imorgon är det fredag, yes! Vet inte ifall det blir något kapitel imorrn men ska alltid försöka, puss!
I want you - chapter 47 ♥
Tidigare
Om jag inte mindes fel så stängde jag aldrig datorn. Jag tänkte inte mer på det och checkade även nu in facebook en gång till. Jag skrev till Niall igen. "I'm sorry for making you wait, but I had visits", skrev jag och det tog inte lång tid innan jag fick tillbaka ett meddelande. "I know you've had enough of me, but you don't need to tell it again. I didn't know this about you Alexandra, I thought you were special."
Jag förstod ingenting. Vad menade han egentligen?
_______________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Jag hade inte sovit någonting den natten. Det enda som for runt i mitt huvud är tankarna om Alexandra. Jag kunde verkligen inte tänka på något annat. Jag var kär i henne och hon var kär i mig och jag förstod inte vad som var problemet. Vad hindrade henne?
Jag reste mig upp i sängen och tittade på klockan. Jag och killarna skulle ha ett viktigt möte idag men jag ville verkligen inget annat än att lägga mig ner i sängen igen och somna om.
Så småning om reste jag mig motvilligt upp från sängen och gick fram till fönstret och drog gardinen åt sidan. Det var en regnig dag i dag som det annars brukade vara i London. Jag suckade och gick långsamt fram till garderoben. Jag tog fram en röd vanlig tröja och ett par mörka chinos. Jag satte tröttsamt på mig kläderna och gäspade lite emellanåt. Varför skulle mötet vara så tidigt?
Min lägenhet låg inte långt från platsen mötet skulle äga rum så efter jag hade ätit bestämde jag mig för att gå med raska steg i regnet istället för att ta en taxi eller ringa Paul.
När jag väl var där stod Liam, Zayn och Louis redan redo för att börja mötet. Men Harry var inte inom synhåll och vi kunde inte börja utan honom.
Det dröjde kanske 20 eller kanske 30 minuter innan en springande Harry kom emot oss. Han var helt dyngsur och vattnet bara rann nerför hans ansikte.
- Sorry guys, sa han och nästan la sig ner av utmattning.
- Where have you been? frågade Zayn och tittade ilsket på Harry.
- I know! Utbrast Louis och alla vände blicken ifrån Harry och tittade nyfiket på Louis istället.
Harry sparkade till Louis på benet.
- Ouch! skrek han och tittade argt på Harry.
Det var som om Harry döljde något, något som vi andra aldrig skulle få reda på.
Efter ett långt och tråkigt möte som enligt mig lika gärna inte behövde varit gick vi alla hem igen åt varsit håll. Jag ville så gärna umgås med dem men jag var så otroligt trött just nu och de kommande dagarna skulle vi få arbeta ganska mycket så jag bestämde mig för att bara gå hem och vila upp mig lite grann.
När jag var hemma tog jag genast fram en handduk och torkade av håret en aning. Det regnade så oerhört mycket. Sedan la jag mig ner i sängen och tog upp min dator. Jag twittrade på twitter och checkade in facebook lite. Plötsligt såg jag att Alexandra var inne. Jag började skriva till henne. "Hey baby", skrev jag och efter en stund fick jag tillbaka ett meddelande. "Hey sweetie" Jag blev alldeles varm i hela kroppen. Hon fick mig alltid på så bra humör även om hon bara sa eller skrev några ynka ord. Jag fortsatte att skriva: "How are you?" Men den här gången fick jag inte tillbaka något. Jag satt och väntade och väntade och plötsligt dök det upp ett meddelande efter ett tag som jag absolut inte förväntade mig. "Oh Niall baby, why do you even write to me? I don't want that you do it anymore BECAUSE I DON'T love you like you do. OKEY? So, don't write to me again, cause I deserve a better guy than you, and you're only a fucking gay-singer. So FUCK OF!"
Jag visste inte vad jag hade sagt eller gjort för fel, varför skrev hon sådär till mig? Jag skrev några ord tillbaka men stängde sedan ihop datorn och ställde mig ifrån den. Jag ville inte intala mig om att det var sant. Istället tog jag tag i gitarren som stod mot väggen och sedan satte jag mig i fönstret. Jag spelade några ackord och sjöng refrängen på ''One Thing".
''So get out, get out, get out of my head
and fall into my arms instead
I don't, I don't, don't know what it is
But I need that one thing
And you've got that one thing''
Jag stannade strängarna med handen och slutade sjunga. Jag klarade inte av att sjunga mer, jag bara tänkte på Alexandra, just nu var det bara hon som var i mitt huvud och orden hon nyss hade skrivit till mig. Jag tittade ut i fönstret och tänkte på allt vi två gjort tillsammans, vi hade inte träffats så många gånger och nu började jag tvivla på om det någonsin skulle bli någon mer gång.
Harrys perspektiv
Efter att Emma och de andra hade gått stod jag ensam kvar på Sturbucks med två latte i bägge händerna. Jag slängde de i papperskorgen när jag insåg att hon inte skulle komma tillbaka. Jag fick en tår i ögonen eller två men struntade i det. Jag kunde ju inte börja gråta här mitt bland allt folk.
Jag bestämde mig för att gå till de andra eftersom de förmodligen undrade vart jag hade tagit vägen. De stod och tittade på mig med en frågande blick när jag hade trängt mig förbi ett antal fotografer och fans.
- I'm sorry, it was an important thing you know, sa jag för att bättra stämningen en aning. De alla nickade på huvudena och det dröjde inte lång tid innan vi vände riktning mot utgången.
Jag och Gemma bestämde oss för att hälsa på vår familj ett tag. Bara svänga förbi och äta middag och prata om livet. Mamma och hennes man Robin bodde egentligen i Holmes chapel men just nu hyrde de ett hus här i London tillsammans med pappa. Så jag och Gemma tog min nya bil till deras hus.
När vi framme efter en kort resa med bilen kom mamma utspringandes från huset. Hon kramade om mig som aldrig förr och pussade mig på pannan.
- I missed you so much, sa hon och kramade mig hårt igen.
- I had miss you too, svarade jag och log mot henne.
- Your dad and Robin are inside.
Hon pekade mot dörren och sedan gick både jag, Gemma och mamma dit. Plötsligt stannade vi till utanför dörren. Mamma tog tag i min arm.
- I have a surprise for you Harry, sa hon och log lite mystiskt mot mig. Vad kunde det vara för överraskning?
Mamma öppnade dörren och sedan gick vi in.
För några månader sedan hade jag en flickvän vid namn Isabelle. Hon fick mig alltid att skratta och le och ja, hon var inte mindre än en underbar tjej. Men hon gjorde sedan slut när hon insåg att jag inte var den rätta. Det jag inte visste var att det var hon som kom och hoppade upp på mig och kramade om mig som om vi fortfarande var tillsammans.
- Harry! My baby! ropade hon och nästan hoppade runt på golvet av glädje. Gemma tittade bekymrande på mig eftersom hon visste att jag redan hade Emma och att ingen skulle få komma i vägen. Resten av min familj visste tydligen inte om det, så det kanske var dags att prata med dem snart.
Jag hälsade på pappa och Robin, sedan gick jag tyst och satte mig i soffan. Hur skulle det här egentligen gå?
_____________________________________________________________________________________________
Hej, förlåt för det super dåliga kapitlet, men vi har verkligen SKIT mkt att göra nu. det är bara plugg och plugg hela tiden. Sorry! Jag lovar er bättre kapitel när det har lugnat ner sig lite :)
I want you - chapter 46 ♥
Tidigare
Jag visste inte om jag skulle vara arg, glad, sur eller lycklig. Men istället kramade jag om henne för att hon var ärlig. Och den här gången visste jag att hon var ärlig.
- Vänner? sa hon sedan.
- Absolut, sa jag och log mot henne. Hon ställde dig brevid mig igen och sedan gick vi hand i hand och pratade. När vi sedan gick där kom jag genast på den ultimata idén. Idén som som skulle förändra både mitt och Alexandras liv...
_______________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Jag vaknade av att solen lyste in genom fönstret, jag kollade på klockan och den visade 8:47. Det kan inte vara sant, hur kan man vakna så tidigt på ett sommarlov? Jag drog ner rullgardinen och försökte somna om igen. Efter två timmars sömn vaknade jag åter igen och jag bestämde mig för att gå upp. Jag gick långsamt in i duschen och duschade så kallt jag kunde för att vakna till. När jag kommit tillbaka från duschen så slängde jag iväg ett sms till Alexandra och frågade vad hon skulle göra idag. Medan jag väntade på svar så gick jag ner till köket, bredde mig en macka och satte mig på altanen. Det verkade bli en sjukt fin dag och eftersom Alexandra aldrig svarade så bestämde jag mig för att hitta på något. En glass skulle inte vara fel, kanske skulle jag ta cykeln till glasskiosken och sedan skulle jag kunna cykla hem till Alexandra för att se vad hon hade för sig.
Det tog inte lång tid innan jag var helt klar för att dra till glasskiosken, så jag tog min cykel och trampade iväg. Värmen från solen gjorde mig ännu mer glassugen så när jag äntligen var framme så beställde jag en kula jordgubb och en kula lakrits, sedan satte jag mig vid ett bord och njöt av den kalla glassen. Men plötsligt kom den personen som jag minst ville träffa av alla människor i hela världen, Hilda. Hon var tydligen här ensam och när hon köpt en glass letade hon efter ett bord att sitta vid. Jag försökte låtsas att jag inte såg henne och började hålla på med min mobil istället. Men det tog inte lång tid innan jag hörde ett hej bakom mig och jag vände mig sakta om.
- Hej, sa jag kort och återgick till mobilen.
- Kan jag sitta här? frågade hon och innan jag hann svara så satt hon vid mitt bord mitt emot mig.
- Visst, svarade jag och la ner mobilen på bordet.
Det uppstod en pinsam tystnad eller jag tyckte i och för sig bara att det var skönt, men tystnaden bröts snabbt.
- Gud vilka fina kläder du har, sa hon och studerade min outfit.
Jag blev först ganska chockad eftersom hon aldrig har sagt något snällt till varken mig eller Alexandra förut. Hon hade alltid varit den där irriterande lilla rödhåriga tjejen som man bara ville klappa till.
- Tack, svarade jag efter ett tag och försökte att le lite försiktigt.
- Emma, jag tycker vi borde glömma allt som varit och börja om. För jag tror att vi kan ha väldigt kul tillsammans, vi är lika.
Jag satte en liten bit av glasstruten i halsen och började att hosta.
- Oj, hur är det? frågade hon och tittade oroligt på mig. Seriöst, vad tror hon egentligen? Ville hon typ bli vän med mig?
Jag rätade på ryggen och harklade.
- Det är bra, sa jag sedan.
- Men så vad säger du? Ska vi börja om? Jag vet att jag har varit jättetaskig mot dig och Alexandra de senaste veckorna, men jag kan gottgöra dig.
- Okej, sa jag lite tveksamt men ryckte sedan på axlarna för att visa att det kanske inte var en sån dålig idé ändå.
Hilda och jag satt och pratade en lång stund. Det var helt vindstilla och solen brände i ansiktet. Det var en perfekt dag för att göra ett vänskapsband mycket starkare. Jag insåg ganska snabbt att Hilda hade förändrats.
Alexandras perspektiv
Marcus och jag tog farväl efter den långa promenaden i tågspåret och parken. Vi kramade om varandra och sedan gick vi mot varsit håll. Det verkade som om han hade förlåtit mig nu. Han blev i alla fall glad när jag berättade sanningen.
Jag gick där på trottoaren och bara njöt. Jag älskade sommaren. Jag gick förbi den stora fotbollsplanen, skolan och hantverksbyrån. Sedan kom jag till glasskiosken. Jag blev så otroligt sugen få en stor mjukglass men jag vart genast besviken när jag kom på att jag inte hade med mig plånboken. Plötsligt såg jag att Emma satt lite längre bort vid ett bord. Jag gick lite närmare men vände mig sedan om när jag såg att min nya "syster" satt mitt emot henne. Varför satt Hilda där egentligen och störde Emma? Kunde hon inte få sitta där i fred?
Jag gick och ställde mig bakom ett träd och försökte att tjuvlyssna på Hildas jobbiga och irriterande historier. Men plötsligt hörde jag ett skratt, och det var inte Hilda som skrattade. Jag tittade lite försiktigt mot deras håll och såg att det faktiskt var Emma som skrattade. Jag sprang genast bort från trädet och kiosken. Jag sprang hem till min säng och la mig ner. Jag skrek så högt jag kunde och slog med handen på kudden. Jag var så oerhört arg på pappa. Hur kunde han göra såhär? Hur kunde han göra så att Hilda och jag blev låtsas systrar? Och nu skulle hon ta mina kompisar också. Kunde det bli sämre?
Efter att jag hade lugnat ner mig ett tag tog jag upp min laptop som låg under sängen. Jag öppnade datorn och loggade in på facebook. Jag hade över tusen vänförfrågningar och flera hundra meddelanden. Plötsligt plingade det till och jag hade fått ett meddelande från Niall. "Hey baby", skrev han. Jag log för mig själv och skrev ungefär likadant tillbaka. Utan förvarning hörde jag att det knackade på dörren där nere. Jag ställde datorn på sängen och sprang ner och öppnade. Utanför dörren stod Emma och den personen som jag hatade mest i hela världen just nu, Hilda.
- Hej Alex, sa båda i kör. De kramade om mig och gick sedan in.
Jag tittade hela tiden på Emma för att se om hon skulle ge mig någon blick tillbaka, men det gjorde hon inte. Hon skrattade bara åt Hildas skämt och hennes tråkiga historier.
- Gud, vad roligt att ni är systrar nu, ni kan ju typ hitta på vad som helst med varandra, utbrast Emma och tog tag i Hildas och mina händer. Skojade hon med mig, var det här ett skämt?
- Vart är toaletten Alex? frågade sedan Hilda och nästan log överdrivet mycket åt mig.
- Där uppe, bredvid Alex rum, sa Emma innan jag ens hann att reagera.
Hilda for upp i trappan och själva står jag och Emma med händerna i byxfickorna.
- Emma, vad håller du på med? passade jag på att fråga medan Hilda inte var i närheten.
- Hon har förändrats Alex, hon har ju blivit jätteschysst. Ni är ju fan systrar!
- Ja, men..., sa jag men kom sedan inte på vad jag mer kunde säga. Jag ville egentligen bara skrika åt Emma och säga att hon var en idiot som verkligen trodde på Hilda.
Efter en lång stund kom Hilda ner. Hon hade varit borta en överdrivet lång stund men jag struntade i det och började att tänka på vad de i själva verket faktiskt gjorde här.
- Ni måste nog gå nu, sa jag och tittade på de båda med en allvarlig blick. Jag trodde jag aldrig skulle säga så till Emma någonsin. Hon var min bästavän och då säger man inte att dem måste gå.
Emma tittade konstigt på mig men jag bara log lite lätt tillbaka. Hon fattade väl att jag egentligen menade att Hilda skulle gå, hon måste fatta det. Eller jag ville ju inte att Emma skulle gå, men annars skulle jag inte få bort Hilda.
Emma stängde igen dörren hårt efter att hon och Hilda hade gått ut. Jag sprang fram till köksfönstret och kikade ut. De gick armkrok och skrattade med varandra. Efter en stund var de borta och jag kunde inte se dem mer, så istället sprang jag upp till mitt rum och öppnade laptopen som stod på sängen. Om jag inte mindes fel så stängde jag aldrig datorn. Jag tänkte inte mer på det och checkade även nu in facebook en gång till. Jag skrev till Niall igen. "I'm sorry for making you wait, but I had visits", skrev jag och det tog inte lång tid innan jag fick tillbaka ett meddelande. "I know you've had enough of me, but you don't need to tell it again. I didn't know this about you Alexandra, I thought you were special."
Jag förstod ingenting. Vad menade han egentligen?
__________________________________________________________________________________________________
Hej, hoppas ni har haft en härlig och mysig valborg! Jag hoppas ni inte blev allt för ledsna för att kapitlet kom ut nu idag istället för igår och i förrgår, men det får vi väl gottgöra någon dag. Puss på er!
I want you - chapter 45 ♥
Tidigare
Jag hade tagit upp kuvertet förut på flygplanet men då inte tänkt på vad det var. Det var först nu när jag läste det som jag tog in det i huvudet. Jag skulle få åka till London igen och gå på en Arsenal match med One Direction killarna, och ja, hotell-mannen såklart.
__________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Jag vaknade av att en dörr smälldes igen. Jag reste mig upp snabbt och gick tröttsamt fram till fönstret. Jag såg att pappa gick in i bilen och körde iväg. Jag gnuggade mig i ögonen och kliade mig i nacken. Jag hade bara somnat igår när jag hade blivit sur på pappa. Okej, jag kanske överdrev en aning, men jag kunde ju inte direkt påstå att det var bra att han hade träffat Catarina. Hur skulle det liksom bli nu med allt? Skulle vi flytta ihop? Jag suckade för mig själv och tog upp mobilen som låg på golvet. När jag såg hur mycket klockan var tappade jag mobilen på golvet igen. Om en timme skulle jag träffa Marcus vid parken. Jag rusade fram till garderoben och tog fram den närmsta bästa tröjan och de närmsta bästa shortsen. Jag trädde över den stora stickade tröjan över huvudet och tog på mig jeans shortsen. Sedan sprang jag fram till mitt sminkbord och målade på ögonbrynen och drog på lite mascara. Jag lät håret vara som det brukade och gick sedan ner till köket. Jag tog en banan som låg i fruktskålen och käkade upp den. Jag tittade på klockan som visade att jag ungefär hade gjort i ordning mig på 20 minuter. Men jag bestämde mig för att bege mig till parken ändå.
När jag var framme vid parken var allt så tyst och fridfullt. Det enda man hörde var löven som fladdrade av vinden. Och inte en enda människa syntes.
Jag satte mig ner på en parkbänk och väntade på att Marcus skulle komma. Jag var faktiskt lite nervös inför vad jag skulle säga, jag hade ju inte direkt tänkt ut något.
När jag hade suttit där ett tag och njutit av tystaden tittade jag på mobilen. Det var verkligen inte likt Marcus att vara sen, han kom alltid på tok för tidigt till allting. Klockan visade kvart över ett så jag tryckte sakta in hans nummer. Efter fem signaler svarade hans telefonsvarare. Vad gjorde han för något?
Jag reste mig upp från parkbänken och kollade mig omkring. Det var fortfarande inte en människa i närheten så jag började att ropa.
- Marcus!
Utan något svar gick jag längs vägen i parken. I den här parken hade jag varit mycket i som liten och det kom alltid tillbaka gamla minnen från mamma innan hon dog. Jag log när jag tänkte på henne men leendet försvann sedan när jag tänkte på Hildas mamma Catarina. Jag ville inte att hon skulle ta mammas plats.
Jag gick ganska långt och plötsligt var jag framme vid tågspåret. Här åkte det tåg dag ut och dag in. När jag precis skulle vända mig om såg jag att det satt någon lite längre bort på tågspåret. Paniken spreds inom mig och jag sprang raka vägen fram till personen. När jag allt kom närmare såg jag att det inte var vem som helst som satt där och spelade gitarr.
- Vad gör du? ropade jag oroligt när jag var helt säker på att det var Marcus. Han vände upp blicken från gitarren och tittade irriterat på mig.
- Jag väntar på tåget, men det verkar vara försenat, sa han och vände ner blicken igen. Han började dra sina fingrar på gitarrens strängar. Han spelade så fantastikt fult.
- Vart har du fått den där ifrån? sa jag och satte mig ner bredvid honom på tågspåret.
- Äh, jag hittade den hemma.
Jag började att skratta. Han slutade att spela och la ifrån sig gitarren.
- Men jag är inte så bra, sa han sedan och log mot mig. Jag log tillbaka.
- Så varför sitter du här?
- Jag har ganska många anledningar. Tjejen som jag är kär i tycker bara att jag kommer och förstör, mitt liv har ingen mening, och ja, jag måste träffa One Direction killarna igen.
Marcus perspektiv
Jag gick med snabba steg med gitarren i ena handen nedför gatan. Jag hade kollat ut vilka tider tåget skulle komma, så jag bestämde mig för att bara ägna de sista minuterna i mitt liv åt att spela på en skruttig gammal gitarr på ett skruttigt gammalt tågräls.
När jag hade satt mig ner och börjat spelat ropade någon plötsligt. Jag vände upp blicken från gitarren och såg att Alexandra kom springandes emot mig. Hon satte sig ner bredvid mig och sedan satt vi och pratade. Tåget kom aldrig och plötsligt reste Alexandra såg upp och sträckte fram sin hand. Jag fattade den och reste mig upp jag med.
- Tjejen som du är kär i ska nu förklara allt, sa Alexandra och släppte min hand. Hon pekade in mot skogen.
- Men först, gå in där och räkna till tjugofem, sedan kommer du ut igen och då berättar jag, sa hon när jag hade gått med på att hon skulle få förklara allt.
Jag tittade först fundersamt på henne men sedan ryckte jag på axlarna och gick in. Efter tjugofem sekunder gick jag ut igen och där stod Alexandra och skrattade. Jag vände mig om och såg att tåget precis hade gått förbi. Fan, hur kunde jag missat det?
- Marcus, du får inte dö, sa hon sedan och tittade allvarligt på mig. Jag bara log mot henne.
Vi gick på tågspåret hand i hand. Hon pratade mest om sin pappa, att han hade träffat en tjej och att det var Hildas mamma. Plötsligt plingade det till i hennes mobil. Hon tog upp mobilen ur fickan och läste sms:et tyst för sig själv medans jag försökte hålla mig från för att titta.
- Det var Niall, sa hon sedan med en ynklig liten röst. Hon fick ett stort leende på läpparna.
Jag svarade inte utan log bara lite försiktigt istället.
- Jo asså, du vet väl att jag tycker om Niall va? Mycket! sa hon och ställde sig mitt framför mig.
Jag nickade lite lätt på huvudet och försökte få fram ett leende.
- Jag är verkligen jätte ledsen för allt jag har sagt och gjort, och jag borde verkligen talat om för dig som det var från början. Jag menar, jag och Emma var tvungna att få med dig på något sätt och då kysste jag dig. Jag vill bara att du ska veta att jag inte är såhär egentligen. Men jag var så intresserad av Niall och jag kunde inte träffa honom på något annat sätt än att åka dit, till London alltså.
Jag visste inte om jag skulle vara arg, glad, sur eller lycklig. Men istället kramade jag om henne för att hon var ärlig. Och den här gången visste jag att hon var ärlig.
- Vänner? sa hon sedan.
- Absolut, sa jag och log mot henne. Hon ställde dig brevid mig igen och sedan gick vi hand i hand och pratade. När vi sedan gick där kom jag genast på den ultimata idén. Idén som som skulle förändra både mitt och Alexandras liv...
__________________________________________________________________________________________
Jag hann i alla fall att skriva ett kapitel. Vet inte ifall det blev så bra, men aja! Imorgon och på måndag blir det troligtvist ingen kapitel. Det är andra saker som kommer i vägen tyvärr nu med valborg och allt. Men på tisdag är vi förmodligen tillbaka med nya krafter! Puss och kram.
I want you - chapter 44 ♥
Tidigare
När vi äntligen var hemma hos mig så tackade jag så mycket för skjutsen sedan nästan sprang jag ur bilen, tog min väska och gick in i mitt hus. Men när jag precis hade tagit av mig mina skor och hängt av mig min jacka så knackade det plötsligt på dörren. Det var inte sant, gissa vem det var som stod utanför dörren och knackade. Alexandra. Vad fan ville hon nu?
____________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
När Marcus hade hoppat ur bilen körde vi iväg. Jag tittade mig i backspegeln och såg plötsligt att Marcus mobil låg kvar på sätet.
- Stanna! ropade jag och pappa tvärbromsade.
Jag vände mig om och tog upp mobilen, sedan klev jag ur bilen och sprang snabbt fram till Marcus hus. Jag knackade på och genast öppnade Marcus. Han tittade frågande på mig. Jag gav fram mobilen lite försiktigt. Jag visste inte vad jag skulle säga. Utan något tack eller i huvudtaget ett svar greppade han tag i dörrhandtaget. Men när han skulle stänga dörren så något inne i mig åt mig att göra något. Jag behövde snacka med honom och det visste jag mycket väl.
- Vänta, sa jag och tog tag i dörren innan den stängdes. Han suckade och slängde upp dörren igen.
- Vad är det?
- Kan vi inte träffas imorgon och så kan jag förklara allt? sa jag och tittade allvarligt på Marcus som inte alls verkade bry sig.
- Jag kan inte imorgon.
Jag visste att han ljög.
- Jag vet att vi kan träffas imorgon. Kom till parken klockan 13 så kan vi snacka, sa jag.
Marcus nickade tveksamt på huvudet och sedan stängde han igen dörren, hårt.
Jag stod kvar ett tag och tittade på dörren som hade stängts igen.
- Ska vi åka hem eller ska du stå där hela dagen? ropade pappa från bilen. Jag hade helt glömt bort att han satt där. Jag vände mig om och log mot honom. Jag sprang fram till bilen och hoppade in, sedan körde vi hemåt.
Jag gick med tunga steg från bilen in till huset. Vi hade nästan suttit i tre timmar i bilen och bara sovit.
- Jag fixar något att äta till dig så kan du bara ta det lugnt, sa pappa när vi hade kommit in. Jag nickade tröttsamt med huvudet och satte mig ner på en stol. Jag knöt av mig mina converse och tog av mig min skinnjacka. Pappa som hade tagit in min väska från bilen hade ställt den nedanför trappan så att jag lätt skulle kunna ta upp den. Jag tog tag i väskan och gick sakta upp med den uppför trappan. Jag orkade egentligen inte packa upp den nu men om jag packade upp lite så skulle jag inte behöva packa upp lika mycket nästa gång. Jag tog upp tidningarna som jag inte ens hade läst och la tillbaka dem i skåpet. Sedan la jag in lite kläder jag inte hade använt i min stora garderob. Plötsligt ropade pappa nerifrån köket och sa att det var mat. Så jag begav mig neråt och satte mig ner vid bordet. Han hade dukat fram jättefint och lagt fram överdrivet mycket saker på bordet. Han hade gjort min favorit mat och till och med lagt upp det på tallriken.
- Du gillar väl fortfarande räksallad min lilla ängel? sa pappa och log mot mig.
- Det är klart pappa!
Vi satt och åt ett tag och pratade om vad vi hade gjort i London och hur flygresan hade varit, men plötsligt när jag skulle fråga vad pappa hade gjort hela helgen var det som om hela världen stannade upp.
- Jo, jag vet inte om du kommer att uppskatta det här eller tvärtom, men jag har i alla fall träffat någon, sa han och man såg på honom att han verkligen var kär.
- Jaha, vem då? frågade jag nyfiket.
- Catarina, Hildas mamma.
Sa han nyss att han och Hildas mamma var tillsammans? Av alla kvinnor i hela världen, Hildas mamma Catarina? Skulle jag och Hilda som jag hatade bli systrar?
Jag reste mig upp från stolen och sprang raka vägen upp till mitt rum. Jag la mig flåsande ner på sängen och efter en stund slöts mina ögon.
Marcus perspektiv
Mamma, pappa eller brorsan var inte hemma som vanligt så när Alexandra hade gått gick jag in till mitt rum. Jag la mig ner på sängen och tänkte på allt och inget. Jag kom genast och tänka på Alexandra. Vad skulle vi prata om imorgon? Jag trodde hon hade sagt sitt, att hon bara ville glömma mig.
Jag reste mig upp ur sängen och luktade mig under armhålan. Jag kände att jag luktade skit så jag gick raka vägen in till badrummet och hoppade in i duschen.
När jag var färdig gick jag ut från badrummet och in till mitt rum igen där jag skulle sätta på mig mina kläder. Plötsligt kom jag på att den tröjan jag ville ha låg i min bag som jag hade haft i London så jag lyfte upp bagen på sängen. När jag letade efter tröjan åkte plötsligt kuvertet ut som jag hade fått fån hotell-mannen innan. Det hade ramlat ner på golvet så jag tog snabbt upp det. Jag hade tagit upp kuvertet förut på flygplanet men då inte tänkt på vad det var. Det var först nu när jag läste det som jag tog in det i huvudet. Jag skulle få åka till London igen och gå på en Arsenal match med One Direction killarna, och ja, hotell-mannen såklart.
__________________________________________________________________________________________
Hej, inte världens längsta kapitel, men men...! Vill bara meddela att det kommer troligtvist ett till kapitel ikväll, eftersom jag ska vara hundvakt åt min kära hund. Så jag kommer garanterat inte ha något att göra eftersom hunden är en ganska tråkig hund som bara ligger och sover. Kramar på er i alla fall!
I want you - chapter 43 ♥
Tidigare
Jag tittade ut mot London och log. Tänk att vi hade hängt med One Direction.
Marcus som satt bredvid mig öppnade plötsligt kuvertet han hade fått från hotellmannen. Jag tjuvkikade lite försiktigt. Det såg ut som det låg en slags lapp eller någon biljett i kuvertet. När han läst färdigt det vände han snabbt på det och la i det i kuvertet igen. Det enda jag hann se var sex stycken bokstäver. -L -O -N -D -O -N.
___________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Vi satt på planet hem till Sverige. Hela vägen satt jag och tänkte på Harry. En tår rann nedför min kind när jag tänkte på vad han hade sagt innan. Han hade frågat om jag ville bli hans flickvän som man gjorde på dagis, hur gulligt var inte det? Annars kändes resan ganska jobbig. Marcus och Alexandra sov mest men jag kunde verkligen inte göra det. Jag önskade att jag bara kunde spola tillbaka tiden och säga hejdå till Harry. Marcus bara drog med mig och jag han helt enkelt inte att göra det.
När de började att prata i högtalaren om att man skulle sätta på sig säkerhetsbältet vaknade plötsligt Alexandra till. Hon tittade oroligt på mig. Hon visste nog inte vart hon var. På hennes högra sida satt Marcus. Jag slängde en tom pet flaska på honom och han vaknade till.
- Vad gör du? sa han tröttsamt och irriterat.
- Du måste sätta på dig bältet, sa jag och tog upp ett tuggummi ur byxfickan. Jag stoppade in det i munnen och började att tugga. Det ska ju tydligen dämpa smärtan i öronen när man landar.
Han gnuggade sig i ögonen och knäppte på bältet. Och efter en stund kom det en flygvärdinna gående mot oss. Hon kikade in där vi satt och tittade om alla hade gjort som de begärde.
Efter ett tag landade vi i Malmös flygplats och allt hade gått suveränt, förutom att ett barn längre fram hade tjutit och skrikit hela tiden.
Utan att säga ett ord till varandra hämtade vi ut våra väskor och gick och satte oss vid väntehallen. Vi väntade på att Alexandras pappa skulle komma och hämta oss. Och efter några minuter kom han inrusande. Han var alltid glad, men idag var han extra glad.
- Hej på er, sa han och kramade om oss alla lite lätt. Vi svarade och sedan gick vi ut från flygplatsen.
I början så ställde Alexandras pappa några frågor om hur det hade varit och så vidare, men han förstod nog att alla var trötta när han bara fick korta svar tillbaka och då blev det inga mer frågor. Det var en sån otrolig skön känsla när man bara satt där i bilen påväg hem från Sturup, jag tror aldrig att jag har längtat hem så här mycket någon gång, samtidigt som jag sjukt mycket vill tillbaka till Harry och dem andra grabbarna.
Alexandras pappa stannade bilen utanför mitt hus, sedan klev han snabbt av och packade ut mina grejer från bageget.
- Tack för resan, vi hörs, sa jag innan jag gick ut ur bilen och det enda jag fick tillbaka var två trötta ''hejdå''.
När jag kom ut ur bilen möttes jag av ett rusande barn som kastade sig i mina armar och det var såklart Maja. Efter att mamma och pappa också kommit ut och kramat om mig så bar pappa in mina väskor i hallen medans mamma stod ett tag och pratade med Alexandras pappa. Efter ungefär tio minuter hoppade Alexandras pappa in i bilen igen och körde iväg.
När jag kom in i huset kände jag en doft av tacos och det var så sant, inne i köket stod en tacopaj färdig att ätas. Efter att berättat om resan samtidigt som vi åt tacopaj gick jag till mitt rum och la mig på sängen. Jag tog upp min mobil och slängde iväg ett sms till Harry och skrev att jag var hemma nu och att jag saknade honom. Det tog inte lång tid innan jag sedan fick tillbaka ett sms där det stod ''I miss you! xx''
Marcus perspektiv
Det var skönt att sätta sig i bilen och känna att vi var påväg hem efter den tysta flygresan. Alexandras pappa stannade bilen utanför Emmas hus och dem båda hoppade ut ur bilen. Jag sa bara hejdå och sedan la jag ner huvudet mot bilrutan igen av trötthet. Jobbigt nog var Alexandras pappa och Emmas pappa tvungna att stå i evigheter och prata med varandra, jag ville ju bara hem. Men plötsligt bröts den sköna tystnaden när Alexandra vände sig om och sa:
- Marcus, förlåt för det jag har sagt och gjort mot dig, jag känner mig så jävla dum i huvudet och..., hon avbröt sig när hennes pappa öppnade bildörren.
Hon kollade på mig ett tag men vände sig sedan om när hon märkte att jag inte var så intresserad av att höra vad hon hade att säga, utan jag satt bara där och stirrade ut från fönstret. När vi körde iväg uppstod det en pinsam tystnad så Alexandra vred upp volumen på radion. Det måste ha varit min otursdag för rätt som det var så hördes en svag duns under bilen och Alexandras pappa stannade och gick snabbt ut för att se vad det var. Jag skulle väl aldrig komma hem tänkte jag och suckade tyst för mig själv. När jag tittade upp såg jag att Alexandra var vänd mot mitt håll igen och hon tittade försiktigt på mig. Jag kunde inte låta bli att kolla på henne, hon var så otroligt vacker! Men jag tvingade mig själv att slita blicken från henne för hon var inte värd att kolla på.
- Det var en fågel, den dog, sa Alexandras pappa när han satte sig i bilen igen.
När vi äntligen var hemma hos mig så tackade jag så mycket för skjutsen sedan nästan sprang jag ur bilen, tog min väska och gick in i mitt hus. Men när jag precis hade tagit av mig mina skor och hängt av mig min jacka så knackade det plötsligt på dörren. Det var inte sant, gissa vem det var som stod utanför dörren och knackade. Alexandra. Vad fan ville hon nu?
_______________________________________________________________________________________
Där har ni kapitel nummer 43, blev inte långt eller bra men jaja. Kram
I want you - chapter 42 ♥
Tidigare
Alla som satt runt i cafét vände sig om och stirrade på oss. De kände säkert igen Harry men de undrade säkert vem fan jag var.
Jag hoppade upp på Harrys höft och kramade om honom hårt. Nu var det bara jag och Harry och ingen eller inget annat skulle få komma i vägen.
__________________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
Efter några minuters pratande med killarna och Gemma var vi tvungna att bege oss bortåt. Men varken Emma eller Alexandra var i närheten. Jag tittade mig omkring och såg även att Niall och Harry var borta. De var alltså med dem. Men de hade ändå inte tid att umgås med dem hela dagen, för vi skulle ju åka hem. Jag var inte heller på humör, så nu ville jag verkligen bara hem. Plötsligt hör jag en röst i någon högtalare som säger att planet till Göteborg är inställt. Jag blev varm i kroppen av ilska. Skulle vi få vara här yttligare en dag? Ilskan försvann sedan när jag ändå kom på att vi inte skulle ta Göteborgsplanet. Vi skulle till Sturup i Malmö istället eftersom alla platser var fullbokade i det andra flyget. Men bara för att planet till Göteborg var inställt så var ju inte vårat det, och det skulle fortfarande gå när som helst.
Jag sa snabbt hejdå till Liam, Louis, Zayn och Gemma, sedan försökte jag tränga mig förbi alla människor. Jag hade nästan aldrig sett så mycket folk förut.
När jag skulle ta upp mobilen för att ringa till Emma sprang det plöstligt in någon i mig. Jag ramlade inte men jag fick ändå en lätt knuff. Jag såg först inte vem det var men när jag sedan hörde rösten visste jag precis vem det var.
- Oj, förlåt Marcus, sa Alexandra.
- Vart har du varit? Planet lyfter snart och vi har inte ens checkat in, sa jag förtvivlat. Hon stod lugnt och tittade mig.
- Planet är ju inställt Marcus, sa hon sedan besviket och vände sig om. Jag tog tag i hennes arm.
- Det till Göteborg ja, men hade du redan glömt att vi skulle åka till Malmö istället?
Hon vände sig om och började hoppa av glädje. Jag trodde snarare att hon skulle bli ledsen.
Jag var egentligen skit sur och arg på Alexandra. Men nu gällde det att vi inte tappade bort varandra, och då kunde vi ju inte vara osams.
- Vi måste hitta Emma! sa jag sedan högt och hon nickade bara på huvudet.
Vi gick bland folkmassan. Jag hade försökt att ringa till Emma två gånger men hon hade inte svarat.
- Marcus! Ropade plötsligt Alexandra och tog tag i min arm. Jag stannade hastigt till och tittade åt det hållet Alexandra pekade mot. Där stod Harry och skrattade. Alexandra höll fortfarnade tag i min arm och jag bara kände hur varm jag blev. Jag ryckte mig ifrån när jag sedan kom på att jag redan hade intalat mig själv att jag skulle sluta att vara kär i henne. Hon var egentligen ett ego, och hon skulle absolut inte tro att det gick att få mig så lätt tillbaka.
Alexandras perspektiv
Jag ville bara skrika. Folk sprang förbi mig och skrikande barn dreglade lite överallt. Jag började också att springa och utan att ens veta vad jag gjort sprang jag raka vägen in i Marcus. Han tittade konstigt på mig men jag försökte ändå att le.
Marcus betedde sig drygt och annorlunda mot mig. Han hade ju i och för sig all rätt i världen att vara arg på mig men man behövde väl inte vara så dryg nu, inte i det här tillfället i alla fall.
Flyget skulle snart lyfta och Emma var inte inom synhåll. Marcus och jag gick stressat igenom alla folkmassor. Om vi inte hittade henne snabbt så skulle vi missa flyget och vi skulle få vänta yttligare någon dag i det här eländet. Men omedvetet riktade jag blicken mot Harry. Han stod inne vid Starbucks och flinade. Jag ropade på Marcus och sedan sprang vi in på cafet.
- Where is Emma? flåsade jag fram. Harry log bara stort mot mig utan att säga ett ord. Plötsligt kom Emma fram från ingenstans med två stora latte i händerna.
- Hejsan på er, sa hon bara och tittade lugnt på oss. Antagligen hade väl hon gjort samma misstag som mig och helt och hållet glömt bort att vi inte skulle ta det flyget.
- Vet du hur mycket klockan är Emma? sa sedan Marcus och tittade bekymrat på Emma. Harry tittade skumt på honom eftersom han pratade Svenska.
- Inte mycket antar jag, sa hon.
Marcus tog snabbt tag i kaffekopparna i Emmas händer och gav fram dem till Harry.
- Here, sa han och tog sedan tag i Emmas arm och drog henne ut från cafet.
- Vad gör du Marcus? ropade hon och tittade oroligt på honom.
- Flyget går nu och inte sen, vi skulle inte ta det som blev inställt, utbrast jag. Emma vände sig om och tittade bak på Harry som stod med latten i båda händerna.
Vi sprang snabbt fram till säkerhetskontrollen och lämnade samt in våra väskor. Sedan försökte vi hitta gaten där vi sedan skulle bege oss in i flygplanet. När vi sedan hittat vart vi skulle satte vi oss på planet och efter en stund körde det iväg.
Jag tittade ut mot London och log. Tänk att vi hade hängt med One Direction.
Marcus som satt bredvid mig öppnade plötsligt kuvertet han hade fått från hotellmannen. Jag tjuvkikade lite försiktigt. Det såg ut som det låg en slags lapp eller någon biljett i kuvertet. När han läst färdigt det vände han snabbt på det och la i det i kuvertet igen. Det enda jag hann se var sex stycken bokstäver. -L -O -N -D -O -N.
__________________________________________________________________________________________
Det här kapitlet gjorde inget annat än sög! Förlåt mig så mycket, men jag är helt död i huvudet! Kramar
I want you - chapter 41 ♥
Tidigare
Det skulle ändå bli skönt att komma hem. Även fast jag inte var så jätte sams med Emma och Marcus skulle det ändå bli skönt att komma hem till pappa, jag saknade honom faktiskt.
Jag väntade på att tiden skulle gå fortare så att vi bara kunde komma här ifrån. Men rätt som det var hör jag en röst i högtalaren.
- We regret the waiting time. But the plane who is going to Gothenburg is unfortunately canceled...
___________________________________________________________________________________________
Gemmas perspektiv
Efter att Marcus hade gått låg jag fortfarande kvar i Zayns soffa. Jag hade inte spytt, men det kändes som om jag lika gärna skulle kunna göra det när som helst, så det var egentligen lika bra att ligga kvar. Efter en stund kom Zayn in.
- Can I watch now? sa han och höll sin ena hand för ögonen.
- Yeah, it's empty in the pail.
Han tog försiktigt bort sin hand från ögonen och tittade oroligt på mig.
- How do you feel? sa han sedan och lutade sig ner och tittade ifall hinken verkligen var tom.
- I don't know actually. I just have no idea what happened yesterday. I feel me a little bit confused.
Zayn satte sig på soffan. Täcket som nästan låg på golvet tog han upp och la det till rätta.
- I can tell you if you want, sa han sedan och log.
- Okey, but only if it's not so bad?
- No. You and Marcus was very drunk and yeah, you ate up each other. You kissed a lot in other words, sa han och små skrattade lite.
- Yes, now I can remember. But Zayn, can you keep it quiet?
- You mean that I not should tell Harry?
- Yeah, something like that! I think he would be angry, because Marcus and I don't even know each other, sa jag och tittade lite ledsamt ner på mina händer. Jag kände att mina kinder började bli varma.
- Do you like him? sa Zayn och ryckte lite lätt på ögonbrynen.
Ja, jag tyckte om honom. Men han tyckte säkert bara jag var en äcklig bitch som bara blev full hit och dit hela tiden. Så jag ville ju inte säga det till Zayn.
- No, no of course not, sa jag lite osäkert. Zayn ryckte på axlarna och reste sig upp från soffan. Han gick sin väg men plötsligt stannade han upp och vände sig om.
- I'm don't going to tell Harry or anyone else, I promise.
- Thanks Zayn, I trust you, sa jag och log överdrivet mycket mot honom.
- Yeah! But if you want to join so are we going to the airport very soon, utbrast sedan Zayn och gick ut från rummet.
Harrys perspektiv
Jag sökte intensivt med blicken efter Emma, men det enda jag såg var massa stressade människor som gick förbi med stora väskor fram och tillbaka i avgångshallen. Långt borta såg jag plötsligt en tjej med ett par färgglada shorts. Det var mycket väl Alexandra. Och där Alexandra fanns, fanns såklart Emma. Jag, killarna och en trött Gemma rusade snabbt bort till dem. Jag sprang såklart till Emma utan att ens tänka på att hälsa på de andra. Jag och Emma hade haft en underbar kväll och en underbar natt tillsammans och nu ville jag verkligen inte att hon skulle lämna mig. Det var liksom helt fel tillfälle.
- Hey beautiful, sa jag när vi kramade om varandra. Hon såg lite orolig ut. Kanske var det för att hon skulle åka hem.
- Harry, sa hon bara och log lite försiktigt mot mig.
Planet skulle lyfta om någon timme så det här var verkligen min sista chans att prata med henne.
- Emma, come with me. Jag tog tag i hennes väska och sedan i hennes arm.
- Where are we going? fick Emma plötsligt ur sig när vi trängde oss igenom allt folk.
- You will see, sa jag bara lite hemlighetsfullt.
Vi gick fram till ett stort café.
- A café? I have not time for this Harry, my plane is going, sa hon förtvivlande. Jag skrattade lite tyst. Hon var så söt när hon var sur.
- Yes, you have. I need five minutes.
Hon suckade först med sedan gav hon sig.
- Okey fine.
Vi satte oss ner vid ett litet avlägset bord.
- Do you want to have something? frågade jag sedan och log mot henne.
- No Harry, you said five minutes. The waitresses don't even have time to get here.
- Yeah, maybe you have a point with that, sa jag sedan och nickade med huvudet.
- So, what do you want to talk about? sa hon och tittade ängsligt på mig.
Emmas perspektiv
Det kändes som om jag var jätte taskig mot Harry. Det var som om jag var jätte stressad och bara ville därifrån så fort som möjligt. Men det ville jag ju inte.
Vi satte oss ner vid ett bord. Jag var ganska orolig över hur jag skulle agera om det skulle komma tusentals fans eller flera fotografer mot oss.
- So what do you want to talk about? frågade jag sedan honom.
- Us! utbrast han och tittade med en allvarlig blick på mig.
Jag ville egentligen också prata om oss nu. Men det enda problemet var att det inte fanns någon tid. Jag skulle kunna sitta här hela dagen och prata om oss. Harry tog ett djupt andetag.
- I think I never have felt like this before. Of every single girls around the world, I know you are the right. You are good on every way and I don't know how it's going to be without you. I'm going to miss you like a hell.
Jag visste inte vad jag skulle göra i det ögonblicket. Han var för guds skull Harry Styles och han sa att jag var den rätta? Hur sjukt var inte det?
Jag tänkte efter en lång stund innan. Men när jag plötsligt skulle svara så avbröt han mig.
- I know, we live far apart, but I don't care. Would you be my girlfriend?
Okej, nu ville jag verkligen inte härifrån. Jag fick tårar i ögonen och jag ville inget annat än att kasta mig rakt in i hans famn. Men det kunde jag inte. Jag tittade på klockan och jag behövde verkligen gå. Jag reste mig upp från stolen och sprang ut från cafét. Jag bara drog och jag hann inte ens svara på Harrys fråga. Om bara planet skulle vara försenat eller något, då skulle allt verkligen vara perfekt.
- We regret the waiting time. But the plane who is going to Gothenburg is unfortunately canceled...
Jag stannade plötsligt upp. Det var inte något annat än en kvinna i högtalaren som sa det. När jag kom hem till Sverige skulle jag skriva i en bok att den 17:de juni var min tur dag.
Jag vände riktning och sprang snabbt tillbaka till Harry. Han satt och tittade ner i bordet, men när han plötsligt såg mig komma springades reste han sig upp. Jag kastade mig i hans famn och kysste honom som aldrig förr. Efter ett tag stannade vi upp.
- Yes, yes! ropade jag och mina tårar forsade nedför kinderna.
- I want to be your girlfriend! fortsatte jag och sedan kysste jag honom igen.
Alla som satt runt i cafét vände sig om och stirrade på oss. De kände säkert igen Harry men de undrade säkert vem fan jag var.
Jag hoppade upp på Harrys höft och kramade om honom hårt. Nu var det bara jag och Harry och ingen eller inget annat skulle få komma i vägen.
__________________________________________________________________________________________
Tjenixen! Lite kul är det ändå att typ Harry har "träffat" någon i verkligheten som heter Emma, haha! Annars kapitlet. Hmm.. dåligt. Men ni får ta att det är lite dåliga kapitel ett tag framöver. Puss!
I want you - chapter 40 ♥
Tidigare
Jag tittade fundersamt på henne men när jag sedan såg vem som stod där och tittade vid dörröppningen stannade hela världen upp. Det var därför Emma var så konstig, hon visste att Marcus hade stått där hela tiden.
Jag reste mig snabbt från soffan och sprang fram till Marcus. Jag visste inte hur mycket han egentligen hade hört så jag tänkte att det kanske var bäst att fråga.
- Hur mycket hörde du? sa jag och tittade oskyldigt ner i marken.
- Alldeles för mycket för att veta att du är en feg idiot...
____________________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Jag kunde inte fatta att jag lät Alexandra säga det där. Jag förstod henne så himla mycket men Marcus hade dödat mig om jag hade sagt att han stod där.
Alexandra reste sig snabbt upp från soffan och sprang raka vägen fram till Marcus. Jag visste att han hade stått där hela tiden och att han hade hört varenda litet ord.
- Hur mycket hörde du? hörde jag Alexandra säga lite nervöst. Jag tittade på Marcus som nästan hade tårar i ögonen. De stod långt ifrån där jag satt men jag kunde ändå se att han var ledsen och besviken.
- Alldeles för mycket för att veta att du är en feg idiot, sa Marcus och tittade argt ner på Alexandra. Marcus var egentligen världens snällaste människa och om jag kände honom rätt så skulle han bara säga så om han verkligen hade blivit sviken.
- Förlåt Marcus, förlåt, fick Alexandra ur sig. Jag tyckte så synd om henne men samtidigt var jag ledsen för Marcus skull också.
- Ska vi åka? sa Marcus efter ett tag och det såg inte ut som han varken ville eller skulle förlåta Alexandra.
Jag reste mig upp från soffan och tog upp min stora väska.
- Ja, det gör vi, sa jag tittade mot Marcus. Han hade fortfarande tårar i ögonen och det såg verkligen ut som han skulle börja gråta när som helst.
Alexandra gick in och tog sina saker och Marcus lika så. Jag stod vid dörröppningen och tittade på dem när de sprang fram och tillbaka i rummet.
Efter en stund när vi var packade och klara så vi tog trappan ner till receptionen, eftersom inte hissen fungerade. Hotellmannen stod där som vanligt och tittade med sin läskiga blick mot oss. Han var riktigt scary han den där killen. Marcus som tydligen hade blivit bra vän med honom nu hälsade ett svagt adjö och mannen gav fram något till honom, men jag kunde inte se vad det var. Vi gick sedan ut från hotellet och ropade på en taxi.
När vi väl satt i taxin sa vi inte ett ord till varandra. Det var som om någon hade limmat igen våra läppar.
Marcus perspektiv
Hela mitt liv rasade samman. Hur kunde man gå sådär långt? Hon låtsades bara gilla mig. Vilken jävla idiot. Varför gillade jag henne? Jag ville inte göra det. Hur kan man ens gilla en sån idiot som henne?
Jag försökte att undvika och ignorera Alexandra men samtidigt kunde jag inte göra det. Hon var den rätta och jag var hundra procent säker på det. Hur taskig och dryg hon än var så skulle jag aldrig sluta gilla henne.
När vi var färdiga drog vi ner till receptionen. Jag mådde fortfarande inte bra efter igår men jag försökte ändå verka normal. Jag ville inte säga att jag egentligen var jättebakis. I lobbyn stod hotellmannen som jag hade blivit fifa mate med nu. När jag skulle säga hejdå gav han fram ett kuvert. När jag skulle ta upp det skakade han på huvudet. Jag förstod att han menade att jag skulle öppna det senare.
Vi gick ut och ropade på närmsta taxi. Och när vi sedan satt i taxin sa vi inte ett knyst. Jag ville inte prata med någon av dem och de ville väl antagligen inte prata med mig. Just nu ville jag bara bort här ifrån och hem till min morfars snickarbod.
Vi gick av taxin och gick med långsamma steg in till avgångshallen. Den här gången fick Emma och Alexandra ta sina egna väskor och saker. Eller skulle de vara för lata för att ta dem nu också?
När vi kom in möttes vi av fem killar och en tjej. Vad gjorde Gemma här? Nyss låg hon ju hemma och spydde vid Zayns soffa. Harry tittade på mig med en allvarlig blick. Hade Zayn berättat vad som egentligen hade hänt?
Nialls perspektiv
Hon var så fin. Jag kunde verkligen inte förstå hur man kunde vara sådär fin, det var overkligt. När hon kom där släpande med sin stora väska sprang jag fram och hjälpte henne.
- Hi, sa jag och tog tag i väskan. Hon tittade lite ledsamt och oroligt på mig. Hade det hänt något?
- Hey Niall, sa hon bara och vände blicken ner mot golvet. Okej, det hade verkligen hänt något, men vad?
När vi gick där stannade jag plötsligt upp och lutade mig fram mot hennes öra. Jag ville få henne på bättre humör.
- Thanks for yesterday, viskade jag. I read the paper.
Hon ställde sig genast mitt framför mig och tittade sig omkring.
- Okey Niall. This is the fact: My feelings for you is unutterable, I'm so in love with you. But I can't handle it. I'm not ready for a relationship with you right now.
Jag visste inte om jag skulle vara glad eller om jag skulle vara ledsen. Det var ju bra att hon var kär i mig, men samtidigt var det ju mindre bra att hon inte ville gå vidare.
- It's okey Alex, I'm understand you. But you know, I will be here for you every time.
Hon tittade sig omkring igen, sedan gav hon mig en mjuk liten kyss på kinden. Det var som om hon döljde något, som om hon inte ville visa sig med mig. Men jag struntade fullständigt i det. Även om det stod massa fans och fotografer runt om sket jag i det. Jag lutade mig över henne och kysste hennes mjuka perfektformade läppar. Men rätt som det var vände hon sig bara om och gick iväg. Jag stod där kvar helt ensam och tittade med blicken efter henne. Plötsligt kom hon tillbaka. Jag trodde hon ångrade sig, men när hon sedan tog tag i väskan jag höll ändrades mina tankar.
Alexandras perspektiv
Vad fan hade jag gjort för något? Jag var ju helt fucking dum i huvudet. Varför skulle jag säga det där, jag menade det ju inte ens. Eller jo, det gjorde jag ju faktiskt, men på något sätt ändå inte.
När vi var framme vid flyplatsen försökte jag släpa min tunga väska på marken. Vi hade varit här i två dagar men jag hade ändå haft i överdrivet mycket packning.
Jag möttes av en glad Niall. Han tog genast tag i väskan och jag släppte den. Vi pratade lite, fast egentligen orkade jag inte det nu. Visst, det var typ sista gången jag skulle träffa Niall och jag hade klätt upp mig fint nu inför honom men efter vad jag hade sagt och gjort var det bara Marcus som fanns i mitt huvud. Hur mycket Niall än tyckte om mig nu och hur mycket jag än tyckte om honom var det inte rätt tillfälle att prata ut. Jag sa vad jag tyckte och kände för honom och att jag inte vill ha något förhållande just nu. Och herregud, han var ju trots allt Niall Horan.
Jag var rädd över att Marcus och Emma skulle se vad jag gjorde. De hade blivit galna om de såg mig så jag valde bara att pussa Niall lite lätt på kinden. Men utan förvarning kysste han mig på munnen istället. Jag gick där ifrån och försökte istället hitta Emma. Men hon var verkligen ingenstans.
Det skulle ändå bli skönt att komma hem. Även fast jag inte var så jätte sams med Emma och Marcus skulle det ändå bli skönt att komma hem till pappa, jag saknade honom faktiskt.
Jag väntade på att tiden skulle gå fortare så att vi bara kunde komma här ifrån. Men rätt som det var hör jag en röst i högtalaren.
- We regret the waiting time. But the plane who is going to Gothenburg is unfortunately canceled...
__________________________________________________________________________________________
Hej kära ni! Förlåt för det sena skrivet kapitlet. Jag vet, det skulle kommit ut igår. Men vi hade annat för oss så det gick tyvärr inte, sry! Men jag skrev iaf ett långt kapitel nu, så jag hoppas ni blir nöjda!
I want you - chapter 39 ♥
Tidigare
Jag var så jäkla bakis och jag mådde bara skit. Det kändes på ett sätt pinsamt att jag låg här i Zayn soffa och nästan spydde. Och vad hände igår egentligen? Det enda jag kom ihåg var att jag och Marcus var på varandra hela tiden. Undra om han började att tycka om mig i alla fall?
- We see each other at the airport later guys, I have to go, ropade Marcus efter någon kvart och plötsligt stängdes dörren igen.
____________________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Efter att ha duschat, sminkat mig och ätit upp frukosten begav jag mig hem till hotellet. Jag ville egentligen inte lämna Harry men jag var tvungen. Jag skulle i alla fall få träffa honom på flygplatsen lite senare. Harry erbjöd att han kunde skjutsa hem mig, men jag ville gå. Så jag gick med snabba steg hem längs Londons vackra gator. Det enda som var i mitt huvud när jag gick var Harry. Han hade förändrat mitt liv och nu skulle jag inte få träffa honom på evigheter.
Efter ungefär 45 minuter började jag närma mig hotellet. Men precis när jag skulle gå in fick jag en liten lätt knuff och jag ramlade åt sidan.
- Aj, vad gör du? sa jag och tittade upp mot Alexandra som skrattade mellan flåset.
- Sorry, men jag sprang hela vägen och jag trodde jag inte skulle hinna, sa hon och sträckte fram en hand. Jag tog tag i handen och hon hjälpte mig upp.
- Undra vad Marcus gjorde igår? sa Alexandra när vi hade gått in i hotell lobbyn. Den nervösa mannen som Marcus hade pratat om stod och pratade i telefonen. Hans ögon var så svarta så att det såg ut som man hade gjort ett hål, rätt igenom.
- Jag vet inte, men jag är nästan övertygad om att han åkte tillbaka till hotellet och spelade fifa eller något sånt, sa jag och tryckte på hissknappen.
- It dd... doesn't... w..ork, sa hotell-mannen. Han hade lagt ifrån sig telefonen och nu stod han bara där med armarna i kors.
- Vi tar trapporna, sa Alexandra och tog tag i min arm.
Marcus perspektiv
Allt hade varit ganska bra här i London tills idag. Jag vaknade av att Zayn knackade på dörren. Jag försökte resa mig upp ur sängen, men det var som om någon tyckte mig tillbaka. Jag hade ont i magen och huvudvärken var enorm.
- Good morning, sa Zayn när han kom in i rummet. Jag svarade inte utan försökte istället resa mig upp från den satans sängen. Efter många försök tog jag mig ändå upp. Zayn stod och skrattade lite lätt vid dörröppningen.
- You are such an awful guy Marcus, do you know what you've done the whole night? sa han efter ett tag och jag gick förbi honom och skakade försiktigt med huvudet.
- You and Gemma? Really? fortsatte han och gick med snabba steg bakom mig medans jag försökte hitta någon toalett i Zayns överdrivet stora lägenhet. Jag låtsades att jag inte lyssnade men jag kunde inte rå för att jag gjorde det. Jag hade inte kommit ihåg något sen igår men nu började jag få tillbaka minnet. Gemma och jag hade druckit jätte mycket och hållit på med varandra hela tiden. Innan jag gick in i toaletten stannade jag framför dörren och vände mig om. Där stod Zayn fortfarande och tittade med stora ögon på mig.
- I kill you if you say that Gemma is here, sa jag.
- Okey, I'll find a knife or something, sa Zayn och gick med raska steg ut i köket. Jag bankade huvudet i väggen och sedan gick jag in på toan.
När jag hade uträttat mina behov gick jag ut igen. Då möttes jag av Zayns stirrande ögon igen.
- I'm sorry, I found no knife.
- It's okey, but one day, I'm going to kill you, sa jag och tittade med en falsk allvarlig blick mot honom.
- Yes, I am prepered. But one guy will probably kill you, sa Zayn och gick iväg igen mot köket. Jag följde efter honom.
- Who?
- Harry.
Jag stannade till. Fan helvetes jävla skit.
Plötsligt vaknade Gemma och Zayn for snabbt ut från köket. Jag varken ville eller orkade att hjälpa till när Gemma mådde så dåligt. Efter ett tag fick jag ett sms från Emma. "Klockan 13 på hotellrummet. GLÖM INTE!"
Jag sa snabbt adjö till Zayn och tackade honom för att jag fick sova där, sedan sprang jag ut från hans lägenhet och ropade på närmade taxi.
När jag kom in på hotell lobbyn stod hotellmannen där och glodde som aldrig förr. Han pekade på trappen och jag gick långsamt upp från den. Jag började att känna mig yr när jag gick men efter ett tag gick det bra och snart var jag helt uppe. Jag visste att jag var drygt 20 minuter försenad men det gjorde väl säkert inte så mycket. Allt var bra tills jag kom in i hotellrummet.
Alexandras perspektiv
Jag visste att Emma redan var sur på mig så jag ville inte göra hela situationen värre. För hon hade garanterat blivit mer sur på mig om jag kom försent så jag små sprang till hotellet eftersom klockan var nära 13. När jag närmade mig såg jag att Emma precis nästan skulle gå in, så jag ökade farten en aning och det visade sig att jag hade sprungit lite för fort, eftersom jag sprang rakt in i henne.
Vi tog trappan upp och låste upp rummet. När vi kom in sprang jag raka vägen in i duschen. Jag kände mig så otroligt äcklig och ofräsch så att duscha var det bästa man kunde göra i det här läget.
När jag var klar gick jag genast ut till min stora resväska och tog fram två par byxor. De ena var ett par höga shorts och de andra var ett par slappa jeans. Först tänkte jag att det inte spelade någon roll vad jag hade på mig, men sedan kom jag ändå på att det kanske skulle vara bra att göra ett bra sista intryck på Niall. Så jag bestämde mig för att ta de snygga shortsen med en liten vit söt tubtopp till. Jag fönade håret med en hårfön som tydligen fanns på hotellrummet och sedan satte jag upp det i en slö tofs.
Jag och Emma hade inte sagt mycket till varandra sen vi träffades. Antagligen var hon väl fortfarande sur över det jag hade gjort. Emma satt i soffan och höll på med sin mobil. Jag gick fram och satte mig bredvid henne.
- Kan jag se ut såhär? frågade jag och hon vände långsamt upp blicken från mobilen.
- Kan du väl, svarade hon bara kort. Hon vände ner blicken mot mobilen igen och jag suckade.
- Förlåt, det var inte meningen att jag bara gick sådär.
- Okej, svarade hon bara kort igen. Jag visste att hon var sur, men jag kunde verkligen inte berätta.
- Det hände lite saker, sa jag bara men kom sedan på att det kanske var bättre att säga sanningen eftersom det ändå inte skulle göra Emma något.
- Marcus kysste mig! Hon tappade mobilen på golvet och ställde sig snabbt upp.
- Va? Skojar du med mig?
- Nej, det gör jag inte, sa jag och efter ett tag satte hon sig ner i soffan igen.
- Jag frågade Niall om vi kunde åka och kolla på hans lägenhet bara för att komma bort från Marcus, fortsatte jag och Emma satt stel som en pinne i soffan. Jag tror hon kände sig skyldig på något sätt, eftersom det var hon som hade sagt att Marcus aldrig skulle få några känslor för mig efter kyssen.
- Vi åkte hem till Niall och myste hela kvällen. Det var som en magisk dröm, jag lovar, sa jag och log för själv. Emma satt fortfarande helt stilla i soffan och bara tittade rakt fram. Jag visste inte om jag skulle fortsätta men i vilket fall gjorde jag det.
- Jag tror faktiskt jag är kär Emma, sa jag och tittade generade ner i marken. Emma satt även nu tyst. Jag förstod inte vad som var så konstigt. Jag menar, hon borde vara glad för min skull.
- Han är typ världens underbaraste kille och jag vet inte hur det ska gå att klara mig utan honom. Han är en sån bra kille och just nu vill jag bara glömma Marcus. Varför ska han komma och förstöra? Jag vill ha Niall och ingen annan.
Utan förvarning vred Emma på sitt huvud och sa:
- Jag är ledsen.
Jag tittade fundersamt på henne men när jag sedan såg vem som stod där och tittade vid dörröppningen stannade hela världen upp. Det var därför Emma var så konstig, hon visste att Marcus hade stått där hela tiden.
Jag reste mig snabbt från soffan och sprang fram till Marcus. Jag visste inte hur mycket han egentligen hade hört så jag tänkte att det kanske var bäst att fråga.
- Hur mycket hörde du? sa jag och tittade oskyldigt ner i marken.
- Alldeles för mycket för att veta att du är en feg idiot...
___________________________________________________________________________________________________
Sent kapitel I know. Men jag råkade somna förut och vaknade sedan efter ett tag så det fick bli lite eller mycker sent idag. Jag gjorde ett lite längre för det, haha. Men aja, kapitel kanske inte världens bästa, men aja. Trevlig helg på er i alla fall! Kram
I want you - chapter 38 ♥
Tidigare
Servitrisen gick snabbt iväg och nu var det bara vi tre kvar och jag hade inte en aning om vad jag skulle ta mig till nu. Harry skulle döda mig om han fick reda på vad som hade hänt med hans syster och det var ju på ett sätt mitt fel.
___________________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv
Jag vaknade av en liten blöt puss i pannan. Jag öppnade sakta ögonen och såg att Harry låg bredvid mig.
- Hi beautiful, sa han och tittade djupt in i mina ögon. Jag kunde inte fatta att det här var sant. Jag hade inte drömt utan allt hade faktiskt hänt på riktigt.
- Hey Harry, sa jag och försökte att le, vilket inte gick så bra eftersom jag ännu var ganska trött.
Oväntat lutar Harry sig ner mot golvet och tar upp en stor bricka.
- Breakfast? sa han och tittade med ett stort leende på mig. Han var så otroligt gullig. Frukost på sängen.
- Of course.
Plötsligt försvann leendet på Harry.
- I'm just came up with a thing, sa han och tog en tugga av sin smörgås.
- What? sa jag och tittade frågande på honom.
- You will go home today.
Just det, jag hade helt glömt bort det. Vi skulle ju faktiskt åka hem idag. Jag ställde ner teet på brickan igen och gick snabbt upp ur sängen.
- What are you doing?, frågade Harry och följde mig med blicken medans jag sprang runt på golvet som en förvirrat litet barn.
- I have to call Alex, sa jag som svar och försökte leta efter min mobil.
- But it's okey, you can do it later. But please, eat up your breakfast.
Jag kom genast på att det kanske var bäst det. Att äta upp sin frukost och bara umgås. Jag skulle säkert inte träffa Harry på flera veckor eller kanske till och med månader, så det gällde ju att passa på.
Alexandras perspektiv
Jag reste mig snabbt upp ur soffan när jag hörde att min mobil började att ringa. Jag hade precis vaknat så trött var jag allt. Jag tog snabbt ut mobilen i jackfickan och svarade.
- Hello there, sa jag först, men kom sedan på att det kanske var någon svensk som ringde. Så jag harklade mig och sa hej istället.
- Hej Alex, det är jag Emma, sa Emma och lät bekymrad. Innan jag skulle säga något började hon nästan att skrika.
- Vart tog du vägen någon stans igår egentligen? Du lämnade kvar mig helt ensam utan att säga till.
- Men asså... började jag men avbröts sedan av Emmas arga stämma.
- Men asså vadå?
- Kan vi inte träffas så kan jag förklara allt?! sa jag lite nervöst. Okej, det kanske inte var världens schysstaste att bara dra därifrån sådär, men vad hade jag för val?
- Okej då. Men du hade väl inte glömt att vi ska åka hem idag va?
Paniken började spridas inom mig och jag kände redan av svetten som rann nedför min panna. Hur skulle det egentligen gå med Marcus, jag ville ju inte vara med honom nu? Och med Niall? Och nu är Emma tydligen sur på mig också. Allt hade bara gått käpprätt åt helvete.
- Nejdå, sa jag lite osäkert och la ifrån mig mobilen. Plötsligt plingade det till i mobilen igen, men den här gången hade jag bara fått ett sms. "Klockan 13 på hotellrummet. GLÖM INTE!" stod det. Jag skickade en blick mot klockan och började hetsigt springa runt i Nialls lägenhet efter mina byxor. Klockan visade strax över 12, så jag hade mindre än en timme på mig att fixa mig.
När jag hade tagit på mig mina kläder gick jag fram till en stor spegel och granskade mig själv. Jag såg helt förjävlig ut så jag bestämde mig för att inte väcka Niall och istället skriva en liten lapp. När jag hade skrivit färdigt satte jag fast lappen på toalettdörren. Sedan tog jag på mig mina ytterkläder och gick ut.
Gemmas perspektiv
Jag vaknade av en sådan fruktansvärd huvudvärk. När jag reste mig upp ville jag bara lägga mig ner igen. Jag stod där på golvet och tittade mig omkring. Jag kunde knappt stå på mina fötter utan jag balanserade lite fram och tillbaka. Plötsligt insåg jag att jag inte var hemma. Jag blev orolig och det gjorde att jag föll pladaskt ner på golvet. Från köket rusade en rädd Zayn ut. Han tog upp mig med armarna och la mig ner i soffan.
- How are you? frågade han och tittade bekymrat på mig. Jag som bara låg där nästan avtuppad nickade bara på huvudet.
- Marcus, come here! ropade sedan Zayn. Marcus gick med tunga steg fram till mig. Han suckade lite tyst och tittade knappt på mig.
- I have... I have to vomit, stammade jag fram och slöt min ögon.
- Marcus, pick up a pail, now! sa Zayn bekymrat och tittade argt på Marcus. Han gick med långsamma steg in något rum och efter en lång stund kom han tillbaka med en stor blå hink. Han gav den till Zayn som ställde den nedanför soffan, bredvid mig.
- I don't want to see, I'm sorry, sa sedan Zayn och tog tag i Marcus arm och gick med snabba steg ut till köket igen.
Jag var så jäkla bakis och jag mådde bara skit. Det kändes på ett sätt pinsamt att jag låg här i Zayn soffa och nästan spydde. Och vad hände igår egentligen? Det enda jag kom ihåg var att jag och Marcus var på varandra hela tiden. Undra om han började att tycka om mig i alla fall?
- We se each other at the airport later guys, I have to go, ropade Marcus efter någon kvart och plötsligt stängdes dörren igen.
___________________________________________________________________________________________________
Vet inte ifall det blev så bra, men det är allt vi har att bjuda på ikväll i alla fall. Sorry för det sena kapitlet btw. KRAM
I want you - chapter 37 ♥
Tidigare
Jag reste mig hastigt upp från golvet och gick ut från toaletten. Jag hörde Gemmas skratt bakom mig. Jag stängde dörren snabbt och överraskande står Zayn där med handen i byxfickan.
- What do you doing? frågade han och tittade konstigt på mig. Han tittade ännu mer konstigt på mig när Gemma kom ut från toaletten med ruffsigt hår och uppknäppta knappar på blusen.
____________________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Jag fattade nästan ingenting! Efter filmen skulle Alexandra gå på toa och när vi andra stod och pratade utanför biosalongen så kom plötsligt Alexandra, efter bara någon minut, mot oss med snabba steg. Inte långt efter kom även Marcus gående och han såg ut som sju svåra år, han verkade orolig, förvirrad och ledsen på samma gång. Jag såg att Alexandra kastade en blick på honom när han kom mot oss, men hon vände sig snabbt om igen. Hon frågade sedan om vi kunde åka och kolla på min lägenhet, det hade jag såklart inget emot. I taxin påväg till min lägenhet så sa vi inte ett ord till varandra, jag bara satt och kollade på henne och jag visste att det var någonting som inte var okej. Men jag ville inte ta upp det i taxin.
- Wow! utbrast Alexandra när jag öppnade dörren till lägenheten.
Vi slog oss ner i soffan och tystnaden som uppstod blev ganska pinsam. Hela taxiresan hade jag suktats av hennes skönhet och nu kunde jag inte stå imot det längre. Jag kysste henne och plötsligt låg jag ovanpå henne.
- I'm sorry Niall, avbröt hon och puttade mig lite försiktigt bakåt.
Jag fattade inte vad som var fel, jag trodde att hon ville?
- What's stopping you Alex? What am I doing wrong? frågade jag oroligt.
- It's not you Niall, sa hon och satte sig upp.
- Okey, but if you don't like that I'm kissing you, tell me.
Jag fick inget svar på min fråga, istället blev det tyst i några sekunder, jag såg på henne att hon satt och tänkte. Det var då tanken slog mig, kan det vara så att Alexandra gillar Marcus? Kanske var det därför Marcus följde med, för att Alexandra gillade honom. Kanske var det också därför hon och Marcus kom nästan samtidigt från toaletten. Det var nog därför hon inte kunde kyssa mig, då kom hennes tankar tillbaka till Marcus. Plötsligt avbröts jag i mina tankar av att Alexandra kastade sig över mig och innan jag visste ordet av det så låg hon över mig och kysste mig såsom jag för bara några sekunder sedan hade kysst henne. Vad skulle nu det här betyda?
Zayns perspektiv
Jag var lite smått orolig för jag hade inte en aning om vart Gemma och Marcus hade tagit vägen. Jag gick runt i lokalen och sökte intensivt med blicken efter dem, men dem fanns inte någonstans. Jag sökte upp några toaletter för jag kände att jag började bli lite kissnödig. Plötsligt smäldes en av toalettdörrarna upp och ut kom Marcus. Han stängde dörren hastigt när han såg mig och jag frågade vad han gjorde. Men innan han hann svara på frågan så öppnades dörren ytterligare en gång och den här gången var det Gemma som kom ut, från samma toalett. Vad hade dem två gjort där egentligen? Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra i det läget, så jag ryckte på axlarna och gick in på toaletten.
När jag var klar gick jag ut till vårt bord och där satt de två, ganska nära varandra. Inte heller nu visste jag vad jag skulle ta mig till så jag gick fram till baren och beställde tre öl. När jag kom tillbaka till bordet så satt Gemma och bara kollade med en kärleksfull blick på Marcus.
- Have you fun? frågade jag och ställde ner ölen på bordet.
- Absolutly! skrek Gemma och tog tag i ett av ölglasen.
Vi pratade och drack och efter ett tag så bad dem båda två om mer och jag gick iväg mot baren igen. När jag kom tillbaka den här gången så kunde jag inte tro mina ögon, där satt de två och kysste varandra. Jag ville ju inte avbryta så jag ställde ner ölen på bordet och sedan gick jag ut på dansgolvet istället. Jag vågade inte gå tillbaka till bordet på ett tag så jag stog där på dansgolvet och dansade med tjejer som troligtvis inte kände igen mig, eftersom det var så mörkt där inne och det kändes så himla skönt.
Det hade säkert gått två timmar när jag beslutade mig för att gå till bordet igen. En känsla av panik och ångest spreds i mig när jag såg alla tomma glas, ölflaskor och Marcus och Gemma som låg på varandra och det såg bokstavligt talat ut som om dem åt upp varandra. Plötsligt kom en servitris fram och började stapla alla flaskor på en bricka.
- Would you have something more? frågade hon glatt och kollade på mig.
- Two beer please, sa Gemma när hon slitit sig loss från Marcus.
- No, nothing more for you, we are going home now! sa jag snabbt och tittade argt på både Gemma, Marcus och servitrisen.
Servitrisen gick snabbt iväg och nu var det bara vi tre kvar och jag hade inte en aning om vad jag skulle ta mig till nu. Harry skulle döda mig om han fick reda på vad som hade hänt med hans syster och det var ju på ett sätt mitt fel.
___________________________________________________________________________________________________
Hoppas ni blir nöjda, hann tyvärr inte skriva längre än så här.
I want you - chapter 36 ♥
Tidigare
Vi låg och pratade och skrattade i evigheter och efter ett tag gick jag ut och gjorde lite te och mackor. När jag kom tillbaka låg Emma på sidan och sov. Hon var så oerhört vacker. Jag ställde ner teet och mackorna på ett litet bord. Sedan la jag mig ner bredvid henne och la handen för hennes midja.
___________________________________________________________________________________________
Gemmas perspektiv
Alla hade gått förutom jag, Zayn och Marcus som stod kvar och tittade ner i marken. Det uppstod en pinsam tystad mellan oss så jag kände att jag behövde säga något.
- Zayn, which party you talked about before? sa jag och båda killarna lyste upp i ett stort leende.
- Oh, I don't know, but we can check out something.
- Okey let's go, sa jag och log mot dem båda. Det verkade i alla fall som Marcus blev glad.
Zayn tog täten och jag och Marcus gick tätt bakom. När vi gick ut kom genast en massa fans springade mot oss. Vi sprang det fortaste vi kunde åt något random håll. Vi hade egentligen ingen aning om vart vi var, men vi fortsatte i alla fall att springa.
- Stop, they are gone! ropade Zayn och satte sig ner på huk. Marcus kunde inte hålla sig för skratt.
- If this happens often, you're going to be a real runner, sa Marcus och flåsade mellan orden. Zayn och jag tittade på varandra och började att skratta.
- Oh, look there, utbrast jag plötsligt och pekade på en nattklubb lite längre bort.
- We take that, sa Zayn och reste sig upp igen. Marcus nickade försiktigt med huvudet.
Vi gick med snabba steg bortåt. Jag kände absolut inte till stället, men det kunde väl ändå vara värt att gå dit.
Utan krångel och protester blev vi insläppta direkt av vakten trots kön. Redan en bra start tänkte jag.
Man såg på Zayn att han var riktigt sugen på att dansa loss på dansgolvet. Jag var egentligen en riktig partypingla men just ikväll ville jag bara ta det lugnt. Jag skulle försöka ägna tiden åt att umgås med snygga Marcus istället.
Jag hade rätt. Zayn begav sig snabbt ut på dansgolvet och snart kunde man inte ens se honom längre.
- Do you want to have something to drink? frågade Marcus när vi satte oss ner vid ett litet bord.
- Okey, sure, sa jag och efter en sekund var han redan borta.
Marcus perspektiv
Jag tyckte egentligen inte om att dricka men om jag bara skulle dricka lite så skulle jag ändå inte verka så mesig. Det går alltid lättare att prata och man känner sig mycket mer social på något vis.
- Two drinks! ropade jag när jag kom fram till baren.
- Okey, two drinks. Which drinks? frågade mannen med det långa skägget och stirrade på mig med en lite allvarlig blick. Han såg nästan lite ut som Hagrid i Harry Potter.
- I don't know, it doesn't matter. But something who dosen't contain as much alcohol, ropade jag lite osäkert.
Efter ett tag ställde han fram två drinkar framför mig och jag betalade.
- Thanks, sa jag och mannen nickade bara lite lätt med huvudet.
Jag trängde mig förbi allt folk och gick fram till Gemma som satt vid bordet och tittade ut mot dansgolvet.
- Here we go, sa jag och ställde ner drinken framför henne.
- Thank you Marcus.
- You're welcome, sa jag och satte mig ner mitt emot henne. Jag smakade försiktigt på drinken jag köpt och plötsligt kände jag en stöt på tungan. Den var så oerhört stark och det gjorde så att jag bara ville ha mer. Jag drack upp den snabbt och såg sedan att Gemma hade gjort samma sak.
- That was so good, sa hon och log mot mig. Jag log lite lätt tillbaka.
Vi satt och pratade en stund helt utan konstigheter men plötsligt började jag känna mig livlös. Jag reste mig upp och gick min väg. Jag ville bara lägga mig ner på golvet. Jävla Hagrid, han hade gjort något med drinken. Jag gick med tunga steg fram till baren men rätt som det var kom Zayn springades mot mig.
- Why do you not dance Marcus? sa han och skrattade.
- I don't know, but I not feel like to dance right now, sorry. Jag mådde verkligen inte bra nu så jag gick istället tillbaka till vårt bord. Plötsligt såg jag att Gemma hade deckat i soffan. Jag petade ganska hårt på henne men hon var helt borta.
- Gemma, wake up, sa jag och skakade ivrigt på henne. Jag hade inte en minsta förståelse vad jag gjorde men jag tog henne i mina bara händer och bar ut henne vid toaletterna. Jag hade ont i huvudet och ville bara fortfarande lägga mig ner. Men jag kämpade mig ändå för att hålla mig vaken. Jag kunde inte somna här med Gemma bredvid mig. Hon kunde ju bli våldtagen eller vad som helst.
Oväntat for hon upp som en raket upp i luften. Hon ställer sig på sina fötter och börjar att gap skratta. Jag orkade inte hålla mina ögon öppna längre och rätt som det var somnade jag pladask på golvet.
Jag vaknade av att jag hörde ett fnitter. Jag öppnade sakta upp ögonen och såg att Gemmas ansikte var jätte nära mitt. Jag låg tydligen i hennes knä. Utan att lyfta huvudet såg jag att vi låg inne på toan.
- You're safe now, sa Gemma och log mot mig. Hon lutade sig snabbt ner och gav mig en liten puss på kinden. Jag log mot henne men visste redan då att hon inte var nykter. Jag var egentligen inte heller nykter så just nu spelade det ingen roll vad som hände. Hon närmande sina läppar mot mina och snart möttes dem. Jag reste mig upp snabbt upp och utan att titta på henne slängde jag mig på henne och kysste henne som om det vore Alexandra. När min tunga nästan var i hennes hals kom jag på det. Vad höll jag på med egentligen?
Jag reste mig hastigt upp från golvet och gick ut från toaletten. Jag hörde Gemmas skratt bakom mig. Jag stängde dörren snabbt och överraskande står Zayn där med handen i byxfickan.
- What do you doing? frågade han och tittade konstigt på mig. Han tittade ännu mer konstigt på mig när Gemma kom ut från toaletten med ruffsigt hår och uppknäppta knappar på blusen.
___________________________________________________________________________________________________
Förlåt om det blev ett sent skrivet kapitel idag. Men skolan började ju och vi kommer inte alltid hem så tidigt. Kapitlet var väl inte det bästa, men vi får hoppas på bättre imorrn! Stora kramar
Vi låg och pratade och skrattade i evigheter och efter ett tag gick jag ut och gjorde lite te och mackor. När jag kom tillbaka låg Emma på sidan och sov. Hon var så oerhört vacker. Jag ställde ner teet och mackorna på ett litet bord. Sedan la jag mig ner bredvid henne och la handen för hennes midja.
___________________________________________________________________________________________
Gemmas perspektiv
Alla hade gått förutom jag, Zayn och Marcus som stod kvar och tittade ner i marken. Det uppstod en pinsam tystad mellan oss så jag kände att jag behövde säga något.
- Zayn, which party you talked about before? sa jag och båda killarna lyste upp i ett stort leende.
- Oh, I don't know, but we can check out something.
- Okey let's go, sa jag och log mot dem båda. Det verkade i alla fall som Marcus blev glad.
Zayn tog täten och jag och Marcus gick tätt bakom. När vi gick ut kom genast en massa fans springade mot oss. Vi sprang det fortaste vi kunde åt något random håll. Vi hade egentligen ingen aning om vart vi var, men vi fortsatte i alla fall att springa.
- Stop, they are gone! ropade Zayn och satte sig ner på huk. Marcus kunde inte hålla sig för skratt.
- If this happens often, you're going to be a real runner, sa Marcus och flåsade mellan orden. Zayn och jag tittade på varandra och började att skratta.
- Oh, look there, utbrast jag plötsligt och pekade på en nattklubb lite längre bort.
- We take that, sa Zayn och reste sig upp igen. Marcus nickade försiktigt med huvudet.
Vi gick med snabba steg bortåt. Jag kände absolut inte till stället, men det kunde väl ändå vara värt att gå dit.
Utan krångel och protester blev vi insläppta direkt av vakten trots kön. Redan en bra start tänkte jag.
Man såg på Zayn att han var riktigt sugen på att dansa loss på dansgolvet. Jag var egentligen en riktig partypingla men just ikväll ville jag bara ta det lugnt. Jag skulle försöka ägna tiden åt att umgås med snygga Marcus istället.
Jag hade rätt. Zayn begav sig snabbt ut på dansgolvet och snart kunde man inte ens se honom längre.
- Do you want to have something to drink? frågade Marcus när vi satte oss ner vid ett litet bord.
- Okey, sure, sa jag och efter en sekund var han redan borta.
Marcus perspektiv
Jag tyckte egentligen inte om att dricka men om jag bara skulle dricka lite så skulle jag ändå inte verka så mesig. Det går alltid lättare att prata och man känner sig mycket mer social på något vis.
- Two drinks! ropade jag när jag kom fram till baren.
- Okey, two drinks. Which drinks? frågade mannen med det långa skägget och stirrade på mig med en lite allvarlig blick. Han såg nästan lite ut som Hagrid i Harry Potter.
- I don't know, it doesn't matter. But something who dosen't contain as much alcohol, ropade jag lite osäkert.
Efter ett tag ställde han fram två drinkar framför mig och jag betalade.
- Thanks, sa jag och mannen nickade bara lite lätt med huvudet.
Jag trängde mig förbi allt folk och gick fram till Gemma som satt vid bordet och tittade ut mot dansgolvet.
- Here we go, sa jag och ställde ner drinken framför henne.
- Thank you Marcus.
- You're welcome, sa jag och satte mig ner mitt emot henne. Jag smakade försiktigt på drinken jag köpt och plötsligt kände jag en stöt på tungan. Den var så oerhört stark och det gjorde så att jag bara ville ha mer. Jag drack upp den snabbt och såg sedan att Gemma hade gjort samma sak.
- That was so good, sa hon och log mot mig. Jag log lite lätt tillbaka.
Vi satt och pratade en stund helt utan konstigheter men plötsligt började jag känna mig livlös. Jag reste mig upp och gick min väg. Jag ville bara lägga mig ner på golvet. Jävla Hagrid, han hade gjort något med drinken. Jag gick med tunga steg fram till baren men rätt som det var kom Zayn springades mot mig.
- Why do you not dance Marcus? sa han och skrattade.
- I don't know, but I not feel like to dance right now, sorry. Jag mådde verkligen inte bra nu så jag gick istället tillbaka till vårt bord. Plötsligt såg jag att Gemma hade deckat i soffan. Jag petade ganska hårt på henne men hon var helt borta.
- Gemma, wake up, sa jag och skakade ivrigt på henne. Jag hade inte en minsta förståelse vad jag gjorde men jag tog henne i mina bara händer och bar ut henne vid toaletterna. Jag hade ont i huvudet och ville bara fortfarande lägga mig ner. Men jag kämpade mig ändå för att hålla mig vaken. Jag kunde inte somna här med Gemma bredvid mig. Hon kunde ju bli våldtagen eller vad som helst.
Oväntat for hon upp som en raket upp i luften. Hon ställer sig på sina fötter och börjar att gap skratta. Jag orkade inte hålla mina ögon öppna längre och rätt som det var somnade jag pladask på golvet.
Jag vaknade av att jag hörde ett fnitter. Jag öppnade sakta upp ögonen och såg att Gemmas ansikte var jätte nära mitt. Jag låg tydligen i hennes knä. Utan att lyfta huvudet såg jag att vi låg inne på toan.
- You're safe now, sa Gemma och log mot mig. Hon lutade sig snabbt ner och gav mig en liten puss på kinden. Jag log mot henne men visste redan då att hon inte var nykter. Jag var egentligen inte heller nykter så just nu spelade det ingen roll vad som hände. Hon närmande sina läppar mot mina och snart möttes dem. Jag reste mig upp snabbt upp och utan att titta på henne slängde jag mig på henne och kysste henne som om det vore Alexandra. När min tunga nästan var i hennes hals kom jag på det. Vad höll jag på med egentligen?
Jag reste mig hastigt upp från golvet och gick ut från toaletten. Jag hörde Gemmas skratt bakom mig. Jag stängde dörren snabbt och överraskande står Zayn där med handen i byxfickan.
- What do you doing? frågade han och tittade konstigt på mig. Han tittade ännu mer konstigt på mig när Gemma kom ut från toaletten med ruffsigt hår och uppknäppta knappar på blusen.
___________________________________________________________________________________________________
Förlåt om det blev ett sent skrivet kapitel idag. Men skolan började ju och vi kommer inte alltid hem så tidigt. Kapitlet var väl inte det bästa, men vi får hoppas på bättre imorrn! Stora kramar
I want you - chapter 35 ♥
Tidigare
Det hade hänt exakt samma sak som förra gången Niall kysste mig. Vad höll jag på med egentligen?
- Okey, but if you don't like that I'm kissing you, tell me.
Jag bestämde mig för att bara skita Marcus. Han var inte här, han kunde knappast se mig. Och varför skulle han lägga sig i mitt liv? Jag blir väl kär i den jag vill. Och det var det jag just började bli, kär.
Jag kastade mig i hans famn och snart låg jag där över honom och kysste han.
__________________________________________________________________________________________
Marcus perspektiv
Jag såg att hon gick bort från alla andra så äntligen kunde jag ta min chans. Jag gick med snabba steg efter henne och la min hand på hennes rygg. Hon vände sig snabbt om och tittade oroligt på mig. Hon var vackrare än någonsin och jag kunde bara inte låta bli att kyssa henne.
- Vad gör du? sa hon bara och backade något steg.
Mitt hjärta stannade till. Jag trodde hon ville att jag skulle kyssa henne. Hon hade ju gjort det i förrgår så varför skulle inte jag kunna få göra det nu? Hon sa att hon inte ville göra det här. Men vem fan bryr sig? Om man verkligen tycker om någon ska man väl stå upp för det och inte tycka det är pinsamt.
Sedan gick hon sig väg och jag följde henne bara med blicken. Ännu en gång hade jag blivit lurad och sviken. Hur kunde jag ens lita på Alexandra och Emma? De var två riktiga svikare som bara utnyttjar folk hit och dit. Samtidigt kunde jag inte släppa Alexandra. Jag har gillat henne sen den första dagen jag träffade henne, i 9:de klass. Hon gick då i 7:an och sen dess har jag aldrig kunnat slita blicken från henne. Och Emma, vi var ju trots allt kusiner, så henne skulle jag väl aldrig bli av med.
Jag gick fram till Liam och Danielle som stod och kramades. Jag såg att Alexandra gick fram till Niall och sedan var dem helt plötsligt borta.
Emmas perspektiv
Alexandra skulle alltid försvinna. Hon lämnade mig helt ensam med alla.
- Harry, do you know where Alex is? frågade jag efter ett tag. Harry kanske visste vart hon hade tagit vägen.
- Yeah, she is with Niall. I think they're in his apartment.
Skojar hon med mig, vad skulle jag göra nu?
- Eleanor and I will go home to her, utbrast plötsligt Louis. Vi andra nickade och dem gick ut.
- Yeah and Danielle and I will also go home. Sorry guys.
- No, it's okey. I mean, you never meet each other, so of course, sa Harry och log mot dem båda.
Nu stod jag, Harry, Marcus, Zayn och Gemma kvar där som fem stora frågetecken. Vi visste inte vad vi skulle göra.
- I know, we can go to a party or something?
Det var självklart Zayn som kom med den idén. Jag lyfte blicken mot Harry som tittade på mig. Han tog min hand och log mot mig.
- I take Emma home, sa han sedan och vi gick ut. Det var skönt att Harry sa så för jag ville ju egentligen bara vara hemma med honom.
- I feel sorry for your sister, sa jag när vi gick där på gatan. Deras lägenhet var nära därifrån så vi kunde lika gärna gå hem.
- No, she like to hang out with friends. Especially with Zayn. He's a real party freak.
Harry och jag höll varandra hand i hand när vi gick hem. Han var så underbar på något sätt. Vi hade inte känt varandra länge men jag gillade han redan väldigt mycket.
- Shall we go to the sea and see when the sun goes down? frågade plötsligt Harry och pekade ut mot havet.
- Okey sure.
Vi vände riktning och begav oss ner mot havet. Vi gick längs stranden men stannade sedan upp och satte oss ner på en liten gräsplätt.
- It's a beautiful place Harry, sa jag och tittade ut mot havet. Det var verkligen så vackert som det brukar vara i filmer.
- Yeah I know, and I'm really happy I'm here with you. And if there's someone who is beautiful, it's you.
Jag rodnade lite, hur gulligt sagt var det inte?
Våra händer var fortarande ihopflätade. Han vände sig mot mig och snart möttes våra läppar i en perfekt kyss. Hela min värld vändes upp och ner och jag ville aldrig lämna den här platsen.
Harrys perspektiv
Jag ville sitta här i år och dagar. Med Emmas huvud lutande på min axel var bland den bästa känslan som någonsin ägt rum. Jag ville att det bara skulle vara hon och jag, hela livet ut. Hon var den vackraste, underbaraste, finaste, sötaste, omtänksammaste tjejen jag någonsin träffat och det var nästan som menat att vi skulle vara tillsammans.
Efter drygt två timmar reste vi oss motvilligt upp från stranden och begav oss hemåt.
- You don't dare to sleep at the hotel tonight, sa jag när vi kommit fram till lägenheten. Jag ville verkligen inte släppa henne.
- Where else I should sleep? On the street? Hon log med det där sagolika leendet som jag bara inte kunde motstå att sluta titta på.
- No, you are going to sleep with me.
- Really? Okey, better than the street I guess, sa hon och blinkade med ena ögat.
Jag öppnade dörren och vi gick in i lägenheten. Allt var mörkt så jag tände lampan.
- I haven't seen your room yet! utbrast plötsligt Emma och greppade tag i min arm.
- I can show you if you want.
Vi gick en bit in i lägenheten och sedan öppnade jag dörren. Emma rusade in och slängde sig ner på sängen.
- This bed is SO big.
Jag satte mig ner bredvid henne där hon låg.
- Do you know that Alexandra and Niall slept here last night? sa jag och log ner mot Emma.
- No, euuw. Think if they had sex?
- Haha, yeah think if..., sa jag lyfte ögonbrynen.
Vi låg och pratade och skrattade i evigheter och efter ett tag gick jag ut och gjorde lite te och mackor. När jag kom tillbaka låg Emma på sidan och sov. Hon var så oerhört vacker. Jag ställde ner teet och mackorna på ett litet bord. Sedan la jag mig ner bredvid henne och la handen för hennes midja.
________________________________________________________________________________________
I want you - chapter 34 ♥
Tidigare
Harry stod och höll om mig lite lätt. Allt kändes så bra med honom men jag visste ändå inte hur det skulle bli. Gillade han mig mer som en vän eller hur var det egentligen?
Vi begav oss in i biografen. Först förstod jag inte var alla var men sedan förstod jag att de hade hyrt en egen biograf. Allt var så himla awesome. Jag kunde inte fatta att detta var sant. Jag och Alexandra sprang fram och kramade varandra. Det var som en dröm.
__________________________________________________________________________________________________
Gemmas perspektiv
Jag kunde inte sluta stirra på honom. När han kom gående mot oss fick jag fjärilar i magen. Men jag förstod det inte. Jag hade knappt pratat med honom men jag var ändå som kär.
Vi gick in och satte oss i biosalen. Killarna hade hyrt den, så vi var helt ensamma. Jag satte mig ner bredvid Marcus. Jag tänkte att jag kanske kunde få lite kontakt med honom.
- So, which film is it? frågade jag honom. Jag kom genast på att det var en dum och onödig fråga eftersom det var jag som hade bestämt vilken film vi skulle se.
- I think it's Battleship, sa han och tittade lite blygt på mig. Han var så söt.
- Yeah okey, never heard it before, ljög jag fram.
Efter en stund startade filmen och vi satt helt knäpptysta. Jag ville egentligen prata med Marcus, men jag ville samtidigt inte göra bort mig.
- Alexander Skarsgård is a Swedish actor, right? sa jag ändå och vände blicken mot Marcus. Han var ganska inne i filmen så han nickade bara på huvudet. Han var nog inte intresserad av mig just nu. Men jag skulle göra allt för att han skulle bli det.
Alexandras perspektiv
Vi satt där och tittade på filmen. Jag lutade mig mot Nialls axel och bara njöt. Jag kunde egentligen sitta här i flera år till. Filmen var dålig, men jag log hela filmen ut i allafall.
- So what du you think about the movie? frågade Niall när den var slut. Jag satt fortfarande kvar och lutade mitt huvud mot hans axel.
- Oh, it was good, sa jag bara. Jag tog motvilligt bort huvudet från hans axel och reste mig upp från stolen.
Vi gick ut och från biografen och jag höll Niall i armen.
- I have to pee, sa jag och tittade upp på Niall. Han tittade försiktigt ner på mig och log.
- Ups, to much information, sa jag och släppte hans arm. Jag gick sakta iväg och försökte leta upp en toalett. Jag var egentligen inte så värst kissnödig men jag kände att jag såg ut som ett troll i håret. När jag hittat en toalett och var redo för att gå in kände jag plötsligt en hand på min rygg. Jag vände mig om snabbt.
- Hej Marcus, sa jag och tittade förvånat på honom.
- Hej, sa han bara och smekte mitt hår. Han lutade sig ner mot mig och snart var hans läppar mot mina läppar.
- Vad gör du? frågade jag bekymrat och tog ett steg bakåt.
- Jag trodde du ville...
- Inte här fattar du väl, sa jag och tittade mig omkring. Jag ville inte att någon skulle se vad vi nyss gjort.
- Varför är jag här Alexandra?
Jag visste varken vad jag skulle göra eller säga i det ögonblicket. Han hade all rätt i världen att vara arg på mig. Jag hade ju faktiskt kysst honom på stundenten men då trodde jag inte att han skulle ta det såhär.
- Jag måste gå, fick jag ur mig. Jag gick med snabba steg ut till Niall som stod och pratade med Gemma.
- Hey guys, sa jag och log med ett lite lätt leende. Jag vände mig om och såg att Marcus kom åt vårat håll.
- Hi Alex, sa Niall och tittade oroligt på mig.
- I have a good idea, you can show me your apartment.
Niall och Gemma tittade fundersamt på mig. Men sedan ryckte Niall på axlarna och tog min hand.
- Okey sure, sa han och jag vände mig om för att se vart Marcus var. Han stod vid Liam och Danielle men han stirrade bara på mig, som om det bara var jag där.
Niall sa till de andra killarna att han skulle visa sin lägenhet för mig. Sedan gick vi ut från Leicester square och ropade på närmaste taxi.
Niall tittade på mig hela tiden men själv tittade jag mest åt något annat håll. Jag ville bara bort från Marcus och verkligheten. Det var inte meningen att såra honom men vad skulle jag ha gjort?
Vi klev av vid vägkanten och sedan höll Niall om mig. Det kändes ändå tryggt med Niall på något sätt.
- So, here we go, sa han när han öppnade dörren till lägenheten.
- Wow, var det enda som kom ur mig. Det var den snyggste och coolaste lägenheten jag någonsin sett.
Jag tog av mig min jacka och mina skor.
- So, do you will have something to eat or drink? frågade Niall och log mot mig.
- No, it's okey, sa jag och satte mig ner i hans soffa. Han satte sig ner bredvid mig. Det uppstod en pinsam tystnad mellan oss men plötsligt låg jag ner på soffan med Niall över mig. Han kysste mig passionerat och allt kändes så bra.
- I'm sorry Niall, utbrast jag och knuffade han försiktigt bakåt.
- What's stopping you Alex? What am I doing wrong?
- It's not you Niall, sa jag och satte mig upp. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Det hade hänt exakt samma sak som förra gången Niall kysste mig. Vad höll jag på med egentligen?
- Okey, but if you don't like that I'm kissing you, tell me.
Jag bestämde mig för att bara skita Marcus. Han var inte här, han kunde knappast se mig. Och varför skulle han lägga sig i mitt liv? Jag blir väl kär i den jag vill. Och det var det jag just började bli, kär.
Jag kastade mig i hans famn och snart låg jag där över honom och kysste han.
__________________________________________________________________________________________________
De har inte sex ännu om någon tror det. Men aja. Hoppas ni blev nöjda! KRAM
I want you - chapter 33 ♥
Tidigare
Vi satt och pratade ett tag och plötsligt rusade fyra killar in från ingenstans. Zayn, Louis, Liam och... Vem var den andra killen? Han hade blont ruffsigt hår och blåa ögon. Jag hade aldrig reagerat så starkt på en kille förut. När han sträckte fram handen mot mig för att att hälsa spreds värme i min kropp. Kärlek vid första ögonkastet, stämmer det?
- We can go to a cinema! Utbrast Niall och alla nickade och höll med honom.
___________________________________________________________________________________________________
Alexandras perspektiv
Klockan började närma sig 4 och jag, Emma och Marcus bestämde oss för att åka hem till hotellet och fixa i ordning oss och så vidare. Så Louis ringde till Paul så att han kunde skjutsa hem oss. Vi sa adjö till dem andra och sedan åkte vi iväg.
Vi pratade inte mycket i bilen men när vi kom fram började Emma babbla på som aldrig förr.
- Alex, du måste berätta vad som hände igår, sa hon.
- Om du berättar vad som hände dig igår.
- Nja, men det vet du ju typ. Så berätta! sa hon och öppnade dörren till hotellet.
- Jag berättar sen Emma.
Vi tog hissen upp till hotellrummet. Marcus fick ta våra väskor som vanligt.
- Så, mina damer, sa han med en tillgjord röst när han ställde ner väskorna på golvet.
Jag och Alexandra tittade oss omkring i rummet och skrattade.
- Kunde ni inte hitta något bättre hotell Marcus? sa Emma och tittade frågande på Marcus, men han bara skakade på huvudet.
Vi tog upp våra saker ur väskorna och slängde ut allt på golvet. Marcus skulle gå ner till McDonald's och köpa lite mat så länge.
- Så berätta, sa Emma när hon såg att Marcus hade gått ut från dörren.
- Men asså, det typ hände inget, ljög jag fram.
- Jo, säg nu!
- Okej, men vi kysstes och inget mer. Allt blev bara fel, sa jag och tog upp en liten leopard top.
- Den där ska du definitivt ha, sa Emma och pekade på toppen.
- Men du och Harry då? När jag och Niall kom hem låg du ju typ på honom.
- Haha, jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag grät hans famn, typ jätte pinsamt, sa hon och hennes lena kinder färgades plötsligt till röda.
- Nej då, jag tycker det var gulligt, sa jag och blinkade med ena ögat.
Jag visste vad jag skulle ha på mig i kväll på bion men Emma hade ingen aning, så jag hjälpte henne en lång stund. Efter ett tag kom Marcus in med händerna fulla med mat.
- Oh fyfan vad gott, sa Emma och rusade upp från golvet. Hon slängde sig på maten och öppnade kartongen med Big Macen i.
- Den var ju min, sa Marcus och tittade ner ledsamt på Emma som vräckte i sig hamburgaren.
Marcus perspektiv
- Alex, du måste berätta vad som hände igår, sa Emma och tittade ivrigt på Alexandra. Jag gick bakom dem och tog deras väskor. Det verkade som om Alexandra döljde något. Jag visste ju att hon hade varit med Niall igår kväll men vad dem hade gjort det hade jag ingen aning om.
Vi gick upp till rummet och jag lämnade av tjejernas väskor. Och medans dem fixade i ordning sig inför kvällen gick jag ner och köpte mat på McDonald's.
Jag tänkte hela tiden på Alexandra. Jag kunde verkligen inte tänka på något annat. Varje tjej som gick förbi tänkte jag att just hon var Alexandra.
När jag kom upp med maten igen hade Alexandra sattit på sig sina kläder hon skulle ha. Hon var så underbart fin. Jag tror ärligt talat att hon var den snyggaste och finaste tjejen på hela jordklotet.
Vi satte i oss maten och Emma och Alexandra skulle såklart sminka sig i typ tre timmar. Jag bestämde att jag skulle gå ner till lobbyn och köra lite fifa så länge. Jag stannade till när jag såg vem som satt och spelade. Jag försökte att inte skratta men jag kunde verkligen inte stå emot.
- Oj... hh..eej, sa den nervösa mannen från igår när han såg att jag stod där och skrattade.
- Tja, ska vi köra en match? sa jag och satte mig ner i fåtöljen jag med.
Emmas perspektiv
Vi skulle möta upp grabbarna vid Empire - Leicester square. Vi skulle träffa dem vid en liten mer avlägsen plats eftersom alla fans annars skulle hoppa på dem.
Jag hade äntligen hittat den perfekta oufiten för kvällen och Alexandra lika så. Mina Jeffrey Campbell skor fick absolut inte glömmas.
- Hey hotties, sa Liam när han såg Alexandra och mig, han och de andra sprang fram och kramade oss. Alexandra och jag tittade på varandra och skrattade. Kallade han oss för snyggingar?
- Where is Marcus? frågade Zayn och tittade oroligt på Alexandra och mig.
- Oh, he's coming. He stuck in the car I think, svarade jag och tittade bekymrat på Alexandra. Jag visste egentligen inte var han var.
Plötsligt kom två andra tjejer fram och självklart kände jag igen dem.
- Hi, my name is Eleanor, sa den korta lilla tjejen med lockigt lite halvlångt hår. Jag visste ju såklart att det var Louis flickvän Eleanor, men att hon skulle komma hit, det trodde jag inte.
- Yeah, and my name is Danielle, sa den andra tjejen. Liam gav henne en puss på kinden.
Jag och Alexandra hälsade på dem båda, och dem var faktiskt väldigt trevliga och söta. Plötsligt kom en tredje tjej fram. Nu tänkte jag att det får räcka med andra tjejer. Jag trodde egentligen att vi skulle vara själva med killarna. Men det var ju såklart bara Harrys syster Gemma och hon kände jag ju faktiskt ganska bra nu.
Sedan kom Marcus och alla var samlade.
Harry stod och höll om mig lite lätt. Allt kändes så bra med honom men jag visste ändå inte hur det skulle bli. Gillade han mig mer som en vän eller hur var det egentligen?
Vi begav oss in i biografen. Först förstod jag inte var alla var men sedan förstod jag att de hade hyrt en egen biograf. Allt var så himla awesome. Jag kunde inte fatta att detta var sant. Jag och Alexandra sprang fram och kramade varandra. Det var som en dröm.
____________________________________________________________________________________________________
Jag vet, detta söööög. Men jag stressade mig igenom, förlåt jag har mycket att göra. Men jag vet inte om ni tycker att vi skulle uppdatera varje dag så att det inte blir jättebra kapitel eller om vi ska uppdatera lite mindre oftare men att det blir bättre kapitel då? Kommentera vad ni tycker. STORA KRRAAAMAR :D
I want you - chapter 32 ♥
Tidigare
Liam och jag rusade in i salongen och köpte Liams vax.
När vi gick ut igen såg jag att massor barn sprang och skrek.
- Hide me Marcus, sa plötsligt Liam och försökte gömma sig bakom mig. Men barnen hade inte sett Liam. Istället sprang de efter en lång tjej med långt svart hår.
Jag struntade i det och försökte istället täcka Liam så mycket som det gick. Vi hoppade sedan in i bilen och körde iväg...
____________________________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv
Niall, Emma, Alexandra och jag satt och pratade om allt möjligt när det plötsligt ringde på dörren. Jag var nästan 100 % säker på att det var de andra killarna men lite konstigt vare allt att dem ringde på dörren. Jag reste mig i alla fall snabbt upp från stolen och begav mig ut i hallen för att öppna. Överraskande nog var det inte killarna som hade ringt på dörren.
- Hello Harry! I have missed you a lot.
Det var min syster Gemma som hade ringt på dörren. Hon kramade om mig hårt.
- Hi Gemma. You, mum and dad might come back next week from USA? sa jag bekymrande och tittade oroligt på Gemma. Visst, jag hade saknat min familj, men att dem skulle komma hem nu var inte lite olägligt.
- Yeah I know, but we missed you so much, sa hon och log lite lätt mot mig. Jag log tillbaka.
- We have visits.
- Really? Can I say hi to them? frågade hon och försökte titta bakom min rygg.
- Okey, but first, stay here.
Jag gick in medans Gemma hetsigt stod kvar vid dörröppningen. Paniken spreds inom mig och jag visste inte hur de andra skulle ta det här. Jag gick in i köket och tänkte presentera Gemma men då såg jag att hon redan stod där bakom mig och log.
- Let me introduce my dear sister Gemma, sa jag och tittade bekymrande på de andra. Deras händer for upp i luften.
- Hi, I'm Emma, sa Emma och Gemma sträckte fram sin hand. Hon tittade sedan frågande på mig men jag log bara tillbaka.
- So where are mum and dad? frågade jag efter en lång tystnad.
- They are home, sa Gemma snabbt och stoppade in en jordgubbe i munnen.
- Mh... yummy!
Emmas perspektiv
Jag var inte alls beredd på att Harrys syster skulle komma hit och jag tror faktiskt ärligt talat inte Harry heller var så beredd på det.
Nu hade Gemma tagit plats vid bordet så nu satt vi och pratade med henne. Det kändes lite konstigt att hon satt där eller egentligen kändes allt så konstigt. Jag kan inte fatta att jag satt här med Harry och hans syster och åt jordgubbar. Det är väl typ varje tjejs dröm?
Plötsligt rusade fyra killar in i köket. Alla var anfådda och Zayn höll Marcus i armen.
- Niall and Harry, we have an interview! ropade Louis och tittade oroligt på dem. Då började Harry och Niall att skratta.
- Haha guys, it's next week, sa Niall och höll handen för munnen. Han kunde inte sluta skratta.
- Wholly crap, sa Zayn lite grinigt. De andra killarna slog huvudena i väggen och vi andra bara skrattade.
Efter en stund satt alla och pratade med varandra. Zayn, Louis, Liam och Marcus hälsade på Gemma och dem berättade vad som hade gjort hela natten.
- So, what are we going to do tonight guys? utbrast plötsligt Harry och vi andra började nicka på huvudena. Vi skulle ju trots allt bara vara här ikväll och imorgon skulle vi åka hem igen.
- Party! ropade Louis och Zayn hoppade upp på hans rygg.
- No, sa Harry och log mot mig. Vi hade ju bestämt att vi skulle träffas utan alkohol den här gången.
Gemmas perspektiv
Jag kände att det kanske inte var en sån bra idé att gå på gatan sådär. Hundratals barn sprang efter mig och ville ha autografer och sånt. Men jag orkade inte just nu, jag hade liksom åkt flera timmars flyg och nu ville jag bara hälsa på min bror.
Harry verkade inte jätteglad när jag stod där utanför dörren. Det kändes som han mer väntade på någon annan. Jag struntade i det och gick istället in och hälsade på dem som tydligen var här. Två tjejer? Hmm... Trodde mer att det skulle vara Paul eller någon.
Vi satt och pratade ett tag och plötsligt rusade fyra killar in från ingenstans. Zayn, Louis, Liam och... Vem var den andra killen? Han hade blont ruffsigt hår och blåa ögon. Jag hade aldrig reagerat så starkt på en kille förut. När han sträckte fram handen mot mig för att att hälsa spreds värme i min kropp. Kärlek vid första ögonkastet, stämmer det?
- We can go to a cinema! Utbrast Niall och alla nickade och höll med honom.
___________________________________________________________________________________________________
Okej, det blev ett kort kapitel idag, men vi har fullt upp så vi får väl se om det blir bättre imorgon. Och ja, ni kanske tycker att det är jobbigt att Emmas namn är väldigt lika Gemmas, men vi tänkte inte på det innan, så sorry för det. See ya!
I want you - chapter 31 ♥
Tidigare
- Okey really, I don't know what's happened yesterday. But after the last day of school I felt dizzy. And yesterday when we would go I get a strange dream, but it was no dream. It was on real, and I'm sure about that. My sister has epilepsy and I thought she got a seizure. But when I went down everyone was there in my family, inclusive my sister, and she was well.
En tår rann ner från hennes kind. Jag la min hand över hennes.
- I don't know why I was weird. I couldn't talk, and I couldn't hear.
- It's okey Emma, sa jag och nu rann tusentals tårar ner från hennes kinder.
____________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv
Jag vaknade av att dörren smälldes igen. Jag reste mig snabbt upp och tittade mig omkring. Alexandra var borta. Jag gick upp och tog på mig kläderna jag hade dagen innan. Jag gick fram till dörren och kikade ut lite försiktigt. Vart var hon någonstans? Jag gick ut och tittade in i alla rum. Men hon var verkligen ingenstans. Tänk om jag hade råkat göra bort mig igår kväll och nu vill hon aldrig se mig mer igen. Jag suckade lite tyst för mig själv och gick sedan in med tunga steg till köket. Utan att ens tänka på att det satt andra personer där gick jag fram till kylskåpet och tog fram en juice. När jag stängde kylen igen hoppade jag till. Harry, Emma och inte mindre än Alexandra satt där vid bordet och skrattade.
- Hey Niall, sa Alexandra och log mot mig. Hade dem typ suttit där hela tiden?
- Oh, hey guys, what's up? sa jag och satte mig ner på en stol brevid Harry. Alexandra satt nästan i Emmas knä och båda skrattade.
- Emma is fine, sa Harry och nickade mot mig.
Tydligen mådde Emma bra nu. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt henne, men jag valde att inte fråga.
- So, where is the other guys? frågade Alexandra och tittade på Harry och mig med en allvarlig blick.
- Yeah, they call me yesterday. They had a fifa tournament the whole night so they sleep at the hotel, sa jag och och tog en klunk juice.
- Really? Is Marcus with them? frågade Alexandra och tittade oroligt på mig.
- Yeah, I think so.
Alexandra verkade vara så orolig för Marcus. Han är ju trots allt två år äldre än henne. Han klarar sig väl själv.
Alexandras perspektiv
När jag lyfte blicken upp mot taket märkte jag att jag inte var hemma. Jag hoppade fort upp från sängen. Niall som hade legat bredvid mig hela natten låg där helt orörlig och sov. Jag log lite lätt, han var så söt. Jag smög försiktigt ut från rummet men självklart skulle dörren stängas igen hårt. Jag tänkte inte mer på det så jag ropade efter Emma. Konstigt nog hörde jag en röst från köket. Jag gick in och mitt hjärta stannade nästan upp när jag såg att Emma satt där. Jag sprang fram och kramade om henne.
- Hej gumman, hur är det? Kan du prata idag? Kan du höra mig? började jag.
- Lugn Alex! Ja, jag mår bra idag, sa hon med en varm röst men samtidigt lite ledsam.
- Excuse me girls, I'm an english man, I most say that I'm unfortunately not can understand the Swedish language.
Emma och jag skrattade så mycket att vi nästan kissade på oss.
- Sweet t-shirt, sa sedan Harry och log mot mig. Jag blev röd i ansiktet. Jag kom genast på att jag hade lånat någon av hans tröjor igår när jag skulle sova.
- I'm sorry Harry, svarade jag och tittade generande ner på Emma som nästan låg på golvet och skrattade.
- Go ahead Alex, sa Harry efter en stund och pekade på maten som stod mitt på bordet. Han hade dukat och gjort det så fint.
Plötsligt kom Niall ut i köket och han var verkligen inte pigg. Jag vet inte ens om han såg att vi satt där för när jag hälsade på honom blev han jättechockad. Han satte sig ner bredvid Harry och vi började prata om allt och inget.
Utan förvarning ringde det på klockan och Harry for upp från stolen som en liten 5-åring på julafton. Förmodligen var det väl de andra killarna så vi andra satt kvar och åt upp frukosten.
Men efter en stund kom Harry in till köket igen. Vi andra lyfte blicken mot Harry som stod och tittade på oss bekymrande. Jag tappade nästan hakan när jag såg vem som stod bakom honom. Det var absolut inte de andra killarna.
- Emma and Alexadra, let me introduce my dear sister Gemma.
Marcus perspektiv
Jag vaknade av en massa skrik. När jag öppnade ögonen såg jag att jag låg på golvet. Jag gnuggade mig i ögonen och reste mig sedan upp från golvet. Jag såg att de andra killarna låg däckade i soffan. Vi hade spelat fifa hela natten nere i lobbyn och inte tänkt på att vi skulle ha åkt hem till de andra. Jag väckte de andra genom att skaka lite lätt på dem.
- Guys, wake up, sa jag.
Jag kände att jag hade fått ganska bra bekantskap med de andra killarna nu, alltså Liam, Zayn och Louis. De var faktiskt riktigt sjysta.
- How much is the clock? frågade Liam och tittade tröttsamt på mig.
- I don't know exactly, but i would think the clock is around twelve.
Alla killarna rusade upp ur soffan och fixade till sina hår. De sprang fram och tillbaka i rummet och nästan skrek. Jag däremot stod bara kvar mitt i rummet och glodde.
- We have to go, now! ropade Zayn och tog tag i min arm. Han drog mig ut ur hotellrummet och Liam låste dörren.
- Why so hurry guys? frågade jag och tittade förvånat på killarna när vi tog hissen ner.
- We have an interview, sa Liam och stampade nervöst med foten i golvet.
- Louis, call Harry and Niall, sa han sedan och tog handen över pannan. Det var faktiskt lite roligt att se killarna så nervösa och upprörda eftersom man i vanliga fall alltid brukar se dem på glatt humör.
Vi sprang ut från hotellet och in i bilen när vi hade lämnat nycklar och allt. Sedan åkte vi raka vägen hem till Louis och Harrys lägenhet.
Plötsligt i bilen kom Liam på att han behövde köpa vax till sitt hår innan intervjuen så vi svänge in vid en liten hårsalong. Zayn och Louis satt kvar i bilen medans jag hängde med Liam.
Liam och jag rusade in i salongen och köpte Liams vax.
När vi gick ut igen såg jag att massor barn sprang och skrek.
- Hide me Marcus, sa plötsligt Liam och försökte gömma sig bakom mig. Men barnen hade inte sett Liam. Istället sprang de efter en lång tjej med långt svart hår.
Jag struntade i det och försökte istället täcka Liam så mycket som det gick. Vi hoppade sedan in i bilen och körde iväg...
___________________________________________________________________________________________________
Blev ett ganska långt segt kapitle idag, men jag lover mer spänning och drama nu i det kommande kapitlerna. Gemma är en väldigt betydande roll i novellen t.ex. KRAM PÅ ER, NU SKA JAG BAKA BULLAR!
